Sista inlägget om ilska

Det vill säga man kan ju alltid hoppas.. Men jag börjar själv tröttna på ämnet faktiskt.

Tack för alla kommentarer! Jag blir inte ett dugg förolämpad av råd och tips. KBT hade jag gärna provat, om någon hade 1) bokat tid hos en bra terapeut 2) betalat för det 3) passat Q under tiden. Skämt åsido, det låter väldigt intressant men just nu prioriterar jag bort det av ovanstående skäl.

Ilskan alltså. I onsdags när jag blev tokarg på Q ringde jag mamma som jag visste skulle vara ett bra stöd. Hon har nämligen ett temperament som jag fram tills nu trodde att jag inte hade ärvt. Mamma försäkrade mig som väntat att det är okej att bli arg på sina barn, och att det viktiga är att visa Q att både hans och min ilska går över och inte påverkar vår kärlek till varann.

Det var skönt att höra, men samtidigt klingar hennes tröstande ord lite falskt. För det jag inte vill berätta för henne är att jag minns mycket väl hur arg hon kunde bli när jag var liten, och att jag faktiskt var rädd för henne ibland. Jag minns också känslan av överlägsenhet när jag insåg att jag kunde behärska mig och behålla lugnet och kontrollen, men inte hon.

En historia som hon berättar om och om igen är när hon blev så förbannad att hon sparkade på min dockvagn som gick sönder. Jag tittade på henne och sa "Mamma, jag hoppas du aldrig blir så arg att du gör sönder alla mina leksaker". Men är den verkligen rolig? Jag skulle aldrig vilja berätta en liknande historia om mig och Q.

Jag tror rentav att hennes humör har präglat min personlighet. Den där känslan av lugn och kontroll satt i under hela mitt liv. Jag begrep mig inte riktigt på folk som blev så arga att de inte visste vad de gjorde.

Men till slut brast behärskningen. Nej, inte då vi fick Q. Tvärtom. När vi inte fick barn, när jag sörjde som mest och var som mest pressad av allt vi inte hade: arbeten, barn, pengar, framtid, hopp. Då vaknade en drake i mig och jag blev allt argare. Plötsligt kunde jag slänga tallrikar i golvet, vråla åt O, riva sönder tidningar, elda upp böcker om graviditet. Jag lärde mig rentav att slänga på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum. Hon och pappa var de sista bastionerna, de som jag inte kunde (vågade?) blir arg på. Pappa för att han blir som en ledsen blöt hund och sådana kan man ju inte skälla på. Mamma för att hon kanske exploderar och äter upp mig. Eller så kanske de försvinner båda två och då blir jag ensam.

Intressant nog har min syster gått motsatt väg. Hon var en spitfire som liten, man kunde ibland höra arga skrik från lekrummet där hon satt för sig själv. Nu är hon en av de lugnaste personer jag känner.

Vår älskade morfar hade enligt alla som kände honom ett häftigt humör. Han slog rentav sina barn ibland, i enlighet med den tidens normer. Men det försvann med tiden, jag såg honom aldrig arg, och han plågades av att bli påmind om det.

Det som är nytt sedan jag har blivit mamma till Q är alltså inte att jag är kapabel att bli rosenrasande. Det visste jag innan sedan några år tillbaka. Men då var det stora och viktiga, livsavgörande saker som triggade mig. Inte moussaka på golvet. Det är nytt.