Q var ledsen imorse, för klassens strulputte sa igår att Q är fulast i skolan. Vi pratar om det, han sitter i mitt knä och jag frågar om jag ska prata med läraren. Ja, det vill han. Omplanering, egentligen skulle grannmamman lämna Q och kompisen men då gör jag det.
Strax innan vi ska gå blir Q och jag osams. Jag har tjatat på honom, för det tar orimligt lång tid att ta på galonbyxor och stövlar, och sedan sölar han med vantar och jackärmar medan jag, lillebror och kompis står och väntar. Till sist fräser jag, och Q blir arg och sölar ännu mer.
Halvvägs till skolan är härdsmältan ett faktum, vi är båda arga och förtvivlade. Y och kompisen cyklar respektive går i förväg. Men explosionen bryter åtminstone igenom konflikten, och vi blir sams och får sedan springa till skolan.
Jag tar fröken åt sidan och rapporterar snabbt. Hon ojar sig, nämen lilla gubben, klart han blev ledsen, vi noterar detta. Mer hinner vi inte prata, men det kanske inte behövs heller. Hur retstickan hanteras lägger jag mig inte i. Jag pussar Q och viskar att jag pratat med fröken, och han verkar nöjd.
Lillebror Y väntar snällt i kapprummet, och konverserar alla han ser. Vi ska till vikariedagmamman idag, som bor en bit bort. Y cyklar tappert nästan hela vägen, en liten bit får jag bära cykeln.
Nu är klockan mycket, jag har bråttom, och det är säkert en av anledingarna till att Y plötsligt blir sentimental och inte vill släppa mig. Mamma, jag kommer att längta efter dig! Av erfarenhet vet jag att det hjälper att ta honom i famnen och kramas en stund, och så fungerar det nu också. Efter lite småprat får jag sätta ner honom, och han vinkar.
Dagmammans man åker till verkstaden för att byta däck, och erbjuder mig skjuts en liten bit på vägen. Jag har med mig Y:s cykel som ska lämnas hemma så jag tackar förstås ja.
Därför var jag trött redan när jag kom till jobbet.
Därför kändes det ovanligt stökiga projektmötet jobbigare än vanligt. Ingenjörerna älskar sitt jobb, de fördjupar sig i diskussioner om allt som inte funkar, jag får bryta. Mötet ska ta fyrtiofem minuter, inte mer.
Death by technology, tänker jag sedan. Min kompis A brukar prata om att drunkna i ingenjörsträsket.
Ingen lunch fick jag med mig idag heller. Kanske ska jag ta bilen och åka till det trevliga stället där man får god sallad?
Jag längtar efter Q, vill ännu en gång försäkra mig om att han inte tror att han är fulast i skolan. Minns alltför väl hur det var att bli kallad ful, hur ont det gjorde. Vi pratade om det också imorse, och jag sa att sedan jag blev vuxen har det aldrig hänt. Själv hade jag nog tyckt att det var en tröst, att det blir lättare när man blir vuxen.
Usch!
SvaraRaderaMin pojke sa häromdagen att han har en ful näsa. Fram till nu har jag upplevt att han faktiskt känner sig snygg, han är glad åt sin fina bruna hud (vem kom på att säga "gul"? Inte för att det är nåt fel på gul, men de är ju gyllene, olivfärgade, bärnsten - inte banangula!) och sitt blänkande svarta hår. Nu tycker han att han har en platt näsa. Och det HAR han ju, men det är inte fult.
Vi kanske skulle ses med barnen längre fram i vår, Helga? Mina barn känner inga andra koreanska barn, de skulle nog tycka att det var roligt (och av en massa andra skäl också, så klart!).
Skolan från sin bästa och sämsta sida. Det är enligt min uppfattning ett vådligt experiment att fösa ihop stora grupper av barn som ska lära sig att bli riktiga människor och öva på varandra. Jag kan inte se hur den här erfarenheten som Q just gjort skulle vara särskilt nödvändig för honom. Men kanske kan det komma något ut av det att fröken pratar om saken med strulputten.
SvaraRaderaEller också inte. Jag vet inte vad det är han får höra hemma som får honom att bete sig på det sättet. Men jag blir förbannad av att tänka på det, förbannad på att det finns åldersmässigt vuxna människor som inte uppfostrar sina barn att vara generösa och vänliga.
Tack för era kommentarer, jag behövde dem!
SvaraRaderaGul, nä. De är lika lite gula som "indianer" är röda. Jag har också en känsla av att Q tycker att han är söt, vilket han är. Men han ser annorlunda ut, det gör han.
Klart vi måste ses, Anka! Av en massa anledningar, som du säger. Kom och hälsa på oss i radhusghettot eller i sunksommarstugan, vetja!
(Du också annannan, det vet du. Om du skulle ha vägarna förbi.)
Nej, tänker man efter är det ju faktiskt helt ohemult att någon ska stå ut med att bli kallad fulast i skolan. Applicera det på vuxenvärlden och det blir helt absurt. Q tog verkligen illa vid sig, han började gråta igen igår kväll när jag berättade om frökens medlidande. Strulputten hade såklart nekat, han hade inte alls sagt så. Jag framhöll för Q att vi förstås tror på honom.
Usch, jag borde kanske inte ta så illa vid mig av det här. Eller så är det just det jag borde? Jag var ur gängorna hela dagen igår. Q ställde till med ett jättebråk på kvällen vilket vi nog tror har med den här incidenten också att göra.
Jag undrar också över Strulputtes bakgrund. Föräldrarna verkar helt normala, präktiga medelklassföräldrar. Men han har en storebror som gjorde intryck vid en träff i höstas. Denne bror hällde en hink sand över Q och trampade en annan liten pojke i skrevet, varpå O sa till på skarpen. Då lyssnar de flesta bråkiga pojkar. Mamman satt under tiden och åt korv och verkade inte ha koll på vad hennes ungar hade för sig. Så kanske finns det en nyckel där.
Min familj älskar sunksommarstugor! We'll be there.
SvaraRaderaNej, tänk om nån skulle säga "Anka, du är fulast på hela vårt kontor". Vad fan är det med barn?
Jag tänkte väldigt lite på sånt här när jag längtade efter barn, att det är jobbigt i skolan, i livet, att bli stor, att vara liten. Nu är det ju som att återuppleva sin skoltid, som inte alltid glimrade.
Jag satt bredvid en asiatisk man idag på lunchen, förresten. Han såg lite ut som Frédéric Cho, han som kommenterar kinesisk ekonomi i tv ibland. Fast lite yngre, och med backslick. Han var så snygg! Och det tyckte den guldlockiga tjejen som satt mittemot honom också, det var helt uppenbart.
Inte borde det vara så viktigt att vara snygg, men det är viktigt att få slippa kallas ful.
"Inte borde det vara så viktigt att vara snygg, men det är viktigt att få slippa kallas ful."
SvaraRaderaWord!
Jag spanar ofta in snygga asiatiska män, ser dem överallt. Var kommer föreställningen att gult är fult, som t ex Patrik Lundberg vittnar om, ifrån? Fattar det inte.
Jag vet inte varifrån det kommer men föreställningen finns absolut. När filmen var ung (början på 1900-talet)kom flera stumfilmer där antagonisten är asiat, eller snarare en nidbild av asiatiskt utseende. Eftersom folk inte var vana vid att följa ett filmiskt narrativ kunde man genom att använda en asiat förenkla så att alla enkelt kunde förstå vem som var 'the bad guy'.
SvaraRaderaAlla skildringar av asiater i Tintin är inte heller smickrande; streckögon, utstående tänder etc.
Inte ens i Asien är det asiatiska utseendet premierat. I Seoul kan man inte gå någonstans utan att se reklam för skönhetsoperationer där större delen går ut på att göra ansiktet mer attraktivt efter västerländsk standard. Double eyelid surgery är den allra vanligaste operationen.
Själv har jag fått höra fler gånger än jag kan räkna hur 'man inte tänder på asiatiska män', att asiatiska ögon inte är snygga', att alla ser likadana ut. Vissa även i vuxen ålder (tänker på Ankas klockrena kommentar om hur det skulle vara om vuxna sade liknande saker till varandra). Givetvis påverkade det mig under uppväxten och det fortsätter att påverka alla med asiatiskt utseende i mer eller mindre mån.