The dog ate my homework

Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.

Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.

Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.

Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.

Fortsättning följer.

The dog ate my homework

Och nu över till något synnerligen världsligt och trivialt.

Jag roar mig med att köpa kläder till mig själv på Tradera. Billigt och kul. Hittills har det inte blivit några större felköp. Jag är ganska noga med att kolla måtten på plaggen innan jag slår till.

Igår kväll var jag lycklig, jag hade budat hem ett vackert plagg för ungefär tiondelen av nypriset. Imagine my dismay då säljaren mejlar idag och förklarar att det inte blir någon affär, för hennes hund har fått tag på plagget och använt det som "servett". Jag svarar och frågar om det går att rädda med kemtvätt eller så. Nej, oj, det var visst söndertuggat också.

Hmm. Är jag extremt misstänksam som tror att den inblandade hunden snarare är en som är begravd? Att säljaren fått för lite betalt för sitt fina plagg och nu vill dra sig ur? Jag håller i och för sig med, jag satte ett ganska högt maxbud men ingen annan ville matcha det, då blev det som det blev.

Fortsättning följer.

Det är bra nu

Söndag förmiddag, O har åkt för att träna, Q har just sprungit ut till kompisen för att leka. Jag tänker bara äta min gröt för att sedan klä på även Y och ansluta oss till barnen därute.

Medan jag gör gröt leker Y med storebrors cykelhjälm. Tar av och på. Av och på. Av och på. Så vill han något, kommandoton "Mamma!" och åtbörder. Men vad? Av? Nehej. På igen? Nehej.

Y blir rosenrasande förbannad och börjar gallskrika. Jag försöker lugna, trösta, prata, men inget hjälper. När jag lyfter upp honom kränger han och skallar mig nästan. Min irritation växer, har inte hunnit äta en tugga ännu, behöver mat, gröten kallnar och stelnar till en oaptitlig röra.

Till sist brister det även för mig, jag ryter åt Y vars skrik stiger ungefär en oktav och okänt antal decibel. Han ligger på golvet och skriker medan jag snabbt slevar i mig gröten. Teet får kallna, det går att värma på.

Jag blandar och värmer en flaska välling, och sätter den på bordet väl synlig för Y, söker hans blick och sträcker armarna mot honom. Vid det laget har skriken minskat till yl och snyftningar, han kryper mot mig och protesterar inte när jag tar honom i famnen och lägger oss båda i sängen.

Klunk, klunk, klunk. Sedan visar han mig hur han vill att jag ska stryka gosehundens öron över hans panna. Och så somnar han, snabbare och lättare än på länge. Inga snyftningar skakar honom längre.

Såja, såja. Det är bra nu. Viskar jag, lika mycket till mig själv. Skrik och panik och slitas sönder av otillräcklighet, slitas isär. Och så närmandet, bekräftelsen, ihopväxandet. Igen och igen.

Det är bra nu.

Det är bra nu

Söndag förmiddag, O har åkt för att träna, Q har just sprungit ut till kompisen för att leka. Jag tänker bara äta min gröt för att sedan klä på även Y och ansluta oss till barnen därute.

Medan jag gör gröt leker Y med storebrors cykelhjälm. Tar av och på. Av och på. Av och på. Så vill han något, kommandoton "Mamma!" och åtbörder. Men vad? Av? Nehej. På igen? Nehej.

Y blir rosenrasande förbannad och börjar gallskrika. Jag försöker lugna, trösta, prata, men inget hjälper. När jag lyfter upp honom kränger han och skallar mig nästan. Min irritation växer, har inte hunnit äta en tugga ännu, behöver mat, gröten kallnar och stelnar till en oaptitlig röra.

Till sist brister det även för mig, jag ryter åt Y vars skrik stiger ungefär en oktav och okänt antal decibel. Han ligger på golvet och skriker medan jag snabbt slevar i mig gröten. Teet får kallna, det går att värma på.

Jag blandar och värmer en flaska välling, och sätter den på bordet väl synlig för Y, söker hans blick och sträcker armarna mot honom. Vid det laget har skriken minskat till yl och snyftningar, han kryper mot mig och protesterar inte när jag tar honom i famnen och lägger oss båda i sängen.

Klunk, klunk, klunk. Sedan visar han mig hur han vill att jag ska stryka gosehundens öron över hans panna. Och så somnar han, snabbare och lättare än på länge. Inga snyftningar skakar honom längre.

Såja, såja. Det är bra nu. Viskar jag, lika mycket till mig själv. Skrik och panik och slitas sönder av otillräcklighet, slitas isär. Och så närmandet, bekräftelsen, ihopväxandet. Igen och igen.

Det är bra nu.

Hade jag ju aldrig trott

Smiter från man och barn medan de äter lunch för att göra några ärenden. Min utstyrsel är något märklig: överdragsbyxor och täckjacka. Jag har tillbringat förmiddagen i sandlådan.

Framme i gallerian kan jag inte motstå att prova en jeansklänning, en vacker sådan. Finare än min gamla, som förresten nu är alldeles för stor. Jag tar med mig en large och en medium till provrummet.

Står i hytten med täckbyxorna neddragna till knäna och provar klänningarna. Konstaterar att båda passar, men att medium kniper åt lite väl mycket om överarmarna. Large sitter ledigare.

Den vänliga expediten ropar utanför, hur går det? Bra, svarar jag, vid det här laget har jag krånglat mig i min polarfararutstyrsel igen. Min klädsel är lite märklig säger jag, jag har lekt utomhus med mina barn.

Det svindlar till. Mina! Barn! I plural dessutom.

Expediten märker förstås inget, jag räcker henne medium-klänningen och förklarar att den satt lite trångt. Det är faktiskt så att du har provat medium och small, säger hon.

Åter ett svirr av osannolikhet.

Storlek medium och två barn. Hade jag verkligen aldrig trott.

(Och så jobb också. Jösses. Snart får jag hybris. Memento mori.)

Hade jag ju aldrig trott

Smiter från man och barn medan de äter lunch för att göra några ärenden. Min utstyrsel är något märklig: överdragsbyxor och täckjacka. Jag har tillbringat förmiddagen i sandlådan.

Framme i gallerian kan jag inte motstå att prova en jeansklänning, en vacker sådan. Finare än min gamla, som förresten nu är alldeles för stor. Jag tar med mig en large och en medium till provrummet.

Står i hytten med täckbyxorna neddragna till knäna och provar klänningarna. Konstaterar att båda passar, men att medium kniper åt lite väl mycket om överarmarna. Large sitter ledigare.

Den vänliga expediten ropar utanför, hur går det? Bra, svarar jag, vid det här laget har jag krånglat mig i min polarfararutstyrsel igen. Min klädsel är lite märklig säger jag, jag har lekt utomhus med mina barn.

Det svindlar till. Mina! Barn! I plural dessutom.

Expediten märker förstås inget, jag räcker henne medium-klänningen och förklarar att den satt lite trångt. Det är faktiskt så att du har provat medium och small, säger hon.

Åter ett svirr av osannolikhet.

Storlek medium och två barn. Hade jag verkligen aldrig trott.

(Och så jobb också. Jösses. Snart får jag hybris. Memento mori.)

Världens bästa storebror

Det är ganska mycket bråk och skrik hemma hos oss nu. Y älskar sin storebror, och vill alltid vara precis där han är, och göra precis det han gör. Q har just så mycket tålamod som en femåring kan förväntas ha med en pestig liten bror. Förr eller senare tröttnar han, och föser undan Y, eller tar ifrån honom det han lagt rabarber på. Y kontrar med gallskrik och ibland också en rejäl råsop. Sedan är cirkusen igång.

Igår kväll klippte jag naglar. Först på Q. När Y såg vad som pågick ville han också få naglarna klippta. Q vägrade släppa sin rättmätiga plats i mitt knä. Så jag klippte naglar på Q:s ena hand under det att Y skrek och bankade på min rygg. Sedan tyckte jag att det kunde vara Y:s tur, varannan hand liksom. Q höll inte med, utan stod och surade. Tills hans hjärta plötsligt veknade. "Å, vilka pyttesmå naglar han har! Vad gullig han är!" Varpå stora kramkalaset utbröt bröderna emellan, i mitt knä.

Inte nog med det. Imorse förvånade Q mig med att förkunna att han vill ha en lillasyster.

- Nja, det går nog inte. Pappa och jag börjar bli för gamla, Korea vill inte att man ska vara för gammal när man hämtar en bebis. Och så kostar det ganska mycket pengar också.
- Ni kan få ta pengarna i min spargris!
- Älskling, vad du är snäll, men de räcker inte. Och de är dina. Förresten tycker pappa och jag att det räcker med två barn, tycker inte du det?
- Nej! Jag vill ha en lillasyster också!
- Men nu om Y sitter i pappas knä, och du sitter i mitt, så har vi varsitt barn, och ni har varsin förälder. Det är väl perfekt? Tänk om vi hade en bebis till som satt i mitt knä istället, vem skulle du sitta hos då?
- (tänker) Bebisen kan sitta på ditt ena knä, så sitter jag på det andra!

Tja. Problem är ju till för att lösas. Och visst hade det varit mysigt med en lillasyster. En liten Helga.

Drömma kan man ju.

Världens bästa storebror

Det är ganska mycket bråk och skrik hemma hos oss nu. Y älskar sin storebror, och vill alltid vara precis där han är, och göra precis det han gör. Q har just så mycket tålamod som en femåring kan förväntas ha med en pestig liten bror. Förr eller senare tröttnar han, och föser undan Y, eller tar ifrån honom det han lagt rabarber på. Y kontrar med gallskrik och ibland också en rejäl råsop. Sedan är cirkusen igång.

Igår kväll klippte jag naglar. Först på Q. När Y såg vad som pågick ville han också få naglarna klippta. Q vägrade släppa sin rättmätiga plats i mitt knä. Så jag klippte naglar på Q:s ena hand under det att Y skrek och bankade på min rygg. Sedan tyckte jag att det kunde vara Y:s tur, varannan hand liksom. Q höll inte med, utan stod och surade. Tills hans hjärta plötsligt veknade. "Å, vilka pyttesmå naglar han har! Vad gullig han är!" Varpå stora kramkalaset utbröt bröderna emellan, i mitt knä.

Inte nog med det. Imorse förvånade Q mig med att förkunna att han vill ha en lillasyster.

- Nja, det går nog inte. Pappa och jag börjar bli för gamla, Korea vill inte att man ska vara för gammal när man hämtar en bebis. Och så kostar det ganska mycket pengar också.
- Ni kan få ta pengarna i min spargris!
- Älskling, vad du är snäll, men de räcker inte. Och de är dina. Förresten tycker pappa och jag att det räcker med två barn, tycker inte du det?
- Nej! Jag vill ha en lillasyster också!
- Men nu om Y sitter i pappas knä, och du sitter i mitt, så har vi varsitt barn, och ni har varsin förälder. Det är väl perfekt? Tänk om vi hade en bebis till som satt i mitt knä istället, vem skulle du sitta hos då?
- (tänker) Bebisen kan sitta på ditt ena knä, så sitter jag på det andra!

Tja. Problem är ju till för att lösas. Och visst hade det varit mysigt med en lillasyster. En liten Helga.

Drömma kan man ju.

Rätta knycken äntligen?

Jag är så in i bänken trött att jag inte orkar formulera mig ordentligt. Men så här är det.

Idag skrev jag på anställningskontrakt.

Efter att ha förhandlat upp min lön med 3000 kr. Nu kommer jag att tjäna sextusen mer än på mitt förra jobb.

Min blivande närmaste chef och jag träffades i tisdags och drack kaffe och pratade en timme. Vad kan jag säga? Om hon är som hon verkar så blir hon den bästa chef jag har haft.

Hon inledde med att säga att det inte är viktigt var och när man jobbar, det viktiga är hur man jobbar. Och att jobbet ska gå att kombinera med småbarnsliv. Hon har tre barn själv.

Dessutom känner hon VD:n för företaget väl, och har valt att jobba för honom eftersom han är bra. Jag litar på hennes omdöme.

Mer då? Det är roliga grejer jag kommer att jobba med. Ett brett urval av produkter inom alla möjliga branscher.

Resa? Det kommer jag att bli tvungen att göra, men med måtta. Inga brandkårsutryckningar över halva världen. Men en resa till Asien lär det bli innan året är slut. Och kanske ett par neråt Europa.

När vi skrivit på ledsagade VD:n mig runt kontoret så att jag fick hälsa på alla. Alla önskade mig välkommen. Stämningen verkar trevlig. Jag kommer inte att vara yngst men defintivt inte äldst heller. Och jag var den tredje kvinnan att anställas den här veckan.

Just nu bäst av allt är att jag börjar i maj. Jag har en ljuvlig månad av ledighet framför mig. Utan jobbsök, utan oro.

Jag är glad.

Rätta knycken äntligen?

Jag är så in i bänken trött att jag inte orkar formulera mig ordentligt. Men så här är det.

Idag skrev jag på anställningskontrakt.

Efter att ha förhandlat upp min lön med 3000 kr. Nu kommer jag att tjäna sextusen mer än på mitt förra jobb.

Min blivande närmaste chef och jag träffades i tisdags och drack kaffe och pratade en timme. Vad kan jag säga? Om hon är som hon verkar så blir hon den bästa chef jag har haft.

Hon inledde med att säga att det inte är viktigt var och när man jobbar, det viktiga är hur man jobbar. Och att jobbet ska gå att kombinera med småbarnsliv. Hon har tre barn själv.

Dessutom känner hon VD:n för företaget väl, och har valt att jobba för honom eftersom han är bra. Jag litar på hennes omdöme.

Mer då? Det är roliga grejer jag kommer att jobba med. Ett brett urval av produkter inom alla möjliga branscher.

Resa? Det kommer jag att bli tvungen att göra, men med måtta. Inga brandkårsutryckningar över halva världen. Men en resa till Asien lär det bli innan året är slut. Och kanske ett par neråt Europa.

När vi skrivit på ledsagade VD:n mig runt kontoret så att jag fick hälsa på alla. Alla önskade mig välkommen. Stämningen verkar trevlig. Jag kommer inte att vara yngst men defintivt inte äldst heller. Och jag var den tredje kvinnan att anställas den här veckan.

Just nu bäst av allt är att jag börjar i maj. Jag har en ljuvlig månad av ledighet framför mig. Utan jobbsök, utan oro.

Jag är glad.

Hur det var

Mamma, berätta om när ni fick mig, säger Q sömnigt när han ligger på min arm och vi läst färdigt och lampan är släckt.

Jag berättar. Historien som många av mina läsare har följt hela vägen. Om hur vi längtade efter en bebis från Korea, men att det verkade vara svårt. Men hur telefonen ändå ringde (i verkligheten var det jag som ringde men allt för dramaturgin!) på Sommarön och damen på AC sa "Det finns en liten gosse, han är född i mars.". Hur vi väntade på fotona som skulle komma med posten. Att vi hade bestämt att vår pojke skulle heta Q efter farfar, och att vi när vi såg honom kände att jaa, där är Q. Att han var världens sötaste bebis med stora tjocka kinder. Att det syntes på bilderna hur mycket hans fostermamma tyckte om honom, och hur bra han hade det hos henne. Att hans koreanska namn betyder välsignad skatt, något mycket fint.

Så var det när vi fick dig, och såg dig för första gången. Sedan dess har jag varit din mamma. En annan gång berättar jag om när vi träffades för första gången.

Q sover.

Hur det var

Mamma, berätta om när ni fick mig, säger Q sömnigt när han ligger på min arm och vi läst färdigt och lampan är släckt.

Jag berättar. Historien som många av mina läsare har följt hela vägen. Om hur vi längtade efter en bebis från Korea, men att det verkade vara svårt. Men hur telefonen ändå ringde (i verkligheten var det jag som ringde men allt för dramaturgin!) på Sommarön och damen på AC sa "Det finns en liten gosse, han är född i mars.". Hur vi väntade på fotona som skulle komma med posten. Att vi hade bestämt att vår pojke skulle heta Q efter farfar, och att vi när vi såg honom kände att jaa, där är Q. Att han var världens sötaste bebis med stora tjocka kinder. Att det syntes på bilderna hur mycket hans fostermamma tyckte om honom, och hur bra han hade det hos henne. Att hans koreanska namn betyder välsignad skatt, något mycket fint.

Så var det när vi fick dig, och såg dig för första gången. Sedan dess har jag varit din mamma. En annan gång berättar jag om när vi träffades för första gången.

Q sover.

Många rätt

Intervjun i fredags var intressant. Förutom att jag hade sovit alldeles för lite på natten och kände av en begynnande förkylning och hade glömt att äta min måltidsbar innan.

Jag kan helt enkelt inte komma på några dåliga saker med det här jobbet. De finns säkert, alla jobb har nackdelar, men de hoppar inte fram och skriker åt mig just nu. Samtidigt är det alltid så, när jag vill ha ett jobb har jag en tendens att se allt i rosenrött.

"Är du skrivkunnig?" frågade VD:n barskt efter någon timmes intervju. "Jag får ju inte ur mina medarbetare några vettiga, kortfattade rapporter."

Med gott samvete svarade jag ett rungande ja på frågan. Bara en sån sak. De vill ha en allmänbildad projektledare som kan skriva!

Sedan sa jag en sak som jag aldrig sagt på en intervju förut. Att jobbet är viktigt och intressant, men att det finns två små personer som behöver mig väldigt mycket just nu, och att deras välbefinnande går före allt. Och att just det som jag brukar tycka vara roligt med att jobba, att vara behövd, att det händer saker, är också det som kan bli alldeles för krävande. Att det måste finnas en balans.

HR-chefen kontrade med att fråga vad jag förväntar mig av en arbetsgivare för att underlätta den här balansen, och förutom några floskler blev jag svarslös. Jag måste fundera. Tips mottages tacksamt!

Nästa sak som får mig att älska det här jobbet och den här VD:n är att jag ska få träffa min blivande chef (som är en hon! Lite äldre än jag, f.d. projektledare! Jag vädrar mentorsmaterial!) innan något är bestämt. Kolla att personkemin funkar.

Vi skildes åt i snöyran sent fredag eftermiddag, lovandes varandra att vi skulle tänka över helgen och höras av på måndag. Jag tänker för fullt.

Ja jag tror att jag tar'n, ja jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

(Och nej, inte ett ljud om bristande IT-erfarenhet.)

Många rätt

Intervjun i fredags var intressant. Förutom att jag hade sovit alldeles för lite på natten och kände av en begynnande förkylning och hade glömt att äta min måltidsbar innan.

Jag kan helt enkelt inte komma på några dåliga saker med det här jobbet. De finns säkert, alla jobb har nackdelar, men de hoppar inte fram och skriker åt mig just nu. Samtidigt är det alltid så, när jag vill ha ett jobb har jag en tendens att se allt i rosenrött.

"Är du skrivkunnig?" frågade VD:n barskt efter någon timmes intervju. "Jag får ju inte ur mina medarbetare några vettiga, kortfattade rapporter."

Med gott samvete svarade jag ett rungande ja på frågan. Bara en sån sak. De vill ha en allmänbildad projektledare som kan skriva!

Sedan sa jag en sak som jag aldrig sagt på en intervju förut. Att jobbet är viktigt och intressant, men att det finns två små personer som behöver mig väldigt mycket just nu, och att deras välbefinnande går före allt. Och att just det som jag brukar tycka vara roligt med att jobba, att vara behövd, att det händer saker, är också det som kan bli alldeles för krävande. Att det måste finnas en balans.

HR-chefen kontrade med att fråga vad jag förväntar mig av en arbetsgivare för att underlätta den här balansen, och förutom några floskler blev jag svarslös. Jag måste fundera. Tips mottages tacksamt!

Nästa sak som får mig att älska det här jobbet och den här VD:n är att jag ska få träffa min blivande chef (som är en hon! Lite äldre än jag, f.d. projektledare! Jag vädrar mentorsmaterial!) innan något är bestämt. Kolla att personkemin funkar.

Vi skildes åt i snöyran sent fredag eftermiddag, lovandes varandra att vi skulle tänka över helgen och höras av på måndag. Jag tänker för fullt.

Ja jag tror att jag tar'n, ja jag tror att jag tar'n, om han så hade aderton barn!

(Och nej, inte ett ljud om bristande IT-erfarenhet.)

Nåja

Det var visst inte så farligt med den där bristande IT-erfarenheten. VD:n ringde idag och bad om min tillåtelse att skicka en presentation av mig till några kunder. De som intervjuade mig i måndags tyckte att jag skulle passa alldeles perfekt på företaget.

Nu är det två konsultfirmor som jagar kunduppdrag åt mig, först till kvarn vinner. Och på fredag ska jag på ny intervju på ett annat jobb. Och på tisdag. Och nästa torsdag.

Helga är på g. Snart har hon ett nytt jobb.

Tror jag, tralala.

Nåja

Det var visst inte så farligt med den där bristande IT-erfarenheten. VD:n ringde idag och bad om min tillåtelse att skicka en presentation av mig till några kunder. De som intervjuade mig i måndags tyckte att jag skulle passa alldeles perfekt på företaget.

Nu är det två konsultfirmor som jagar kunduppdrag åt mig, först till kvarn vinner. Och på fredag ska jag på ny intervju på ett annat jobb. Och på tisdag. Och nästa torsdag.

Helga är på g. Snart har hon ett nytt jobb.

Tror jag, tralala.

Citatquiz

Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.

Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?

Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.

"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.

Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:

"Varför smetar du korven på fönstret?"

"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.

Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.

En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.

"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.

"Ja", sa vi.

För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.

När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:

"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."

Men just då kom vi fram, och Q sa:

"Fast vi har klivit på igen."

Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?

"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.

Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.

Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.

Citatquiz

Häromdagen var jag alldeles utschasad och lite olycklig efter att ha stångats och kämpat med båda mina söner. Ska det verkligen vara så här, frågade jag mig.

Som så ofta hittade jag tröst i litteraturen. Den här gissar ni lätt, eller hur?

Först i början satt vi stilla och tittade ut genom fönstret, men sedan blev vi trötta på det. Q och jag gick ut i korridoren och in i andra kupéer och pratade med folk som vi inte kände. Men ibland gick vi tillbaka till mamma, för att hon inte skulle bli orolig. Mamma satt och berättade sagor i ett kör för Y för att Y skulle sitta stilla. Hon ville inte att Y skulle gå ut i korridoren, för man vet aldrig vad Y tar sej till, sa mamma.

"Berätta om bockarna Bruse, annars går jag ut i korridoren", sa Y.

Vi åt smörgåsar och drack sockerdricka på tåget. Rätt som det var tog Y en skiva prickig korv från sin smörgås och satte fast på fönstret. Mamma blev så arg på henne för det och sa:

"Varför smetar du korven på fönstret?"

"Jo, för den klibbar fast mycket bättre än köttbullarna", sa Y.

Då blev mamma ännu argare på henne. Och mamma fick gnida fönstret med hushållspapper länge länge innan det blev rent efter Y:s korv.

En gång när tåget stannade vid en station hittade Q på att han och jag skulle gå av ett litet tag och få lite frisk luft. Vi kunde inte få opp dörren, men det var en tant som hjälpte oss.

"Ska ni verkligen av vid den här stationen", sa hon.

"Ja", sa vi.

För vi skulle ju av, men vi skulle på igen förstås.

När vi hade kommit av tåget gick vi ända bort till den sista vagnen, och just innan tåget skulle gå igen hoppade vi opp på den sista vagnen och gick genom hela tåget tills vi kom till vår egen kupé. När vi kom dit fick vi se mamma och den där damen, som hade hjälpt oss med dörren stå och prata med konduktören och mamma skrek:

"Ni måste stanna tåget, för mina barn har klivit av."

Men just då kom vi fram, och Q sa:

"Fast vi har klivit på igen."

Då grät mamma, och konduktören och den där tanten som hade hjälpt oss att öppna dörren grälade på oss. Fast varför skulle tanten gräla när det var hon som hade hjälpt oss?

"Nu går ni in och sätter er i kupé hos Y och rör er inte ur fläcken", sa mamma.

Men Y var inte i kupén. Hon var försvunnen. Då började mamma nästan gråta igen. Vi gick allihop och letade efter Y. Och till sist hittade vi henne i en kupé mycket längre bort........ Då tog mamma ett hårt tag i armen på Y och drog iväg med henne till vår egen kupé. Och där fick vi sitta alldeles, alldeles stilla, för mamma var arg på oss och sa att det skulle vara lättare att se efter en hel skock yra kalvar än att se efter oss.

Utgivningsåret är 1958. De flesta av bokens miljöer saknar helt koppling till Q:s vardag. Men beskrivningen av barn och föräldrar och deras beteenden är tidlös och ärlig, och fängslar oss båda. Och tröstar mig. Det ska nog vara precis ungefär så här.

Det är skillnad faktiskt

Y, lilla myran, lilla bebisen, som faktiskt inte kryper längre utan går, snurrar, skuttar, springer och hoppar, och som blir alltmer en egen person och alltmer upptar en alldeles egen plats i vår familj - nästan dagligen säger vi till varann "vad han har blivit stor" - förutom allt annat han har lärt sig har han också gjort en mycket stor upptäckt.

Ilska.

Idag och igår låg Y och gallskrek och sparkade i ungefär femton minuter. Jag höll mig i närheten hela tiden, småpratade med honom, gjorde ansatser till att lyfta upp och trösta. De avvisades kraftfullt. Till sist lugnade han sig, och båda gångerna var det för att han distraherades av något.

Ja. Så nu har vi två stycken som slänger sig på golvet och sparkar och vrålar.

Vari ligger skillnaden? Jo, jag har inte den blekaste aning vad det var Y var så förbannad över.

Y, min lilla myra. Överst på din to-do-list: lära dig prata.

Det är skillnad faktiskt

Y, lilla myran, lilla bebisen, som faktiskt inte kryper längre utan går, snurrar, skuttar, springer och hoppar, och som blir alltmer en egen person och alltmer upptar en alldeles egen plats i vår familj - nästan dagligen säger vi till varann "vad han har blivit stor" - förutom allt annat han har lärt sig har han också gjort en mycket stor upptäckt.

Ilska.

Idag och igår låg Y och gallskrek och sparkade i ungefär femton minuter. Jag höll mig i närheten hela tiden, småpratade med honom, gjorde ansatser till att lyfta upp och trösta. De avvisades kraftfullt. Till sist lugnade han sig, och båda gångerna var det för att han distraherades av något.

Ja. Så nu har vi två stycken som slänger sig på golvet och sparkar och vrålar.

Vari ligger skillnaden? Jo, jag har inte den blekaste aning vad det var Y var så förbannad över.

Y, min lilla myra. Överst på din to-do-list: lära dig prata.

Sökajobbgnäll

Intervju idag igen, den gick ganska bra men jag är utpumpad och trött och därför lite ledsen och gnällig.

För jag börjar tröttna på mönstret som upprepar sig.

Jag vill jobba som projektledare, det har jag gjort i nästan tio år nu. Jag börjar bli riktigt bra på det och jag tycker att det är roligt. Det roligaste med det är det som också kan bli det värsta: att jag aldrig vet vad som väntar mig varje morgon. Det är ett dynamiskt, föränderligt jobb som lever sitt eget liv. När jag var konstruktör visste jag exakt vad jag skulle göra varje morgon. Fortsätta med samma sak som igår.

Så jag läser annonser och letar projektledarjobb. Ungefär 40% är inom byggsektorn. Kan jag inte, är jag inte intresserad av. 40% till är inom IT. Kan jag inte, men vill gärna lära mig. Så de jobben söker jag. Och ganska ofta får jag komma på intervju.

Hittills har nästan exakt samma scenario utspelat sig. Efter någon timmes grillande har intervjuaren förklarat att hängde det bara på mig som person så skulle de anställa mig ögonaböj. Men det är ju det här med erfarenhet av IT. Mjukvaruutveckling. Jag har bara jobbat med hårdvara, sånt man kan ta på.

Är det ett konsultföretag (vilket ofta är fallet) skyller de på att kunderna kräver exakt rätt erfarenhet. Att de inte kan sälja in mig.

Tja, kanske är det så. Men både min man och en god vän som jobbar inom mjukvaruutveckling bestrider detta å det bestämdaste. Det är fan inte raketforskning det handlar om. Det går att lära sig grunderna ganska snabbt, mer behövs inte. Projekt havererar inte för att projektledaren kan för lite om tekniken. Om ett projekt går åt helvete och det är projektledarens fel, så är det för att vederbörande är för ostrukturerad, inte kan hålla ordning, inte har möten tillräckligt ofta, inte håller reda på och påminner medarbetarna om vilka deadlines som gäller.

Det är just precis sånt jag kan och är bra på.

Antagligen är detta ett utslag av vita-medelålders-män-med-svenska-namn-och-cendréfärgat-hår-anställer-bara-kloner-av-sig-själva-syndromet. Kvinnor, invandrare, femtioplussare, folk med udda erfarenheter göre sig inte besvär.

Så. Jag behövde bara få det ur mig.

Sökajobbgnäll

Intervju idag igen, den gick ganska bra men jag är utpumpad och trött och därför lite ledsen och gnällig.

För jag börjar tröttna på mönstret som upprepar sig.

Jag vill jobba som projektledare, det har jag gjort i nästan tio år nu. Jag börjar bli riktigt bra på det och jag tycker att det är roligt. Det roligaste med det är det som också kan bli det värsta: att jag aldrig vet vad som väntar mig varje morgon. Det är ett dynamiskt, föränderligt jobb som lever sitt eget liv. När jag var konstruktör visste jag exakt vad jag skulle göra varje morgon. Fortsätta med samma sak som igår.

Så jag läser annonser och letar projektledarjobb. Ungefär 40% är inom byggsektorn. Kan jag inte, är jag inte intresserad av. 40% till är inom IT. Kan jag inte, men vill gärna lära mig. Så de jobben söker jag. Och ganska ofta får jag komma på intervju.

Hittills har nästan exakt samma scenario utspelat sig. Efter någon timmes grillande har intervjuaren förklarat att hängde det bara på mig som person så skulle de anställa mig ögonaböj. Men det är ju det här med erfarenhet av IT. Mjukvaruutveckling. Jag har bara jobbat med hårdvara, sånt man kan ta på.

Är det ett konsultföretag (vilket ofta är fallet) skyller de på att kunderna kräver exakt rätt erfarenhet. Att de inte kan sälja in mig.

Tja, kanske är det så. Men både min man och en god vän som jobbar inom mjukvaruutveckling bestrider detta å det bestämdaste. Det är fan inte raketforskning det handlar om. Det går att lära sig grunderna ganska snabbt, mer behövs inte. Projekt havererar inte för att projektledaren kan för lite om tekniken. Om ett projekt går åt helvete och det är projektledarens fel, så är det för att vederbörande är för ostrukturerad, inte kan hålla ordning, inte har möten tillräckligt ofta, inte håller reda på och påminner medarbetarna om vilka deadlines som gäller.

Det är just precis sånt jag kan och är bra på.

Antagligen är detta ett utslag av vita-medelålders-män-med-svenska-namn-och-cendréfärgat-hår-anställer-bara-kloner-av-sig-själva-syndromet. Kvinnor, invandrare, femtioplussare, folk med udda erfarenheter göre sig inte besvär.

Så. Jag behövde bara få det ur mig.

En lite bättre sort

Jag läser AC:s tidning alltmer förstrött. Före Q slukade jag den och frossade i bilderna av mörkögda barn. Under väntan på Y stegrades mitt intresse något för att sedan falna. (Men vi fortsätter att vara medlemmar, delvis av egenintresse. Den dag våra söner vill söka sitt ursprung kan AC hjälpa till.)

I detta nummer fäster jag mig vid en sak. Nästan alla intervjuade adoptivföräldrar påpekar, med viss emfas, att de inte gjorde några IVF, eller bara ett försök, eller avbröt.

Kanske för att de som gör så många försök som vi till sist lyckas?

Eller för att man, när man väl valt adoption, skäms lite över att man inte gjorde det genast?

Kanske känner jag så själv och läser in en emfas som inte alls finns där?

Jag skäms inte medvetet över våra IVF:er. Att göra dem verkade vettigt då, totalt förryckt nu när vi vet det vi vet. Jag har inget att jämföra med, och har svårt att föreställa mig hur jag skulle känna för ett biologiskt barn. Älska det, antar jag. Men mer än Q och Y? Aldrig.

En god vän har barn av båda sorten. Hon fnyser att det är enkelt att få biologiska barn. Manegen är krattad, man blir kollad och daltad med och tyckt synd om hela vägen. Särskilt om man råkar gå några dagar över tiden. Och det är inte ens särskilt jobbigt. (Jo, hon är en riktig tuffing!) Men att adoptera var att gå genom eld och vatten i uppförsbacke hela vägen. Lite färgar det av sig på kärleken till barnen. Inte mer eller mindre, men annorlunda.

Och det är ju inte utan att jag känner så själv. Vägen till Q var lång och svår, och till sist kom han och jag blev mamma. Och jag drabbades av häftig kärlek, både till honom och till min nya roll.

Med Y är det både lättare och svårare. Och annorlunda. Mamma var jag redan, och mycket visste jag redan. Med Y handlar det bara om honom, inte om ett nytt liv. Fel. Det gör det visst. Men ett nytt liv som faktiskt är tuffare än det gamla. Två barn att fördela - inte kärleken för den räcker - uppmärksamhet och ork emellan. Och så några skvättar över till mig själv och min man.

Nä, jag vet inte om det bara är jag som uppfattar en självgodhet i förklaringarna att man minsann skippade IVF, eller åtminstone nästan. Jag har svårt att tro att det är representativt, att gå direkt på adoption, alltså. De flesta - alla? -jag känner som har adopterat har också gjort IVF. Fast det är ju naturligt att man inte har lust att dröja vid ett såpass sorgligt kapitel i ens historia.

Innerst inne känner jag mig lite stolt över att jag orkade, vågade och stod ut med så många IVF:er. Nu när jag är på god väg att äntligen lyckas gå ner i vikt så förblir IVF det absolut svåraste och tröstlösaste jag har gjort. Men jag gjorde det.

En lite bättre sort

Jag läser AC:s tidning alltmer förstrött. Före Q slukade jag den och frossade i bilderna av mörkögda barn. Under väntan på Y stegrades mitt intresse något för att sedan falna. (Men vi fortsätter att vara medlemmar, delvis av egenintresse. Den dag våra söner vill söka sitt ursprung kan AC hjälpa till.)

I detta nummer fäster jag mig vid en sak. Nästan alla intervjuade adoptivföräldrar påpekar, med viss emfas, att de inte gjorde några IVF, eller bara ett försök, eller avbröt.

Kanske för att de som gör så många försök som vi till sist lyckas?

Eller för att man, när man väl valt adoption, skäms lite över att man inte gjorde det genast?

Kanske känner jag så själv och läser in en emfas som inte alls finns där?

Jag skäms inte medvetet över våra IVF:er. Att göra dem verkade vettigt då, totalt förryckt nu när vi vet det vi vet. Jag har inget att jämföra med, och har svårt att föreställa mig hur jag skulle känna för ett biologiskt barn. Älska det, antar jag. Men mer än Q och Y? Aldrig.

En god vän har barn av båda sorten. Hon fnyser att det är enkelt att få biologiska barn. Manegen är krattad, man blir kollad och daltad med och tyckt synd om hela vägen. Särskilt om man råkar gå några dagar över tiden. Och det är inte ens särskilt jobbigt. (Jo, hon är en riktig tuffing!) Men att adoptera var att gå genom eld och vatten i uppförsbacke hela vägen. Lite färgar det av sig på kärleken till barnen. Inte mer eller mindre, men annorlunda.

Och det är ju inte utan att jag känner så själv. Vägen till Q var lång och svår, och till sist kom han och jag blev mamma. Och jag drabbades av häftig kärlek, både till honom och till min nya roll.

Med Y är det både lättare och svårare. Och annorlunda. Mamma var jag redan, och mycket visste jag redan. Med Y handlar det bara om honom, inte om ett nytt liv. Fel. Det gör det visst. Men ett nytt liv som faktiskt är tuffare än det gamla. Två barn att fördela - inte kärleken för den räcker - uppmärksamhet och ork emellan. Och så några skvättar över till mig själv och min man.

Nä, jag vet inte om det bara är jag som uppfattar en självgodhet i förklaringarna att man minsann skippade IVF, eller åtminstone nästan. Jag har svårt att tro att det är representativt, att gå direkt på adoption, alltså. De flesta - alla? -jag känner som har adopterat har också gjort IVF. Fast det är ju naturligt att man inte har lust att dröja vid ett såpass sorgligt kapitel i ens historia.

Innerst inne känner jag mig lite stolt över att jag orkade, vågade och stod ut med så många IVF:er. Nu när jag är på god väg att äntligen lyckas gå ner i vikt så förblir IVF det absolut svåraste och tröstlösaste jag har gjort. Men jag gjorde det.

Forskarsinne

Q sitter på toaletten, och ropar.

- Mamma! Så fort jag har bajsat den första klutten börjar jag alltid gäspa! Varför är det så?

Ja, säg det.

Forskarsinne

Q sitter på toaletten, och ropar.

- Mamma! Så fort jag har bajsat den första klutten börjar jag alltid gäspa! Varför är det så?

Ja, säg det.

Apropå gårdagens inlägg 2

Q och jag tittar på Bolibompa, de pratar med barn om det tråkigaste de vet.

Jag: Vad är det tråkigaste du vet, Q?
Q (blixtsnabbt, utan eftertanke, men med eftertryck och utan att släppa TV-rutan med blicken): Att sitta still!!!

Apropå gårdagens inlägg 2

Q och jag tittar på Bolibompa, de pratar med barn om det tråkigaste de vet.

Jag: Vad är det tråkigaste du vet, Q?
Q (blixtsnabbt, utan eftertanke, men med eftertryck och utan att släppa TV-rutan med blicken): Att sitta still!!!

Apropå gårdagens inlägg 1

Köp inget brännvin till pappa! Eller snarare, ge ingen sylt till Y! Efter frukostgröt med hallonsylt (inte min idé) far han runt som ett jehu och river ner böcker från nattduksbord, kläder från stolar, tandborstar ur glas, tekoppar från bord, ja i stort sett allt som går att rubba.

Apropå gårdagens inlägg 1

Köp inget brännvin till pappa! Eller snarare, ge ingen sylt till Y! Efter frukostgröt med hallonsylt (inte min idé) far han runt som ett jehu och river ner böcker från nattduksbord, kläder från stolar, tandborstar ur glas, tekoppar från bord, ja i stort sett allt som går att rubba.

Stökiga pojkar och snälla flickor, helt enkelt. Eller?

Mitt liv med barn är inte alltid som jag hade föreställt mig det. (Vilket inte betyder att jag vill byta bort det eller ångrar mig eller så. Det tror jag nog att mina intelligenta och empatiska läsare vet.)

När jag först började längta efter barn föreställde jag mig en flicka. Antagligen för att jag själv är en, och för att jag inte har några bröder. En flicka som jag, och var det något jag var enligt samstämmiga uppgifter från alla som minns, så var det snäll. Snäll, duktig och stillsam.

Mina söner är duktiga i den meningen att de är företagsamma och självständiga och framåt. Men snälla? Njaee. De menar inget illa, det gör de inte. Oftast inte. Stillsamma? Nej.

Efter femårskalaset i söndags stannade morfar kvar på middag. Han är lomhörd (och har slarvat bort sin hörapparat) så han var ganska oberörd av ljudnivån på kalaset. Kvällen i familjens sköte gjorde desto starkare intryck på honom.

Timmen före läggdags är nämligen intensiv i vårt hem. Då ska den sista energin förbrännas, tycks våra söner resonera. Q brukar köra dockvagn fram och tillbaka. (Nej förresten, det låter som en stillsam aktivitet. Alltså, han leker skateboard, och står på ett ben i vagnen och sparkar fart med andra benet.) Lillebror får gärna åka med, eller så springer han efter och skriker av skratt. Eller så hoppas det från trappan, eller från kökspallen. Lillebror försöker göra allt som storebror gör, med diverse blessyrer som följd. Det hela är långt ifrån ljudlöst.

I söndags nåddes kulmen då Q slängde sig raklång på golvet under rasande vrål över något han inte fick göra. Y ansåg därvid att stämningen krävde musik. Han klättrade upp på stolen vid elpianot, slog på detsamma och ökade volymen till max, och la sig över tangenterna. Orgelljudet var på.

Morfar, som alltså är far till en enda stillsam flicka, var ganska skakad efteråt.

Och själv funderar jag på om det kan vara en förklaring till att jag har svårt att hantera Q just nu. Att han är så olik mig som barn. Att mina nedärvda uppfostringsattityder, de verktyg mina föräldrar använde, inte funkar. Vår hemmiljö liknar inte ett dugg den jag växte upp i. Det strider mot min övertygelse, men jag kan inte låta bli att undra om det beror på att det är pojkar jag har?

Jag försöker pumpa O på hur det var när han var barn, han som har en tre år yngre bror, och hur hans föräldrar hanterade eventuellt bråk och stök. Men han minns (bekvämt nog) inget.

Så, en läsarfråga såhär på kvinnodagen: ni som har pojkar, eller flickor, eller båda: är det stök eller stillsamt hemma? Och ni som känner igen er, hur hanterar ni det? Är det bara att stå ut eller finns det magiska knep?

Och alla läsare, med eller utan barn, är pojkar predestinerade att vara stökiga och flickor att vara snälla? Om inte, vad fan ska man göra åt dessa sabla mönster som tycks vara omöjliga att bryta?

(En sista brasklapp inom parentes. Det kan verka som att vi inte försöker göra något åt gapandet och brötandet i vårt hem. Det gör vi. Men vi varken vill eller orkar skälla hur mycket som helst, allt blir så otrevligt då. Och mitt i alltihop är vi stolta och glada åt våra pigga och livliga barn. Också. Fast öronen nästan trillar av ibland.)

Stökiga pojkar och snälla flickor, helt enkelt. Eller?

Mitt liv med barn är inte alltid som jag hade föreställt mig det. (Vilket inte betyder att jag vill byta bort det eller ångrar mig eller så. Det tror jag nog att mina intelligenta och empatiska läsare vet.)

När jag först började längta efter barn föreställde jag mig en flicka. Antagligen för att jag själv är en, och för att jag inte har några bröder. En flicka som jag, och var det något jag var enligt samstämmiga uppgifter från alla som minns, så var det snäll. Snäll, duktig och stillsam.

Mina söner är duktiga i den meningen att de är företagsamma och självständiga och framåt. Men snälla? Njaee. De menar inget illa, det gör de inte. Oftast inte. Stillsamma? Nej.

Efter femårskalaset i söndags stannade morfar kvar på middag. Han är lomhörd (och har slarvat bort sin hörapparat) så han var ganska oberörd av ljudnivån på kalaset. Kvällen i familjens sköte gjorde desto starkare intryck på honom.

Timmen före läggdags är nämligen intensiv i vårt hem. Då ska den sista energin förbrännas, tycks våra söner resonera. Q brukar köra dockvagn fram och tillbaka. (Nej förresten, det låter som en stillsam aktivitet. Alltså, han leker skateboard, och står på ett ben i vagnen och sparkar fart med andra benet.) Lillebror får gärna åka med, eller så springer han efter och skriker av skratt. Eller så hoppas det från trappan, eller från kökspallen. Lillebror försöker göra allt som storebror gör, med diverse blessyrer som följd. Det hela är långt ifrån ljudlöst.

I söndags nåddes kulmen då Q slängde sig raklång på golvet under rasande vrål över något han inte fick göra. Y ansåg därvid att stämningen krävde musik. Han klättrade upp på stolen vid elpianot, slog på detsamma och ökade volymen till max, och la sig över tangenterna. Orgelljudet var på.

Morfar, som alltså är far till en enda stillsam flicka, var ganska skakad efteråt.

Och själv funderar jag på om det kan vara en förklaring till att jag har svårt att hantera Q just nu. Att han är så olik mig som barn. Att mina nedärvda uppfostringsattityder, de verktyg mina föräldrar använde, inte funkar. Vår hemmiljö liknar inte ett dugg den jag växte upp i. Det strider mot min övertygelse, men jag kan inte låta bli att undra om det beror på att det är pojkar jag har?

Jag försöker pumpa O på hur det var när han var barn, han som har en tre år yngre bror, och hur hans föräldrar hanterade eventuellt bråk och stök. Men han minns (bekvämt nog) inget.

Så, en läsarfråga såhär på kvinnodagen: ni som har pojkar, eller flickor, eller båda: är det stök eller stillsamt hemma? Och ni som känner igen er, hur hanterar ni det? Är det bara att stå ut eller finns det magiska knep?

Och alla läsare, med eller utan barn, är pojkar predestinerade att vara stökiga och flickor att vara snälla? Om inte, vad fan ska man göra åt dessa sabla mönster som tycks vara omöjliga att bryta?

(En sista brasklapp inom parentes. Det kan verka som att vi inte försöker göra något åt gapandet och brötandet i vårt hem. Det gör vi. Men vi varken vill eller orkar skälla hur mycket som helst, allt blir så otrevligt då. Och mitt i alltihop är vi stolta och glada åt våra pigga och livliga barn. Också. Fast öronen nästan trillar av ibland.)

Dagisdebatten eller varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

Hämta-tidigt-hetsen diskuteras på en del bloggar just nu (orkar inte länka, kolla t ex Skriet från kärnfamiljen). Det är bra att detta tas upp, tycker jag. Men jag lever inte alls som jag lär.

Jag är ju föräldraledig/snart arbetslös just nu, men innan vi fick Y jobbade jag 75% och O 100%. En ordning som inte kommer att råda när jag börjar jobba igen. Då ska vi gå ner i tid bägge två. Men än så länge har vi varit alldeles utmärkta representanter för de som skapar hetsen. Medelklass, akademiker med möjlighet att flexa och jobba på kvällen, hämtar inte en minut senare än klockan fyra.

Nä, för då stänger Q:s dagmamma. Det får hon egentligen inte göra. Det var först i efterhand vi förstod detta. Hon får egentligen inte heller se ogillande ut när jag - mer för understimulerad Q:s skull än för min - vill lämna honom under klämdagarna mellan nyår och trettonhelgen - "jag hade hellre sett att ni som är föräldralediga har era barn hemma den veckan".

Alla barnomsorgsformer har fördelar och nackdelar. Vi har tigit still angående de här sakerna, och resonerat att fördelarna överväger. Dessutom - vem fan hade inte velat sluta klockan fyra om man var ensam ansvarig för sex barn under sex år, utan rast på hela dagen? Och fördelarna har övervägt. Q är trygg i sin lilla grupp, flera gånger i veckan träffar han barn från andra grupper. De går i skogen och är skogsmullar, de gympar och åker skidor och skridskor, de gör studiebesök och teaterbesök, de hjälper till att laga lunchen. Rejäla luncher, hemlagat rotmos eller dito pannbiffar.

Nackdelarna är tiderna. De kräver att någon av oss jobbar deltid. En annan nackdel är otydligheten. Ett dagis har öppettider och håller stängt vissa dagar, inget tjafs om saken. Här är det lite snårigt och slingrigt, och man får tolka signalerna. Otydlig kommunikation, sånt som jag hatar.

Och just idag, då jag och Q verkligen hade behövt pausa från varann några timmar, är dagmamman sjuk. Vikarien också. Och förresten har vi inte rätt till vikarie eftersom jag är föräldraledig.

Just idag längtar jag efter att hysta in ungarna på ett alldeles vanligt kommunalt dagis med storkök som håller öppet ända till klockan sex.

Dagisdebatten eller varför skaffa barn om man inte vill vara med dem?

Hämta-tidigt-hetsen diskuteras på en del bloggar just nu (orkar inte länka, kolla t ex Skriet från kärnfamiljen). Det är bra att detta tas upp, tycker jag. Men jag lever inte alls som jag lär.

Jag är ju föräldraledig/snart arbetslös just nu, men innan vi fick Y jobbade jag 75% och O 100%. En ordning som inte kommer att råda när jag börjar jobba igen. Då ska vi gå ner i tid bägge två. Men än så länge har vi varit alldeles utmärkta representanter för de som skapar hetsen. Medelklass, akademiker med möjlighet att flexa och jobba på kvällen, hämtar inte en minut senare än klockan fyra.

Nä, för då stänger Q:s dagmamma. Det får hon egentligen inte göra. Det var först i efterhand vi förstod detta. Hon får egentligen inte heller se ogillande ut när jag - mer för understimulerad Q:s skull än för min - vill lämna honom under klämdagarna mellan nyår och trettonhelgen - "jag hade hellre sett att ni som är föräldralediga har era barn hemma den veckan".

Alla barnomsorgsformer har fördelar och nackdelar. Vi har tigit still angående de här sakerna, och resonerat att fördelarna överväger. Dessutom - vem fan hade inte velat sluta klockan fyra om man var ensam ansvarig för sex barn under sex år, utan rast på hela dagen? Och fördelarna har övervägt. Q är trygg i sin lilla grupp, flera gånger i veckan träffar han barn från andra grupper. De går i skogen och är skogsmullar, de gympar och åker skidor och skridskor, de gör studiebesök och teaterbesök, de hjälper till att laga lunchen. Rejäla luncher, hemlagat rotmos eller dito pannbiffar.

Nackdelarna är tiderna. De kräver att någon av oss jobbar deltid. En annan nackdel är otydligheten. Ett dagis har öppettider och håller stängt vissa dagar, inget tjafs om saken. Här är det lite snårigt och slingrigt, och man får tolka signalerna. Otydlig kommunikation, sånt som jag hatar.

Och just idag, då jag och Q verkligen hade behövt pausa från varann några timmar, är dagmamman sjuk. Vikarien också. Och förresten har vi inte rätt till vikarie eftersom jag är föräldraledig.

Just idag längtar jag efter att hysta in ungarna på ett alldeles vanligt kommunalt dagis med storkök som håller öppet ända till klockan sex.

Blåmåndag

Jag vill att det ska vara fredag. Jag är trött, förkyld och bävar för veckan som kommer.

Y är febrig, en ny sjuka innan den gamla tagit slut. Inatt var en Exorcisten-natt, varken O eller jag sov särskilt mycket.

Q är tämligen frisk efter förra veckans snuva, nybliven femåring och inne i en skrik- och bråkperiod. Tre raseriutbrott per dag, modell ligga på golvet och vråla är legio.

O måste hemifrån klockan sex imorgon bitti, återkommer sedan på eftermiddagen och hämtar Q hos dagmamman (tack och lov för det). Därefter slukar jobbet honom två kvällar och två långa heldagar.

Och jag? Jag är som sagt förkyld, inte brakförkyld men så det räcker. Jag är sliten efter förra veckans vabbande, hemma med två förkylda barn var tungt. Helgen som gick med femårskalas var fin men jobbig. Och inte har jag sovit.

Jag har alldeles för kort tålamod med sjukgnällig Y, med provokativ Q. Orkar inte iscensätta något stjärnräknande, orkar inte vara konstruktiv. Minsta motståndets lag och överleva dagen är det som gäller. Blodpudding till både lunch och middag, varvat med falukorv.

Och inte får jag äta något gott heller. Men jag är smal nu, i alla fall. Alltid något.

Men ändå. Fredag, kom fort!

Blåmåndag

Jag vill att det ska vara fredag. Jag är trött, förkyld och bävar för veckan som kommer.

Y är febrig, en ny sjuka innan den gamla tagit slut. Inatt var en Exorcisten-natt, varken O eller jag sov särskilt mycket.

Q är tämligen frisk efter förra veckans snuva, nybliven femåring och inne i en skrik- och bråkperiod. Tre raseriutbrott per dag, modell ligga på golvet och vråla är legio.

O måste hemifrån klockan sex imorgon bitti, återkommer sedan på eftermiddagen och hämtar Q hos dagmamman (tack och lov för det). Därefter slukar jobbet honom två kvällar och två långa heldagar.

Och jag? Jag är som sagt förkyld, inte brakförkyld men så det räcker. Jag är sliten efter förra veckans vabbande, hemma med två förkylda barn var tungt. Helgen som gick med femårskalas var fin men jobbig. Och inte har jag sovit.

Jag har alldeles för kort tålamod med sjukgnällig Y, med provokativ Q. Orkar inte iscensätta något stjärnräknande, orkar inte vara konstruktiv. Minsta motståndets lag och överleva dagen är det som gäller. Blodpudding till både lunch och middag, varvat med falukorv.

Och inte får jag äta något gott heller. Men jag är smal nu, i alla fall. Alltid något.

Men ändå. Fredag, kom fort!

Imorgon

Imorgon fyller han fem, min son och mina ögons ljus (för att citera C.S. Lewis, tror jag faktiskt det är. Hästen och hans pojke.)

Fem år. En hel livstid, för honom förstås, men också för mig. För fem år sedan, en solig måndag i mars, hade jag ingen aning om det liv som väntade mig. Det hett efterlängtade, synbarligen ouppnåeliga. En måndag i mars kom han till världen och åtta månader senare blev han min.

Mest är han sin egen. Igår förtvivlade jag över det, och pratade med hans far om saken. Den eviga frågan är fortfarande högst aktuell.

Han har mycket stark egen vilja, svarade O eftertänksamt. Och det har ju vi också, båda två.

När jag är ute ur de mest akuta konflikterna ser jag att det är precis som det ska vara. Han är sin egen. Sig själv. Stark och trygg och självklar. Alltmer självständig men inte helt, inte på länge än. Efter en dag av stångande och bråkande landar vi alltid på samma ställe. I hans säng på kvällen. Jag läser för honom och han somnar på min arm, precis som han gjorde när han var åtta månader.

Och sent på kvällen (alldeles för sent) när jag tassat runt och släckt alla lampor och står i det mörka sovrummet och klär av mig, hör jag andra tassande steg. Mamma, jag drömde om Tyrannosaurus Rex.

Jag somnar i hans säng med hans varma lilla rygg mot min. Vi vaktas av ett berg av gosedjur.

Imorgon

Imorgon fyller han fem, min son och mina ögons ljus (för att citera C.S. Lewis, tror jag faktiskt det är. Hästen och hans pojke.)

Fem år. En hel livstid, för honom förstås, men också för mig. För fem år sedan, en solig måndag i mars, hade jag ingen aning om det liv som väntade mig. Det hett efterlängtade, synbarligen ouppnåeliga. En måndag i mars kom han till världen och åtta månader senare blev han min.

Mest är han sin egen. Igår förtvivlade jag över det, och pratade med hans far om saken. Den eviga frågan är fortfarande högst aktuell.

Han har mycket stark egen vilja, svarade O eftertänksamt. Och det har ju vi också, båda två.

När jag är ute ur de mest akuta konflikterna ser jag att det är precis som det ska vara. Han är sin egen. Sig själv. Stark och trygg och självklar. Alltmer självständig men inte helt, inte på länge än. Efter en dag av stångande och bråkande landar vi alltid på samma ställe. I hans säng på kvällen. Jag läser för honom och han somnar på min arm, precis som han gjorde när han var åtta månader.

Och sent på kvällen (alldeles för sent) när jag tassat runt och släckt alla lampor och står i det mörka sovrummet och klär av mig, hör jag andra tassande steg. Mamma, jag drömde om Tyrannosaurus Rex.

Jag somnar i hans säng med hans varma lilla rygg mot min. Vi vaktas av ett berg av gosedjur.

Intervjuoffer

Har just kommit hem efter en jobbintervju och är lite hög fortfarande. Call me crazy, men jag älskar att gå på intervjuer. Tycker att det är skitkul att få tuffa frågor och fundera ut bra svar, och självklart att prata om mig själv. Undrar om man skulle kunna omsätta detta i ett praktiskt yrke?

Intervjun gick bra men jag är numera såpass luttrad att jag inte ropar hej på länge ännu. För två veckor sedan var jag på en annan intervju som också gick bra, hos en professionell rekryterare som var eld och lågor och skulle rekommendera mig för jobbet. Sedan knäpp tyst i två veckor, och när jag ringer har de blivit av med uppdragsgivaren. Låter inte helt professionellt, kan jag tycka.

Men jag känner mig inte särskilt stressad, inte ännu. Jag har full lön i tre månader, bara en sådan sak. O jobbar halvtid sedan i tisdags vilket förhoppningsvis ger alla i familjen lite andrum. Jobbilagorna i DN och Ny Teknik blir tjockare och tjockare för varje vecka, konjunkturen har definitivt vänt nu.

Ändå hoppas jag på just det här jobbet, för det verkade intressant.

Och en lika trevlig som praktiskt krånglig sak var att jag en kvart före avfärd upptäckte att jag ju inte har något att ta på mig! Alla snyggbyxor hänger som säckar. Jeans har jag ett par nyinköpta, men det brukar jag inte ha på intervju. De försvunna kilona börjar verkligen märkas nu. Kanske dags att rota i garderoben och se om jag sparat några kläder från förra seklet. 

Intervjuoffer

Har just kommit hem efter en jobbintervju och är lite hög fortfarande. Call me crazy, men jag älskar att gå på intervjuer. Tycker att det är skitkul att få tuffa frågor och fundera ut bra svar, och självklart att prata om mig själv. Undrar om man skulle kunna omsätta detta i ett praktiskt yrke?

Intervjun gick bra men jag är numera såpass luttrad att jag inte ropar hej på länge ännu. För två veckor sedan var jag på en annan intervju som också gick bra, hos en professionell rekryterare som var eld och lågor och skulle rekommendera mig för jobbet. Sedan knäpp tyst i två veckor, och när jag ringer har de blivit av med uppdragsgivaren. Låter inte helt professionellt, kan jag tycka.

Men jag känner mig inte särskilt stressad, inte ännu. Jag har full lön i tre månader, bara en sådan sak. O jobbar halvtid sedan i tisdags vilket förhoppningsvis ger alla i familjen lite andrum. Jobbilagorna i DN och Ny Teknik blir tjockare och tjockare för varje vecka, konjunkturen har definitivt vänt nu.

Ändå hoppas jag på just det här jobbet, för det verkade intressant.

Och en lika trevlig som praktiskt krånglig sak var att jag en kvart före avfärd upptäckte att jag ju inte har något att ta på mig! Alla snyggbyxor hänger som säckar. Jeans har jag ett par nyinköpta, men det brukar jag inte ha på intervju. De försvunna kilona börjar verkligen märkas nu. Kanske dags att rota i garderoben och se om jag sparat några kläder från förra seklet. 

Vad gjorde jag för fel?

Annannan ställer en utmärkt fråga i en kommentar till förra inlägget. Vad gjorde jag för fel igår när jag skrek åt Q som gjorde något alldeles förbjudet? Gjorde jag ens något fel? Vad tycker jag själv?

Det är ju just det. Jag är inte alldeles nöjd med mitt beteende och behöver analysera varför.

Som många läsare redan vet och har förstått, och som jag själv börjar begripa, har jag kluvna känslor inför min egen ilska. En ilska som för övrigt inte uppenbarade sig förrän jag var vuxen. Ingen blev häpnare än jag när jag insåg att jag har samma temperament som mamma och morfar. Det var sorgfälligt undangömt tills jag var över trettio år.

Det var inte när jag fick barn som jag upptäckte att jag kunde bli arg, tvärtom. Det var när jag trodde att jag inte kunde få dem. Det har jag skrivit om lite varstans tidigare, t ex här. (Jag ler inom mig när jag ser titeln på inlägget.)

Jag tycks som sagt ha ärvt mammas temperament och i vissa fall också hennes beteende, men jag har inte samma attityd till det. Hon är lite stolt över att hon vågar bli arg, att hon minsann inte är aggressionshämmad. Om det är en strategi att rättfärdiga, om hon också känner viss skuld och ånger, vet jag inte. Men jag vet att min älskade morfar, lika ilsk han i ungdomens dar, plågades av påminnelser om detta när han blivit gammal.

Gårdagens lägga-runt-halsen-incident föregicks av ett annat bråk, som mycket liknade det jag beskrev här. För just så går det faktiskt till i vår familj ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att vara en mamma som ruskar om sitt barn, bär in honom i sängen och stänger dörren. Men ibland vet jag mig ingen levandes råd.

Tusenkronorsfrågan kvarstår. Hur få en intelligent, verbal och viljestark pojke att lyda/ta reson/samarbeta UTAN att kränka honom. Nästan dagligen uppstår situationer när Q provocerar utstuderat och ger blanka fan i både vänliga och stränga tillsägelser. Vad återstår då?

Vad gjorde jag för fel?

Annannan ställer en utmärkt fråga i en kommentar till förra inlägget. Vad gjorde jag för fel igår när jag skrek åt Q som gjorde något alldeles förbjudet? Gjorde jag ens något fel? Vad tycker jag själv?

Det är ju just det. Jag är inte alldeles nöjd med mitt beteende och behöver analysera varför.

Som många läsare redan vet och har förstått, och som jag själv börjar begripa, har jag kluvna känslor inför min egen ilska. En ilska som för övrigt inte uppenbarade sig förrän jag var vuxen. Ingen blev häpnare än jag när jag insåg att jag har samma temperament som mamma och morfar. Det var sorgfälligt undangömt tills jag var över trettio år.

Det var inte när jag fick barn som jag upptäckte att jag kunde bli arg, tvärtom. Det var när jag trodde att jag inte kunde få dem. Det har jag skrivit om lite varstans tidigare, t ex här. (Jag ler inom mig när jag ser titeln på inlägget.)

Jag tycks som sagt ha ärvt mammas temperament och i vissa fall också hennes beteende, men jag har inte samma attityd till det. Hon är lite stolt över att hon vågar bli arg, att hon minsann inte är aggressionshämmad. Om det är en strategi att rättfärdiga, om hon också känner viss skuld och ånger, vet jag inte. Men jag vet att min älskade morfar, lika ilsk han i ungdomens dar, plågades av påminnelser om detta när han blivit gammal.

Gårdagens lägga-runt-halsen-incident föregicks av ett annat bråk, som mycket liknade det jag beskrev här. För just så går det faktiskt till i vår familj ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att vara en mamma som ruskar om sitt barn, bär in honom i sängen och stänger dörren. Men ibland vet jag mig ingen levandes råd.

Tusenkronorsfrågan kvarstår. Hur få en intelligent, verbal och viljestark pojke att lyda/ta reson/samarbeta UTAN att kränka honom. Nästan dagligen uppstår situationer när Q provocerar utstuderat och ger blanka fan i både vänliga och stränga tillsägelser. Vad återstår då?