Det är söndag några veckor efter påsk, solen strålar och börjar äntligen värma. Jag läser DN som vanligt på morgonen, bland annat en lång artikel om Svenska kyrkan, och bestämmer mig.
Ungefär en miljon av kyrkans medlemmar är uttalade ateister. En ganska stor andel svarar ja på frågan om religion bidrar till stridigheter och konflikter istället för tvärtom.
Ja. Och nej. Det är dags nu.
(Artikeln finns inte på nätet, ännu, men en reaktion på den finns här.)
Kyrkan är inte ett sammanhang jag har sökt mig till av egen vilja. Jag är varken döpt eller konfirmerad. De gånger jag har närvarat vid gudstjänster är lätt räknade. Då har jag förvisso lyssnat ganska intresserat men aldrig känt minsta förnimmelse av gudomlighet, närvaro, andlighet eller vad man nu kan tänka sig för känslor som borde infinna sig.
Det närmaste jag kommer religiösa eller andliga upplevelser induceras av vissa stunder (dock inte alla!) av umgänge med mina barn, lyssnande på eller utövande av musik, att vistas i naturen. Jag vet inget annat, men de är rika och starka nog.
Jag vill gärna vara en god människa i den bemärkelsen att jag gör världen lite bättre för mina medmänniskor. Men jag tror inte att religion i allmänhet eller medlemskap i kyrkan i synnerhet hjälper mig med det.
Jag skriver ut blanketten från nätet och fyller i den. När jag berättar för O vad jag har gjort, nickar han belåtet. Det har jag tjatat på dig om i femton år, säger han.
Efteråt står jag ute på gården och skolar om mina fröplantor. Tomater, solros, lejongap, rosenskära, zinnia, luktärt och krasse. Genom grannens öppna dörr hörs stojande, Q och hans bästis leker med Lego. Från nästa granngård hörs mer dämpat mummel, Y är där med sin bästis och håller kafferep eller något liknande med gosedjuren.
Solen värmer på ryggen. Jag gnolar Sommarpsalm, förstastämman, sedan andrastämman, sedan första igen.
Nådesunder, inget mindre. Jag aktar dem, det gör jag.
Vad vackert du skriver. Nådesunder är vad det är, att naturen vill oss rikligt nära och fröjda på en gång. Jag har valt att behålla min rösträtt i kyrkoval och dra mitt lilla strå till stacken för en liberalare kyrka - kyrkan är konservativare i Finland.
SvaraRaderaDet är intressant med treenigheten: många tycker den heliga anden är kryptisk men den är jag god vän med, mer än med fadern och sonen som jag inte tror på. Många gånger har jag upplevt den heliga anden synnerligen påtagligt i kyrkor - när jag gjort något fint med kören och känner att gemenskapen är större än summan av individerna. Den upplevelsen har dock inget med religion att göra utan bara med social växelverkan när den är som allra bäst. Grattis till ditt val, ho vet om jag inte gör som du, O och min S ettdera året.
New age talar mycket om känslor och upplevelse. De traditionella kyrkorna tonar nog ner lite av det. Visst kan man känna, men det är inte det som bygger tro. Tro är förtröstan på Gud.
SvaraRaderaDen kan man finna på olika vis. Ett enstaka gudstjänstbesök kan visst tilltala, men först vid att regelbundet besöka kyrkan, läsa sin bibel och be sina böner - så utvecklas tron. Och kunskap och förståelse för vad det handlar om.
Intressanta synpunkter.
SvaraRaderaAtt man inte känner sig hemma och inte är intresserad av gemenskapen är i mitt tycke en helt rimlig anledning att gå ur Svenska Kyrkan.
Att man inte tror behöver inte vara anledning, om man faktiskt ändå känner sig hemma och tycker om traditionen. Jag tycker alltså att det inte nödvändigtvis är en paradox att vara ateist och vara medlem.
Det här tjafsar jag ju om jämt när frågan kommer på tapeten, att vi saknar begreppet kulturellt kristen, som judendomen har. En av de mest bullrigt övertygade ateister jag har mött var kassör i den lokala synagogan.
Och man kan ju - som jag också gör - anse att religion i allmänhet bidrar mer till stridigheter än till fred, utan att för den skull anse att Svenska Kyrkan bidrar till stridigheter.
SvaraRaderaAtt det råder stridigheter inom kyrkan är väl inte så mycket märkligare än att det råder stridigheter inom andra organisationer med starka övertygelser? (Det värsta är att släta över motsättningarna, och det är nog också ett problem som kyrkan har).
Det som fick mig att slutgiltigt ta steget var alltså artikeln, men egentligen inte det faktum att så många av medlemmarna är ateister. Artikelns fokus var stridigheterna inom kyrkan. Synd att den inte finns på nätet.
SvaraRadera"Att det råder stridigheter inom kyrkan är väl inte så mycket märkligare än att det råder stridigheter inom andra organisationer med starka övertygelser?"
Nja. Håller inte riktigt med dig här. Man hade hoppats att gudfruktighet och tolerans och vilja till förståelse hade gått hand i hand, men det verkar tyvärr inte så.
Jag vet ju din ståndpunkt annannan, och jag håller respektfullt inte med dig. Jag tycker visst att begreppet kulturellt kristen finns, jag själv är ett exempel på det. Det kanske inte talas så mycket om det dock, men är det egentligen av ondo?
Paradox att vara ateist och medlem? Jo, jag tycker nog det. Hade jag själv varit troende hade jag möjligen blivit provocerad av att uttalade ateister var medlemmar. Möjligen ursäktade om de var tvångsanslutna, som jag.
Kyrksyster, jag uppfattar din kommentar som lite mästrande. Att tron inte kommer av sig själv, man måste läsa, besöka och be. Jodå, jag har faktiskt vid ett par tillfällen försökt. Men frågan kvarstår: varför? Det ger mig inget, och jag är övertygad om att jag inte blir en bättre människa av det. Faktiskt så är jag ganska övertygad om att religiösa och ateister är ungefär lika moraliskt högtstående.
Jag är som du, kulturellt kristen men icke döpt, och gick ur kyrkan för flera år sedan. Det kändes som en skön befrielse!
SvaraRaderaPratade med en vän som är präst om detta. Han tittade lite lurigt på mig och sa: "Det är aldrig för sent att ändra sig." Fast det tror jag aldrig inträffar, men vem vet något om framtiden...
Ja, jag får lov att omformulera mig. Att det råder oenighet och motsättningar inom kyrkan är fullständigt naturligt, att man bär sig illa åt mot varandra kring dessa är det inte. Eller borde inte ske i dessa sammanhang.
SvaraRaderaMen jag antar att jag blivit ganska cynisk av att konstatera hur mycket dumhet som råder inom min egen organisation, där intelligens och rationellt tänkande så att säga är den huvudsakliga aktiviteten/produkten. Därför finner jag det inte märkligare att man bråkar i kyrkan än att man är irrationell i universitetsvärlden.
Jag har också sett att troende blir provocerade av att ateister är medlemmar i kyrkan. Jag är antagligen inte troende, någon slags sökande agnostiker med förkärlek för somliga av kristendomens myter och dess kyrkomusik!
Och Ullah, det din vän prästen sa till dig går väl lika bra att tillämpa åt motsatt håll, det vill säga att det aldrig är för sent att gå ur Svenska Kyrkan?!
Hör till kyrkan och är aktiv där och tänker fortsätta med det. Men hellre färre medlemmar som verkligen tror och gör något konkret och kärleksfullt för sina medmänniskor, än en massa mer eller mindre likgiltiga. Varför höra till kyrkan om man är uttalad ateist?Om man inte alls tror på Gud blir ett medlemskap helt meningslöst. Elvira
SvaraRaderaJag har länge valt att stanna kvar som medlem för att jag vill vara med och betala för den fantastiska kulturskatten vi har i våra kyrkobyggnader
SvaraRaderaSom fd troende, numera mer troligen agnostiker än ateist, kan jag riterna och liturgin, så jag är bekväm igen gudstjänst mönster men inte i det som sägs.
Men jag har landat i att även om jag gärna betalar för byggnadernas bevarande så vill jag inte betala för religionsutövandet och har beslutat mig att lämna kyrkan
JsN
Kulturskatten är inte bara kyrkobyggnaderna. Tänk på den fantastiska kulturskatt som kyrkomusiken och framför allt körverksamheten ser till att hela landet nås av. Att jag fick sjunga Mozart som trettonåring i en barnkör på skånska landsbygden är jag Svenska Kyrkan evigt tacksam för.
SvaraRaderaLänge hade jag två försvar när O ansatte mig om att gå ur kyrkan. Dels att jag faktiskt aldrig bett om att få vara med, jag blev automatiskt medlem eftersom min pappa var det då. Dels att jag gärna ville sponsra det kulturarv som kyrkan och mja, okej då, kanske kyrkokörer och liknande utgår. Men, och detta har jag egentligen vetat länge, Svenska kyrkan som arbetsgivare och opinionsbildare är inte något jag vill vara med och stödja.
SvaraRaderaDetta är en stor och viktig fråga i vårt land idag, anser jag. Själv är jag inte helt klar över var jag står, men det lutar åt att jag stödjer svenska kyrkas vara i vårt samhälle som något av den sista utposten när det gäller en aktiv ambition att få medborgare att förhålla sig till de kristna värderingar som hela vårt samhälle faktiskt sedan århundraden och alltjämt bygger på. Gyllene regeln tex, finns det några föräldrar som aktivt försöker hindra sina barn att leva efter den? I så fall kan jag förstå att man i konsekvensens namn vill ta avstånd från kyrkan! Men vi andra, majoriteten, och de som växer upp med dokusåpor och aftonbladet.se som främsta referensramar, var ska inspirationen till att öht vakna inför existentiella frågor komma ifrån? Jag ser djupt allvarligt på extremmaterialsmen som alltmer tar över framförallt för de personer som är så unga att de inte levt i en tid då andra influenser faktiskt också fanns.
SvaraRaderaSå länge det inte finns någon motsvarighet i samhället, är jag gärna med och stöttar kyrkans verksamhet. Jag är rätt säker på att jag tycker att kyrkans gestalt och konkreta bidrag till samhällskulturen behöver uppdateras så att den tilltalar fler - det är beklämmande att kyrkans goda intentioner drunknar i utanpåverk såsom högmodigt påbjudande av kyrkobesökande och bibelläsande. Jag förstår att det skrämmer bort vanligt vettigt folk, som inte ser någon anledning att på djupet söka kyrkans roll och konsekvenserna av dess utarmande i dagens materialistiska samhälle.
Det var inte min avsikt att vara mästrande. Jag ville bara visa på möjligheter till fördjupning.
SvaraRaderaJag begriper ju att ett ytligt förhållande till kyrkan knappast ger något i längden. Visserligen så behöver kyrkan pengar för att kunna hålla sina kyrkor i skick, för att hålla verksamhet igång. Därför är det kännbart när det blir många utträden. Men mest önskar man ju att det fanns ett engagemang för kyrkan från de som blir kvar.
Annannan: det skall jag kanske hälsa honom nästa gång vi ses! Han skrattar säkert gott åt det.
SvaraRaderaKyrksyster, vet inte om du menade mig i ditt svar - jag å min sida har inte menat att uttrycka mig nedlåtande om någon här i "tråden" och ber om ursäkt om det blev så ändå.
SvaraRaderaJag tycker inte att det är primärt intressant att de som inte går ur kyrkan är engagerade i _kyrkan_! För vad betyder det? I mina öron låter det som om man då är tvungen att bära vidare gamla traditioner, hierarkier, konkreta bibelcitat osv. Det är inte viktigt, tycker jag. Det viktiga ligger i att föra in det kristendomen i grunden är (som jag uppfattat det, måste såklart tilläggas): ett påbud om kärleken till nästan, förståelsen och respekten som omfattar alla medmänniskor oavsett yttre kulturell tillhörighet. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Detta djupt, kanske allra djupast, allmänmänskligt avgörande i alla relationer till andra människor behöver, som jag ser det , akut aktualiseras och manifesteras i vårt samhälle. Jag ser idag ingen annan aktör som kan ge detta. Kyrkan har en chans, fortfarande. (samma anonym som i förmiddags)
Nej, det var jag som tyckte Kyrksyster var mästrande, och jag var onödigt snarstucken. Jag ber om ursäkt för det.
SvaraRaderaMen allvarligt, anonym, "ser idag ingen annan aktör som kan ge detta" - menar du verkligen det? Jag håller sannerligen inte med dig - tack och lov! Jag tycker allt att det offentliga samhället i stort, den demokrati vi faktiskt lever i, strävar efter just detta: att respektera alla medmänniskor. För det behöver åtminstone inte jag någon kyrka eller religion.
För övrigt - och nu riskerar jag att provocera, men det är ju i alla fall min blogg - så är ett av de drag jag inte gillar med kristendomen just det exkluderande. Den som är med mig ska få evigt liv, ikväll ska du vara med mig i himmelen, men alla de andra är förtappade. Usch. T o m min älskade morfar trodde ju på fullt allvar (sa han åtminstone) att jag skulle komma till helvetet eftersom jag inte var döpt.
Den här diskussionen är mycket intressant.
SvaraRaderaJag läste en liten stund hos Kyrksyster och blev påmind om hur kyrkan räcker dit mycket annat i samhället inte gör. Till exempel att se en gammal människa som mer än en klient med rätt till 30 eller 45 minuter enligt behovsprövningen (den som hörde Sissela Kyle i Spanarna härom veckan vet vad jag syfter på).
Jag vet att också till exempel Röda Korset har besöksverksamhet, men det förringar inte värdet av den som kyrkan ordnar.
Och det som är en aning sorgligt är att Svenska Kyrkan antagligen bara har möjlighet att räcka så långt (dit hör för övrigt också kyrkomusiken på landsbygden) så länge det finns så pass många svenskar som fortsätter att bidra ekonomiskt därför att de inte valt att gå ur.
Det man ser är så olika. Jag tänker mig att du Helga ser på Svenska Kyrkan ganska mycket som jag ser på katolska kyrkan. Jag kan inte för mitt liv se mellan fingrarna på motstånd mot preventivmedel och mot aborter och på celibatet och de säkert därmed förbundna sexuella övergreppen. Hur mycket jag än vet att katolska kyrkan har en rik och på många sätt behjärtansvärd social verksamhet också.
Personligen reagerar jag också mot önskan att de som är med engagerar sig mera. Det som för mig alltid har varit fint med Svenska Kyrkan är just det att den finns där även för den som inte engagerar sig, att det går att gå dit och vara anonym och till och med bara söka en stunds andrum.
SvaraRaderaJag hade frikyrkevänner under studenttiden. Och det där engagemanget som hörde dit vill jag faktiskt inte ha.
Det är som storstad versus småstad.
Tack för svar Helga! Intressant - jag håller ju verkligen, verkligen inte med om att vi i dagens samhälle har en rörelse mot att respektera varandra mer. Jag ser bara en motsatt rörelse. Mot individualism, materialism, lättsmält underhållning som _skyddar_/förhindrar folk från att ta tag i de stora frågorna. Se på de stora skvaltidningarnas websidor. Vilka nyheter ligger överst? Melodifestivalen, Let´s dance, kändisarnas senaste skandaler. Begrunda det och betänk att det är där de stora massorna läser....
SvaraRaderaKyrkan håller kvar vid konfirmationen som en tid att trigga tankar av existentiell art, där ett grundbudskap som jag uppfattar det är att vi är en del av något större, som vi inte helt kan omfatta i tanken utan som sår frön av ödmjukhet hos de unga. Jag för min del blir alldeles kall inombords när jag hör att humanister skapat en alternativ konfirmation, som går ut på att inpränta i ungdomarnas huvuden att vi människor, vi är minsann allvetande och kan styra allt själva bara vi informerar oss om de naturvetenskapliga förutsättningarna (så som de ser ut just idag just i den här kulturen är underförstått...).
När det gäller de exempel du tar upp är det vad jag menar med utanpåverk och ytliga tolkningar. Jag ställer mig absolut inte bakom någon bokstavstro och är inte särskilt intresserad av kyrkans ritualer. Men de sistnämnda skrämmer mig överhuvudtaget inte heller - och jag har så svårt att förstå vad med dem som provocerar.
Fast, jag tycker tvärtom anonym, att det är bra med en övergångsrit, en period av funderingar över livet i grupp, mitt i de där stormiga tonåren, som man kan göra utan att behöva göra det i religiöst sammanhang
SvaraRaderaJsN
Ja, verkligen. Borgerlig konfirmation är en av de bättre ideerna, tycker jag!
SvaraRaderaAnonym, jag delar inte alls din dystopiska syn. Men så undviker jag kvällstidningar och dokusåpor också ;-) Jag tror att svenska kyrkans möjligheter att motverka deras inflytande är högst marginella.
Dessutom tror jag att forskningen visar att ungdomar idag snarare är mer engagerade än tidigare generationer i frågor som rör miljö, globalisering, demokrati, osv. Det finns alltså hopp om mänskligheten.
Vi får väl agree to disagree...mitt perspektiv är att även om vissa ungdomar blir mer upplysta finns många kvar som kommer allt längre bort från de viktiga frågeområdena. För min del är det ingen positiv utveckling om inte alla ges en möjlighet. För mig är det som att på ett elitistiskt sätt vara _för_segregering. Alltså mer åt de som redan har, mindre åt de mindre bemedlade. Inte bra.
SvaraRaderaAlla ska med, vare sig de vill eller inte?
Radera