Den här filmen skulle jag ha tipsat om tidigare, medan den fanns tillgänglig. Nu kan man tyvärr bara se ett klipp, och en reaktion på den kan man läsa här.
Hej svensk skildrar ett år i en skolklass i en av Stockholms förorter. Alla barn har invandrarbakgrund, och vad mera är, så är deras fröken den enda svensk de känner. Och vilken underbar fröken!
Igår hörde jag henne intervjuas på radio. Hennes entusiasm och engagemang nådde genom etern lika väl som genom rutan. Hon hävdade med emfas att språket är det omistliga verktyget för barnens möjligheter till en bra framtid i Sverige. Enda sättet att säkra detta är att öka personaltätheten och minska barngrupperna. Själv pratar hon och pratar och pratar med sina elever. Sjunger sånger, berättar och förklarar. Allt för att försöka förankra dem i det svenska samhället, så gott man nu kan göra det under en skoldag mellan 9 och 16.
Plötsligt skäms jag över att jag deltagit i diskussioner med de andra föräldrarna i klassen, där man förfasat sig över att vår skola i en visserligen blandad men på det hela taget välmående förort med både villor, radhus och höghus, får betydligt mindre pengar per elev än till exempel den skola som skildras i filmen. Jag har väl inte direkt deltagit i indignationen, men jag har inte sagt emot. Det borde jag ha gjort.
Såklart vill jag ha en bra skola till mina barn, fattas bara annat. Men nog kommer de att klara sig i livet ändå. Vi är så privilegierade. Det skrämmer mig att så många av oss inte förstår det. Det räcker med att slå upp insändarsidan i DN (eller ännu värre, lokaltidningen) med allt gnäll om slopade åkremsor, hundbajs i snödrivorna, tiggare på gatorna, för att bli mörkrädd.
Maja Lundbergs - läraren - slutkläm i intervjun är värd att besinna. Kan du kort sammanfatta vad det inneburit för dig att arbeta med de här barnen?
Jag har blivit en rikare och mer kärleksfull människa.
Bra rutet, vänligt men bestämt.
SvaraRaderaJag har ofta hajat till när jag hört intervjuer på radion med någon som är ung och arbetssökande eller studerande, som är uppvuxen i Sverige men som pratar det som jag skulle kalla rinkeby- eller rosengårdssvenska. Fel ordföljd, misstag i verbformerna. Hajat till för att jag inte riktigt fattat varför man talar på det sättet. Tänkt på hur det säkert hindrar en lika mycket vid en anställningsintervju som ett osvenskt namn gör.
(Nu finns det säkert en rörelse som hävdar rätten att tala på det sättet också, men det ger jag just nu sjutton i. Så som jag pratar hemma med min far har jag också lärt mig att inte prata i jobbet med människor som inte är skåningar).
Nu fattar jag.
Och en helt personlig reaktion, sedan jag nu läst Disa Demirbag-Stens krönika.
SvaraRaderaNär jag i informella sammanhang får frågan om var jag kommer från säger jag mig numera vara 82% svensk och 57% portugis. Eller något i den stilen. För jag är ju både och. Det är helt omöjligt att beteckna mig som svensk, punkt slut,för mig som bott över tio år här, som talar portugisiska hemma och på jobbet, som vet vad det är man talar om här och vad som är på tapeten politiskt, som tycker det är vinter när det är tolv plusgrader och ösregnar.
Och hvoren jeg er i verden kommer jeg altid at sporje hvis det er regn ved Ngong. (med resevation för danskan).
Heja Helga och den där fröken du hörde på radio! Jag blir glad :)
SvaraRaderaMaria