Inte mitt fel

Under helgen falnade min nytända förståelse för Jane. Bland annat orsakades detta av att hon i veckomejlet (som oftast kommer bara varannan vecka) nämnde datumet för nästa gruppmöte, kallelse kommer inom kort. Fyra dagar senare har den ännu inte kommit.

När jag klagade på att jag inte känner mig delaktig utan isolerad och oinformerad, gick Jane direkt i försvarsställning. Hur ofta har jag ringt henne? Typ aldrig, det erkännes. Men det är ju hon som är chefen och därmed hon som har det främsta ansvaret för vår relation. Och därför att jag inte riktigt ser vad ett samtal mellan oss på tumanhand tillför mig. Jag vill ha möten med de andra kollegorna, jag vill känna att jag ingår i ett sammanhang, inte att jag är en mjölkkossa på en äng långt bort som bara ska leverera och debitera så mycket som möjligt.

Då är det viktigt att man deltar på kvällsmötena, menade Jane. Absolut. Vilket jag har gjort, med något enstaka undantag. Apropå det, ska vi ha något snart? Hela april har snart gått, senaste mötet var i februari. Ju tidigare kallelsen går ut desto lättare är det att planera. Jane klippte till: hon har minsann mycket att göra.

Det är nog det som är problemet. Jane har personalansvar för trettio personer och säljansvar för ett antal - vet inte exakt hur många - kunder. Det är en omöjlig ekvation. Att äta lunch eller ens pratas vid en gång i månaden är nära nog inte görbart. Det inser jag, och jag trivs inte med det. Jag skulle avsky att ha en chef som hängde över mina axlar, men steget dit är ganska långt.

Nå, men nästa möte då? Som jag ännu inte sett någon kallelse till. Jo, det är om två veckor. Samma kväll som O ska bort på en sedan länge bokad jobbaktivitet.

I rest my case. På mer än ett sätt. Det går aldrig att vinna mot någon som vägrar se sin egen delaktighet i någonting.