Jag är ledsen, förstås. Men inte så ledsen som jag är över att inte få barn. Det skrämmer mig, det känns som att jag borde sörja honom mer. Morfar, som läste hela Pippi Långstrump från pärm till pärm när jag bad honom (andra vuxna läste högst ett kapitel). Morfar, som alltid klappade mig på kinden och sa att jag hade hy som en persika. Morfar som inledde sina brev med utropet "Mitt vackra barn!". Morfar som omvärvde mig, min syster och min mamma med kärlek. Det är ju morfar som är död, varför är jag inte förtvivlad?
Sista gången jag träffade honom var på hans nittioårsdag i februari. Jag var ledsen och nere då och orkade knappt gå på mottagningen. Jag gick dit innan alla gäster kom för att hinna prata en stund med honom. Han satt i sitt soffhörn, vattenkammad och rakvattensdoftande som alltid, så fin i sin blanka kostym som började bli lite stor, han magrade för varje år. Vi hann inte prata länge förrän gästerna började troppa in, och snart var det varmt och stimmigt. Jag satt tyst och tänkte inte på något särskilt, möjligen på att jag kände mig varm och plufsig och rödmosig. Men sakta blev jag medveten om att någon tittade på mig, jag såg upp och mötte morfars blick över soffbordet. "Vad söt du är", sade han. En varm liten dusch av kärlek, när jag behövde den som bäst.
På lördag begravs han, och jag vet inte om jag kan vara där. Jag vill vara där, för min egen skull. Jag vill säga adjö och gråta lite, för att verkligen förstå att han är död. Men jag hade gärna sluppit träffa släkten och framför allt då min kusin som har en liten son. Jag blev väldigt besviken på henne i samband med att vi gjorde vår första IVF, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag är fortfarande arg på henne, och avundsjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Hennes bebis lär bli medelpunkten på middagen efteråt, och då kommer det att göra ont i mig.
Men det är inte bara morfar jag tänker på just nu. I två veckor har jag sprungit på kontroller på SU för att leta rätt på min ägglossning så att vi ska kunna göra ett frysförsök. Mina Sahlgrenskasystrar, förlåt mig för att jag inte skrivit om detta tidigare och för att jag har tjatat mig förbi den kö som ni väntar i. Det bestämdes först för två veckor sedan, jag tror att det är vår förestående flytt som har gjort intryck på personalen.
Länge verkade det som att alltihop skulle skita sig. Men idag, på dag 28 verkar det äntligen vara ägglossning på gång. Och nu får min kropp bestämma. Blir det utslag på Clearplan imorgon så blir det ET på fredag, då kan jag vara med på morfars begravning. Blir det först på onsdag kommer jag att ligga i en gynstol samtidigt som morfar begravs. Håhåjaja. Vilket liv jag lever.
Förresten är jag sur på min mamma. Det var först i förra veckan som jag berättade för henne att vi gör ett frysförsök. Visserligen har jag inte sagt åt henne att hålla tyst med det, men lite kunde hon väl tänka själv, tänkte jag. Nejdå. Nu vet halva släkten att jag kanske inte kommer på begravningen, och varför. Och alla är SÅ förstående. Bra. Snällt. Det är bara det att jag vill inte att alla ska veta. Jag vill inte ha nyfikna om än ack så välmenande blickar. Bort med era fumliga kladdiga tassar från mitt blödande hjärta! Jag vill inte höra att ni tänker på mig och håller tummarna och önskar lycka till. Hur ska jag då kunna låtsas som ingenting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar