Y har börjat säga "fock ju" vid de mest olämpliga tillfällen.
We are not amused.
Eller. Fel. Det är vi ju. Vi har alldeles väldigt svårt att hålla anletsdragen i styr när de helst borde läggas i fördömande veck. Varpå han blir överförtjust. Förstås.
Och när Q och jag precis går ut genom dörren till garnaffären (mycket tjat om garn och stickning nuförtiden, erkännes), frågar han med klar och oskyldig stämma:
- Mamma, var det den tjejen som är så otrevlig att hon inte borde jobba i butik?*
Även då fick jag ett utbrott av synnerligen opassande munterhet. Fy mig.
Jag har de barn jag förtjänar.
*Svar nej. Tyvärr. För den tjejen hade gott kunnat få höra hur sur hon är. Tyvärr var det hennes trevliga och oskyldiga kollega som nu kanske tror att jag tycker så. Ja, ja. Får väl dementera vid tillfälle. Och köpa lite extra garn.
Ja, vi har de barn vi förtjänar. Till all lycka. Lilla älskling! N fick följa med mig till jobbet och passade på att tapetsera mitt skrivbord med post it-lappar som hon skrivit PRUT på. Jag är mycket road!
SvaraRaderaHar ett tips. När de små använder ord som vi inte gillar - bara ignorera. vi har inte hört, det finns inte. Ser vi fördömande ut är det en reaktion, och det är precis det som ett beteende, ett initiativ behöver för att befästas och uvecklas till en vana. "När jag säger så, brukar alla skratta. Eller bli lite arga." Uteblir vår reaktion, brukar ordet dö ut i brist på näring. Sen förstår jag att det kan komplicera om man har äldre syskon som påverkar. Men ändå.
SvaraRaderaSäg till honom att det inte heter "fock ju"...det heter "fänk ju".
SvaraRaderaBlir helt plötsligt jättetrevligt!
kram