Såsom i en spegel

Jag fick anledning idag att än en gång reflektera över och fascineras av hur mina barns beteende och humör är en spegel av mitt eget. Just den aspekten av föräldraskap var jag ganska oförberedd på, jag visste inte att det var så. I andra relationer upplever jag inte tillnärmelsevis samma grad av spegling.

Dagen tillbringades med snoriga söner på tremanhand. Inledningsvis gick allt strålande, med hjälp av stjärnor och annat. På förmiddagen tittade vi på film alla tre, därefter åt vi lunch och sedan åkte vi in till stan och fikade och lekte en stund på lekplats (värre än så är inte snuvan).

Under lunchförberedelserna märkte jag tydligt effekterna av stjärnsamlandet. Eftersom vi besparats några vanliga konflikter, hade jag långt mer fantasi och ork än vad jag brukar ha, och kunde parera bråk innan de ens seglade upp. När förmiddagsfilmen var slut hade Q fortfarande pyjamas på sig, och var hungrig och motvalls. Mitt gamla trötta rigida jag hade förmodligen tjatat på honom att klä på sig inför lunchen. Hur idiotiskt det är insåg jag först idag, när tjafsdimmorna liksom lyft från mitt sinne. Han fick äta lunch i pyjamas, när han var mätt och glad gick påklädningen som en dans.

Likadant när Q, läsande på golvet, gjorde ilskna utfall mot lillebror som trampade på den uppslagna boken. Istället för att gå på autopilot och börja förmana, nej slå inte Y, han förstår inte att han förstör för dig, blablablabla, föreslog jag att han skulle lägga sig i sängen och läsa istället.

Det låter skrattretande enkelt, och jag blir inte så lite generad när jag inser hur kortsiktig och rentut sagt dum jag varit ibland. Tänka utanför lådan? Det är svårare än man tror när sömnbrist, irritation och stress trycker en mot lådans botten och man knappt orkar resa sig, än mindre titta över kanten.

Men säg den idyll som varar en hel dag. Q kunde inte motstå frestelsen att retas och testa exakt hur länge mitt goda humör skulle bestå, och jag bestod inte provet utan blev till slut arg. Efter en första konfrontation kom den verkliga explosionen strax innan vi skulle iväg. Jag var på väg upp för trappan till vardagsrummet för att hämta någon sista minuten-grej och ser då i ögonvrån hur Q lekfullt lägger en elastisk spänntamp runt Y:s hals för att köra med honom som en häst. (Varför vi har sådana liggande? För att hålla kökets skåpluckor och lådor stängda.) Mitt vrål ekade: aldrig runt halsen!

Vän av ordning undrar förstås varför jag behövde vråla om saken, och har rätt. Jag brukar vara ganska cool och ohysterisk vad gäller tillbud men det här skrämde skiten ur mig rentut sagt. Q och Y leker ganska ofta ensamma, Q är snäll mot Y och de har mycket roligt tillsammans. Och Q har verkligt svårt att ta till sig våra tillrättavisningar, helt enkelt köpa det vi säger. Han vill gärna experimentera själv. Men där går banne mig gränsen.

Att jag inte uppskattade detta tilltag tror jag faktiskt gick hem. Efter denna adrenalinrusch hos oss bägge pallrade vi oss iväg till stan, och det blev en lyckad utflykt.

Imorgon, som jag sa till Q vid nattningen, är det en ny dag. Då börjar vi om och försöker igen.