Sista samtalet

Idag trotsade jag snöyran, byltade ner Y i vagnen och tog tunnelbanan hela vägen in till stan för att träffa psykologen. Och inledde timmen med att tala om att jag ville avsluta idag.

För allt känns så mycket bättre än när jag kom till henne i september. Jag ser ljuset i tunneln, på flera sätt. Om mindre än två månader är min mammaledighet oåterkallerligen slut. Jag har försonats med tanken att det varit jobbigt att vara ledig den här gången. Att jag inte har njutit särskilt mycket alls. I september var detta fortfarande en sorg.

Ljus i tunneln också vad gäller Y:s sovande. Det blir långsamt bättre. Med jämna mellanrum säger O, min älskade optimist, nu funkar det ju faktiskt riktigt bra. Ofelbart brukar Y stöka, sparka och skrika hela natten efter ett sådant uttalande. Men det blir bättre. Och en annan sak är att jag lämnat över ansvaret för Y på nätterna till O. Jag tar hand om Q.

Jag har också lärt mig mycket om mig själv och min ilska. Jag har hamnat där jag absolut inte vill vara, att bli så arg att jag gör illa mina barn. Inget kan vara värre. Inget kan skrämma mig mer. Nu vet jag. Varför och hur. Därmed känner jag mig också tryggare. Häromveckan blev jag tokarg på Q som hade retats och provocerat mig i timmar. Jag la ner honom på golvet, ruskade honom, lyfte in honom i min säng och smällde sedan igen dörren. Klampade tillbaka in i köket och möttes av tre par stora ögon: Y och de två kompisar som var på besök. Kompisarnas mamma mumlade något om o så bra att de får se att även andra föräldrar blir förbannade när man retats tillräckligt länge. Och ingenstans kändes detta fel eller förbjudet eller hemskt eller okontrollerat.

Vid förra träffen gjorde vi en jämförelse. Det har känts farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina barn, eftersom jag inte vetat var min gräns gick. Det har varit farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina föräldrar i hela mitt liv. Mamma för att hon blev så förskräckligt arg och aggressiv. Pappa för att han blev så ledsen och ynklig.

Men det finns en människa jag har kunnat bli arg på, på ett alldeles tryggt sätt. Min man. Min klippa. Det tog några år att väcka urilskan. Det krävdes en kris som barnlösheten. Men då jävlar. Tallrikar i golvet. Sagt saker, sånt man sannerligen inte bör säga för ofta. Men han stannade kvar. Och efteråt pratade vi, och jag bad om förlåtelse, och jag tror att han förlåtit mig. Han höll. Vi höll.

Tack och lov för att jag har detta goda exempel av ilska. Eller snarare, tack O.

Jag har ändrat mitt beteende mot mina föräldrar. Jag har blivit tydligare och mer specifik i vad jag behöver från dem. Jag ska skriva mer om dem och deras hjälp till mig i ett annat inlägg, för de är så olika och det är intressant. För mig i alla fall.

Till sist var det också en lättnad att sluta av rent praktiska skäl. Kombinationen långa resor och Y närvarande vid terapisessionerna har varit för tungt. Mot slutet var det inte riktigt värt det längre.

Nu ska jag inte skriva mer utan söka upp min man, som har rakat sig ikväll. Han påstår att det är för min skull.

God natt!