Tvära kast.. från det kärleksfulla, finstämda och innerliga till det vardagliga, trista och skämmiga.
Detta förbannade kladd! Är det bara jag som blir tokig på mitt barns geggande med mat?!?
Ikväll blev det ingen middag för Q. Jo, när bådas våra ilskor lagt sig och vi gosat en stund i badlakanet och jag skurat golv, matta, fåtölj, bord, bokhylla, barnstol (och säkert missat massor med fläckar och stänk) så fick han välling. Nu sover han.
Problemet är att han nu i två dagar vägrat äta om han inte får äta helt själv. Sleva upp mat från tallriken. Det går väl an, kladdigt blir det, men dessutom begär unge herrn att få slänga maten omkring sig, slabba ut den på bordet, daska med handen i slabbet så att det skvätter.
Förmodligen är det nyttigt för barn att få kladda. Förmodligen lär han sig något på det. Förmodligen är jag patetiskt småsint som inte förmår sätta mig över lite mat på inredningen. Förmodligen borde jag sansa mig och bara ge honom icke-geggbar mat (VAD? Knäckebröd? Blir geggigt det med bara man spottar ut riktigt mycket vatten på det. När Q dricker vatten hamnar minst hälften i haklappens uppsamlingsficka.).
Det värsta är att jag är rädd att jag skrämde honom idag. Så jävla arg tror jag knappt att jag varit i hela mitt liv förut. För lite kladd. Det är inte klokt.
Tyvärr är det nog svårt att hitta nån 100%:ig lösning på era kladdproblem.
SvaraRaderaBarn kladdar, så är det, säkert vissa mer än andra.
Det jag skulle vilja rekommendera(det verkar som att du vill ha goda råd*ler*) är att ni försöker "förmana" Q, när ni märker att han "busar" eller "lattjar" med maten (kladdar när de äter gör bebisar, det får man nog stå ut med ett tag...)
Funkar faktiskt oftare än man tror!
Säg AJA, eller NEJ, bestämt, när han slänger mat på golvet t ex, och visa sen hur han skall stoppa in i munnen istället. Och beröm direkt när han gör rätt.
(Lilla S kastar gärna ner allt på golvet 100 gånger, kan lixom inte se sambandet mellan att maten inte finns mer och att det ligger på golvet. Eftersom vi har hund så blir det dessutom ofta äckligt/hårigt att plocka upp den igen, utan det blir hundmat istället.)
Men säger man NEJ precis när hon är på G att släppa nåt så låter hon oftast bli.
Man tror att bebisar inte förstår så mycket, men lilla S vet mycket väl vad AJA, NEJ och ISCH betyder numera. Exempelvis har vi fått henne att sluta ratta på volymknappen på teven och ändra kanal hela tiden genom nåt av dessa ord.
Det tar ett tag innan poletten trillar ner, men den brukar göra det förr eller senare.
ISCH använder jag t ex när hon stoppar in fel saker i munnen, och det har börjat ge resultat minsann.
Jag är ju gammal instruktör på brukshundklubben och har hållit massor av valpkurser, och jag skulle vilja påstå att man kan överföra de flesta hunduppfostransideer på människovalpar:O)
Har haft jättmycket nytta av det tänket.
Sen tror jag nog ärligt att du kanske skall se över dina reaktioner också.
I varje fall om du blir så ilsk på Q ofta. Alla kan ju ha dåliga dagar, men Q fattar ju faktiskt inte vad det är som han gör fel. Han hör ju bara att du bli arg men vet inte varför:(
Kanske ni kan köpa ett såntdär leksakshustält, du vet. Och sen ställer ni matstolen och er två därinne. Då skvätts det ju på en begränsad yta liksom
SvaraRadera;-)
Min dotter är också en stor kladdare och hon har fyllt två... Ibland undrar jag om hon får i sig mat för det mesta är på kläderna. Nåt egentligt råd har jag inte bara att det blir bättre. Försök låta honom hållas även om det är fruktansvärt svårt att inte få ett utbrott. Prova att låta honom ha en sked och du en som du samtidigt kan mata honom med. Och nej, det är inte bara du som blir tokig på kladdande barn. Jag hatar det! Men det går över!
SvaraRaderaKram Mary
Vi har gett upp våra möbler och tapeter och beräknar totalrenovera bostaden om sisådär 2 år- då måste väl geggandet vara över? Ser fram emot ny fläckfri soffa och slätt fint köksbord i samma veva- utan gaffelhugg.
SvaraRadera:-)
Kram,
Chisanna
Gaffelhugg i bordet har vi också! Fast de stör mig inte så mycket, bordet är gammalt och ska kasseras så småningom.
SvaraRaderaMina reaktioner tror jag inte att jag kan göra så mycket åt. Jag har upppenbarligen mycket häftigare humör än jag trodde. Konstigt att upptäcka en sån sak när man går på det 37:e..
Däremot har jag funderat mycket på vad som hände igår (och mått skit!) och varför. Det fanns en hel del samverkande faktorer bakom både mitt och Q:s beteende. Jag måste helt enkelt se till att inte försätta oss i en liknande situation igen.
Nu blir det plockmat ett tag framöver. Till lunch idag fick Q köttbullar, kokt potatis och broccoli. Han var mol tyst och åt koncentrerat. Det mesta hamnade nog i magen faktiskt.
Så småningom hoppas jag kunna återta matningen av riktigt kladdiga grejer men nu är det paus för gröt, tomatsås, filmjölk och annat skvättbart i några dagar.
Man kommer aldrig att kunna vara den perfekta föräldern jämt. Min 1,5-åring städade alldeles själv kattlådan imorse och jag blev tokarg. Förmodligen för arg. Men man kan som du gör fundera över sina reaktioner och försöka att jobba med det som man upplever som problem. Som förälder blir min utmanade varje dag i hur man är och gör mot sitt barn. Jag tror det är bra att vara tydlig, man kan få bli arg, man säga förlåt till ett barn efteråt, och man kan försöka göra bättre nästa gång. Jag tror skammen och det dåliga samvetet kan visa en framåt hur man inte vill vara. Så får man berömma sig själv de dagar det går bra!
SvaraRaderaMvH/Stockholmstjejen (som läser din blogg med stort utbyte)
Jag tycker mycket om din blogg och läser om din fina pojke och allt. Du skriver bra. Jag önskar dig nu en stör hög med tålamod, med matkladdet. Man blir faktiskt härdad efter ett tag och bryr sig inte så mycket. Han blir snart stor :-) Det går så fort...jag är också en slags pedant (nåja det är kanske inte du är) men jag har lagt allt sådant städdille på hyllan under barnaåren och försöker att inte bry mig. Vad är ett stökigt och kladdigt hem egentligen, en fis i världsrymden.
SvaraRaderaFör mig var ensamheten en bov, är en bov! När jag får för många timmar ensam med barnen så blir jag stingslig och bär för mycket bekymmer på mina axlar. Mig hjälper det att ta mig ut bland folk, lämna det stökiga hemmet...och man får ta itu med det det sen. Lycka till med maten :-) Du har en underbart söt pojke förresten!
Hej Helga!
SvaraRaderaBarn plockar fram nya sidor hos en, det skriver jag under på...straffa inte dig själv för hårt för att du tappat humöret, det gör alla föräldrar då och då och det är oftast vad man gör efteråt som spelar roll, tror jag. Och barn behöver se hela registret av känslor.
Jag är tveksam till att stövla in eftersom jag inte känner dig (eller lite gör man kanske det när man läst din fina blogg som även jag gärna läser regelbundet), men eftersom du tagit upp det här med ilskan flera gånger, kan jag tipsa dig om att prata med en KBT-orienterad psykolog eller terapeut. Jag vet att det kan vara provocerande att föreslå sånt, så ignorera om du vill, såklart. Jag menar att alla kan ha nytta av att analysera sitt beteende enligt väl beprövade metoder med hjälp av någon som vet hur man kan komma vidare, OM man känner att man fastnar i analysstadiet och behöver verktyg att ändra beteendet till något mer funktionellt, vill säga. Man kan såklart mycket väl analysera och utverka beteendestrategier på egen hand om man så vill.
Jag hoppas att du inte tar illa upp över mitt förslag, jag vågade mig på det eftersom du redan verkar tänka i funktionsanalytiska banor, så jag tror att det skulle vara enkelt för dig att dra nytta av lite hjälp från nån som är van vid tankesättet.
Men som sagt, anledningen till att jag föreslår det är att du tagit upp humöret många gånger, inte att jag tycker att du "behöver terapi" eller att du inte skulle fungera - du verkar tvärtom mycket medveten och kompetent, just därför tror jag att KBT skulle vara intressant för dig.
Vågar jag skicka? Ja, jag räknar med att du ser vad jag menar. Allt gott! KS (som också gått hos KBT-kunnig psykolog)