Imorgon

Imorgon fyller han fem, min son och mina ögons ljus (för att citera C.S. Lewis, tror jag faktiskt det är. Hästen och hans pojke.)

Fem år. En hel livstid, för honom förstås, men också för mig. För fem år sedan, en solig måndag i mars, hade jag ingen aning om det liv som väntade mig. Det hett efterlängtade, synbarligen ouppnåeliga. En måndag i mars kom han till världen och åtta månader senare blev han min.

Mest är han sin egen. Igår förtvivlade jag över det, och pratade med hans far om saken. Den eviga frågan är fortfarande högst aktuell.

Han har mycket stark egen vilja, svarade O eftertänksamt. Och det har ju vi också, båda två.

När jag är ute ur de mest akuta konflikterna ser jag att det är precis som det ska vara. Han är sin egen. Sig själv. Stark och trygg och självklar. Alltmer självständig men inte helt, inte på länge än. Efter en dag av stångande och bråkande landar vi alltid på samma ställe. I hans säng på kvällen. Jag läser för honom och han somnar på min arm, precis som han gjorde när han var åtta månader.

Och sent på kvällen (alldeles för sent) när jag tassat runt och släckt alla lampor och står i det mörka sovrummet och klär av mig, hör jag andra tassande steg. Mamma, jag drömde om Tyrannosaurus Rex.

Jag somnar i hans säng med hans varma lilla rygg mot min. Vi vaktas av ett berg av gosedjur.