Som bröder

När vi fick Y var jag förberedd på att han skulle vara olik Q i det mesta. Jag tror att det fanns både logiska och emotionella skäl till att jag tänkte så. De är ju alls inte släkt (en fråga vi ofta får, för övrigt, och jag har svårt att dölja min irritation. Varför i all världen skulle de vara släkt bara för att de kommer från samma land - med nära femtio miljoner invånare?)

Jag hade också en föreställning om att jag ville ta emot båda mina barn så förutsättningslöst som möjligt, med öppna armar, utan förväntningar. Själv växte jag upp i en familj och en släkt där det är viktigt att likna någon, och intressant vem man liknar. Att jag liknar pappa, min farbror och farfar har stötts och blötts till leda. Att likheterna begränsar sig till utseendet har ingen tänkt på.

Ganska snabbt stod det klart att Y var oroligare än Q. Han krävde att få vara hos mig hela tiden, och sov gjorde han som bekant inte. Men ungefär samtidigt var det lika tydligt att om hans krav uppfylldes, så var han världens soligaste och nöjdaste unge. Precis som Q.

Tänker jag efter kan jag räkna upp mängder med olikheter mellan mina söner. Y är avsevärt mindre än Q var i samma ålder. Hans hår är flera nyanser ljusare, snarare mörkbrunt än svart. Hyn är också ljusare. Q slår sig nästan aldrig, Y hela tiden. Hans panna är ett månlandskap, två rejäla ärr ger karaktär åt hans annars docksöta ansikte. Q är inte mer förtjust i sötsaker än ett normalt funtat barn, Y beter sig som en heroinist. Det tjatas om godis, glass och kakor dagarna i ända. Ju mer han får desto mer tjatar han, förstås.

Y pjataj inte jiktit jent ännu, medan Q lät som en journalfilm från SF redan vid två och ett halvt. Men båda har ett imponerande ordförråd. (Där tror jag mest på miljö, faktiskt. Idag frågade Q vad aktiv betyder och jag inser att jag använt ordet när jag pratade med honom.)

Olikheter finns massor, förstås. Som väntat. Men jag tänker mest på och förundras över hur lika de är.

Temperamentet. De är hetlevrade snarare än saktmodiga, blir lätt och snabbt arga men det går fort över. Visst kan de tjura ibland men de går aldrig i baklås och det är alltid lätt att förstå varför de är arga. (Till skillnad från grannpojken som ibland surnar till över något som ingen annan förstår eftersom han vägrar att svara på tilltal i närmare en timme.).

När de inte är arga är de kärleksfulla och ömsinta och smeksamma. Y somnar på soffan, och O lyfter upp honom för att bära honom i säng. Y sover, huvudet nickar. Men i sömnen klappar han sin pappa på armen. Q gör precis likadant. Jag som aldrig har kunnat sova nära en annan människa har vant mig vid att Q i sömnen kryper upp bakom min rygg och lindar sina armar runt min midja. Jag är bortskämd med pussar och kramar och gosande. De vill sitta i mitt knä, hålla mig i handen. När jag vaknat på helgmorgnarna kommer de stormande, jag får en pyjamaspojke på vardera armen och får värma deras kalla fötter under täcket.

(Mormor och farmor undfägnas likadant. Får vi gå ner till farmor/mormor? Det är det första de tänker på när de vaknar och vet att gästrummet (a.k.a. tantrummet i vårt hushåll) är bebott. Sedan hörs både kvitter och fnitter därifrån tills vi ropar att det är frukost.)

De var redan som mycket små duktiga på att uttrycka sina emotionella behov. Jag brukar säga om Q att det var han som visade mig hur jag skulle vara mamma åt honom. Y hade heller inga problem i den vägen, som bekant. Häromveckan berättade O hur Y efter en osedvanligt krånglig morgon satt sig ner på trottoaren på väg till dagmamman. "Pappa, du måste faktiskt trösta mig nu!"

De är påfallande sociala. Y hälsar frimodigt på alla han ser, och det bästa han vet är att hämta Q i skolan. Andra veckan efter skolstart tittade läraren fundersamt på honom. "Jadu Y, jag har ännu inte lärt mig namnen på alla barnen i min klass, men att du heter Y, det vet jag."

Q var precis likadan i samma ålder, tills han i femårsåldern började bli lite blyg för främmande vuxna. Men med jämnåriga är det en annan sak. Han har en ganska stor kompiskrets och har rentav uttryckt att en del kompisar håller lite för hårt i honom. "K vill att jag bara ska leka med honom hela tiden, men jag vill leka med de andra också."

Mamma och svärmor påpekar att de båda är duktiga på att sysselsätta sig själva, och det stämmer nog. Jag känner inga andra barn så väl att jag kan jämföra. Men ger man dem lite starthjälp (påskägg = skattkista) så leker de i timmar. Med varann. Pratet och skrattet stiger och sjunker bakom den stängda dörren. De har så roligt tillsammans! Just det är jag så glad och tacksam för.

Förra våren oroade jag mig inför stugsäsongsstarten. Q har gott om kompisar hemma vid radhuset men bara en vid stugan, och hon är ofta inte där. Han skulle ha tråkigt, befarade jag, och inte vilja åka dit. Mina farhågor kom på skam, för det var under förra sommaren som bröderna verkligen fann varann ur leksynpunkt. Visst smäller jämnåriga kompisar högre, men förvånansvärt ofta får Y hänga med. Han är vid det här laget verserad och van vid att leka med äldre. Han vet sin plats i hierarkin, men också sina demokratiska rättigheter, och tvekar inte att utkräva dem om så behövs.

Man kan inte förutsätta att syskon kommer bra överens och trivs ihop, men om de gör det är det en källa till glädje. I detta som så mycket annat har vi dragit vinstlotten. Inte bara en, utan två gånger.