Stökiga pojkar och snälla flickor, helt enkelt. Eller?

Mitt liv med barn är inte alltid som jag hade föreställt mig det. (Vilket inte betyder att jag vill byta bort det eller ångrar mig eller så. Det tror jag nog att mina intelligenta och empatiska läsare vet.)

När jag först började längta efter barn föreställde jag mig en flicka. Antagligen för att jag själv är en, och för att jag inte har några bröder. En flicka som jag, och var det något jag var enligt samstämmiga uppgifter från alla som minns, så var det snäll. Snäll, duktig och stillsam.

Mina söner är duktiga i den meningen att de är företagsamma och självständiga och framåt. Men snälla? Njaee. De menar inget illa, det gör de inte. Oftast inte. Stillsamma? Nej.

Efter femårskalaset i söndags stannade morfar kvar på middag. Han är lomhörd (och har slarvat bort sin hörapparat) så han var ganska oberörd av ljudnivån på kalaset. Kvällen i familjens sköte gjorde desto starkare intryck på honom.

Timmen före läggdags är nämligen intensiv i vårt hem. Då ska den sista energin förbrännas, tycks våra söner resonera. Q brukar köra dockvagn fram och tillbaka. (Nej förresten, det låter som en stillsam aktivitet. Alltså, han leker skateboard, och står på ett ben i vagnen och sparkar fart med andra benet.) Lillebror får gärna åka med, eller så springer han efter och skriker av skratt. Eller så hoppas det från trappan, eller från kökspallen. Lillebror försöker göra allt som storebror gör, med diverse blessyrer som följd. Det hela är långt ifrån ljudlöst.

I söndags nåddes kulmen då Q slängde sig raklång på golvet under rasande vrål över något han inte fick göra. Y ansåg därvid att stämningen krävde musik. Han klättrade upp på stolen vid elpianot, slog på detsamma och ökade volymen till max, och la sig över tangenterna. Orgelljudet var på.

Morfar, som alltså är far till en enda stillsam flicka, var ganska skakad efteråt.

Och själv funderar jag på om det kan vara en förklaring till att jag har svårt att hantera Q just nu. Att han är så olik mig som barn. Att mina nedärvda uppfostringsattityder, de verktyg mina föräldrar använde, inte funkar. Vår hemmiljö liknar inte ett dugg den jag växte upp i. Det strider mot min övertygelse, men jag kan inte låta bli att undra om det beror på att det är pojkar jag har?

Jag försöker pumpa O på hur det var när han var barn, han som har en tre år yngre bror, och hur hans föräldrar hanterade eventuellt bråk och stök. Men han minns (bekvämt nog) inget.

Så, en läsarfråga såhär på kvinnodagen: ni som har pojkar, eller flickor, eller båda: är det stök eller stillsamt hemma? Och ni som känner igen er, hur hanterar ni det? Är det bara att stå ut eller finns det magiska knep?

Och alla läsare, med eller utan barn, är pojkar predestinerade att vara stökiga och flickor att vara snälla? Om inte, vad fan ska man göra åt dessa sabla mönster som tycks vara omöjliga att bryta?

(En sista brasklapp inom parentes. Det kan verka som att vi inte försöker göra något åt gapandet och brötandet i vårt hem. Det gör vi. Men vi varken vill eller orkar skälla hur mycket som helst, allt blir så otrevligt då. Och mitt i alltihop är vi stolta och glada åt våra pigga och livliga barn. Också. Fast öronen nästan trillar av ibland.)