2011-02-28

Såsom i en spegel

Jag fick anledning idag att än en gång reflektera över och fascineras av hur mina barns beteende och humör är en spegel av mitt eget. Just den aspekten av föräldraskap var jag ganska oförberedd på, jag visste inte att det var så. I andra relationer upplever jag inte tillnärmelsevis samma grad av spegling.

Dagen tillbringades med snoriga söner på tremanhand. Inledningsvis gick allt strålande, med hjälp av stjärnor och annat. På förmiddagen tittade vi på film alla tre, därefter åt vi lunch och sedan åkte vi in till stan och fikade och lekte en stund på lekplats (värre än så är inte snuvan).

Under lunchförberedelserna märkte jag tydligt effekterna av stjärnsamlandet. Eftersom vi besparats några vanliga konflikter, hade jag långt mer fantasi och ork än vad jag brukar ha, och kunde parera bråk innan de ens seglade upp. När förmiddagsfilmen var slut hade Q fortfarande pyjamas på sig, och var hungrig och motvalls. Mitt gamla trötta rigida jag hade förmodligen tjatat på honom att klä på sig inför lunchen. Hur idiotiskt det är insåg jag först idag, när tjafsdimmorna liksom lyft från mitt sinne. Han fick äta lunch i pyjamas, när han var mätt och glad gick påklädningen som en dans.

Likadant när Q, läsande på golvet, gjorde ilskna utfall mot lillebror som trampade på den uppslagna boken. Istället för att gå på autopilot och börja förmana, nej slå inte Y, han förstår inte att han förstör för dig, blablablabla, föreslog jag att han skulle lägga sig i sängen och läsa istället.

Det låter skrattretande enkelt, och jag blir inte så lite generad när jag inser hur kortsiktig och rentut sagt dum jag varit ibland. Tänka utanför lådan? Det är svårare än man tror när sömnbrist, irritation och stress trycker en mot lådans botten och man knappt orkar resa sig, än mindre titta över kanten.

Men säg den idyll som varar en hel dag. Q kunde inte motstå frestelsen att retas och testa exakt hur länge mitt goda humör skulle bestå, och jag bestod inte provet utan blev till slut arg. Efter en första konfrontation kom den verkliga explosionen strax innan vi skulle iväg. Jag var på väg upp för trappan till vardagsrummet för att hämta någon sista minuten-grej och ser då i ögonvrån hur Q lekfullt lägger en elastisk spänntamp runt Y:s hals för att köra med honom som en häst. (Varför vi har sådana liggande? För att hålla kökets skåpluckor och lådor stängda.) Mitt vrål ekade: aldrig runt halsen!

Vän av ordning undrar förstås varför jag behövde vråla om saken, och har rätt. Jag brukar vara ganska cool och ohysterisk vad gäller tillbud men det här skrämde skiten ur mig rentut sagt. Q och Y leker ganska ofta ensamma, Q är snäll mot Y och de har mycket roligt tillsammans. Och Q har verkligt svårt att ta till sig våra tillrättavisningar, helt enkelt köpa det vi säger. Han vill gärna experimentera själv. Men där går banne mig gränsen.

Att jag inte uppskattade detta tilltag tror jag faktiskt gick hem. Efter denna adrenalinrusch hos oss bägge pallrade vi oss iväg till stan, och det blev en lyckad utflykt.

Imorgon, som jag sa till Q vid nattningen, är det en ny dag. Då börjar vi om och försöker igen.

5 kommentarer:

  1. Självklart ska man vråla vid el, trafik, runt halsen. /Stella

    SvaraRadera
  2. Tycker det låter som en lyckad dag, allt som allt! Du behöll ditt lugn när det rörde sig om småsaker, och blev upprörd när det handlade om något viktigt/farligt. Jag skulle i alla fall inte "beat myself up" för något sådant.

    SvaraRadera
  3. Jag har liknande erfarenheter med ilsken tonårsson. Han är lite som en 17-årig Q, verkar det som. Retar ofta lillebror, drev mig tidigare till vansinne när jag var psykiskt instabil. Nu när jag fått ordning på mitt eget psyke går allt mycket smidigare.

    SvaraRadera
  4. Men var gjorde du fel??

    Menar du att du skulle ha satt dig ner och resonerat med Q om döden?

    Om det gick in, och Q inte blev varken obstinat eller ledsen, vad var det då som var fel?

    SvaraRadera
  5. Ibland måste man nog vråla... Jag gjorde det själv igår när min unge på ren trots lyfte den två meter långa hallspegeln och höll på att få den över sig. Mitt vrål fick honom i vilket fall att springa därifrån. Och spegeln föll som tur var mot motsatt väg och höll.

    Det kan ju bli bra prat det också - om att man ibland blir så rädd att man skriker och låter arg. Och hur viktigt det är att kunna lyssna när föräldrar säger nej på det allvarliga viset.

    Vad skönt annars med en så bra dag. Jag gör samma upptäckter själv. Speciellt jobbar jag med att inte ta ut de dåliga sakerna i förväg... för så fort jag i all välmening börjar prata om hur det inte ska bli (idag vill jag att det inte blir något tjat och inget bråk och jag vet ju att du kan vara lugn när vi fikar för annars måste vi gå hem... bla, bla, bla) har jag ju krattat en spikrak liten stig rakt dit. Och ändå gör jag det nästan varje dag. Fast jag vet så himla väl...

    SvaraRadera