På

I fredags hos företagsdoktorn bad hon (på att stödjande, inte ifrågasättande vis) mig att med egna ord beskriva varför jag inte kan jobba just nu.

Jag jobbar som projektledare i ett struligt projekt med ständiga förseningar. Jag måste hela tiden kolla hur det går och vad folk gör, läsa av dem, parera en massa skit som annars kan inträffa. Jag behöver vara ett paraply för projektgruppen mot ledningen och deras krav samtidigt som jag är en entusiasmerande ledare för mina medarbetare.

Pappas sjukdom kräver ungefär samma sak, fast värre. Redan före cancerbeskedet var jag fruktansvärt stressad, kanske ännu mera då. Situationen med hans lägenhet var uppenbarad, hans stora hemlighet. Jag behövde jämka och lirka med honom och övertyga honom om att han inte kan bo i misären, avvärja hans sura angrepp på O, och - faktiskt, i ärlighetens namn - vice versa. För att inte tala om vårdplaneringen, som ju gick fullständigt åt helvete. I bakgrunden också en sorg över att han geggat ner sig så.

Så kom beskedet om cancer vilket åtminstone hade det goda med sig att pappas utskrivning och hemgång blev uppskjutna på obestämd tid. Istället vidtog en rad praktiska bestyr.

I kontakten med vården måste jag hela tiden vara på, på fötterna, med öron och ögon på skaft. Annars går det åt helvete.

Vid flytten från ett sjukus till ett annat glömmer han - och personalen - hans mobilladdare i uttaget. Jag ringer min syster som ilar dit och hittar den.

Efter operationen av benet hade han kateter. En sådan ska inte sitta i längre än nödvändigt säger både syrran och mamma, den ska bort. Det kan bli urinvägsinfektion, bättre att kissa i flaska. Jag tjatar. Det blir helg, då händer inget. Tjatar mera. Först på tisdagen tas den bort (operationen var på torsdagen).

Pappas största lidande har varit klådan, den som satte läkarna på spåren. När levern fungerar dåligt kommer slaggprodukter ut genom huden och orsakar klåda. Han klöser sig blodig, bokstavligt talat. Redan i maj när han besökte oss i sommarstugan hittade jag blodfläckar på lakanen. Hans husläkare har pratat om torr hud och eksem (vilket pappa förvisso haft tidigare).

Ända sedan han skrevs in på sjukhus har jag tjatat om klådan och lindring. Först salva och antihistamin. Hjälpte inte. Sedan, när mamma kom, hjälpte hon till att tjata. Mer antihistamin! Nej, säger sköterskan, man får bara en tablett per dygn. (Vi pratar receptfria tabletter). Mer måste läkaren besluta om, och nu är det helg.

Måndag, läkarsamtal. Jaså, klåda. Nå men vi provar nytt preparat, särskilt mot leverklåda. En tablett. Hjälper dåligt.

Så körs han till annat sjukhus för att göra biopsi på levern. De tredubblar dosen. Det hjälper. Tillbaka till geriatriken. Mamma ber att få se hans medicinlista. En tablett klådmedicin. Ifrågasätta, kalla dit läkaren. Ojsan, det blev visst fel i överföringen, jaså har de höjt dosen jamen dåså.

Okej, klådan är för närvarande under kontroll. Nästa grej. Pappa har inte badat eller duschat sedan operationen för drygt två veckor sedan. Jadå, jadå det ska han få göra men inte ikväll för vi har så lite personal. Och så vidare. Senaste budet är att han får duscha imorgon, måndag.

Efter ett tag känner man sig både gnällig och jobbig. Mamma och syster har varit ovärderliga, inte bara för sina medicinska kunskaper (som gör intryck på personalen) utan också för sin rättframhet och pondus. Jag är den elaka så får du vara den snälla, sa mamma till mig.

Men vissa missförhållanden lägger rimligtvis krokben för personalen också. Vid återkomsten till geriatriken ska pappa få ett nytt rum som inte är riktigt färdigt, vänta i dagrummet så länge. Det har han inget emot.

När rummet är färdigt saknas det filtar i sängen. TV:n har ingen fjärrkontroll, radion saknar hörlurar. Vi säger till om allt, plus en extra kudde som pappa gärna vill ha.

Filtar är det ju inget snack om. TV och radio kan tyckas bortskämt, pappa propsar inte själv på någondera. Men vad är det för mening med att köpa in TV om man på en ortopedavdelning där patienterna inte kan gå, inte ser till att det finns fjärrkontroll? Radio hade han uppskattat, den går inte att utnyttja utan hörlurar. När de kommer visar det sig att radion bara sprakar, något fel på ledningarna.

Checklista för ett färdigt rum hade avhjälpt allt detta.

Och som en klangbotten, ständigt närvarande under ytan, en sorg som bara bitvis sipprar fram. För en stund sedan slog jag huvudet i bordet när jag kröp under det för att sopa smulor. Bara helt lätt, men det fick mig att börja gråta.

Imorgon är min födelsedag, den ska jag inte fira alls. Dagen är fullbokad med administration, pappa får besök av sin syster så jag tänkte avstå från att hälsa på honom. Jag skiter egentligen i födelsedagar, men just i år borde jag kanske inte det. Nästa år lär pappa knappast finnas hos mig.

Senare i veckan kanske jag köper ett par bakelser och tar med mig till honom.