Födelsedag i förtid

Gårdagen var pissig, det var den. Jag är inte mycket för att fira födelsedagar annars, jag har konstant dåligt samvete gentemot O som brukar hitta fina presenter till mig, jag vet aldrig vad jag ska köpa till honom. Han önskar sig skid- cykel- eller traktorgrejer så alldeles lätt är det inte heller.

Igår hastade O iväg till en konferens som han nog egentligen var för sjuk för, men han är fruktansvärt stressad över jobbet. Y gick till skolan och Q var hemma med mig. Q stekte pannkakor till frukost och lunch, och - som jag sa till honom - då började det kännas som en födelsedag!

Men i sanningens namn ska jag berätta om söndagen också. Då packade vi in hela familjen i bilen och svängde först förbi pappas lägenhet för att hämta lite böcker och den sista posten, nu funkar eftersändningen. Sedan åkte vi till ett kondis och köpte bakelser. Saft, skedar och papperstallrikar hade O tagit med.

Två timmar drygt stannade vi hos pappa och barnen var snälla hela tiden. Vi åt bakelser och tittade på utsikten. Y spelade mattespel på O:s telefon, Q och O byggde kulbanan som visade sig vara väldigt avancerad.

Närr vi lämnat pappa åt vi middag på en av de talrika restaurangerna i området och jag tackade barnen för födelsedagspresenten de gett mig. För innan vi åkte hade jag förklarat att det jag allra helst ville ha, det var att kunna genomföra besöket hos morfar utan krångel eller bråk. Och det gick bra.

Pappa var glad att vi kom, och jag tror att det var bra för barnen att träffa honom och att få se att han är sig ganska lik. Lyckligtvis kom jag att tänka på att fråga dem innan om de var oroliga för att träffa morfar. Y sa då att han tyckte det lät läskigt det där med att morfar hade blodiga kläder, för det hade han ju hört mig prata om. Det var lätt att lugna honom.

Ja, ja, En dag i sänder och inte glömma de glädjeämnen som också finns. Inatt har jag sovit, då är de lättare att se, glädjeämnena.