Jag läser AC:s tidning alltmer förstrött. Före Q slukade jag den och frossade i bilderna av mörkögda barn. Under väntan på Y stegrades mitt intresse något för att sedan falna. (Men vi fortsätter att vara medlemmar, delvis av egenintresse. Den dag våra söner vill söka sitt ursprung kan AC hjälpa till.)
I detta nummer fäster jag mig vid en sak. Nästan alla intervjuade adoptivföräldrar påpekar, med viss emfas, att de inte gjorde några IVF, eller bara ett försök, eller avbröt.
Kanske för att de som gör så många försök som vi till sist lyckas?
Eller för att man, när man väl valt adoption, skäms lite över att man inte gjorde det genast?
Kanske känner jag så själv och läser in en emfas som inte alls finns där?
Jag skäms inte medvetet över våra IVF:er. Att göra dem verkade vettigt då, totalt förryckt nu när vi vet det vi vet. Jag har inget att jämföra med, och har svårt att föreställa mig hur jag skulle känna för ett biologiskt barn. Älska det, antar jag. Men mer än Q och Y? Aldrig.
En god vän har barn av båda sorten. Hon fnyser att det är enkelt att få biologiska barn. Manegen är krattad, man blir kollad och daltad med och tyckt synd om hela vägen. Särskilt om man råkar gå några dagar över tiden. Och det är inte ens särskilt jobbigt. (Jo, hon är en riktig tuffing!) Men att adoptera var att gå genom eld och vatten i uppförsbacke hela vägen. Lite färgar det av sig på kärleken till barnen. Inte mer eller mindre, men annorlunda.
Och det är ju inte utan att jag känner så själv. Vägen till Q var lång och svår, och till sist kom han och jag blev mamma. Och jag drabbades av häftig kärlek, både till honom och till min nya roll.
Med Y är det både lättare och svårare. Och annorlunda. Mamma var jag redan, och mycket visste jag redan. Med Y handlar det bara om honom, inte om ett nytt liv. Fel. Det gör det visst. Men ett nytt liv som faktiskt är tuffare än det gamla. Två barn att fördela - inte kärleken för den räcker - uppmärksamhet och ork emellan. Och så några skvättar över till mig själv och min man.
Nä, jag vet inte om det bara är jag som uppfattar en självgodhet i förklaringarna att man minsann skippade IVF, eller åtminstone nästan. Jag har svårt att tro att det är representativt, att gå direkt på adoption, alltså. De flesta - alla? -jag känner som har adopterat har också gjort IVF. Fast det är ju naturligt att man inte har lust att dröja vid ett såpass sorgligt kapitel i ens historia.
Innerst inne känner jag mig lite stolt över att jag orkade, vågade och stod ut med så många IVF:er. Nu när jag är på god väg att äntligen lyckas gå ner i vikt så förblir IVF det absolut svåraste och tröstlösaste jag har gjort. Men jag gjorde det.
Men det tror jag stämmer. Att vägen till barnen färgar av sig på känslorna för dem senare. Inte mer eller mindre kärlek, men annorlunda.
SvaraRaderaJag har tre biologiska barn, där vi med det ena barnet fick veta när han låg i magen att han hade ett stort fel i sin mage och att det inte var säkert att han skulle överleva ("vill ni göra en sen abort, så stödjer jag det beslutet" sade läkaren). Skulle han överleva, så hade han många och svåra operationer framför sig, fick vi veta.
Nu föddes han frisk, men fortfarande så tar han andan ur mig dagligen. Han finns! Mot alla odds, så finns han! Vi gjorde inte abort. Han överlevde. Dessutom föddes han frisk. Helt enastående, och en resa med lyckligt slut som vi inte gått igenom med de andra barnen.
Alla barn är mirakel, men faktiskt så känns han lite extra mirakulös. Det var så mycket som kunde gått snett, så mycket som kunde fått en annan utgång. Så är det ju med en adoption också, men ännu mer. Klart det blir skillnad, även om man älskar dem lika mycket.
Självgodhet kanske. Eller en överlevnadsstrategi, eller omtanke om barnet som faktiskt kom. Eller bara glädje över att man gjorde ett val som man är nöjd med.
SvaraRaderaSjälv har jag ett biologiskt barn som det inte var självklart att vi skulle behålla. Det är svårt att tänka på idag. Att jag hade en inbokad tid för att ta bort honom. Att det nästan lika gärna kunde blivit så. Och det tror jag aldrig att jag kommer att prata öppet om - inte ens om jag får en rak fråga. Precis som de flesta andra i samma situation inte gör det, för sin egen och för barnets skull. Och på sätt och vis är det ju en självgodhet att inte nämna det i sammanhang där andra personer står och väger... eller gör det andra valet. Jag väljer den självgodheten men jag är inte stolt över den.
Kanske älskar jag mitt barn annorlunda än jag skulle gjort om han varit helt planerad och självklart välkommen. Men mer skulle jag aldrig kunna älska någon. Där känner jag precis som du.
Tack för att du delar med dig så generöst av dina tankar, det ger oss/mig som fortfarande har en lång väg kvar till barn många värdefulla insikter och tips, rentav.
SvaraRaderaJag har en känsla av att många som är adoptivföräldrar, är detta väldigt djupt i sin identitet. Kanske känns det då plågsamt eller rentav pinsamt att man en gång var en annan, den där som fåfängt hoppades på biologiska barn. Som inte visste bättre. Vet inte om det är så, men kan tänka mig det. Känner att jag nästan är på väg dit själv.
Vi gjorde fyra IVF-försök innan vi slutligen gick över till adoptionsspåret. Vi kämpade så länge vi orkade och hoppades varenda gång under de försöken att vi skulle lyckas. Till slut insåg vi båda att det var för tärande på oss och vår relation.
SvaraRaderaNu väntar vi på våra små och längtar varje dag. Fröet till kärleken finns där och jag väntar mig inget annat än att det kommer att slå ut när vi väl träffas.
Vi gjorde alla våra 3 gratisförsök trots 0 befruktade, ett 2-celligt embryo och sen tillslut en repris på första=0 befruktade. Jag ville så gärna tro på mirakel. Nu väntar vi på att få veta vem h*n blir som vi ska bli föräldrar till och jag är helt övertygad om att jag kommer älska det barnet precis lila mycket - kanske tom mer än om jag fött det själv. H*n kommer vara väldigt efterlängtad och viktig för så många som hejjat på oss under hela den här tiden...
SvaraRaderaTack för att du vågar blogga om allt det stora och svåra - du är en sann förebild!
Förresten så hörs det på namnet att A-barn är lite finare...
SvaraRaderaB-barn är ju just det... oftast helt vanliga b-barn... :-D
Jag tror det är otroligt olika det där. Olika par och personer har så väldigt olika känslor kring detta med barn, biologi och adoption. Flera vänner jag har som genomgått eller genomgår IVF säger att de ville/vill känna att de gör/gjorde allt som stod i deras makt för att försöka få ett biobarn. Sedan om det ändå inte går så vill de adoptera. I de flesta fall verkar det dessutom även vara så att kvinnan är mer benägen att gå över till adoption än mannen. Kanske för att det är HON som drar det tyngsta lasset med IVF. Behandlingar och annat som gör att det blir tyngre och tyngre för varje misslyckat försök. För mannen är det självklart jobbigt också, jag säger inget annat, men det är trots allt kvinnans kropp och det är hon som får hormonbehandlingar och sedan går där och är paranoid mellan ägglossning och beräknad mens... Jag tror det tär mer på henne än honom. Därav kanske steget till adoptionstanakr ligger något längre bort för honom än henne?? Men detta är bara min teori?
SvaraRaderaNu tillbaka till ämnet. Sorry för utvikningen.
Som sagt vissa av mina vänner känner just så. Så många försök de bara orkar med och har råd till. Just för att de i efterhand ska kunna känna att de "gjorde allt som stod i deras makt". Mer kunde de inte göra. Sedan har jag andra vänner, och i den kategorin hamnar nog jag själv, som känner att BARN var och är det viktiga. Jag ville bli förälder men jag kände aldrig något behov av att det måste vara ett biologiskt sådant. Och med tanke på oddsen för IVF så kände nog jag att om jag varit tvungen att "välja" samt haft möjligheten så hade jag hellre valt att adoptera än att gå igenom många IVF-försök. Just för att jag med en adoption skulle veta att det i slutänden skulle leda till ett barn. Medan IVF inte garanterar något alls. Och i mitt fall var detta beslut i såfall enkelt. MEN jag säger inte att det ena sättet att tänka, resonera och framförallt känna är bättre eller sämre än det andra. Bara att vi alla är olika och jag tror att vi alla behöver våra egna vägar fram till ett sådant stort beslut.
Mi stora skräck när vi försökte få barn var att vi ju bodde i USA och här kan vi inte adoptera (eftersom vi inte är amerikaner) och vi kunde ju inte bara lämna allt och flytta till Sverige. Men kostnaden för IVF här är skyhög och de flesta sjukförsäkringar tar inte de så för oss hade det knappast varit ett alternativ. Så jag kände mig väldigt fångad i ett hörn. Därför är jag sååå oändligt tacksam över att vi till slut fick vår dotter. Med den hjälp som behövdes. Insemination efter hormonbehandling. Och jag tror som du att kärleken är lite annorlunda när man fått kämpa. Just för att man vet så väl vad man kämpat för så länge, och när man får det är det något man verkligen verkligen förstår på djupet hur nära det varit att man kanske aldrig fått det.
Vi var eniga om att inte gå den medicinska vägen. Hade vi varit eniga om att adoptera så hade vi i alla fall påbörjat det. Nu var vi inte det; den som ville var inte tillräckligt övertygad för att driva igenom det gentemot den som inte ville.
SvaraRaderaFör egen del råkar jag ha en ganska stark uppfattning i den här frågan. Skattefinansierad vård är för att vårda sjuka. MIN vilja till barn är inte så stark att jag för mig själv kan rättfärdiga att använda skattemedel till att försöka bli gravid.
Adoption är en helt annan fråga. Även om frågan omges av ett antal diskutabla aspekter som jag vet att du Helga är fullt medveten om, så är det till syvende og sidst ett barn som finns och behöver föräldrar.
Men jag är uppenbarligen allt annat än representativ, för visst förstår jag att i verkligheten är det som du beskriver, att adoptionsvägen är lång och motig och att biobarnvägen, också om den går via IVF, innebär mycket mera stöd. Finns inga gratisförsök till adoption i Sverige, så vitt jag vet.
Vi fick vår dotter med hjälp av assisterad befruktning, och med facit på hand kom vi väldigt lätt undan. Vi slapp göra IVF och faktum är att jag aldrig fick någon som helst hormonbehandling. Men vi visste ju inte då att det skulle lyckas, och den kommunala klinik vi besökte har extremt dålig service: det var uppenbart att de behandlade oss med vänster hand. Därför upplevde jag processen som väldigt jobbig och började tidigt överväga adoption. Sen gick det som det gick, men en av de första känslorna när jag höll min dotter för första gången var, kanske lite överrumplande, att det var självklart att hon var vår, men att det hade känts lika självklart även om hon kommit från Colombia eller från Mars. Så tänkte jag där och då. Hon var här nu, vi hade fått rätt barn, och det handlade inte om gener eller vägen till ens barn, bara om att vi var framme. Nu lär vi aldrig adoptera, så vi får aldrig känna hur det första mötet skiljer sig från mötet med ett biologiskt barn, men jag har en stark beundran för alla dem som gått adoptionsvägen med alla sina etapper och kringelikrokar och nått den vägens slut.
SvaraRaderaKramar.
Jenny
Men det är ju egentligen idiotiskt att ens diskutera detta ämne. Man gör ju det som känns rätt _just då_ efter de förutsättningar, ork osv som finns då. Det finns inget som är bättre än det andra.
SvaraRaderaSjälv stod jag i adoptionskö och körde på med IVF:er, tror jag gjorde sju insättningar och åtta behandlingar eller liknande, vi kämpade _länge_ med andra ord. Och vi lyckades till slut. Min kärlek kom ögonblickligen för min son, och det var så klart ofattbart, men jag vet också att bara ett par dagar efter födseln att jag tänkte "Detta kunde varit vilket barn som helst och jag hade älskat det lika starkt" Det biologiska har ingen betydelse. Orsakerna till att vi fortsatte med IVF var att vi var inte färdiga med det, vi hade långt kvar i kön, adoption är dyyyrt, min man var inte lika långt framme i den mentala processen som jag, min mans barns biomamma vet jag hade talat om för dem att ett adopterat barn inte är "riktigt"(störd jajamen)osv. Det fins ju tusen anledningar till att man gör IVF innan adoption alternativt inte gör det. Idiotiskt av folk att bara antyda att det ena är bättre än det andra.
Jag hade inte tänkt på det, men nog pratas det extremt sällan i adoptionsföräldravärlden om IVF-träsket. Fastän så många adoptivföräldrar jag känner till har varit där pratas det bara om IVF-tiden när jag tar upp det inser jag!?!
SvaraRaderaJag har ett barn från varje värld och kan omöjligt lägga erfarenheterna från IVF-tiden bakom mig. De formade mig. På ont, ont och GOTT. Vi träskade på för länge där, men kunde inte annat. Och det är jag glad för nu. Det blev som det skulle.
Jag funderar i helt andra banor om detta att föräldrar i AC tidningen framhåller att de snabbt lämnat IVF för adoption.
SvaraRaderaFastnade för artikeln om den avhandling som visat att adoptivfamiljen framställs som i behov av stort stöd jämfört med den biologiska familjen. Att officiella texter om adoptivfamiljen lyfter fram svårigheter och det som skiljer mot det normala - den biologiska familjen. Det finns ju andra system som kan sägas se adoption som en sista och oönskad utväg (typ hemutredare som kräver genom- och slutförd IVF innan medgivande, typ att det ska väldigt mycket till innan utsatta svenskfödda barn rekommenderas få a-föräldrar).
Samtidigt står vi ju här med våra härliga barn! Adoption är måhända ovanligt men ändå - så bra det blev (trots slit innan och nu)! Våra barn här och nu är ju inga "second best". Kanske AC:s tidning också blir en fristad för den lycka och "normalitet" många av oss känner när a-familjen fått ett gott vardagsliv? Där en del föräldrar understryker hur lite de höll på med IVF för att på ett omväga sätt framhålla att de är lyckliga över sina adopterade barn ...?
Bara en tanke!
Maria
Jag och K har talat mycket om detta. För oss var det självklart att vi skulle börja med att få biologiska barn. Det är ju ändå det mest vanliga sättet att få barn på! När det gått ett år och vi kontaktade läkare så sa de hela tiden att vi skulle få biologiska barn, för allt såg SÅÅÅ bra ut. Inte förrän vi gjorde sista IVFen med klent resultat så började läkarna se lite skeptiska ut.
SvaraRaderaFör oss är inte adoption ett sämre alternativ att bli förälder på, det är bara ett ANNAT. Men för "normalfamiljen" är det ändå rätt så mycket enklare då de åker iväg på romantisk resa i rätt tid på året och så är det klart. Visst, för många kan det vara svåra graviditeter och barnen kan vara sjuka eller inte ens överleva födseln. MEN, för de allra flesta går det förvånansvärt bra.
Att adoptera innebär rätt höga kostnader, inblandning av massor med folk, skärskådande, en nästan oändlig väntan. Men det innebär också en i många fall jämlik resa paret emellan (inbillar jag mig i alla fall).
Jag kommer aldrig att ha något att jämföra med, men VET att jag kommer att tycka det är väldigt tråkigt att inte kunna adoptera ett barn till. Vi är rätt övertygade om att vi kommer att tycka att adoption är den rätta vägen, vi vet inte om något annat.
Jag ser inte adoption och IVF-processen enbart som olika vägar till samma mål. Jag kommer nog alltid att sörja över att inte kunnat få biologiska barn. Men jag är övertygad om att jag alltid kommer att tycka att adoption var det rätta - annars hade vi ju inte fått VÅRT barn!
Nåja, spekulera kan man ju alltid. Men det jag ville säga var att för mig är inte IVF och Adoption samma sak, kärleken till barnen tror jag däremot är densamma!
Vi adopterar av egoistiska skäl - vi vill ha barn! Jag tror också det är det bästa skälet för att adoptera, eller ja, jag vågar sticka ut hakan och säga att det borde vara det ENDA skälet. De som adopterar för att de har någon tanke om att "rädda" ett barn tror jag är fel ute. "Rädda" barn kan man göra på andra sätt än att adoptera dem. Vilken (god) förälder vill att barnet ska känna tacksamhetsskuld? Inte jag i alla fall!!
Tror det är viktigt att man är ärlig både för sig själv, barnet och andra om att man försökt få biologiska barn. Att tiga/skämmas om det vore ju som att ljuga. Men, att ändå betona att man nu är själaglad för att man fick möjlighet att adoptera och att man ALDRIG skulle vilja ha det på något annat sätt. Att alla IVFer och prover, processer och väntan var värt det tusen miljoner gånger om, för att det skulle bli just det HÄR barnet.
Lätt att snacka så här innan man har barn :-), men jag tror faktiskt inte att jag kommer att byta åsikt.
Oj, vilket enormt långt och personligt inlägg detta blev. Men, du skriver så berörande i din blogg att det nästan är svårt att låta bli att läsa och kommentera. Fortsätt så!