Min fader, originalet

Jag fikade med pappa idag en stund, före körrepet. När vi gick längs trottoaren hördes ett knastrande ljud från pappas skor.

Ja, det är konstigt, svarade han, tog stöd mot en vägg och vände upp fotsulan. Det sitter nån metallgrej här.

Pappa går omkring i spinningskor. Givetvis köpta på rea.

Livet från den ljusa sidan

Tidelipom, så var det måndag igen. Men efter en fantastisk helg (solsken, trädgårdsarbete, fågelkvitter, kanelbullar) känns det helt okej. Särskilt med tanke på att det är valborgsmässoafton imorgon.

På söndagkvällen är jag trött, för ovanlighetens skull. Jag läser en liten stund i sängen, släcker och somnar direkt, innan O har hunnit släcka. Det brukar aldrig hända annars.

Nästa gång jag vaknar är det av väckarklockan. Vi tittar förvånat på varann. Va, är vi ensamma i sängen? Jodå, i gröna våningssängen i pojkrummet snusas och sovs det för fullt i både över- och underslaf.

Jag tar tunnelbanan till jobbet, på måndagar ska jag göra det, har jag tänkt. Det underlättar transporten till kören högst betydligt. Visserligen tar det nittio minuter dörr till dörr, men det får det göra.

Just idag är det kaos, det har varit stopp på en av linjerna. Alla tåg är fulla, och jag börjar undra om jag alls tar mig till jobbet idag.

Men efter tre fullsatta tåg kommer ett där jag lyckas tränga mig ombord. Till jobbet anländer jag bara en halvtimme försenad. Inte hela världen, särskilt som jag inte hade något inbokat på morgonen.

Efter en stund dimper Janes veckobrev ner, jag läser det och irriteras så smått på hennes olater, men noterar också att hon tycks ha tänkt över en av de synpunkter jag framförde under utvecklingssamtalet. Alltid något.

På lunchen tar jag en halvtimmes promenad. Håret blåser i alla väderstreck och ögonen tåras. Men jag får minsann se både vattenblänk mellan träd, blåsippor, vitsippor och luktviol.

Minsann, vi har vår i luften. Var har ni er?

Var är mina tofflor?

Upphittade i Q:s säng. Så bra att gosedjuren fått en ny farkost. Om det är en båt, en bil eller ett rymdskepp må vara osagt.

En typisk bröderna Helgasson-lek, för övrigt.

Det här är början på en fin tid

Jag håller mig egentligen för god för att klaga på det svenska klimatet. Men en vinter som denna kan knäcka den ståndaktigaste. Sällan har väl en vår varit så efterlängtad.

Och nu är den här!

Det är paus mellan förrätt och middag. Nyduschad liten son leker tyst i sitt rum (tills jag skrivit detta, då kom han ut och började tjata om lördagsgodis), stor son och make är i duschen. Genom den öppna dörren smyger sval kvällsluft, koltrastdrillar, gitarrplink från grannen.

Mina kinder hettar av ett glas rödvin och sol. Likt många andra radhus- eller sommarstugeghetton har vi haft städhelg. Jag har sopat grus, räfsat löv och ätit bullar. Och njutit av idyllen. Det är fullt möjligt att mina barn om trettio år skriver öppenhjärtiga nyckelromaner om den kvävande sociala kontrollen i förortens medelklassmecka, om de ängsligt präktiga föräldrarna som inte fattade någonting. Men just idag hade de det ganska bra, de också.

Uppdaterad: Och nu har jag sjungit dem till sömns. Det var dags att växla repertoar, Sov du lilla videung, än så är det vinter gäller inte längre. Fast det är lite för tidigt för de rena vår- och sommarvisorna som det ju finns hur många som helst av. Nåja. Jag vill ha en egen måne och I folkviseton funkar året runt. Jag introducerade även Fjäriln vingad och fick Q att fnissa klentroget då jag hävdade att den skrivits av Bellman. Va? Han med historierna. Ja, just han.

O, snart är det sommar. Dags för Aftontankar vid Fridas ruta och Visa vid midsommartid. Jasminer och olvon.

En lista snodd från Suz eftersom jag hade tråkigt

1. Hur gammal är du? 42, blir 43 i september. Jag har inget emot åldern i sig men 43 är en avig siffra. Är det för att det är ett primtal månne?
2. Hur gammal känner du dig? Vet faktiskt inte. Å ena sidan häpnar jag ständigt över att halvslitna ingenjörer visar sig vara något år yngre än jag, jag känner mig inte alls så gammal som de ser ut. Å andra sidan har jag alltid känt mig och blivit tagen för äldre än jag är, nu börjar min verkliga ålder komma ifatt mig. Å tredje sidan har jag i friskt minne hur det var att vara yngre, så jag har nära till känslan. Å det fjärde tycker jag hela frågan är fånig. Varför frågar man inte vilken färg man känner sig som?
3. Vad har du gjort idag? Ätit en lätt frukost, tränat crosstraining, ätit ännu en frukostmacka i bilen, kört en alternativ väg till jobbet, läst mejl, snackat med kollegan, kallat till möte, ätit lunch, tagit lunchpromenad, läst mera mejl, haft ganska tråkigt.
4. Vilken film såg du senast? Oj, oj. Jag är usel på film. Det måste ha varit Winter's Bone, på Netflix. Den var, inte helt otippat, bra.
5. Vem ringde du senast? Ett jobbsamtal, faktiskt. Igår eftermiddag.
6. Är du besatt av någonting? Nej. Inte vad jag vet.
7. Är du rädd för blod? Det kan jag inte påstå. Det hade varit problematiskt med tanke på de rikliga menstruationer jag hade innan p-staven befriade mig från dem och deras medföljande kramper.
8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu. Ett för tillfället tämligen bullrigt kontorslandskap eftersom det monteras skrivbord och labbänkar och bedrivs ljudliga mätningar (ja, sådana finns, om det som ska mätas kyls med fläktar) och förs högljudda diskussioner för att överrösta allt buller. Om några dagar när allt är färdigmonterat och mätningarna kan flytta in i de därför avsedda labben, lugnar det ner sig. Förhoppningsvis.
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet? Självklart. Är inte för inte dotter till en historiker. Kan räkna upp alla kungar sedan Gustav Vasa, om någon skulle vara intresserad.
10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? Nej.
11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Rött och lila skulle jag tro. Dock inte tillsammans. Jag gillar starka, klara färger. Men inte gult.
12. När vaknade du idag? Klockan sex då väckarklockan ringde. Nattuppvakningarna räknas inte, förresten vet jag inte när de inträffade.
13. Vilken är din favorithögtid? Jul tror jag, tätt följd av påsk. Julen för alla trevliga traditioner, påsken för avsaknaden av dem.
14. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Hemma vid köksbordet. Eller på soffan. Eller i en stol på gården med en kaffekopp.
15. Nämn en plats i världen som du besökt och aldrig vill återvända till. Den lilla staden på prärien, i mellanvästern, där det låg ett ypperligt college inträngt bland majsfälten, och där tåget Desert Wind mellan Chicago och LA hördes tjuta om nätterna. Där bodde jag i ett år och var till en början intensivt olycklig. Mot slutet trivdes jag ganska bra. Men återvända? Aldrig.
16. Hur vill du tillbringa din pension? Lycklig, levande, frisk om än med ålderskrämpor. Hastande mellan kurser, körrepetitioner, operaföreställningar och hämtningar av barnbarn. Med en bok eller stickning i nypan. I sällskap med min man. Arbetande, under vissa föresättningar. Resande, dito.
17. Vad lyssnar du på just nu? Se ovan angående bullrigt kontorslandskap.
18. Har du någon gång brutit ett ben? Nej.
19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? Mjölk. Ägg. Bregott. Te i lösvikt. Knäckebröd.
20. Vem är din favoritkändis? Vet inte.
21. Vad är du på för humör just nu? Trött och lätt oinspirerad.
22. Vilka världsdelar har du varit i? Europa, Amerika (nord, syd och mellan), Afrika, Asien.
23. Snarkar du? Har hänt om jag är förkyld.
24. Vilka yrken har du provat på? Allt-i-allo, sommarjobbare, praktikant på diverse ingenjörsföretag, under gymnasiet och Chalmerstiden. Konstruktör, säljare, projektledare.
25. Hur går du helst klädd? Mörka byxor, ofta jeans, färgglada toppar. Ofta en hemstickad kofta, sjal eller tröja. Ibland klänning eller kjol, oftare på sommaren.
26. Vilket stjärntecken är du född i? Fånig fråga, jag avskyr astrologi. Men givetvis vet jag svaret, Jungfrun.
27. Vilket är ditt favoritgodis? Gillar nästan allt godis. Men mest lakrits, både söt och salt.
28. Vad sa du senast? B är klar med att uppdatera filterkortet nu.
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Humaniora hade jag lättast för. Svenska, franska och engelska var nog mina bästa ämnen. Jag älskade historia men hatade lektionerna på grund av läraren. Älskade filosofi, ämne, lektioner och lärare. Fick kämpa med matten men klarade den bra tack vare en fantastisk lärare. Gick ut gymnasiet med femmor i allt utom fysik (4) och idrott (2).
30. Vad har du på dig just nu? Draperad topp från Desigual, den är grön, blå och turkos. Svart knälång kjol, kornblå strumpor, svarta skor.
31. Vilken är din favoritaffär? Oj. Vet inte.
32. Vad har du för storlek i kläder? 42, ibland 40, ibland 44. För några år sedan 46-48.
33. Vad har du i dina fickor? I kappfickan: näsdukar, handskar, mobilen, bilnycklar.
34. Vad köpte du senast? En caffè latte och en kolasnitt samt det rågbröd jag åt av till frukost.
35. Hur många gånger har du flyttat? Sexton, tror jag. Varav fyra sedan vi kom till Stockholm. Men nu har vi bott i radhuset sedan 2009 och jag vill inte flytta på länge.
36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka saker skulle du ta med? Min man och mina barn, böcker, mat och vatten. Vilken dum fråga.
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Definitivt inte morgonmänniska.
38. Senaste filmen du såg på bio? Minns inte.
39. Har du blivit sydd någon gång? Ja.
40. Har du någon gång badat naken utomhus? Detta måste vara en amerikansk enkät. Givetvis har jag gjort det.
41. Vad åt du till frukost? Rågbröd med en bit ost och ett par sockerärter, en kopp te.
42. Hur såg ditt liv ut för 10 år sen? Det vet jag precis. April 2003, den grymmaste av månader. Jag sörjde intensivt vårt första misslyckade IVF-försök, som vi haft stora förhoppningar på. Jag var besviken och avundsjuk på min gravida kusin. Jag hatade mitt jobb. Jag var orolig för O som kämpade med exjobbet till sina studier och inte tycktes få någon ordning på det. Tänk om jag vetat att jag bara fyra relativt korta år senare skulle vara föräldraledig från ett mycket bättre jobb, mamma till finaste bebisen, att vi skulle bo i en fin lägenhet i Stockholm, att O äntligen hade hittat rätt på arbetsmarknaden. För så blev det ju.
43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning? En gång, mycket pinsamt. Det var bara ett par veckor efter att vi kommit hem med Y och allt var kaos och sömnbrist. Jag packade in båda ungarna i bilen med vagn till Y och cykel till Q för att ta en skogspromenad. På stora gatan precis nedanför våra hus (där det är 30 men alla kör 70 nattetid, dock inte jag) stoppade polisen mig. Jag hade kört 41. Först efter en lång stunds utfrågning fattade jag att det var fortkörning det handlade om. Eftersom jag inte hade plånboken med mig fick jag räkna upp personnummer på barnen, Y hade knappt hunnit få sitt och hade fortfarande sitt koreanska namn. 2600 kostade det. Fast jag givetvis anser att 30-gränser ska respekteras, kan jag ändå tycka att polisen gör det lite lätt för sig. De hade arslat sig ungefär 300 m från stationen. Men hugger tonåringarna på trimmade moppar som kör 100 på gångvägarna, det gör de inte.
44. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? Min man åkte och bytte däck på bilen i söndags, fast det är jag som använder bilen mest just nu. Det var snällt av honom och jag blev glad.
45. Var lägger du din mobiltelefon när du sover? På en liten hylla i köket där det finns en laddare.
46. Vad var det senaste du åt? En banan.
47. Vem är världens vackraste kvinna? Vet inte. Ointressant.
48. Är du blyg? Nej.
49. Vilken var den senaste konserten du var på? Suck. Ingen aning. Roskilde 2006? Nej, vi var visst på Kent på Långholmen sommaren 2010. Ja, ni hör själva.

Uppdaterad: Men alla dina körkonserter då? Säger O. Visst ja. Okej då. Julkonsert med kören i december.

50. Vad heter du i andranamn? Den sköna och pärla. Som mamma, mormor och mormorsmor före mig.
51. Har du varit med om en bilolycka? Nej.
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? Ja.
53. Vilken är den roligaste träningsformen? Just nu ett sorts stationspass med både styrka och kondition som Sats kallar för crosstraining. För några år sedan hade jag hellre dött tror jag.
54. Har du några husdjur? Nej. Hade gärna skaffat katt men Y:s allergi sätter stopp. Hund om några år, kanske.
55. Vill du gifta dig? Inte en gång till, är så nöjd som det är.
56. Var växte dina föräldrar upp? På massor av ställen. Farfar var läkare och morfar statsanställd, vilket innebar att både mamma och pappa flyttade runt under uppväxten, mellan mindre orter och småstäder i Mellansverige. Ingen av dem har någon egentlig hembygd, utom möjligen pappa som blev urstockholmare när han flyttade hit 1980 (vete sjutton om jag inte börjar bli det själv). Förmodligen har denna rotlöshet präglat också mig, jag har inga starka hemkänslor för Göteborg trots att jag bodde där i tjugofem år. De träffades som studenter i Uppsala, och där är jag född, men vi flyttade därifrån efter bara ett år.
57. Har du någon gång ringt polisen? Ja. För något år sedan ringde jag deras tipstelefon eller vad man ska kalla det, och upplyste om att en gammal farbror brukade köra på en starkt trafikerad väg med sin permobil i cirka 20. Killen jag snackade med tackade för informationen men förstod inte vilken gata jag menade, eftersom han själv satt någonstans i Norrland.
58. Har du svenskt ursprung? Ja. Det sägs så, enligt di som har tittat efter.
59. Har du, eller haft, något smeknamn? Nej. Mitt namn är svårt att göra smeknamn på.
60. Vilka är dina största svagheter? Jag äter ofta för mycket. Jag går inte och lägger mig i tid på kvällarna.

(Och nu har det blivit fredag. När jag började svara på frågorna var det torsdag. Men tiden går.)

Giv att jag aktar främst ditt ord

Det är söndag några veckor efter påsk, solen strålar och börjar äntligen värma. Jag läser DN som vanligt på morgonen, bland annat en lång artikel om Svenska kyrkan, och bestämmer mig.

Ungefär en miljon av kyrkans medlemmar är uttalade ateister. En ganska stor andel svarar ja på frågan om religion bidrar till stridigheter och konflikter istället för tvärtom.

Ja. Och nej. Det är dags nu.

(Artikeln finns inte på nätet, ännu, men en reaktion på den finns här.)

Kyrkan är inte ett sammanhang jag har sökt mig till av egen vilja. Jag är varken döpt eller konfirmerad. De gånger jag har närvarat vid gudstjänster är lätt räknade. Då har jag förvisso lyssnat ganska intresserat men aldrig känt minsta förnimmelse av gudomlighet, närvaro, andlighet eller vad man nu kan tänka sig för känslor som borde infinna sig.

Det närmaste jag kommer religiösa eller andliga upplevelser induceras av vissa stunder (dock inte alla!) av umgänge med mina barn, lyssnande på eller utövande av musik, att vistas i naturen. Jag vet inget annat, men de är rika och starka nog.

Jag vill gärna vara en god människa i den bemärkelsen att jag gör världen lite bättre för mina medmänniskor. Men jag tror inte att religion i allmänhet eller medlemskap i kyrkan i synnerhet hjälper mig med det.

Jag skriver ut blanketten från nätet och fyller i den. När jag berättar för O vad jag har gjort, nickar han belåtet. Det har jag tjatat på dig om i femton år, säger han.

Efteråt står jag ute på gården och skolar om mina fröplantor. Tomater, solros, lejongap, rosenskära, zinnia, luktärt och krasse. Genom grannens öppna dörr hörs stojande, Q och hans bästis leker med Lego. Från nästa granngård hörs mer dämpat mummel, Y är där med sin bästis och håller kafferep eller något liknande med gosedjuren.

Solen värmer på ryggen. Jag gnolar Sommarpsalm, förstastämman, sedan andrastämman, sedan första igen.

Nådesunder, inget mindre. Jag aktar dem, det gör jag.

Don't mention the war

Den finns elegantare formulerad någonstans, devisen om det outtalade. (Jag kan bara inte komma på var.)

Så snart man nämner något - om det är bra, försvinner det. Om det är dåligt, inträffar det.

Häromdagen skrev jag om Q:s passerade sexårstrots. Vad händer? Han stormar och bråkar mer än på länge.

Nåja, tänkte jag, men jag skrev det aldrig, sovandet börjar i alla fall funka någorlunda. Det är flera nätter i rad nu som jag bara vaknat till lite lätt när först en pojke och sedan en till kryper upp i dubbelsängen. Ett flertal gånger har Y rentav stannat i egen säng hela natten.

Inatt var monstret tillbaka. Vi funderade på att filma Y när han för tredje gången fick ett - sovande -raseriutbrott. Han låg i sängen, sparkande och fäktande, och skrek "Mamma är ful" och något otydligt om att någon var dum i skallen. Förmodligen jag.

Till sist lyckades vi väcka honom och ge honom näsdroppar, han är överjordiskt snorig just nu, vi misstänker pollenallergi, och sedan var han lugn.

Jag hade precis somnat när jag väcktes av vrål från Q:s säng. Håhåjaja. Mardrömmar.

Ja, ja. Inte har vi tråkigt inte.

Inte mitt fel

Under helgen falnade min nytända förståelse för Jane. Bland annat orsakades detta av att hon i veckomejlet (som oftast kommer bara varannan vecka) nämnde datumet för nästa gruppmöte, kallelse kommer inom kort. Fyra dagar senare har den ännu inte kommit.

När jag klagade på att jag inte känner mig delaktig utan isolerad och oinformerad, gick Jane direkt i försvarsställning. Hur ofta har jag ringt henne? Typ aldrig, det erkännes. Men det är ju hon som är chefen och därmed hon som har det främsta ansvaret för vår relation. Och därför att jag inte riktigt ser vad ett samtal mellan oss på tumanhand tillför mig. Jag vill ha möten med de andra kollegorna, jag vill känna att jag ingår i ett sammanhang, inte att jag är en mjölkkossa på en äng långt bort som bara ska leverera och debitera så mycket som möjligt.

Då är det viktigt att man deltar på kvällsmötena, menade Jane. Absolut. Vilket jag har gjort, med något enstaka undantag. Apropå det, ska vi ha något snart? Hela april har snart gått, senaste mötet var i februari. Ju tidigare kallelsen går ut desto lättare är det att planera. Jane klippte till: hon har minsann mycket att göra.

Det är nog det som är problemet. Jane har personalansvar för trettio personer och säljansvar för ett antal - vet inte exakt hur många - kunder. Det är en omöjlig ekvation. Att äta lunch eller ens pratas vid en gång i månaden är nära nog inte görbart. Det inser jag, och jag trivs inte med det. Jag skulle avsky att ha en chef som hängde över mina axlar, men steget dit är ganska långt.

Nå, men nästa möte då? Som jag ännu inte sett någon kallelse till. Jo, det är om två veckor. Samma kväll som O ska bort på en sedan länge bokad jobbaktivitet.

I rest my case. På mer än ett sätt. Det går aldrig att vinna mot någon som vägrar se sin egen delaktighet i någonting.

Strulmorgon

Q var ledsen imorse, för klassens strulputte sa igår att Q är fulast i skolan. Vi pratar om det, han sitter i mitt knä och jag frågar om jag ska prata med läraren. Ja, det vill han. Omplanering, egentligen skulle grannmamman lämna Q och kompisen men då gör jag det.

Strax innan vi ska gå blir Q och jag osams. Jag har tjatat på honom, för det tar orimligt lång tid att ta på galonbyxor och stövlar, och sedan sölar han med vantar och jackärmar medan jag, lillebror och kompis står och väntar. Till sist fräser jag, och Q blir arg och sölar ännu mer.

Halvvägs till skolan är härdsmältan ett faktum, vi är båda arga och förtvivlade. Y och kompisen cyklar respektive går i förväg. Men explosionen bryter åtminstone igenom konflikten, och vi blir sams och får sedan springa till skolan.

Jag tar fröken åt sidan och rapporterar snabbt. Hon ojar sig, nämen lilla gubben, klart han blev ledsen, vi noterar detta. Mer hinner vi inte prata, men det kanske inte behövs heller. Hur retstickan hanteras lägger jag mig inte i. Jag pussar Q och viskar att jag pratat med fröken, och han verkar nöjd.

Lillebror Y väntar snällt i kapprummet, och konverserar alla han ser. Vi ska till vikariedagmamman idag, som bor en bit bort. Y cyklar tappert nästan hela vägen, en liten bit får jag bära cykeln.

Nu är klockan mycket, jag har bråttom, och det är säkert en av anledingarna till att Y plötsligt blir sentimental och inte vill släppa mig. Mamma, jag kommer att längta efter dig! Av erfarenhet vet jag att det hjälper att ta honom i famnen och kramas en stund, och så fungerar det nu också. Efter lite småprat får jag sätta ner honom, och han vinkar.

Dagmammans man åker till verkstaden för att byta däck, och erbjuder mig skjuts en liten bit på vägen. Jag har med mig Y:s cykel som ska lämnas hemma så jag tackar förstås ja.

Därför var jag trött redan när jag kom till jobbet.

Därför kändes det ovanligt stökiga projektmötet jobbigare än vanligt. Ingenjörerna älskar sitt jobb, de fördjupar sig i diskussioner om allt som inte funkar, jag får bryta. Mötet ska ta fyrtiofem minuter, inte mer.

Death by technology, tänker jag sedan. Min kompis A brukar prata om att drunkna i ingenjörsträsket.

Ingen lunch fick jag med mig idag heller. Kanske ska jag ta bilen och åka till det trevliga stället där man får god sallad?

Jag längtar efter Q, vill ännu en gång försäkra mig om att han inte tror att han är fulast i skolan. Minns alltför väl hur det var att bli kallad ful, hur ont det gjorde. Vi pratade om det också imorse, och jag sa att sedan jag blev vuxen har det aldrig hänt. Själv hade jag nog tyckt att det var en tröst, att det blir lättare när man blir vuxen.

Me Helga, you Jane

Mitt liv som konsult

ANDRA KAPITLET

I vilket Jane presenteras, Jane som är en blandning av sin namne Tennison och Margaret Thatcher. Jane som gjorde ett första gott intryck på Helga, som en visserligen rak och hårdför chef, men kanske med mentorsmaterial bakom den kärva ytan. Några månader senare har Jane sjunkit som en sten i Helgas aktning, men lyckas överraskande nog med konststycket att klättra upp några pinnhål.

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Det har blivit dags att skriva lite mer om Jane, min chef. Jane som imponerade men ändå gav mig skrämselhicka vid den allra första intervjun. När jag uttryckte mina farhågor kring att kombinera ett konsultjobb med familjelivet, frågade hon hur alla män klarar av det. Min spontana reaktion var positiv, men vid närmare eftertanke insåg jag att svaret - deprimerande nog - är att de flesta män "klarar av det" tack vare sina fruar samt det dyrköpta priset mindre delaktighet i sina barns uppväxt.

Så jag fick kalla fötter och tackade nej. Att Jane inte riktigt kunde matcha den lön jag hade på mitt förra jobb gjorde beslutet enkelt att fatta.

Jane blev ganska sur, och redan här hade jag om jag varit förståndigare kunnat göra en intressant observation. Jane gillar inte när saker går henne emot. Vem gör det? Men hon tog oresonligt illa upp, nästan på ett personligt plan.

Alltnog, några månader senare var jag tillräckligt trött på galenskaperna på förra jobbet för att hoppa på nästan vad som helst, så jag ringde Jane igen och mottogs med öppna armar och ett lite högre lönebud. Vi bestämde att jag skulle börja den 1 september.

På försommaren bjöd min nya arbetsgivare, konsultfirman, på stor baluns med respektive. O och jag gick dit och hamnade vid samma bord som en annan projektledare. Han fick brått att ordna anletsdragen när han hörde att jag skulle börja jobba för Jane. Själv hade han nämligen slutat i hennes grupp två veckor tidigare, och hans känslor för Jane gick inte att missta sig på. Hoppla, tänkte jag. Nåja, han verkade ju aningen speciell.

Så kom september och jag började jobba, och satt de tre första veckorna på hemmakontoret. Hade vanvettigt tråkigt utom på lunchen och kafferasterna, när jag pratade med mina nya kollegor. Snabbt konstaterade jag två saker. Det var inte bara jag som oroade mig över hur livet skulle gå ihop och över att placeras långtbortfrånstan. Och. Alla verkade avsky Jane. Jag hade aldrig tidigare hört så mycket skitsnack om en chef. Förvisso träffsäkert, ironiskt, intelligent och fritt från bitterhet. Men ändå.

Några månader senare, när jag haft mitt första uppdrag en tid, förstod jag kritiken fullkomligt. För med Jane är det så att hon bara hör av sig när något är fel. Dessutom förutsätter hon alltid att hon själv har rätt. Vilket hon inte alltid har. Hon är heller, milt uttryckt, inte särskilt diplomatisk i sitt sätt att formulera sig. Fast hon är dålig på att själv höra av sig har hon ett starkt kontrollbehov och vill veta precis var jag är och gör.

Jag svalde snällt tre eller fyra skarpa tillsägelser, men vid den femte sa jag ifrån. Det gällde en facklig fråga, där jag till skillnad från henne har rejält på fötterna. Jane svarade inte.

Det är ju så här. Ingen relation mår bra av att övervägande bestå av negativ kommunikation. I vårt fall nästan uteslutande negativ. Jane anser nog själv att hon gett mig avsevärd positiv feedback (som att jag sköter mitt uppdrag bra) och tänker inte alls på att småtjafset faktiskt har en stor påverkan.

Detta var alltså läget när vi idag hade vårt första utvecklingssamtal. Jag förberedde mig på två sätt: tänkte igenom vad jag ville säga, och vad jag inte tänkte säga. Samt bokade ett träningspass på lunchen efteråt. Få ur mig ilskan.

Men ibland förvånas man, både av sig själv och andra. Själv var jag behärskad och måttfull och framförde en bråkdel av den irritation jag samlat på hög. Som väntat tog Jane inte alls till sig kritiken mot hennes ledarskap. Däremot hade vi en riktigt bra och konstruktiv diskussion om hur vi båda ser på min framtid inom företaget, hur vi ser på projektledning som företeelse, hur vissa frågor hanteras av vissa andra på företaget, och så vidare.

Jane frågade om livet som konsult blivit som jag trott och jag svarade ganska omständligt. Att balansräkningen inte är klar ännu. Räkning, vägning och mätning pågår. Att det finns fördelar, men också ganska stora nackdelar. Att det kan visa sig att nackdelarna väger tyngre, men att detta är något som hon kan påverka.

Sedan pratade vi kompetensutveckling, och då blev det riktigt bra. Jane bekostar mer än gärna en certifiering av mig som projektledare, vilket skulle innebära en hel del arbete från min sida, men samtidigt är det kanske precis det jag behöver för att liva upp min tillvaro. Vi bestämde oss för att ta ett första steg.

Därefter gled samtalet in på privata ämnen. Sömnstrulet, det var bra att känna till tyckte Jane. Lite allmänt barnprat, de är små så kort tid, vänta bara du, rätt vad det är sitter du där ensam på kvällarna. (Jane är tio år äldre än jag, frånskild med vuxna barn.) Tyskland pratade vi om, jag fick henne att gapskratta med historien om min hyresvärdinna i Berlin.

Plötsligt hade det gått över tre timmar istället för de planerade två, och det var dags för lunch. Stannar du här, ska vi se om några av kollegorna också ska äta?

Istället för träningspass blev det en riktigt trevlig lunch.

Mina känslor för Jane är fortfarande blandade. Jag tycker lite synd om henne, för hennes ensamma kvällar och den kompakta ovilja som omger henne. Hur hårdhudad hon än är måste hon rimligtvis märka av den. Kanske har jag nu lite lättare att stå ut med hennes olater. Dessutom var det nyttigt att bli påmind om att vi strikt professionellt delar många åsikter.

Samtidigt förbryllas jag av henne. Hur kan hon å ena sidan uttrycka förståelse för viljan att vara med sina barn så mycket som möjligt, å andra sidan hetsa en att debitera så många timmar per vecka som möjligt? Ser hon inte dubbelheten? Och hur kan en så prestigefylld person med så sårbart ego komma så långt som hon har gjort?

Men precis som när jag jobbade för tokige You-Know-Who, känner jag mig mer road än hotad. Nu ska vi se hur jag ska hantera det här. Lika väl som att en krånglig medarbetare kan vara en utmaning, kan en besvärlig chef vara det. Nu ska vi se hur vi ska kommunicera på bästa sätt.

Idag var en början. Me Helga, you Jane.

Uppdaterad: Jo, det var en sak till. Att Janes ledarskap ifrågasätts av andra än mig är tydligt. Hon berättade att ännu en av mina kollegor sagt upp sig, ännu en kvinna. Sedan jag började i september har sex personer slutat, varav fyra kvinnor. Avdelningen består av trettiofem personer, mindre än hälften är kvinnor.

Alltid något

Jag ringde på ett jobb idag.

(Är det så illa? Nja. Njo. Kanske. Det är ångest - nej, tristesshantering. En del Hemnetknarkar, eller tröstäter, eller speeddejtar. Jag letar jobb.)

En liknande tjänst på samma företag annonserades förra vintern. Jag såg den men sökte aldrig, jag minns att jag tänkte att det verkade som om de sökte någon med kortare erfarenhet än jag.

Men nu ringde jag alltså, och frågade allt det jag undrat över och inte kunnat hitta mellan raderna i annonsen.

Rekryteraren skrattade lite. Du har varit med ett tag, hör jag.

Jo. Efter en stund konstaterade jag att den här tjänsten inte var för mig.

Det går framåt. Förr hade jag bara sett fördelarna, ignorerat nackdelsvibbarna, kanske inte ens känt dem eftersom jag inte vetat vad jag skulle fråga.

Bäst är att veta vad man vill. Men näst bäst är att veta vad man INTE vill.

Kontorslandskap

Jag sitter i frid och ro och tristess och vegeterar framför datorn när det hörs ett utrop från båset bredvid:

- Nejmen vafan.... Helga!

Det är den fridsamme norrländske konstruktören som knappt säger ett ord annars, så jag måste förstås gå dit och höra hur jag har lyckats uppröra hans känslor.

Han rodnar vackert, verkligen ända upp i hårfästet, och förklarar att hans femåriga dotter Helga har roddat om bland ikonerna på hans telefon.

Jag skulle tro att jag nu känner uppemot tio personer som har fått döttrar de kallat för Helga. Jag tror att tidsanda och mode påverkar mer än personer man känner, men det känns ju bra att jag i alla fall inte har lyckats förstöra namnet för dem.

Kören

I helgen var jag ju alltså bortrest på internat med min kör. Det var en välbehövlig injektion på mer än ett sätt. Jag ska berätta mera, strax.

Men först: i vardagen är kören lite för betungande. Eller snarare skräpet runt omkring. Den här veckan har vi flyttat repet från måndag till onsdag och dessutom bytt lokal. Idag när jag funderade på hur jag ska lösa logistiken kring repet (Hur ta mig dit? Åka kollektivt drygt 1 timme till jobbet, kollektivt till kören för att slippa trassla med bil? Köra hem och ställa bilen, tunnelbana till kören? Ta bilen till kören och nästan dö av stress när jag letar parkering? Köra till en infartsparkering - ingen ligger bra till - och ställa bilen där och ta tunnelbanan sedan?) kände jag hur helgens entusiasm snabbt falnade och dog.

Det är inte körens fel att jag jobbar på ett ställe som är så jävla avigt placerat i förhållande till allt. Det är heller inte körens fel att jag avskyr det mesta som har med bilåkning att göra. Men kören gjorde enligt min själviska åsikt fel i att häromåret byta replokal från en förort dit det gick att ta sig både med bil och kollektivtrafik, till en mer centralt belägen med obefintliga parkeringsmöjligheter.

Ytterligare ett fel är att vår ganska nya, duktiga och ambitiösa dirigent förutom att initiera lokalbytet också har en tendens att dra över tiden. Repet slutar inte sällan en stund efter nio. Sedan ska jag hem. Oftast är klockan lite efter tio, närmare halv elva innan jag är hemma. Jag är en nattuggla, så jag går inte direkt och lägger mig. Men jag blir lik förbannat trött.

Ändå älskar jag kören. Jag är trött när jag går därifrån, men nästan alltid glad. Tråkigt nog är jag numera inte så glad när jag går dit. Det var jag alltid förr.

Musikaliskt, vad gäller svårighetsgrad, är det inga problem. Den här terminen sjunger vi bara musik från sjuttiotalet, många stycken med ackompanjemang av band. Man får stöd av bandet, stämmorna är inte särskilt svåra, klangfärgen är inte lika viktig som i klassiska a cappella-stycken. Många av låtarna kunde jag redan någorlunda. Dessutom har jag lätt för att lära mig texter.

I helgen fick jag några välbehövliga påminnelser. Vi övade förutom sång också koreografi. Jag är sannerligen ingen dansare, men numera är jag i sådan form att jag obehindrat kan dansa och sjunga samtidigt, det är skönt.

Vi övade in danser till Blame It On the Boogie, till discomedleyt innehållande Funkytown, I Will Survive och Y.M.C.A. Vi övade en flummig men otroligt häftig dans där vi parvis speglade varandras rörelser samtidigt som vi sjöng Aquarius. När Aquarius övergår i Let the Sunshine In står hela kören med uppåtsträckta armar och svajar "som ett taktkänsligt sjögräs".

Då mindes jag. Hur roligt det är att vara kreativ, att leka. Att hitta på. Att spela en roll.

Kreativitet är viktigt för välbefinnandet.

Så blev det dags för middag men först fördrink. Då ombads vi byta om till våra discokostymer, de som vi ska ha i andra akten. Jag svidade om till min blommiga kjol och dito örhängen. (Och - heureka! - min rumskompis hade alldeles händelsevis köpt en glansig lila blus med långa kragsnibbar för 65 kronor på Myrorna, som hon inte kunde ha, men som passade perfekt till mina blommor.)

Över fördrinken stimmade vi och skrattade åt varandras utstyrslar. Och det slog mig ännu en gång, vad det är skönt att vara vuxen. Vad det är skönt att få vara del av en så vänlig, inkluderande och tillåtande stämning. Jag känner inte särskilt många i kören särskilt väl, ett fåtal bättre än de andra. Men jag vet att alla gillar mig, att jag kan börja prata med vem som helst och att samtalet kommer att landa bra. Har vi inget att prata om kan vi alltid sjunga. Och fast vi inte känner varann särskilt bra är det just det vi gör, men på ett annat plan. Vi har sjungit och slitit och jobbat tillsammans.

Sedan blev det middag och en herrans massa vin och sång till alldeles för sent in på småtimmarna.

Vid lunchen nästa dag pratade jag med min köridol K. Hon är ojämförligt duktigast av altarna och den enda riktigt bra solist vi har. Hon har sjungit med kören i snart tjugo år och tidvis gjort uppehåll för att hinna med det övriga livet. Men, sa hon, man får inte mer tid för att man slutar med kören, den äts upp av allt annat. Istället är man deppig för att man inte får sjunga.

Kanske är det så.

Eller så kanske jag ska ta en paus under hösten, för att hitta glädjen igen.

Definitivt borde jag hitta ett jobb dit jag inte behöver köra bil.

Ljuvliga sju

Det är en sak jag alldeles har glömt berätta om. Q har fyllt sju (jo, det har jag nämnt) och ungefär samtidigt försvann sexårstrotset som genom ett trollslag. Jag tror att införandet att stjärnor för att begränsa spelandet har en del med saken att göra.

Plötsligt är han så stor. Klok, förståndig, mogen. Sådan som han enligt uppgift hela tiden har varit i skolan är han också hemma. Visst blir han arg, visst har vi våra duster, visst bråkar vi. Men han kan numera skärpa sig och behärska sig och åstadkomma vändningar i bråken på ett imponerande sätt. Faktiskt så är det inte ens alla vuxna som klarar det.

Nu är det svårt att tro att det bara är korta månader sedan jag skrev det här.

(Uppdaterad: Bara för att jag skrivit detta blev det förstås jättebråk när datorn skulle stängas av vid läggdags. Men vi blev sams, och nu sover de.)

Även lillebror har fantasi

Vi är på väg hem från dagmamman (som inte bor i flerfamiljshus, förresten) och Y cyklar på sin springcykel. Jag får skärpa hörseln för att begripa hans jublande utsaga:

- De e kjaft i den hära cykeln! De e.... DIAMANT-KJAFT!

Konkurrensen är hård

Men frågan är om inte detta är årets mest korkade insändare.
(Om man klickar på bilden går det lättare att läsa.)

Självförvållat

Jag har varit på rephelg med kören, i lördags var det sedvanlig fest med vin och sång.

Imorse mådde jag ungefär som jag förtjänade. Frågan är om jag inte mådde ännu lite sämre. En fullt så dålig människa är jag faktiskt inte. Jag mådde rentav så illa att jag återvände till den smala vandrarhemssängen efter frukost och avstod från det första repetitionspasset. Det går inte att sjunga när kopparslagaren redan har konsert.

Efter ett par timmars vila var jag någorlunda i form igen, och orkade sjunga (och dansa!) under eftermiddagens pass. Sedan åkte vi hem.

Riktigt återställd känner jag mig först nu, halv elva på kvällen. Och då är det läggdags!

Imorgon ska jag på introduktionskurs för nyanställda på mitt hemmakontor. Jag kan ledigt tygla min entusiasm.

Uppdraget

Mitt liv som konsult

FÖRSTA KAPITLET

Vari Helga får ett uppdrag, som snabbt visar sig vara hanterbart. Hon konstaterar att hon som så många gånger förr är en främmande fågel bland tråktekniker, men att deras hjärtan är lätta att vinna medelst sockrad diet. Hon finner om inte besläktade själar så åtminstone ett brett fält för iakttagelser.

 

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

 

 Efter tre allt tråkigare veckor på bänken fick jag alltså mitt första uppdrag. Vid intervjun förklarade VD:n att man på det här företaget, mer än på andra ställen, krävde stor teknisk kompetens och förståelse från sina projektledare. Jag svarade småleende (för att inte verka alltför dryg) att det är de knappast ensamma om, så är det nästan överallt. Och att min starka sida inte är tekniken, utan överblicken, tydligheten och styrningen. Nå, men kan du få egensinniga konstruktörer att göra det de ska? Ja. Jag har jobbat i mans- och teknikerdominerad miljö i mer än femton år, drygt tjugo om man räknar in åren på högskola.

 

Och jo, det kunde jag. De första veckorna gick jag parallellt med min företrädare som skulle sluta, och iakttog honom. Andra veckan blev han sjuk, då fick jag i hans ställe presentera projektet för styrgruppen. När han slutade hade jag, baserat på mina iakttagelser, en plan för hur jag skulle leda projektet, t ex hur veckomötena skulle gå till.

 

Jag började med att bjuda på bullar. Ett enkelt, billigt men ack så effektivt trick. Medelålders män blir som små barn när de får fikabröd. När de hade munnen full förklarade jag syftet med veckomötena. Det är inte att jag ska få reda på vad de gör, det kan jag gå runt och fråga dem. Syftet är att de ska veta vad de andra gör. Vad jag säger till ledningen och vad ledningen svarar. Att vi ska upptäcka problem. Inte lösa dem, men upptäcka dem.

 

Sedan dess har jag mer eller mindre haft dem i min hand. Det spelar inte så stor roll att jag inte riktigt fattar vad det är de gör. De kommer till mig med frågor, jag ber dem förklara en gång till så att även en projektledare förstår, sedan bestämmer jag. Eller delegerar. Eller pekar, indikerar, riktar in.

 

Själva arbetsuppgifterna vållar mig alltså minimala bekymmer, vilket delvis beror på att jag inte är teknikintresserad. Hade jag varit det hade jag kunnat stoppa fingrarna i varje syltburk, rota och riva och lägga mig i. Men det gör jag inte, och projektet flyter på.

 

Företaget är ganska litet och familjärt. Det som projektet utvecklar ska i sinom tid produceras i samma hus. Det är bra, tillvaron förenklas väsentligt. Många av de anställda har jobbat här i åratal. Det är både bra och dåligt. Bra för de besitter en fantastisk kompetens och erfarenhet. Dåligt för att det medför en viss tröghet och dryghet. Man gör som man alltid har gjort.

 

Stannar man till vid entrén och läser namnen på postfacken kan man konstatera att en dryg fjärdedel av dem inte är svenska. Minst tio-femton nationaliteter är representerade. Igår var jag på ett möte där vi var sex personer i rummet. Tre av oss hade svenska som modersmål. Så ser det inte ut på alla arbetsplatser. Tyvärr.

 

Vidare finns det här en trotjänare som har ett handikapp som påverkar hans förmåga att kommunicera med omvärlden. Dock inte hans glada humör eller förmåga att sköta arbetet. Det är inte alla arbetsgivare som hade sett förbi handikappet. Men här ser man människan istället, för att använda en klyscha.

 

Och så har vi herr Snäll, som gör skäl för sitt namn. Han är inte bara snäll, utan klok också.

 

Jag är heller inte ensam projektledare, utan delar rum med den trevlige kollegan med de många barnen och de många milen i benen. Han är inte precis en besläktad själ, men rolig att prata med. Hans projektledarerfarenhet är kortare än min, men han är några år äldre och har följaktligen jobbat längre så vi har utbyte av varann.

 

Varför, frågar sig nu vän av ordning, söker inte Helga omedelbart jobb på detta eminenta företag, och arbetar för herr Snäll om han nu är så snäll.

 

Tanken har slagit mig både en och två gånger. Men det finns tre skäl som talar emot.

 

1 Geografin.
Visserligen flyttar företaget nästa vecka till mer bebodda och civiliserade trakter, men fortfarande är bil det enda realistiska färdmedlet. Jag vill jobba i stan! Dit man kan åka tunnelbana! Eller i min egen förort! Eller någon av de förorter som ligger närmast! (Ja, jag är kräsen.)

 

2 Tekniken.
Man borde nog vara lite mer intresserad av teknik än jag om man ska jobba här. Visst, det går bra för mig. Men särskilt roligt har jag inte. Vilket raskt för oss till den sista punkten.

 

3 Tempot, kulturen, mentaliteten.
Å ena sidan är jag livrädd för att bli livegen. Jag vill kunna jobba korta dagar, vara flexibel och kunna jobba hemifrån ibland. Det går att göra här. Å andra sidan är tempot så lågt att jag ofta blir frustrerad. Det has inte mobiltelefoner eller bärbara datorer, alltså går det inte att få tag på folk när de vabbar eller är sjuka (vilket de ofta är). Självklart ska folk få vara sjuka ifred. Men ett kort telefonsamtal kan lösa mycket. Eller ett mejlsvar, skrivet när vederbörande har tid och ork.

Vidare finns det en inställning bland ingenjörerna att tidplaner, det är sånt som ledningen håller på med. Vi jobbar på. Det blir färdigt när det blir färdigt. Detta lyftes upp som ett problem vid det första intervjun. Men ett ännu större problem är att cheferna, även herr Snäll, håller fast vid orealistiska tidplaner bortom all sans och förnuft tills förseningen är ett faktum och uppenbar för alla. Detta har jag mer än en gång ifrågasatt. Vi måste hålla skenet uppe, blev svaret. Men det är ju helt fel resonerat! Då har man förverkat sitt förtroendekapital. Att cheferna genom detta agerande bidrar till att ingenjörerna inte tar planerna på allvar, det har de inte förstått.

Nog är det trevligt med en arbetsplats där ingen jobbar över och där alla har ett rikt fritidsliv. Så vill jag ha det. Men jag vill ha ett någorlunda rikt liv på jobbet också. Och det har jag inte här.

Men jag kommer heller inte att stanna så värst länge till på mitt uppdrag, till efter sommaren bara. Sedan ska jag hem till Konsultbolaget igen, min arbetsgivare, mitt hemmakontor där även min chef Jane finns. Mera därom i nästa kapitel.

Glädje

Jag får en dryg halvdag ledigt, oväntat, som en present. För när jag har fyllt min enda flyttlåda med block, pennor och datorprylar och hjälpt herr Snäll en stund med att skruva ner hyllplan i hans rum, och sprungit i vägen för alla flyttkarlar som myllrar överallt (samt noterat att de inte är flyttgubbar utan snarare flyttpojkar, unga, muskulösa och ganska vackra flera av dem, börjar jag bli gammal och gumsjuk månne?), då säger herr Snäll åt mig att åka hem.

Så det gör jag. Men sedan åker jag ner på stan. På tunnelbanan gör jag vissa efterforskningar på mobilen. Sedan ringer jag pappa och stämmer träff med honom några timmar senare.

Lunch äter jag på det enda ställe i Stockholm (enligt egen uppgift) som serverar uteslutande raw food. Det är gott, särskilt röran som består av babyspenat och mixad blomkål. Sedan promenerar jag över halva Söder till en second-hand-affär som rekommenderats mig av mina körkompisar. Där kan man hitta utstyrslar till vår konsert med sjuttiotalstema. Och det gör jag faktiskt också, en blommig hellång - verkligen hellång även på mig - kjol. Den sympatiske affärsinnehavaren myser när han plockar fram ett par blomformade rosa örhängen som han tycker att jag ska ha också. Till den kjolen, och mot ditt mörka hår!

Sedan promenerar jag ännu en bit, och därefter tar jag bussen. När den kör över Västerbron tittar jag ut i grådiset (det regnar faktiskt något lite, hurra!) och tänker. Jag har fått promenera några timmar för mig själv på nya stockholmsgator. Jag har hittat två vackra saker. Jag är på väg att träffa pappa. Lyckligare än så här kan jag inte bli.

Just som jag tänkt tanken stannar bussen och en äldre dam kliver på, framför sig föser hon en ung man. Båda hejar frejdigt på chauffören. De sätter sig och hejar ännu gladare på en kvinna med lysande rött hår, en vän tydligen. Den rödhåriga sätter sig mittemot dem, jag kan inte låta bli att iaktta henne. Hela hon strålar mot den unge mannen, hon pratar ivrigt med honom. Han är antingen utvecklingsstörd eller har en CP-skada, jag kan inte avgöra vilket. Men att han är älskad, omhuldad och respekterad är det inget tvivel om. Han har en snygg grå jacka och välmatchande randig mössa och halsduk.

Världen är en bra plats att leva på. Just här och just nu.

Rikare och mer kärleksfull

Den här filmen skulle jag ha tipsat om tidigare, medan den fanns tillgänglig. Nu kan man tyvärr bara se ett klipp, och en reaktion på den kan man läsa här.

Hej svensk skildrar ett år i en skolklass i en av Stockholms förorter. Alla barn har invandrarbakgrund, och vad mera är, så är deras fröken den enda svensk de känner. Och vilken underbar fröken!

Igår hörde jag henne intervjuas på radio. Hennes entusiasm och engagemang nådde genom etern lika väl som genom rutan. Hon hävdade med emfas att språket är det omistliga verktyget för barnens möjligheter till en bra framtid i Sverige. Enda sättet att säkra detta är att öka personaltätheten och minska barngrupperna. Själv pratar hon och pratar och pratar med sina elever. Sjunger sånger, berättar och förklarar. Allt för att försöka förankra dem i det svenska samhället, så gott man nu kan göra det under en skoldag mellan 9 och 16.

Plötsligt skäms jag över att jag deltagit i diskussioner med de andra föräldrarna i klassen, där man förfasat sig över att vår skola i en visserligen blandad men på det hela taget välmående förort med både villor, radhus och höghus, får betydligt mindre pengar per elev än till exempel den skola som skildras i filmen. Jag har väl inte direkt deltagit i indignationen, men jag har inte sagt emot. Det borde jag ha gjort.

Såklart vill jag ha en bra skola till mina barn, fattas bara annat. Men nog kommer de att klara sig i livet ändå. Vi är så privilegierade. Det skrämmer mig att så många av oss inte förstår det. Det räcker med att slå upp insändarsidan i DN (eller ännu värre, lokaltidningen) med allt gnäll om slopade åkremsor, hundbajs i snödrivorna, tiggare på gatorna, för att bli mörkrädd.

Maja Lundbergs - läraren - slutkläm i intervjun är värd att besinna. Kan du kort sammanfatta vad det inneburit för dig att arbeta med de här barnen?

Jag har blivit en rikare och mer kärleksfull människa.

Ohyfs

Y har börjat säga "fock ju" vid de mest olämpliga tillfällen.

We are not amused.

Eller. Fel. Det är vi ju. Vi har alldeles väldigt svårt att hålla anletsdragen i styr när de helst borde läggas i fördömande veck. Varpå han blir överförtjust. Förstås.

Och när Q och jag precis går ut genom dörren till garnaffären (mycket tjat om garn och stickning nuförtiden, erkännes), frågar han med klar och oskyldig stämma:

- Mamma, var det den tjejen som är så otrevlig att hon inte borde jobba i butik?*

Även då fick jag ett utbrott av synnerligen opassande munterhet. Fy mig.

Jag har de barn jag förtjänar.

*Svar nej. Tyvärr. För den tjejen hade gott kunnat få höra hur sur hon är. Tyvärr var det hennes trevliga och oskyldiga kollega som nu kanske tror att jag tycker så. Ja, ja. Får väl dementera vid tillfälle. Och köpa lite extra garn.

Som bröder

När vi fick Y var jag förberedd på att han skulle vara olik Q i det mesta. Jag tror att det fanns både logiska och emotionella skäl till att jag tänkte så. De är ju alls inte släkt (en fråga vi ofta får, för övrigt, och jag har svårt att dölja min irritation. Varför i all världen skulle de vara släkt bara för att de kommer från samma land - med nära femtio miljoner invånare?)

Jag hade också en föreställning om att jag ville ta emot båda mina barn så förutsättningslöst som möjligt, med öppna armar, utan förväntningar. Själv växte jag upp i en familj och en släkt där det är viktigt att likna någon, och intressant vem man liknar. Att jag liknar pappa, min farbror och farfar har stötts och blötts till leda. Att likheterna begränsar sig till utseendet har ingen tänkt på.

Ganska snabbt stod det klart att Y var oroligare än Q. Han krävde att få vara hos mig hela tiden, och sov gjorde han som bekant inte. Men ungefär samtidigt var det lika tydligt att om hans krav uppfylldes, så var han världens soligaste och nöjdaste unge. Precis som Q.

Tänker jag efter kan jag räkna upp mängder med olikheter mellan mina söner. Y är avsevärt mindre än Q var i samma ålder. Hans hår är flera nyanser ljusare, snarare mörkbrunt än svart. Hyn är också ljusare. Q slår sig nästan aldrig, Y hela tiden. Hans panna är ett månlandskap, två rejäla ärr ger karaktär åt hans annars docksöta ansikte. Q är inte mer förtjust i sötsaker än ett normalt funtat barn, Y beter sig som en heroinist. Det tjatas om godis, glass och kakor dagarna i ända. Ju mer han får desto mer tjatar han, förstås.

Y pjataj inte jiktit jent ännu, medan Q lät som en journalfilm från SF redan vid två och ett halvt. Men båda har ett imponerande ordförråd. (Där tror jag mest på miljö, faktiskt. Idag frågade Q vad aktiv betyder och jag inser att jag använt ordet när jag pratade med honom.)

Olikheter finns massor, förstås. Som väntat. Men jag tänker mest på och förundras över hur lika de är.

Temperamentet. De är hetlevrade snarare än saktmodiga, blir lätt och snabbt arga men det går fort över. Visst kan de tjura ibland men de går aldrig i baklås och det är alltid lätt att förstå varför de är arga. (Till skillnad från grannpojken som ibland surnar till över något som ingen annan förstår eftersom han vägrar att svara på tilltal i närmare en timme.).

När de inte är arga är de kärleksfulla och ömsinta och smeksamma. Y somnar på soffan, och O lyfter upp honom för att bära honom i säng. Y sover, huvudet nickar. Men i sömnen klappar han sin pappa på armen. Q gör precis likadant. Jag som aldrig har kunnat sova nära en annan människa har vant mig vid att Q i sömnen kryper upp bakom min rygg och lindar sina armar runt min midja. Jag är bortskämd med pussar och kramar och gosande. De vill sitta i mitt knä, hålla mig i handen. När jag vaknat på helgmorgnarna kommer de stormande, jag får en pyjamaspojke på vardera armen och får värma deras kalla fötter under täcket.

(Mormor och farmor undfägnas likadant. Får vi gå ner till farmor/mormor? Det är det första de tänker på när de vaknar och vet att gästrummet (a.k.a. tantrummet i vårt hushåll) är bebott. Sedan hörs både kvitter och fnitter därifrån tills vi ropar att det är frukost.)

De var redan som mycket små duktiga på att uttrycka sina emotionella behov. Jag brukar säga om Q att det var han som visade mig hur jag skulle vara mamma åt honom. Y hade heller inga problem i den vägen, som bekant. Häromveckan berättade O hur Y efter en osedvanligt krånglig morgon satt sig ner på trottoaren på väg till dagmamman. "Pappa, du måste faktiskt trösta mig nu!"

De är påfallande sociala. Y hälsar frimodigt på alla han ser, och det bästa han vet är att hämta Q i skolan. Andra veckan efter skolstart tittade läraren fundersamt på honom. "Jadu Y, jag har ännu inte lärt mig namnen på alla barnen i min klass, men att du heter Y, det vet jag."

Q var precis likadan i samma ålder, tills han i femårsåldern började bli lite blyg för främmande vuxna. Men med jämnåriga är det en annan sak. Han har en ganska stor kompiskrets och har rentav uttryckt att en del kompisar håller lite för hårt i honom. "K vill att jag bara ska leka med honom hela tiden, men jag vill leka med de andra också."

Mamma och svärmor påpekar att de båda är duktiga på att sysselsätta sig själva, och det stämmer nog. Jag känner inga andra barn så väl att jag kan jämföra. Men ger man dem lite starthjälp (påskägg = skattkista) så leker de i timmar. Med varann. Pratet och skrattet stiger och sjunker bakom den stängda dörren. De har så roligt tillsammans! Just det är jag så glad och tacksam för.

Förra våren oroade jag mig inför stugsäsongsstarten. Q har gott om kompisar hemma vid radhuset men bara en vid stugan, och hon är ofta inte där. Han skulle ha tråkigt, befarade jag, och inte vilja åka dit. Mina farhågor kom på skam, för det var under förra sommaren som bröderna verkligen fann varann ur leksynpunkt. Visst smäller jämnåriga kompisar högre, men förvånansvärt ofta får Y hänga med. Han är vid det här laget verserad och van vid att leka med äldre. Han vet sin plats i hierarkin, men också sina demokratiska rättigheter, och tvekar inte att utkräva dem om så behövs.

Man kan inte förutsätta att syskon kommer bra överens och trivs ihop, men om de gör det är det en källa till glädje. I detta som så mycket annat har vi dragit vinstlotten. Inte bara en, utan två gånger.

Snöig söndagsfrid

Snön faller ymnigt utanför fönstret och vi svär ikapp när vi ser det. Nu får det väl ändå vara nog. Snön som faller nu kommer knappast att lägga sig men den meterhöga drivan på gården lär aldrig försvinna om det fortsätter så här. Jag längtar efter att ta fram utemöblerna. Äta ute, vad jag längtar efter det. Det blir väl först till midsommar kan jag tro.

Men genom snöfallet ser jag en randig jacka skymta. Q och kompisen leker oförtrutet i sandlådan, lite snö bekymrar dem inte.

Y sover i storebrors säng. Efter att ha excellerat i pestighet och grisbordsskick vid lunchen, somnade han tvärt i O:s famn.

O går för att träna, det är honom både välunt och välbehövligt. När han är klar ska vi hämta honom med bilen och sedan åka till syster och svåger på söndagmiddag. Barnen är så stora nu att umgänget inte längre måste begränsas till vårt eget hem. (Fast Y var mäkta förvånad sist vi var där. Va? Har ni inga leksaker?)

Själv snorar jag. Och stickar.

Och efter lunch hade vi anatomi

Y leker med burken med glaskulor när en insikt slår honom:

- Det sitter två kulor under min snopp!
- Det är pungkulorna, undervisar storebror. Och slås även han av en tanke. Men mamma, vad heter den där kulan som liksom sitter under skinnet på snoppen?

Då pratade vi om det. Samt lite vett och etikett och levnadsregler. Som att ingen får ta på snoppen om man inte själv vill. Och så vidare.

Därefter vältes hela burken med hundra glaskulor ut vilket sysselsatte bröderna en stund. Sedan fikade vi.

Lördag förmiddag, soligt men kallt. Eller kallt men soligt!

Förkylningen biter sig fast. Jag höll Y hemma igår men det visade sig att den som verkligen behövde vara hemma var jag själv. Jag snorar och hostar. Det har varit en jävla vinter ur sjukdomssynpunkt, jag vet inte när jag sist hade så många förkylningar.

Av den planerade gemensamma träningen med barnen i lekrum och efterföljande lunch på lokal blev alltså intet. Men O kom iväg och tränade själv. Och han behöver det.

Barnen leker i solen. Q är lycklig över sin nya cykel. Y är också lycklig eftersom han anser att han numera äger två cyklar, sin egen springcykel (småbarnscykel utan pedaler) och Q:s gamla, som är alldeles för stor och tung för honom.

Själv har jag konstaterat att det sedan länge planerade och emotsedda sjalprojektet (jag pratar stickning nu) måste läggas på is eftersom de färger jag valt blev alldeles för skrikiga tillsammans. Men eftersom garngömman är långt ifrån tom får jag tillfälle att börja på ett par tofflor som jag tänkte deponera på Sommarön. Golvet där är kallt.

Eftersom jag sagt åt annannan att lyssna på Billie och Lester, gör jag det själv. Och sjunger. Och konstaterar att en liten förkylning inte gör så mycket när det är Billielåtar man sjunger.

Men nu är det dags för lunch.

Det är olikheterna man ser

Redan när Q var ganska liten fascinerades jag av att han var så fysisk. Till skillnad från mig har han alltid varit både djärv och säker. Han klättrade och klängde och i början hade jag hjärtat i halsgropen hela tiden, men ganska snabbt lade det sig till rätta. För jag insåg att jag inte behövde vara särskilt orolig. Q hade och har koll. Det må se våghalsigt ut, men han gör sällan något han inte klarar av.

Han springer fort som vinden och lämnar jämnårige kompisen långt bakom. Fast sedan stannar han och väntar som en bra kompis ska göra.

Jag som i likhet med kompisen har två vänsterfötter och alltid sprang långsammast av alla trots mina långa ben, är som sagt fascinerad och frapperad.

Jag var övertygad om att Q i skolan skulle bli känd som klättraren, han som inte kan sitta still. Men nu efter två utvecklingssamtal tonar en helt annan bild fram.

Nja, säger läraren, visst springer han och hoppar och så, men det gör ju alla barn. Nej, det man tänker på med Q är vilken livlig fantasi han har. Vilka lekar han hittar på! Han och bästisen och en pojke till, de leker långa, komplicerade lekar, alltid med fantastiska teman.

Där ser man. Inte har jag tänkt på det, att Q skulle vara särskilt fantasifull.

Tills jag hör mig själv. På påskaftons eftermiddag tycker jag att pojkarna kan ta en paus i godisätandet, de har varsitt välfyllt påskägg som de arbetar sig igenom. Nu kan ni väl lägga undan äggen, föreslår jag. Som väntat tittar de på mig med föga entusiasm.

Ni kan leka pirater och att äggen är skattkistor, och så gömmer ni dem, i sängarna till exempel, och så kan ni rita skattkartor.

Den trådändan räcker att spinna vidare på. Jag ser hur det glimtar till i Q:s ögon, han skuttar iväg, tätt följd av lillebror. De leker i en dryg timme, utan att äta godis.

Föresatser

Lunchade med favoritkollegan och livbojen från gamla jobbet idag, och hade jättetrevligt. Pratade i mun på varann i nittio minuter. Lyckades dessutom få varandra att gråta över sushin. (Vi delade begravningsminnen.)

Jag frågade honom om en annan gemensam kollega, tidigare omnämnd här i bloggen, och han var tyst en stund innan han svarade. Det räckte.

När jag kom ut på jobbet om att vi skulle adoptera, sa alla att å, det ska ju H och hans fru också göra! När jag nästan två år senare kom tillbaka efter föräldraledigheten, hade de köat länge och väl. Nästan varje vecka pratade damerna på faktureringen om H:s och hans frus förestående adoption. Själv frågade jag honom aldrig. Rätt eller fel, men jag tänkte att han vet ju att jag har adopterat. Vill han prata så gör jag det gärna. Men från mig åtminstone ska han slippa få frågorna, de välmenta men tröttsamma.

För det blev aldrig något barn för dem. Och H har ingen fru längre, sjukdomen som var en del av deras liv under många år, segrade till sist.

 2006 väntade vi båda. Idag har jag en sjuåring och en nästan-fyraåring. Han är ensam. Tanken är nästan outhärdlig.

Jag ska aldrig, aldrig gnälla mer. (Jo, det kommer jag att göra, förstås.)

Jag ska vara tacksam varje dag. Jag ÄR tacksam varje dag.

Faktiskt så var det inte ens jobbigt att Y vrålade i fyrtiofem minuter idag över att han inte ville gå och lägga sig.

Morfar har kommit hem från Hawaii

(Som var klart överreklamerat, åtminstone om man är historiker och 73 år och förvisso gillar att bada i höga vågor. Men Guam var mycket vackert.)

Kristallbröllop

Det låter något det.

I september är det femton år sedan vi gifte oss, och det hade vi tänkt fira medelst en resa. Någonstans, men vart?

Utan barn, kanske ska tilläggas. Sedan vi kom hem med Q i oktober 2006 har vi sovit tillsammans borta från barnen i - håll i er nu - två nätter. Varav den ena natten var efter vännen D:s begravning i somras. Inte upplagt för älskog direkt.

Men nu ska här firas så att det klirrar i kristallen. Men var, som sagt?

Vi tänker oss en långhelg någonstans i Europa, längre än så orkar vi inte åka. Vi gillar god mat, gott vin, historia och kultur. Strandliv intresserar oss icke.

Har den bästa av läsekretsar något förslag?