2011-03-08

Stökiga pojkar och snälla flickor, helt enkelt. Eller?

Mitt liv med barn är inte alltid som jag hade föreställt mig det. (Vilket inte betyder att jag vill byta bort det eller ångrar mig eller så. Det tror jag nog att mina intelligenta och empatiska läsare vet.)

När jag först började längta efter barn föreställde jag mig en flicka. Antagligen för att jag själv är en, och för att jag inte har några bröder. En flicka som jag, och var det något jag var enligt samstämmiga uppgifter från alla som minns, så var det snäll. Snäll, duktig och stillsam.

Mina söner är duktiga i den meningen att de är företagsamma och självständiga och framåt. Men snälla? Njaee. De menar inget illa, det gör de inte. Oftast inte. Stillsamma? Nej.

Efter femårskalaset i söndags stannade morfar kvar på middag. Han är lomhörd (och har slarvat bort sin hörapparat) så han var ganska oberörd av ljudnivån på kalaset. Kvällen i familjens sköte gjorde desto starkare intryck på honom.

Timmen före läggdags är nämligen intensiv i vårt hem. Då ska den sista energin förbrännas, tycks våra söner resonera. Q brukar köra dockvagn fram och tillbaka. (Nej förresten, det låter som en stillsam aktivitet. Alltså, han leker skateboard, och står på ett ben i vagnen och sparkar fart med andra benet.) Lillebror får gärna åka med, eller så springer han efter och skriker av skratt. Eller så hoppas det från trappan, eller från kökspallen. Lillebror försöker göra allt som storebror gör, med diverse blessyrer som följd. Det hela är långt ifrån ljudlöst.

I söndags nåddes kulmen då Q slängde sig raklång på golvet under rasande vrål över något han inte fick göra. Y ansåg därvid att stämningen krävde musik. Han klättrade upp på stolen vid elpianot, slog på detsamma och ökade volymen till max, och la sig över tangenterna. Orgelljudet var på.

Morfar, som alltså är far till en enda stillsam flicka, var ganska skakad efteråt.

Och själv funderar jag på om det kan vara en förklaring till att jag har svårt att hantera Q just nu. Att han är så olik mig som barn. Att mina nedärvda uppfostringsattityder, de verktyg mina föräldrar använde, inte funkar. Vår hemmiljö liknar inte ett dugg den jag växte upp i. Det strider mot min övertygelse, men jag kan inte låta bli att undra om det beror på att det är pojkar jag har?

Jag försöker pumpa O på hur det var när han var barn, han som har en tre år yngre bror, och hur hans föräldrar hanterade eventuellt bråk och stök. Men han minns (bekvämt nog) inget.

Så, en läsarfråga såhär på kvinnodagen: ni som har pojkar, eller flickor, eller båda: är det stök eller stillsamt hemma? Och ni som känner igen er, hur hanterar ni det? Är det bara att stå ut eller finns det magiska knep?

Och alla läsare, med eller utan barn, är pojkar predestinerade att vara stökiga och flickor att vara snälla? Om inte, vad fan ska man göra åt dessa sabla mönster som tycks vara omöjliga att bryta?

(En sista brasklapp inom parentes. Det kan verka som att vi inte försöker göra något åt gapandet och brötandet i vårt hem. Det gör vi. Men vi varken vill eller orkar skälla hur mycket som helst, allt blir så otrevligt då. Och mitt i alltihop är vi stolta och glada åt våra pigga och livliga barn. Också. Fast öronen nästan trillar av ibland.)

20 kommentarer:

  1. Med tanke på att jag var ganska vild och Maken lugn som barn är jag väl inte helt övertygad om att det stämmer. Men det ska bli intressant att se hur det går när vi blir tvåbarnsföräldrar till pojkar. :-)

    SvaraRadera
  2. Du skriver så fint och så sant. Jag har aldrig trott på "fördomarna" om pojkar och flickor förrän jag själv fick barn. En flicka som än så länge (ta i trä) är lugnet själv, alltid glad och sällan skriker. Fast vilja har hon nog. De pojkar jag känner är mer fysiska och krävande generellt. Men som du skriver kan det ju lika gärna vara vi som gör att det blir så. Svårt svårt.

    Dina barn verkar ju glada och ha roligt, då gör det inte så mycket att man låter tycker jag (så länge mamma och pappa står ut).

    SvaraRadera
  3. 1 son (äldst) och 3 döttrar. Åldersskillnad mellan nr 1 och 2 är 20 månader. Ingen jättestor skillnad i aktivitetsnivå eller typ av lekar faktiskt. Eventuellt var sonen mer klättrig och motorisk i 1,5 - 2 års åldern. Men också jättebra på att sitta still med böcker (det var systrarna som rev ut boksidor och kluddade med kritor) eller pussel eller små pilliga grejor (komplicerade legogrejer jättetidigt), Så jag har inte så mycket konkret att komma med faktiskt.

    Men jag kan ju berätta just idag att jag faktiskt var med i Grupp 8 när det begav sig!

    SvaraRadera
  4. Kloka Helga som alltid skriver så bra. Jag läser ofta din blogg men har nog aldrig kommenterat.
    Intressant ämne du tar upp om stökiga pojkar och stillsamma flickor. Här hemma finns 1 st flicka på snart två år och jag tycker nog att det är ganska stökigt. Men i ärlighetens namn så vet jag faktiskt inte om det är så, för jag har ju inget att jämföra med. Förutom min egen uppväxt, men jag kan inte riktigt minnas just graden av stökighet och gapande. Men enl. min egen mor så var vi ganska lugna (en flicka och en pojke). Aldrig att vi slängde oss ner på golvet på Ica och skrek efter något vi ville ha. Ev. konflikter löstes alltid omedelbart med samtal och dialog. Visst låter det idylliskt?!! Kanske är det för att min mamma är världens lugnaste och psykolog. Jag vet inte.
    Jag funderar mycket över om det är våra (min och min mans) personligheter som sätter ribban här hemma. Vi är ganska temperamentsfulla och knappast lugna psykologföräldrar ;) Det känns som om allting är mer highspeed här hemma än vad det var i mitt barndomshem. Samt att vi nog är ganska tillåtande, vilket nog iofs mina föräldrar också var.
    Jag tror att stökighet beror på dels individens personlighet, dels föräldrarnas personlighet men framför allt hur tillåtet det är att vara stökig. Och det är ju just här som pojke och flicka kommer in. Jag VÄGRAR att att tro att det är nog skillnad på könen egentligen. Men från den dagen att barnet föds, så formas de på olika sätt beroende på om de är flicka eller pojke. Av föräldrar, av dagis, av skola osv. Man kan inte värja sig. Man kan inte förhindra det. Det känns helt omöjligt att bryta hur gärna jag än skulle vilja. Och det är just fenomenet att det är mer tillåtet för pojkar att vara stökiga än flickor. Från den dagen de föds så är det så. Redan på BB så är bemötandet olika beroende på kön. Hur tragiskt är inte det? Men det är mycket mer accepterat att vara stökig som pojke än som flicka, och därför blir väl pojkar mer stökiga än flickor. Just för att de får och för att utrymmet finns?

    SvaraRadera
  5. Hm, jag tror mer på individuella skillnader Men jag är biolog ju, och tror definitivt på biologiska skillnader mellan könen. Även om jag vet att det är otroligt icke-PC att säga sådant idag. Jag kan säga att av de vänner vi har som har barn är pojkarna generellt mer fysiska och "framåt" på det planet än flickorna. Sedan finns det såklart alltid undantag!! Men jag tror verkligen att det kan vara en skillnad. Nu vet jag inte hur det är med dina söner men en orsak till detta hävdar vissa kan vara att flickor utvecklar sin finmotorik tidigare än pojkar vilket gör att de kan göra mer "stillsamma" saker utan att bli uttråkade. Som att rita och pilla med små grejer. Men som sagt, om detta är sant eller ej vet jag inte.
    Vad gäller maken och hans syster var det tvärtom. Han var stillsam och blyg medan hon var otroligt aktiv och framåt med en enorm vilja och envishet...
    Så inga råd eller svar, men jag tror det handlar om så många faktorer.
    Tycker trots att det verkar intensivt i er familj nu även vara riktigt mysigt! Mitt i oljud och annat. Kanske om ni har plats kan ni ha ett riktigt bra lekrum för pojkarna? Med typ en stor madrass på golvet de kan hoppa ner på. Det verkar som de har stort behov av att röra på sig. :-)
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Precis som Teachgirl var jag vild som barn, medan min man var lugnet själv. I alla fall om man får tro våra föräldrar.

    Mins söner eller främst Lill som på din beskrivning av Q låter som en kopia, har ärvt sin vildhet från mig och inte från sin Y-kromosom, tror jag alltså.

    SvaraRadera
  7. Pelle var vild och jag var lugn och blyg. Dock, min blyghet kan bero på hur jag uppfostrades, jag tror att min tysthet och blyghet kanske fostrades fram till viss del.

    Lilla Bill) (en tjej, för de som inte vet) är och har alltid varit väldigt aktiv, fysisk och rörlig. Jag tror att Bull (kille) också är det men jag har svårt att bedöma eftersom de flesta verkar lugna i jämförelse med Bill... Jag brukar skämtsamt säga att det beror på att de är rödhåriga - vilket de har ärvt av maken.

    En kollega brukar sämtsamt berätta om någon som sa om sina tre barn att hon fått en av varje sort: en pojke, en flicka och en rödhårig...

    SvaraRadera
  8. Jag vet att man kan anses som insnöad, gammeldags eller bara lågutbildad som skriver det jag ska skriva här alldeles strax. Men jag tror att flickor och pojkar är olika. Jag upplever sönerna som mer motoriskt krävande, de ska alltid springa på möbler, klättra, hoppa och skrika. Flickorna har inte varit sådana, inte alls på samma sätt. Sedan skiljer sig trotset och tjurighetsgraden beroende på deras unika personligheter. Vi har haft tjurskalliga flickor och pojkar och trots kontra mildhet har inte varit könsbundet. Men spring-omkring - och vråla och busa vilt är pojkar mycket flitigare med. Men det är vad jag sett hemma hos oss. Jag har tyckt sönerna kräver mer, gör mig tröttare. Jag är en person som inte tycker om höga skrik och bråk och bus egentligen. men dom är mina barn, jag älskar dem och man orkar alltid på något vis.....

    SvaraRadera
  9. Jag har en son som jag tror är ganska lik Q. Och jag var själv lika dan som barn. Min mamma vill inte gärna passa min pojke mer än korta stunder fast hon gärna har hand om båda brorsans barn (en flicka och en pojke) - "Jag har haft en sådan. Det räcker." - är hennes motivering. Och jag kan förstå henne... Speciellt som hon inte riktigt känner att hon hänger med i svängarna. Det gör knappt jag heller och ibland leder det ju till farliga situationer. Man får ha ögon i nacken.

    Jag var som sagt vild som barn och min bror väldigt lugn. Min mamma berättar att hon var orolig innan han kom men att det inte blev någon skillnad alls. Det var hela tiden jag som tog all energi.

    På sonens dagis finns det ett barn till som är lik honom och det är en flicka - hans bästa kompis. Envisa, livliga, högljudda, verbala, fantasifulla barn som man alltid vill veta precis var man har. Annars blir man stressad. De som personalen alltid vill hålla i handen på utflykter eftersom de känner en oro i maggropen att de ska rymma annars (jag rymde själv från dagis som barn). Eller hitta på något annat ännu värre.

    Kanske finns det generella skillnader om man ser till stora grupper barn, men i huvudsak är nog skillnaderna individuella. Och jag tror faktiskt inte att det handlar så mycket om uppfostran heller - i alla fall inte för de väldigt lugna eller väldigt vilda barnen (så länge man inte agar ungarna - då kan nog de flesta fås lugna). Vi har olika temperament helt enkelt och olika humör.

    Men sedan uppmuntras ju gärna pojkar att stoja och flickor att pyssla. Så även barn som i grunden har liknande temprament kan ju uppträda väldigt olika. Speciellt om de från början ligger någonstans på mitten där de flesta nog befinner sig...

    SvaraRadera
  10. Tre barn genom adoption och föräldrar som mycket medvetet inte uppmuntrat könsskillnader. Men ...
    två flickor varav den ena har varit rätt aktiv men båda kan engagera sig i stillsamma aktiviteter ... det finns både "av/på" knappar ... och flickorna är klart mer "all-round" kompetenta än sonen (som inte är yngst). Grabben behöver mest hjälp, är minst flexibel och "kräver" mest av oss föräldrar.

    Hur vi uppfattar barnen påverkar också hur vi är som föräldrar. Det stadigaste barnet ställer vi andra krav på, får minst uppmärksamhet - men verkar klara det. Den stadigaste flickan (har vi känslan) reder ut de situationer hon hamnar i (inom rimliga gränser). Så är inte fallet med sonen vilket gör föräldraskapet mycket mer komplicerat och kanske överbeskyddande (men också utmanande och lärorikt).

    Maria

    SvaraRadera
  11. Hej Helga!
    Jag läser din blogg regelbundet och jag uppskattar den mycket. Jag har en son och en dotter. Sonen är äldst. De är båda två mina biologiska och har samma pappa (även om han beslutade sig för att lämna familjen när de var mycket små). De har alltså hittat sina gener i samma begränsade mängd. Det stereotypa könsmönstret stämmer inte alls på mina barn. Storebror är lugnare. Han har en mycket god empatisk förmåga och är också verbal och pysslig. Lillasyster är ett knippe mycket starka känslor. I dina beskrivningar lik Q på många sätt, provocerar och ignorerar. Vredesutbrott liggandes sparkandes och skrikandes på golvet har jag mött många. Nu är hon snart sex och ett halvt år gammal och tempramentet finns kvar, men nyanserna är så många fler nu när hon har utvecklat fler uttryckssätt. Hon är också pysslig och väldigt omtänksam och empatisk. Hon kan känna andras sinnestämningar väldigt tydligt och gör de gärna till sina egna utan att verka ha förmågan (ännu) att själv bestämma när dessa ska släppas in. Det jag iakttagit hos min dotter är hur hennes känslor kommer med blixtens hastighet. Mycket snabbare än de gör för storebror. Han behöver oftast en stund att fundera och kommer heller inte över en oförrätt lika snabbt som hans syster gör. Min dotter kämpar nu medvetet för att inte ryckas med i känslorna och agera på dem i samma svindlande hastighet och det gör att det känns som om mitt arbete (för jobbigt är det speciellt när jag är ensam vuxen hela tiden och inte kan bli avlöst för att gå undan och "skrika av mig" en stund) att ge henne verktyg att hantera dessa känslostormar faktiskt leder framåt. Jag pratar mycket med henne om vad som hänt när vi blivit arga, och ja, jag blir minst lika arg oftast. Jag har faktiskt börjat prata med båda mina barn om hur tråkigt det känns för mig att bli arg. Det låter kanske konstigt, men jag blir ju arg när jag inte ser någon annan råd. Jag är inte den typen av person som kan ryta till och sedan fortsätta vidare som vanligt. Jag förebrår mig väldigt mycket varje gång jag höjer rösten, eller blir vansinnig på mina barn. En sak som jag jobbar med är att hitta en balans i mitt dåliga samvete. Att hitta gränsen där det faktiskt är befogad ilska och inte gå över den till rent skäll eller utbrott, och sedan inte klanka ner på mig själv så länge jag håller mig på rätt sida om gränsen. Jag har hittat stöd i det arbete med dina "mörka" känslor som du skrivit om på bloggen, Helga.
    Skriv vidare, Helga. Jag läser och får insikter.

    /L

    SvaraRadera
  12. Människor är däggdjur. Människor är natur och kultur. Det finns skillnader i lekaktivitet mellan honor och hannar hos andra däggdjur. Det torde rimligen finnas biologiska skillnader också hos barn. Det har ingenting att göra med vad som är önskvärt. Det är sannolikt så att i vårt samhälle behöver män och kvinnor ha samma kompetenser och därför kanske små flickor och pojkar behöver hjälp att puffas i motsatt riktning så att de inte bara utvecklar sina naturliga tendenser.

    Men glöm inte en annan sak. När du var så gammal som Q och Y var du fortfarande endabarn. Ingen annan fanns som du kunde elda på och som eldade på dig till eskalerande höjder av oväsen och kaos. DET är säkert en minst lika viktig skillnad mellan vad du minns från din barndom och vad du ser hos Q och Y.

    SvaraRadera
  13. Jag tycker om lugn och lugna aktiviteter. Så var det i mitt barndomshem och så är det nu.

    Jag var lugn som barn och mina (adoptiv-)föräldrar uppmuntrade lugna aktiviteter. Min man var även han lugn (men med ett stökigt syskon och två lugna).

    Våra barn då (biologiska): Storebror, lugn. Har alltid varit lugn. Otroligt verbal med stort ordförråd och lätt att uttrycka sig tidigt. Vi har alltid kunnat resonera med honom. Han är en nöjd person.

    Lillasyster, säkert i mångas ögon lugn, men i vår familj ändå vildast. Är mer fysisk än storebror, men gillar även stillsamma aktiviteter som vi uppmuntrar. Hon är också nöjd.

    När jag jämför med vänners barn som är mer vilda och stökiga än våra så känns det som att de barnen inte är lika nöjda som våra. De är oroliga, vill ha något de inte kan sätta fingret på, är avundsjuka på syskonet etc.

    Hur får man ett barn som är nöjt? Vet inte. Det är inte så att våra barn alltid får allt de vill, men det går att resonera med dem om varför de måste göra en viss sak och det blir sällan bråk.

    Jag tror inte att alla pojkar är predestinerade till att vara stökiga. Jag tror på en individuell medfödd personlighet (arv) i kombination med miljö. Du har barn som är stökiga och livliga. Miljön som de vistas i kan förstärka detta eller tvärtom mildra. Så tror jag.

    SvaraRadera
  14. Visst är det möjligt att det finns biologiska könsskillnader, som blir synliga om man studerar stora grupper barn. Det man ser på individnivån är ju att pojkar liksom flickor kan vara både vilda och stillsamma. Och anekdotisk evidens av typen "pojkar är minsann brunhåriga för det är min son" säger inget.
    Problemet med att studera barn statistiskt är att kontrollera för miljöfaktorer, inklusive kulturella sådana. Det finns gott om studier som visar att barn behandlas olika pga kön när de beter sig på samma sätt. Självklart påverkas vi av detta, till och med om vi får höra att det är okej att vara "en riktig pojkflicka", ett undantag från den underförstådda regeln...

    SvaraRadera
  15. Kul att så många svarade! Ett ämne som engagerar, tydligen!

    Precis som många är inne på så är våra barn rätt glada och nöjda när de stökar på, vi upplever inte att de gör det för att jävlas, att det finns något manipulativt med det. Tack och lov! Q KAN faktiskt koncentrera sig också. Han kan sitta med pussel eller pärlplattor långa stunder, för att inte tala om böcker, eller musik. Så det är skönt. Och i dessa tider borde man väl snarast uppmuntra all rörlighet hos barn. Rätt vad det är är de läskdrickande dataspelande tonåringar..

    Jag har också tänkt på att Q:s känslor kommer snabbt (och starkt) men också försvinner snabbt. Han är verkligen inte långsint, vilket jag tycker är positivt (det är inte jag eller hans far heller). Och jag tycker mig kunna uttyda viss empatisk förmåga hos honom redan, som om de starka känslorna ger honom förståelse för andra.

    Ja! Visst påverkas man av att ha syskon! Överhuvudtaget levde jag som barn i en vuxenvärld, på vuxnas villkor och med få jämnåriga. Så det är stor skillnad.

    Gärna fler synpunkter!

    SvaraRadera
  16. Folk är olika, även som små, och alla upplevelser, alla spegling och brist på spegling formar oss.

    Jag, lillgammal, inkännande, stillsam lillasyster. Min man lugn mellanpojke med adhd-storebror. Vårt barn - kille, adopterad, viljestark, rörlig i trygga miljöer.
    Vi har välkomnat ALLA hans sidor. Han har känt att här finns spelrum. Inga känslor är fula och han har fått bekräftelse på alla. Det fanns inte i min och min mans hem, vi är mycket mer formade av våra föräldrar och deras nojor över hur folk ska vara. Fula känslor ignorerades och på många sätt fostrades vi till medlare som känner av andras önskningar. Vi är mycket äldre än våra föräldrar som förstagångsföräldrar. Klokare men med mindre ork ;-)

    Jag tror, om jag får, att du och O hade fått viljestarka barn vilket kön de än varit. Ni ger dem utrymme, sätter värde på deras åsikter, speglar dem, de är i fokus, gläds åt deras utveckling och vad de visar intresse för. Ni vill att de ska ska känna sig älskade alltid och viktiga. Och inte vill ni att barnen skall börja kännna in och anpassa sig efter er ork, eller efter dolda budskap. Inte heller är det lätt för dem att hålla koll i olika situationer utan att pröva på vad som är förhandlingsbart när man som förälder gillar att resonera och tala med sitt barn, ta det på allvar.

    Å bra att Q är lik sina föräldrar ändå i så mycket (tror att man sliter mer ont i familjer med alltför olika temprament)- kanske föräldrarna blir mer lik barnen också med tiden, hos oss är det så - jag blir alltmer viljestark, tillåtande, arg, rörlig...eller så är det åldern...

    Fast jag förstår att två små ... onekligen hörs mer än en. / Stella

    SvaraRadera
  17. Hej!

    Jag tycker att den stora frågan är VARFÖR det är så viktigt att slå fast att det är skillnad på pojkar och flickor. Om det nu är det. Skulle det inte räcka om man konstaterade att ”här har vi ett livligt barn” och ”här har vi ett stillsamt barn”. På samma sätt som ”här har vi ett barn som gillar att rita” och ”här har vi ett barn som gillar att sjunga”.

    Jag har två barn, en kille och en tjej. Det är ganska stor ålderskillnad mellan dem, så de är båda lite halvt om halvt som ensambarn. Och de är inte typiska.
    Särskilt är sonen (som är äldst) inte särskilt "killig" av sig. Han var rätt stillsam som liten, han tyckte om glitter, han älskade pärlplattor, hans favoritfärger var rött och lila. Och så vidare. Han byggde lego och spelade tv-spel också, för all del. Och han var rätt vek, lite blyg och med nära till tårar.
    (Och nej, han blev inte homosexuell, jag vet att den frågan lätt väcks. Sonen är nästan vuxen nu och har gott om tjejer omkring sig, så till den grad att det nästan krånglar till livet för honom - för vilken tjej vill inte ha en kille/man som kan vara mjuk och visa känslor?)

    Dottern däremot var vildare, argare och framför allt kaxigare. Hon kunde säga ifrån (kan fortfarande) på ett sätt som sonen aldrig har kunnat. När de två hamnade i bråk var det han som gick undan, trots att han var nästan dubbelt så stor. Hon är inte vuxen än så det är svårt att säga hur hon blir "när hon blir färdig".

    Nu kan man ju säga att mina barn kanske är undantag, om det nu generellt är så att pojkar är vildare och flickor stillsammare. Men jag undrar så varför man måste säga det, i så fall?
    Det är ju när man säger så som det krånglar till sig för barn som är som mina. Särskilt min son har alltid känt en förväntan på sig att vara annorlunda - det är ju alltid "värre" för pojkar som är flickaktiga än tvärtom.
    Barn är ju inte dumma, de hör ju vad som förväntas på grund av kön - i sonens fall bilar, vapen, fotboll och stök. Han stod emot och lät sig inte tvingas in i en roll som inte passar honom - rätt modigt av en liten och halvstor kille - men tänk så mycket lättare hans liv hade varit om de där förväntningarna inte hade funnits!

    Därför är min önskan, för mina barns skull och för alla andra barn som inte passar perfekt i mallarna, att vi slutar prata om att flickor är på ett visst sätt och pojkar är på ett visst sätt. Det måste väl räcka att konstatera att en del barn är si, andra barn är så. Och att det är okej. Vilken lättnad det vore.

    /Märta

    SvaraRadera
  18. Jag har två pojkar på snart 5 respektive 2 år. Storpojken är den lugna typen som alltid varit försiktig. Vi har fått uppmuntra honom att våga klättra, balansera och göra lite "farliga" saker. Minstingen vet inte vad försiktig är. Han klättrar överallt och räds inte någonting. Två pojkar med helt olika personlighet - en pyssel- och myskille och en extremsportare.

    SvaraRadera
  19. Det var ju en upplyftande tanke som inte slagit mig, att ungarna är viljestarka för att vi ser dem? Tack för det, Stella!

    Märta, jag kunde inte hålla med dig mer! Och vilket jävla larv att genast tro att din son skulle vara homosexuell bara för att han är stillsam! Förstår utmärkt väl att tjejer dras till honom. Fantastiskt att han stod emot normen, vilket nog ni föräldrar ska ta åt er av äran för också.

    Jag blir ibland lite irriterad på att mina killar är så "pojkiga", eller snarare på omgivningens reaktion, "så ska pojkar vara". Värst var väl mamma som en (ovanligt röjig) dag suckade att hon önskat att jag fått flickor istället. Då blev jag rejält sur ska jag säga.

    SvaraRadera
  20. Hej! Mamma till två. Jag var VILD som barn, klättrade högt och lågt, sprang före och dök i badet (utan att kunna simma)m rymde på affären, i ettan på lågstadiet tillbringade jag mycket tid ensam i korridoren för att min lärare inte kunde hantera mig.
    Sonen (mellanstadie elev nu) var också vild som liten, sprang klättrade, rymde, var högt och lågt! Men är lugn nu. Dottern (a) är ganska lugn just nu, men vi har inte varit hemma jätte länge och jag tror att det kommer att bli mer fart där också.
    Har ett syskonpar i min närhet där storebror är en ordentlig, lugn och förståndig liten kille, lillasyster är en vild oregerlig liten tjej!

    Jag tror att det har med personlighet och vad våra föräldrar/vad vi som föräldrar tillåter!

    SvaraRadera