Söndag förmiddag, O har åkt för att träna, Q har just sprungit ut till kompisen för att leka. Jag tänker bara äta min gröt för att sedan klä på även Y och ansluta oss till barnen därute.
Medan jag gör gröt leker Y med storebrors cykelhjälm. Tar av och på. Av och på. Av och på. Så vill han något, kommandoton "Mamma!" och åtbörder. Men vad? Av? Nehej. På igen? Nehej.
Y blir rosenrasande förbannad och börjar gallskrika. Jag försöker lugna, trösta, prata, men inget hjälper. När jag lyfter upp honom kränger han och skallar mig nästan. Min irritation växer, har inte hunnit äta en tugga ännu, behöver mat, gröten kallnar och stelnar till en oaptitlig röra.
Till sist brister det även för mig, jag ryter åt Y vars skrik stiger ungefär en oktav och okänt antal decibel. Han ligger på golvet och skriker medan jag snabbt slevar i mig gröten. Teet får kallna, det går att värma på.
Jag blandar och värmer en flaska välling, och sätter den på bordet väl synlig för Y, söker hans blick och sträcker armarna mot honom. Vid det laget har skriken minskat till yl och snyftningar, han kryper mot mig och protesterar inte när jag tar honom i famnen och lägger oss båda i sängen.
Klunk, klunk, klunk. Sedan visar han mig hur han vill att jag ska stryka gosehundens öron över hans panna. Och så somnar han, snabbare och lättare än på länge. Inga snyftningar skakar honom längre.
Såja, såja. Det är bra nu. Viskar jag, lika mycket till mig själv. Skrik och panik och slitas sönder av otillräcklighet, slitas isär. Och så närmandet, bekräftelsen, ihopväxandet. Igen och igen.
Det är bra nu.
Det är fint det där.
SvaraRaderaTänk också som vuxen kan jag känna igen något av det där, hur man är för trött och det är för mycket och det enda man riktigt riktigt vet är att man inte vill. Som tur är med mer verbal förmåga och självinsikt än en liten Y.