Om

Igår var jag på visning av de lägenheter som pappa köar för. Han har god chans att få en av dem, en nyrenoverad etta med balkong, tio minuters gångväg från oss, busshållplats utanför dörren. Inte som att bo i hans nuvarande fashionabla område, nej. Men inte heller som att bo i hans knarkarkvart till lägenhet.

Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.

Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.

Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.

För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.

Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.

Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.

Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.

Men jag skulle fan ta mig behöva veta var vi då ska befinna oss rent fysiskt.