Smiter från man och barn medan de äter lunch för att göra några ärenden. Min utstyrsel är något märklig: överdragsbyxor och täckjacka. Jag har tillbringat förmiddagen i sandlådan.
Framme i gallerian kan jag inte motstå att prova en jeansklänning, en vacker sådan. Finare än min gamla, som förresten nu är alldeles för stor. Jag tar med mig en large och en medium till provrummet.
Står i hytten med täckbyxorna neddragna till knäna och provar klänningarna. Konstaterar att båda passar, men att medium kniper åt lite väl mycket om överarmarna. Large sitter ledigare.
Den vänliga expediten ropar utanför, hur går det? Bra, svarar jag, vid det här laget har jag krånglat mig i min polarfararutstyrsel igen. Min klädsel är lite märklig säger jag, jag har lekt utomhus med mina barn.
Det svindlar till. Mina! Barn! I plural dessutom.
Expediten märker förstås inget, jag räcker henne medium-klänningen och förklarar att den satt lite trångt. Det är faktiskt så att du har provat medium och small, säger hon.
Åter ett svirr av osannolikhet.
Storlek medium och två barn. Hade jag verkligen aldrig trott.
(Och så jobb också. Jösses. Snart får jag hybris. Memento mori.)
Du är en bra förebild för dina söner, du visar dem hur man kan förändra sitt liv. En bra mamma!
SvaraRadera/Pernilla