Livet från den ljusa sidan

Tidelipom, så var det måndag igen. Men efter en fantastisk helg (solsken, trädgårdsarbete, fågelkvitter, kanelbullar) känns det helt okej. Särskilt med tanke på att det är valborgsmässoafton imorgon.

På söndagkvällen är jag trött, för ovanlighetens skull. Jag läser en liten stund i sängen, släcker och somnar direkt, innan O har hunnit släcka. Det brukar aldrig hända annars.

Nästa gång jag vaknar är det av väckarklockan. Vi tittar förvånat på varann. Va, är vi ensamma i sängen? Jodå, i gröna våningssängen i pojkrummet snusas och sovs det för fullt i både över- och underslaf.

Jag tar tunnelbanan till jobbet, på måndagar ska jag göra det, har jag tänkt. Det underlättar transporten till kören högst betydligt. Visserligen tar det nittio minuter dörr till dörr, men det får det göra.

Just idag är det kaos, det har varit stopp på en av linjerna. Alla tåg är fulla, och jag börjar undra om jag alls tar mig till jobbet idag.

Men efter tre fullsatta tåg kommer ett där jag lyckas tränga mig ombord. Till jobbet anländer jag bara en halvtimme försenad. Inte hela världen, särskilt som jag inte hade något inbokat på morgonen.

Efter en stund dimper Janes veckobrev ner, jag läser det och irriteras så smått på hennes olater, men noterar också att hon tycks ha tänkt över en av de synpunkter jag framförde under utvecklingssamtalet. Alltid något.

På lunchen tar jag en halvtimmes promenad. Håret blåser i alla väderstreck och ögonen tåras. Men jag får minsann se både vattenblänk mellan träd, blåsippor, vitsippor och luktviol.

Minsann, vi har vår i luften. Var har ni er?