2015-09-22

Om

Igår var jag på visning av de lägenheter som pappa köar för. Han har god chans att få en av dem, en nyrenoverad etta med balkong, tio minuters gångväg från oss, busshållplats utanför dörren. Inte som att bo i hans nuvarande fashionabla område, nej. Men inte heller som att bo i hans knarkarkvart till lägenhet.

Hade det inte varit för cancern hade detta varit idealiskt. Vi hade installerat honom där, sagt till varandra att det är tillfälligt, fraktat dit låda efter låda med böcker och prylar och låtit honom sortera. Undan för undan röja hur hans lägenhet i stan innan vi tillsammans bestämmer vad som ska göras med den. Fixat hemtjänst om möjligt eller hemleverans av mat. Jag hade lätt kunnat besöka honom flera gånger i veckan.

Cancern får förstås allt att skaka. Inflyttning första december, lever pappa ens då? Kommer vi någonsin att få ett vettigt besked? Jag förstår att det är svårt att ge, men jag skulle verkligen behöva veta.

Ändå har jag inte så långt till försoning. Om jag bara visste ungefär hur lång tid det är kvar, kunde jag lättare ordna för honom. Om jag bara visste och kunde lita på att vården tog hand om honom när han behöver det. Om jag bara kunde vila i det, då kan jag acceptera detta.

För även om jag hade gett nästan vad som helst för att göra pappa frisk, för att få behålla honom några år till, är detta så mycket bättre än mina skräckvisioner.

Pappa kommer inte att bli dement. Jag behöver inte leva i skräck för att han ramlat, gjort illa sig, virrat bort sig, ligger död hemma. Han kommer att vara sig själv, kanske något glömskare, bli allt tröttare, sova allt mer tills han glider bort ifrån mig. Förhoppningsvis kommer han inte ens att ha särskilt ont.

Han är själv inte orolig, han är än så länge ångestfri, lugn och trygg i att jag ordnar det bästa för honom. Som så många gånger förut var det han som tröstade mig igår. Det ordnar sig, Helga. Vilken tur att jag har dig.

Jag kan leva med detta, jag kan till och med välkomna det som en lättnad och ett bättre alternativ. Jag är beredd att sitta hos honom och hålla hans hand fram till tröskeln.

Men jag skulle fan ta mig behöva veta var vi då ska befinna oss rent fysiskt.

6 kommentarer:

  1. Ett säkert besked kommer du nog inte att kunna få, helt enkelt för att det inte går att ge. Min egen pappa fick av läroboken i Onkologi fem år, av sin dåvarande läkare tio år, hans nuvarande läkare vill inget säga. Det har gått tio år nu och han orkar fortfarande jobba 2 dagar i veckan. Jag fattar ju att det för dig rör sig om kortare tidsrymder, men som ett exempel på hur vida intervallen kan vara.

    Har du själv pratat med någon läkare om hur det kommer bli, och dina farhågor? Man kan behöva göra det, utan patienten själv närvarande (det beror på vilken typ av frågor man tänker sig ställa). Den frågan du ställer här i inlägget är en konkret och bra fråga; "är det rimligt att vi ser på ett boende åt honom som har inflyttningsdatum i december?" Du borde kunna få åtminstone något slags svar på det.

    SvaraRadera
  2. Aha, du kommer ut som läkare, Tolkia! Det hade jag inte gissat, trodde du verkade inom något annat vetenskapligt fält.

    Visst fattar jag hur svårt det är. Har ju både syrran och mamma att fråga. Geriatriken vet förstås noll och intet, det är inte deras område.

    Problemet är att det vete fan när vi hamnar hos någon som kan ge en rimlig bedömning, dvs onkolog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppsan; jag trodde att jag hade avslöjat mig redan (i inlägget om det som sedan trots allt var en fotledsfraktur). :P

      Jag har ärligt talat varit något slags låtsasingenjör mycket längre än något annat, så jag skall inte tas på allt för stort allvar. Men om vårdplaneringens våndor vet jag nog mer än vad man någonsin vill veta; urk (Jag saknar gammaldags ÅLDERDOMSHEM. För folk som är för gamla och skruttiga för att klara sig ensamma hemma, men som INTE hunnit bli dödssjuka eller demens-skogstokiga. Och, för den delen, hemtjänst där det är någorlunda samma personer som kommer varje dag.).

      Radera
    2. Jo, det kommer jag ihåg att jag läste :)
      Men om man som jag läste Mat-och blommor-bloggen rätt länge så --- whatever, tror inte den finns kvar.
      Laura

      Radera
  3. Jamen just det. Du avslöjade dig redan då.

    Ja och amen till allt du skriver om ålderdomshem, vårdplanering och hurtig låtsasattityd. Pratade med en riktig apa till biståndsbedömare igår. Förlåt, jag fattar att hon också är människa och troligen inte sadistiskt lagd. Hennes jobb kan knappast vara kul. Möjligen pressade jag henne mer än jag själv förstod, för hennes attityd var för jävlig. Kallade mig vid förnamn i varannan mening, avbröt, docerade och var allmänt nedlåtande.

    Plus att den bristande logiken som både geriatrik och biståndsbedömare uppvisar är hårresande. Ingen ny vårdplanering eftersom inget har ändrats. Jo, cancerbeskedet. Ja men det påverkar bara psykiskt. Nej, han är mycket påverkad av cancern och var det redan för två veckor sedan. Fast då visste ingen var det var och avfärdade klåda, trötthet, näsblod, viktnedgång, svullen buk, bristande aptit.

    Jag blir så arg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1) Ja, FY FAN. Förstår dig verkligen. Och lider med dig.
      2) (Exakt sådär är det även när man har kontakt med Försäkringskassan (sjukavdelningen) eller t ex den psykiatriska "vården".)
      3) Enda gången jag tänkt F**** om någon var för drygt ett och ett halvt år sedan. Handläggare på FK, Lisen nåt. Argh.

      Radera