Annannan ställer en utmärkt fråga i en kommentar till förra inlägget. Vad gjorde jag för fel igår när jag skrek åt Q som gjorde något alldeles förbjudet? Gjorde jag ens något fel? Vad tycker jag själv?
Det är ju just det. Jag är inte alldeles nöjd med mitt beteende och behöver analysera varför.
Som många läsare redan vet och har förstått, och som jag själv börjar begripa, har jag kluvna känslor inför min egen ilska. En ilska som för övrigt inte uppenbarade sig förrän jag var vuxen. Ingen blev häpnare än jag när jag insåg att jag har samma temperament som mamma och morfar. Det var sorgfälligt undangömt tills jag var över trettio år.
Det var inte när jag fick barn som jag upptäckte att jag kunde bli arg, tvärtom. Det var när jag trodde att jag inte kunde få dem. Det har jag skrivit om lite varstans tidigare, t ex här. (Jag ler inom mig när jag ser titeln på inlägget.)
Jag tycks som sagt ha ärvt mammas temperament och i vissa fall också hennes beteende, men jag har inte samma attityd till det. Hon är lite stolt över att hon vågar bli arg, att hon minsann inte är aggressionshämmad. Om det är en strategi att rättfärdiga, om hon också känner viss skuld och ånger, vet jag inte. Men jag vet att min älskade morfar, lika ilsk han i ungdomens dar, plågades av påminnelser om detta när han blivit gammal.
Gårdagens lägga-runt-halsen-incident föregicks av ett annat bråk, som mycket liknade det jag beskrev här. För just så går det faktiskt till i vår familj ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att vara en mamma som ruskar om sitt barn, bär in honom i sängen och stänger dörren. Men ibland vet jag mig ingen levandes råd.
Tusenkronorsfrågan kvarstår. Hur få en intelligent, verbal och viljestark pojke att lyda/ta reson/samarbeta UTAN att kränka honom. Nästan dagligen uppstår situationer när Q provocerar utstuderat och ger blanka fan i både vänliga och stränga tillsägelser. Vad återstår då?
Helga,
SvaraRaderaDet är modigt av dig att återkomma till detta så öppet som du gör. Tycker att jag känner igen mig i dig med mitt temperament, en del svårigheter i min ursprungsfamilj som nu blir så tydliga, viljestarka adopterade barn, trötthet mm.
Några tankar:
Lämna fokus på vad din son ska förmås göra i dessa situationer en stund. Han gör det han gör av någon bra men kanske outgrundlig orsak som kan vara svår att belöna / drilla bort.
Backa ett par steg. Första steget: Hur ser en bra dag ut? Hur kan du och O göra för att det ska bli en bra dag? Om ett av barnen är sjukt, hur ser en bra sjuk/snordag ut en grå marsdag? Vad är det som gör att den blir bra?
Andra steget: Hur kan du förändra ditt beteende? Hur kan du bygga för att inte bli provocerad? Kanske sovmorgon, kaffe o mat i rätt tid, utevistelse, eftermiddagsvila, tydliga rutiner eller info om vad som ska hända när för barnen eller vad det nu är. Avlastning eller samvaro med nå'n som vågar riskerar baciller.
Tredje steget: med ett bitvis tuff f-ledighet i bagaget, ofriska barn och handen på hjärtat - hur mycket hjälp behöver du av din man en så'n här dag för att det ska vara en bra dag? Alltifrån att han tar VAB:en och ni får en mysdag ihop till att han tar nå'n timme på eftermiddagen eller halva dagen.
Du är så klok och har god förståelse för orsaken till ditt humör men i inläggen verkar det som det ändå svårt för dig att greppa de praktiska, konkreta konsekvenser som det får i vardagen om du inte bäddar mjukt. Innan din son har provocerat dig utstuderat och då är den som ska ändra sig.
Känner att allt ovan låter väldigt förnumstigt och hurtfriskt. Men det är mycket been there, done that över dem. Det är så skönt att slippa de flesta av de där bråken. De som blir är då så oändligt mycket lättare att fördra. Omställningen har krävt en del nära på livsstilsförändringar faktiskt. Att se till att ha tid och därmed ork, att vara noga med mat & sömn & relationen till maken. Att ha fungerande rutiner. Att strunta i mycket på alla möjliga plan för att få "vardagsfrid". Att inte jämföra sig med hur andra gör eller hur det borde vara.
Å när det gäller typ trafik, el och vassa knivar så skriks det här fortfarande!
Tack för att dus kriver och får mig att tänka till.
Maria
Och tack snälla Maria för att du tar dig tid att ge mig råd från din egen vardag på ett varmt och respektfullt sätt! Jag ska fundera på det du skriver. Kanske behöver jag bli bättre på att begära stöd av min omgivning. (Moahahaha, dagens understatement antagligen!)
SvaraRaderaOm den ena ungen lägger en "snara" runt halsen på den andra har man full rätt att ryta och skrika, för det är livsfarligt! Då kränker man sannerligen inte. Inte "kränker" man ju heller någon om ett barn håller på att rusa ut framför en bil och man vrålar till. Håller alltså med föregående "anonym" om trafik, el, vassa knivar osv. Kram från Elvira.
SvaraRadera