Inatt sov jag djupt och drömlöst, till skillnad från tidigare nätter i veckan. Till skillnad från andra lördagmorgnar vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Glad och förväntansfull trots torrhet i munnen och lätt svirr i skallen.
Vi har köpt hus. Ett par dagars nervös budgivning tog slut igår, på kvällen skrev vi kontrakt. Min syster gapskrattade i telefon när hon hörde nyheten. Ni är inte kloka, detta är så typiskt er!
Hur så? Är det inte normalt att köpa det andra huset man tittar på? Är det inte normalt att vinna alla budgivningar man ger sig in i? Denna var den tredje, de andra var för sommarstugan och lilla gula huset i Göteborg.
Men den här gången var det dramatiskt och ytterst nära att vi inte fick som vi ville. Vi hade nått vår smärtgräns och faktiskt överträtt den, och bestämt att om vår motpart höjde nu skulle vi hoppa av. Men det gjorde de inte. (Fast vår smärtgräns innehåller ganska stora marginaler, så ni behöver inte oroa er alltför mycket för vår ekonomi).
Under några veckors tid har vi håglöst surfat på Hemnet. Tanken att flytta till större har funnits ganska länge, men vi trodde inte att det var möjligt. Det vi ville ha hade vi inte råd med, det vi hade råd med kunde inte mäta sig med vår fina och svindyra hyreslägenhet med svindlande utsikt.
För tre veckor sedan uppenbarade sig ett alternativ. Ett radhus så beskaffat och beläget att vår tidigare aversion mot sådana försvann. Jag växte upp i radhus och har sedan dess tyckt att det är en boendeform som kombinerar det sämsta av fristående hus och lägenhet. Men detta var något annat. Vi vill känna oss ostörda, vi vill inte ha insyn, vi vill ha träd omkring oss. Egentligen vill vi också ha en stor trädgård, men det har vi numera, vid sommarstugan. Alltså: radhus, inte som alternativ till hus utan till lägenhet.
Just det hus vi hittade visade sig någon dag senare vara sålt, för vad vi då tyckte var en astronomisk summa (lägre än vad vi budade fram igår!). En vecka senare kom det som skulle bli vårt. Inför visningen förberedde vi oss genom att prata med banken och med våra föräldrar. Tillgångar inventerades. Vi visste vad vi hade och hur långt vi kunde gå.
På visningen blev jag mestadels besviken. Ack detta första intryck, vilka känslor det väcker och vad svåra dessa känslor är att stå emot! O argumenterade fast han egentligen inte behövde, för mitt förnuft höll med honom. Det som är svårt eller omöjligt att förändra med ett hus är omgivningarna, väderstrecken, ostördheten, insynen och möjligen också planlösningen. Allt detta gillade vi. Min besvikelse kom sig av den oerhört okänsliga renovering som gjorts någon gång i slutet av åttiotalet eller så. Pastellfärgade väggar med schablonmålade blomsterbårder. Men de är relativt lätta att åtgärda.
Igår eftermiddag stod jag inte ut med anspänningen längre och lämnade jobbet och handlade mat. Medan jag gick omkring på Coop och väntade på O:s samtal tänkte jag att jag ska köpa champagne. Vare sig det är för att fira att vi blivit husägare eller för att fira att vi bor kvar i vår älskade lägenhet. Jag tänkte också att jag nog inte kommer att bli helhjärtat glad hur det än går.
Men imorse när jag vaknade var tvivlen borta och nu är jag glad.
Två månader återstår i vårt nuvarande hem. Q kommer att hinna fylla tre medan vi bor här. Kommer han att minnas det? Jag hoppas det. Det var vårt första gemensamma hem och jag kommer aldrig att glömma hur lycklig jag var när vi flyttade hit. Eller hur lycklig jag har varit - med undantag för ett par ångestfyllda veckor under sommaren 2006 - medan vi har bott här.
Det jag mest kommer att sakna har visat sig i all sin prakt medan jag skrivit detta. Efter en gråmulen dag har solen nådigt färgat himlen röd bortom trädtopparna. Men det ser bara vi som bor på åttonde våningen, inte de som stannar på marken.
2009-01-31
Nya horisonter
Inatt sov jag djupt och drömlöst, till skillnad från tidigare nätter i veckan. Till skillnad från andra lördagmorgnar vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Glad och förväntansfull trots torrhet i munnen och lätt svirr i skallen.
Vi har köpt hus. Ett par dagars nervös budgivning tog slut igår, på kvällen skrev vi kontrakt. Min syster gapskrattade i telefon när hon hörde nyheten. Ni är inte kloka, detta är så typiskt er!
Hur så? Är det inte normalt att köpa det andra huset man tittar på? Är det inte normalt att vinna alla budgivningar man ger sig in i? Denna var den tredje, de andra var för sommarstugan och lilla gula huset i Göteborg.
Men den här gången var det dramatiskt och ytterst nära att vi inte fick som vi ville. Vi hade nått vår smärtgräns och faktiskt överträtt den, och bestämt att om vår motpart höjde nu skulle vi hoppa av. Men det gjorde de inte. (Fast vår smärtgräns innehåller ganska stora marginaler, så ni behöver inte oroa er alltför mycket för vår ekonomi).
Under några veckors tid har vi håglöst surfat på Hemnet. Tanken att flytta till större har funnits ganska länge, men vi trodde inte att det var möjligt. Det vi ville ha hade vi inte råd med, det vi hade råd med kunde inte mäta sig med vår fina och svindyra hyreslägenhet med svindlande utsikt.
För tre veckor sedan uppenbarade sig ett alternativ. Ett radhus så beskaffat och beläget att vår tidigare aversion mot sådana försvann. Jag växte upp i radhus och har sedan dess tyckt att det är en boendeform som kombinerar det sämsta av fristående hus och lägenhet. Men detta var något annat. Vi vill känna oss ostörda, vi vill inte ha insyn, vi vill ha träd omkring oss. Egentligen vill vi också ha en stor trädgård, men det har vi numera, vid sommarstugan. Alltså: radhus, inte som alternativ till hus utan till lägenhet.
Just det hus vi hittade visade sig någon dag senare vara sålt, för vad vi då tyckte var en astronomisk summa (lägre än vad vi budade fram igår!). En vecka senare kom det som skulle bli vårt. Inför visningen förberedde vi oss genom att prata med banken och med våra föräldrar. Tillgångar inventerades. Vi visste vad vi hade och hur långt vi kunde gå.
På visningen blev jag mestadels besviken. Ack detta första intryck, vilka känslor det väcker och vad svåra dessa känslor är att stå emot! O argumenterade fast han egentligen inte behövde, för mitt förnuft höll med honom. Det som är svårt eller omöjligt att förändra med ett hus är omgivningarna, väderstrecken, ostördheten, insynen och möjligen också planlösningen. Allt detta gillade vi. Min besvikelse kom sig av den oerhört okänsliga renovering som gjorts någon gång i slutet av åttiotalet eller så. Pastellfärgade väggar med schablonmålade blomsterbårder. Men de är relativt lätta att åtgärda.
Igår eftermiddag stod jag inte ut med anspänningen längre och lämnade jobbet och handlade mat. Medan jag gick omkring på Coop och väntade på O:s samtal tänkte jag att jag ska köpa champagne. Vare sig det är för att fira att vi blivit husägare eller för att fira att vi bor kvar i vår älskade lägenhet. Jag tänkte också att jag nog inte kommer att bli helhjärtat glad hur det än går.
Men imorse när jag vaknade var tvivlen borta och nu är jag glad.
Två månader återstår i vårt nuvarande hem. Q kommer att hinna fylla tre medan vi bor här. Kommer han att minnas det? Jag hoppas det. Det var vårt första gemensamma hem och jag kommer aldrig att glömma hur lycklig jag var när vi flyttade hit. Eller hur lycklig jag har varit - med undantag för ett par ångestfyllda veckor under sommaren 2006 - medan vi har bott här.
Det jag mest kommer att sakna har visat sig i all sin prakt medan jag skrivit detta. Efter en gråmulen dag har solen nådigt färgat himlen röd bortom trädtopparna. Men det ser bara vi som bor på åttonde våningen, inte de som stannar på marken.
Vi har köpt hus. Ett par dagars nervös budgivning tog slut igår, på kvällen skrev vi kontrakt. Min syster gapskrattade i telefon när hon hörde nyheten. Ni är inte kloka, detta är så typiskt er!
Hur så? Är det inte normalt att köpa det andra huset man tittar på? Är det inte normalt att vinna alla budgivningar man ger sig in i? Denna var den tredje, de andra var för sommarstugan och lilla gula huset i Göteborg.
Men den här gången var det dramatiskt och ytterst nära att vi inte fick som vi ville. Vi hade nått vår smärtgräns och faktiskt överträtt den, och bestämt att om vår motpart höjde nu skulle vi hoppa av. Men det gjorde de inte. (Fast vår smärtgräns innehåller ganska stora marginaler, så ni behöver inte oroa er alltför mycket för vår ekonomi).
Under några veckors tid har vi håglöst surfat på Hemnet. Tanken att flytta till större har funnits ganska länge, men vi trodde inte att det var möjligt. Det vi ville ha hade vi inte råd med, det vi hade råd med kunde inte mäta sig med vår fina och svindyra hyreslägenhet med svindlande utsikt.
För tre veckor sedan uppenbarade sig ett alternativ. Ett radhus så beskaffat och beläget att vår tidigare aversion mot sådana försvann. Jag växte upp i radhus och har sedan dess tyckt att det är en boendeform som kombinerar det sämsta av fristående hus och lägenhet. Men detta var något annat. Vi vill känna oss ostörda, vi vill inte ha insyn, vi vill ha träd omkring oss. Egentligen vill vi också ha en stor trädgård, men det har vi numera, vid sommarstugan. Alltså: radhus, inte som alternativ till hus utan till lägenhet.
Just det hus vi hittade visade sig någon dag senare vara sålt, för vad vi då tyckte var en astronomisk summa (lägre än vad vi budade fram igår!). En vecka senare kom det som skulle bli vårt. Inför visningen förberedde vi oss genom att prata med banken och med våra föräldrar. Tillgångar inventerades. Vi visste vad vi hade och hur långt vi kunde gå.
På visningen blev jag mestadels besviken. Ack detta första intryck, vilka känslor det väcker och vad svåra dessa känslor är att stå emot! O argumenterade fast han egentligen inte behövde, för mitt förnuft höll med honom. Det som är svårt eller omöjligt att förändra med ett hus är omgivningarna, väderstrecken, ostördheten, insynen och möjligen också planlösningen. Allt detta gillade vi. Min besvikelse kom sig av den oerhört okänsliga renovering som gjorts någon gång i slutet av åttiotalet eller så. Pastellfärgade väggar med schablonmålade blomsterbårder. Men de är relativt lätta att åtgärda.
Igår eftermiddag stod jag inte ut med anspänningen längre och lämnade jobbet och handlade mat. Medan jag gick omkring på Coop och väntade på O:s samtal tänkte jag att jag ska köpa champagne. Vare sig det är för att fira att vi blivit husägare eller för att fira att vi bor kvar i vår älskade lägenhet. Jag tänkte också att jag nog inte kommer att bli helhjärtat glad hur det än går.
Men imorse när jag vaknade var tvivlen borta och nu är jag glad.
Två månader återstår i vårt nuvarande hem. Q kommer att hinna fylla tre medan vi bor här. Kommer han att minnas det? Jag hoppas det. Det var vårt första gemensamma hem och jag kommer aldrig att glömma hur lycklig jag var när vi flyttade hit. Eller hur lycklig jag har varit - med undantag för ett par ångestfyllda veckor under sommaren 2006 - medan vi har bott här.
Det jag mest kommer att sakna har visat sig i all sin prakt medan jag skrivit detta. Efter en gråmulen dag har solen nådigt färgat himlen röd bortom trädtopparna. Men det ser bara vi som bor på åttonde våningen, inte de som stannar på marken.
2009-01-30
Arv
Tingeling skriver om att komma förbi övertygelsen om att det just är biologiska barn man måste ha. Jag vet precis vad hon menar.
Jag är lite för trött och lite för champagneslirig - av skäl som ska förklaras imorgon - för att tänka efter exakt varför jag trodde att det var så viktigt med biologiska barn. Jag tror att det har med facit att göra. Att jag trodde att jag skulle kunna förutsäga ungefär hur ett biologiskt barn till mig och O skulle se ut och vara.
Det där är förstås att lura sig själv, om inte annat inser man nog det när man fått sitt barn, på vilket sätt det än vara må. För de är sällan exakt som man förväntar sig (och är de det så är det något fel).
Jag har tidigare skrivit om glädjen i att se att Q är totalt olik mig i vissa avseenden. Så är det, men det finns andra aspekter också.
Imorse när jag stämplade in krånglade stämpelklockan. Jag hörde mig själv utstöta ett ljud, ett åhh-läte av frustration och irritation, någonstans mellan en suck och en fräsning. Och blev genast full i skratt, för jag känner så väl igen det. Det hörs från Q åtminstone ett halvdussin gånger per dag. Jag visste inte att jag lät så förrän Q la sig till med det. O skrattar åt att vara omgiven av frustrationssuckfräsare.
Och så är det personligheten. Häromveckan råkade jag få syn på ett kort av Q där han sitter i mitt knä på planet hem från Seoul. Nappen hänger på trekvart mellan tänderna, hans händer är ett enda sudd eftersom han viftar med dem. Hans uppsyn är koncentrerad, han slänger ner sina leksaker i baby-basketen som hänger på väggen framför oss.
Nu är han ingen bebis längre, och nu känner jag honom väl, och med detta facit ser jag att redan andra dagen tillsammans var hans personlighet utvecklad och uppenbar. Godmodig. Aktiv, synnerligen aktiv. Koncentrerad. Min son i ett nötskal.
Det är så spännande att följa honom.
Jag är lite för trött och lite för champagneslirig - av skäl som ska förklaras imorgon - för att tänka efter exakt varför jag trodde att det var så viktigt med biologiska barn. Jag tror att det har med facit att göra. Att jag trodde att jag skulle kunna förutsäga ungefär hur ett biologiskt barn till mig och O skulle se ut och vara.
Det där är förstås att lura sig själv, om inte annat inser man nog det när man fått sitt barn, på vilket sätt det än vara må. För de är sällan exakt som man förväntar sig (och är de det så är det något fel).
Jag har tidigare skrivit om glädjen i att se att Q är totalt olik mig i vissa avseenden. Så är det, men det finns andra aspekter också.
Imorse när jag stämplade in krånglade stämpelklockan. Jag hörde mig själv utstöta ett ljud, ett åhh-läte av frustration och irritation, någonstans mellan en suck och en fräsning. Och blev genast full i skratt, för jag känner så väl igen det. Det hörs från Q åtminstone ett halvdussin gånger per dag. Jag visste inte att jag lät så förrän Q la sig till med det. O skrattar åt att vara omgiven av frustrationssuckfräsare.
Och så är det personligheten. Häromveckan råkade jag få syn på ett kort av Q där han sitter i mitt knä på planet hem från Seoul. Nappen hänger på trekvart mellan tänderna, hans händer är ett enda sudd eftersom han viftar med dem. Hans uppsyn är koncentrerad, han slänger ner sina leksaker i baby-basketen som hänger på väggen framför oss.
Nu är han ingen bebis längre, och nu känner jag honom väl, och med detta facit ser jag att redan andra dagen tillsammans var hans personlighet utvecklad och uppenbar. Godmodig. Aktiv, synnerligen aktiv. Koncentrerad. Min son i ett nötskal.
Det är så spännande att följa honom.
Arv
Tingeling skriver om att komma förbi övertygelsen om att det just är biologiska barn man måste ha. Jag vet precis vad hon menar.
Jag är lite för trött och lite för champagneslirig - av skäl som ska förklaras imorgon - för att tänka efter exakt varför jag trodde att det var så viktigt med biologiska barn. Jag tror att det har med facit att göra. Att jag trodde att jag skulle kunna förutsäga ungefär hur ett biologiskt barn till mig och O skulle se ut och vara.
Det där är förstås att lura sig själv, om inte annat inser man nog det när man fått sitt barn, på vilket sätt det än vara må. För de är sällan exakt som man förväntar sig (och är de det så är det något fel).
Jag har tidigare skrivit om glädjen i att se att Q är totalt olik mig i vissa avseenden. Så är det, men det finns andra aspekter också.
Imorse när jag stämplade in krånglade stämpelklockan. Jag hörde mig själv utstöta ett ljud, ett åhh-läte av frustration och irritation, någonstans mellan en suck och en fräsning. Och blev genast full i skratt, för jag känner så väl igen det. Det hörs från Q åtminstone ett halvdussin gånger per dag. Jag visste inte att jag lät så förrän Q la sig till med det. O skrattar åt att vara omgiven av frustrationssuckfräsare.
Och så är det personligheten. Häromveckan råkade jag få syn på ett kort av Q där han sitter i mitt knä på planet hem från Seoul. Nappen hänger på trekvart mellan tänderna, hans händer är ett enda sudd eftersom han viftar med dem. Hans uppsyn är koncentrerad, han slänger ner sina leksaker i baby-basketen som hänger på väggen framför oss.
Nu är han ingen bebis längre, och nu känner jag honom väl, och med detta facit ser jag att redan andra dagen tillsammans var hans personlighet utvecklad och uppenbar. Godmodig. Aktiv, synnerligen aktiv. Koncentrerad. Min son i ett nötskal.
Det är så spännande att följa honom.
Jag är lite för trött och lite för champagneslirig - av skäl som ska förklaras imorgon - för att tänka efter exakt varför jag trodde att det var så viktigt med biologiska barn. Jag tror att det har med facit att göra. Att jag trodde att jag skulle kunna förutsäga ungefär hur ett biologiskt barn till mig och O skulle se ut och vara.
Det där är förstås att lura sig själv, om inte annat inser man nog det när man fått sitt barn, på vilket sätt det än vara må. För de är sällan exakt som man förväntar sig (och är de det så är det något fel).
Jag har tidigare skrivit om glädjen i att se att Q är totalt olik mig i vissa avseenden. Så är det, men det finns andra aspekter också.
Imorse när jag stämplade in krånglade stämpelklockan. Jag hörde mig själv utstöta ett ljud, ett åhh-läte av frustration och irritation, någonstans mellan en suck och en fräsning. Och blev genast full i skratt, för jag känner så väl igen det. Det hörs från Q åtminstone ett halvdussin gånger per dag. Jag visste inte att jag lät så förrän Q la sig till med det. O skrattar åt att vara omgiven av frustrationssuckfräsare.
Och så är det personligheten. Häromveckan råkade jag få syn på ett kort av Q där han sitter i mitt knä på planet hem från Seoul. Nappen hänger på trekvart mellan tänderna, hans händer är ett enda sudd eftersom han viftar med dem. Hans uppsyn är koncentrerad, han slänger ner sina leksaker i baby-basketen som hänger på väggen framför oss.
Nu är han ingen bebis längre, och nu känner jag honom väl, och med detta facit ser jag att redan andra dagen tillsammans var hans personlighet utvecklad och uppenbar. Godmodig. Aktiv, synnerligen aktiv. Koncentrerad. Min son i ett nötskal.
Det är så spännande att följa honom.
2009-01-26
Minne aktiverat
Snart fyller Q tre. Det är dags att ta policybeslut om barnkalas och antal presenter.
Med häpnad inser jag att jag minns min egen treårsdag. Jag hade ljusblå pyjamas på mig och fick plastbokstäver i present. Vi bodde i ett litet brunt hus i Uddevalla, det måste vara treårsdagen jag minns eftersom vi bara bodde där ett år. Det var tredje stället jag bodde på, strax efteråt flyttade vi till Göteborg och ytterligare ett år senare kom skilsmässan.
Det är en svindlande tanke att Q snart är så stor att han kommer att minnas saker. Eftersom han pratar bra är det inte osannolikt att han redan kan börja fylla minnesbanken. Gissar jag, som tror att språk och minne hör ihop, att man minns det man kan formulera.
- Mamma, varför blir du arg när jag kastar saker, frågade han häromdagen. Jag häpnade igen. Är det en treåring eller en trettonåring jag har? När jag hämtat mig fick han den mest pedagogiska förklaring jag kunde åstadkomma samt lite beröm för att han frågat.
Minns du vad du gjorde innan du fick barn, frågade någon mig idag. O ja, alltför väl. Jag grät och var arg. Nog för att jag gör det fortfarande, men skillnaden är att ledsnad och ilska numera är tillfälliga dippar, mitt normaltillstånd är att vara tillfreds. Förr var det tvärtom.
Med häpnad inser jag att jag minns min egen treårsdag. Jag hade ljusblå pyjamas på mig och fick plastbokstäver i present. Vi bodde i ett litet brunt hus i Uddevalla, det måste vara treårsdagen jag minns eftersom vi bara bodde där ett år. Det var tredje stället jag bodde på, strax efteråt flyttade vi till Göteborg och ytterligare ett år senare kom skilsmässan.
Det är en svindlande tanke att Q snart är så stor att han kommer att minnas saker. Eftersom han pratar bra är det inte osannolikt att han redan kan börja fylla minnesbanken. Gissar jag, som tror att språk och minne hör ihop, att man minns det man kan formulera.
- Mamma, varför blir du arg när jag kastar saker, frågade han häromdagen. Jag häpnade igen. Är det en treåring eller en trettonåring jag har? När jag hämtat mig fick han den mest pedagogiska förklaring jag kunde åstadkomma samt lite beröm för att han frågat.
Minns du vad du gjorde innan du fick barn, frågade någon mig idag. O ja, alltför väl. Jag grät och var arg. Nog för att jag gör det fortfarande, men skillnaden är att ledsnad och ilska numera är tillfälliga dippar, mitt normaltillstånd är att vara tillfreds. Förr var det tvärtom.
Minne aktiverat
Snart fyller Q tre. Det är dags att ta policybeslut om barnkalas och antal presenter.
Med häpnad inser jag att jag minns min egen treårsdag. Jag hade ljusblå pyjamas på mig och fick plastbokstäver i present. Vi bodde i ett litet brunt hus i Uddevalla, det måste vara treårsdagen jag minns eftersom vi bara bodde där ett år. Det var tredje stället jag bodde på, strax efteråt flyttade vi till Göteborg och ytterligare ett år senare kom skilsmässan.
Det är en svindlande tanke att Q snart är så stor att han kommer att minnas saker. Eftersom han pratar bra är det inte osannolikt att han redan kan börja fylla minnesbanken. Gissar jag, som tror att språk och minne hör ihop, att man minns det man kan formulera.
- Mamma, varför blir du arg när jag kastar saker, frågade han häromdagen. Jag häpnade igen. Är det en treåring eller en trettonåring jag har? När jag hämtat mig fick han den mest pedagogiska förklaring jag kunde åstadkomma samt lite beröm för att han frågat.
Minns du vad du gjorde innan du fick barn, frågade någon mig idag. O ja, alltför väl. Jag grät och var arg. Nog för att jag gör det fortfarande, men skillnaden är att ledsnad och ilska numera är tillfälliga dippar, mitt normaltillstånd är att vara tillfreds. Förr var det tvärtom.
Med häpnad inser jag att jag minns min egen treårsdag. Jag hade ljusblå pyjamas på mig och fick plastbokstäver i present. Vi bodde i ett litet brunt hus i Uddevalla, det måste vara treårsdagen jag minns eftersom vi bara bodde där ett år. Det var tredje stället jag bodde på, strax efteråt flyttade vi till Göteborg och ytterligare ett år senare kom skilsmässan.
Det är en svindlande tanke att Q snart är så stor att han kommer att minnas saker. Eftersom han pratar bra är det inte osannolikt att han redan kan börja fylla minnesbanken. Gissar jag, som tror att språk och minne hör ihop, att man minns det man kan formulera.
- Mamma, varför blir du arg när jag kastar saker, frågade han häromdagen. Jag häpnade igen. Är det en treåring eller en trettonåring jag har? När jag hämtat mig fick han den mest pedagogiska förklaring jag kunde åstadkomma samt lite beröm för att han frågat.
Minns du vad du gjorde innan du fick barn, frågade någon mig idag. O ja, alltför väl. Jag grät och var arg. Nog för att jag gör det fortfarande, men skillnaden är att ledsnad och ilska numera är tillfälliga dippar, mitt normaltillstånd är att vara tillfreds. Förr var det tvärtom.
2009-01-24
Säljes eller bortskänkes: Prima treåring.
Bara så att ni inte tror att jag alltid är stjärnögd och högstämd och uppfylld av moderslycka och vandrar i moln av mirakeldamm, så kan jag berätta att lördagen var komplett överjävlig. Vem bytte ut mitt barn mot detta monstrum?
Vulkaniska raseriutbrott varvades med hyperaktivitet. Hur kan en unge vara överallt hela tiden? Och när - NÄR? - kommer han visa minimala tecken på att höra på vad vi säger? Märk väl, vi förväntar oss inte att han ska lyda, men det vore trevligt att inte alltid tala för döva öron. Och hur länge håller egentligen en platt-TV för att man bankar på den med träleksaker och kastar bollar på den?
Vi hade tänkt gå på två husvisningar (mer om detta senare, kanske). Det visade sig vara fel dag, visningarna är imorgon. Vädret var absolut genomjävligt, två plusgrader och snöslask, mina skor och strumpor blev genomblöta. Q somnade i sin vagn men vaknade när han nitiske fader ville placera honom i en mer ergonomiskt riktig sovställning. Varpå den stackars fadern fick lyssna på femton minuters gallskrik ackompanjerat av åtminstone fem minuters grälande från den argsinta modern (som sett samma sak hända förr - att han aldrig lär sig!).
Till slut flydde vi till en vänlig kollega till O som öppnade sitt hem för oss och bjöd på kaffe och kokosbollar. Q konverserade tonårskatt och son - nej jag menar tvärtom.
I skrivande stund badar det lilla odjuret, övervakad av pappan. Nu ska jag muta honom med tre godnattsagor i förhoppningen att åstadkomma en skrikfri nattning.
Imorgon är en ny dag.
Fotnot: Avslutande av bad resulterade i ännu ett vulkanutbrott, men sedan hade vi det riktigt mysigt med välling och böcker, och Q somnade änglalikt på min arm.
Vulkaniska raseriutbrott varvades med hyperaktivitet. Hur kan en unge vara överallt hela tiden? Och när - NÄR? - kommer han visa minimala tecken på att höra på vad vi säger? Märk väl, vi förväntar oss inte att han ska lyda, men det vore trevligt att inte alltid tala för döva öron. Och hur länge håller egentligen en platt-TV för att man bankar på den med träleksaker och kastar bollar på den?
Vi hade tänkt gå på två husvisningar (mer om detta senare, kanske). Det visade sig vara fel dag, visningarna är imorgon. Vädret var absolut genomjävligt, två plusgrader och snöslask, mina skor och strumpor blev genomblöta. Q somnade i sin vagn men vaknade när han nitiske fader ville placera honom i en mer ergonomiskt riktig sovställning. Varpå den stackars fadern fick lyssna på femton minuters gallskrik ackompanjerat av åtminstone fem minuters grälande från den argsinta modern (som sett samma sak hända förr - att han aldrig lär sig!).
Till slut flydde vi till en vänlig kollega till O som öppnade sitt hem för oss och bjöd på kaffe och kokosbollar. Q konverserade tonårskatt och son - nej jag menar tvärtom.
I skrivande stund badar det lilla odjuret, övervakad av pappan. Nu ska jag muta honom med tre godnattsagor i förhoppningen att åstadkomma en skrikfri nattning.
Imorgon är en ny dag.
Fotnot: Avslutande av bad resulterade i ännu ett vulkanutbrott, men sedan hade vi det riktigt mysigt med välling och böcker, och Q somnade änglalikt på min arm.
Säljes eller bortskänkes: Prima treåring.
Bara så att ni inte tror att jag alltid är stjärnögd och högstämd och uppfylld av moderslycka och vandrar i moln av mirakeldamm, så kan jag berätta att lördagen var komplett överjävlig. Vem bytte ut mitt barn mot detta monstrum?
Vulkaniska raseriutbrott varvades med hyperaktivitet. Hur kan en unge vara överallt hela tiden? Och när - NÄR? - kommer han visa minimala tecken på att höra på vad vi säger? Märk väl, vi förväntar oss inte att han ska lyda, men det vore trevligt att inte alltid tala för döva öron. Och hur länge håller egentligen en platt-TV för att man bankar på den med träleksaker och kastar bollar på den?
Vi hade tänkt gå på två husvisningar (mer om detta senare, kanske). Det visade sig vara fel dag, visningarna är imorgon. Vädret var absolut genomjävligt, två plusgrader och snöslask, mina skor och strumpor blev genomblöta. Q somnade i sin vagn men vaknade när han nitiske fader ville placera honom i en mer ergonomiskt riktig sovställning. Varpå den stackars fadern fick lyssna på femton minuters gallskrik ackompanjerat av åtminstone fem minuters grälande från den argsinta modern (som sett samma sak hända förr - att han aldrig lär sig!).
Till slut flydde vi till en vänlig kollega till O som öppnade sitt hem för oss och bjöd på kaffe och kokosbollar. Q konverserade tonårskatt och son - nej jag menar tvärtom.
I skrivande stund badar det lilla odjuret, övervakad av pappan. Nu ska jag muta honom med tre godnattsagor i förhoppningen att åstadkomma en skrikfri nattning.
Imorgon är en ny dag.
Fotnot: Avslutande av bad resulterade i ännu ett vulkanutbrott, men sedan hade vi det riktigt mysigt med välling och böcker, och Q somnade änglalikt på min arm.
Vulkaniska raseriutbrott varvades med hyperaktivitet. Hur kan en unge vara överallt hela tiden? Och när - NÄR? - kommer han visa minimala tecken på att höra på vad vi säger? Märk väl, vi förväntar oss inte att han ska lyda, men det vore trevligt att inte alltid tala för döva öron. Och hur länge håller egentligen en platt-TV för att man bankar på den med träleksaker och kastar bollar på den?
Vi hade tänkt gå på två husvisningar (mer om detta senare, kanske). Det visade sig vara fel dag, visningarna är imorgon. Vädret var absolut genomjävligt, två plusgrader och snöslask, mina skor och strumpor blev genomblöta. Q somnade i sin vagn men vaknade när han nitiske fader ville placera honom i en mer ergonomiskt riktig sovställning. Varpå den stackars fadern fick lyssna på femton minuters gallskrik ackompanjerat av åtminstone fem minuters grälande från den argsinta modern (som sett samma sak hända förr - att han aldrig lär sig!).
Till slut flydde vi till en vänlig kollega till O som öppnade sitt hem för oss och bjöd på kaffe och kokosbollar. Q konverserade tonårskatt och son - nej jag menar tvärtom.
I skrivande stund badar det lilla odjuret, övervakad av pappan. Nu ska jag muta honom med tre godnattsagor i förhoppningen att åstadkomma en skrikfri nattning.
Imorgon är en ny dag.
Fotnot: Avslutande av bad resulterade i ännu ett vulkanutbrott, men sedan hade vi det riktigt mysigt med välling och böcker, och Q somnade änglalikt på min arm.
2009-01-23
Värdefull och lycklig
I höstas fick vi "skolfoton" på Q, dagmamman anlitar en fotograf som tar både porträttbild och gruppbild. Q är mycket stolt över den senare som vi har ramat in och ställt i hans rum. Han visar den gärna för besökare och pekar ut sina kompisar. (Mamma, vad heter dina kompisar, frågar han ibland. Jag blev lite konfunderad innan jag begrep att han menar mina kollegor. Mina kompisar som jag leker med varje dag.)
Hur som helst tog jag ett av fotona och klistrade på baksidan av ett vykort med Stockholmsmotiv och skrev en kort men innerlig julhälsning till Korea. Till SWS som förmedlat vår adoption. Till Q:s fostermamma som kanske tittar i hans akt. Till vuxne Q som kanske reser tillbaka till Korea och vill se sin akt. Till hans biologiska mamma som kanske, kanske kontaktar förmedlingen och ber att få veta något om sitt barn.
Det vet jag inte om hon får, vi har fått mycket knapphändig information om hur sådant fungerar i Korea. Kanske är det sekretess på detta. Förmodligen vet hon inte ens vilket land Q befinner sig i. Jag skulle gärna se att hon fick både foton och uppgifter om Q. Några juridiska rättigheter till honom har hon inte, men han är ju hennes likaväl som min och O:s. Fast mest är han sin egen, och bäst är kanske att han i framtiden själv får bestämma om han vill ha kontakt med henne.
I perioder tänker jag mycket på henne. Och då minns jag en bok jag läste som tonåring. Törnrosa - Feernas tid, av Ingrid Sjöstrand. Den handlar om en skolklass - flickor - från sju till cirka sexton års ålder. Då som nu grips jag allra mest av Allis' öde, Allis som upplever en intensiv kärlekshistoria när hon är femton år. Det är nog faktiskt den stora kärleken som idag hade haft åtminstone någorlunda framtidsutsikter, men eftersom Allis blir gravid och föräldrar, präst och skola är allsmäktiga, stampas kärleken ut och barnet adopteras bort.
Jag har aldrig kunnat läsa skildringen av förlossningen utan att gråta. För tio år sedan försökte jag beskriva historien för min syster, och skämdes något när jag började gråta högt. Det var långt innan jag visste att mitt barn skulle vara adopterat, att detta till viss del skulle komma att handla om mitt liv - fast ändå inte.
"Hon ber ett biträde om sin väska och tar fram den lilla skjortan, tröjan, blöjorna, navelbindan, kråset och mössan.
-Det är till barnet, säjer hon. Och visar sitt nummer på handleden. 28. Jag har sytt alltihop själv, utom mössan.
Biträdet tar de små kläderna och springer på dörren, med en konstig min i ansiktet. -Ni kan väl tala om för mej hur det är med nummer 28, ropar Allis efter henne. Om hon mår bra?
När Allis ska skrivas ut kommer kuratorn igen och säjer att Allis inte behöver bekymra sig för barnet. Det ska placeras i en lämplig familj i Dalarna, där det kommer att få det så bra.
Kring landskapet Dalarna dras en blödande gräns. Därinnanför är en del av Allis' kött och blod placerat. Och kommer att få det så bra.
....
Allis kan ingenting göra. Hon skottar över alltsammans med läxor, plikter, arbete.
Men det händer att hon stannar vid barnvagnar utanför affärer.
Hur stort är hennes barn nu? Har hennes barn det bra? Hon skyndar sig därifrån med ett plötsligt hugg i ryggen. Hennes barn. Hennes barn."
....
Jag googlar på Q:s biologiska mammas namn. Koreanska namn har flera olika betydelser, man kan välja lite som man vill. Värdefull, sann, lycklig, hoppfull kan hennes namn betyda.
Det låter bra.
För tre år sedan var hon med största säkerhet ledsen och ensam. Jag hoppas så att hennes namn välsignat henne och gett henne en bättre tillvaro idag.
Hur som helst tog jag ett av fotona och klistrade på baksidan av ett vykort med Stockholmsmotiv och skrev en kort men innerlig julhälsning till Korea. Till SWS som förmedlat vår adoption. Till Q:s fostermamma som kanske tittar i hans akt. Till vuxne Q som kanske reser tillbaka till Korea och vill se sin akt. Till hans biologiska mamma som kanske, kanske kontaktar förmedlingen och ber att få veta något om sitt barn.
Det vet jag inte om hon får, vi har fått mycket knapphändig information om hur sådant fungerar i Korea. Kanske är det sekretess på detta. Förmodligen vet hon inte ens vilket land Q befinner sig i. Jag skulle gärna se att hon fick både foton och uppgifter om Q. Några juridiska rättigheter till honom har hon inte, men han är ju hennes likaväl som min och O:s. Fast mest är han sin egen, och bäst är kanske att han i framtiden själv får bestämma om han vill ha kontakt med henne.
I perioder tänker jag mycket på henne. Och då minns jag en bok jag läste som tonåring. Törnrosa - Feernas tid, av Ingrid Sjöstrand. Den handlar om en skolklass - flickor - från sju till cirka sexton års ålder. Då som nu grips jag allra mest av Allis' öde, Allis som upplever en intensiv kärlekshistoria när hon är femton år. Det är nog faktiskt den stora kärleken som idag hade haft åtminstone någorlunda framtidsutsikter, men eftersom Allis blir gravid och föräldrar, präst och skola är allsmäktiga, stampas kärleken ut och barnet adopteras bort.
Jag har aldrig kunnat läsa skildringen av förlossningen utan att gråta. För tio år sedan försökte jag beskriva historien för min syster, och skämdes något när jag började gråta högt. Det var långt innan jag visste att mitt barn skulle vara adopterat, att detta till viss del skulle komma att handla om mitt liv - fast ändå inte.
"Hon ber ett biträde om sin väska och tar fram den lilla skjortan, tröjan, blöjorna, navelbindan, kråset och mössan.
-Det är till barnet, säjer hon. Och visar sitt nummer på handleden. 28. Jag har sytt alltihop själv, utom mössan.
Biträdet tar de små kläderna och springer på dörren, med en konstig min i ansiktet. -Ni kan väl tala om för mej hur det är med nummer 28, ropar Allis efter henne. Om hon mår bra?
När Allis ska skrivas ut kommer kuratorn igen och säjer att Allis inte behöver bekymra sig för barnet. Det ska placeras i en lämplig familj i Dalarna, där det kommer att få det så bra.
Kring landskapet Dalarna dras en blödande gräns. Därinnanför är en del av Allis' kött och blod placerat. Och kommer att få det så bra.
....
Allis kan ingenting göra. Hon skottar över alltsammans med läxor, plikter, arbete.
Men det händer att hon stannar vid barnvagnar utanför affärer.
Hur stort är hennes barn nu? Har hennes barn det bra? Hon skyndar sig därifrån med ett plötsligt hugg i ryggen. Hennes barn. Hennes barn."
....
Jag googlar på Q:s biologiska mammas namn. Koreanska namn har flera olika betydelser, man kan välja lite som man vill. Värdefull, sann, lycklig, hoppfull kan hennes namn betyda.
Det låter bra.
För tre år sedan var hon med största säkerhet ledsen och ensam. Jag hoppas så att hennes namn välsignat henne och gett henne en bättre tillvaro idag.
Värdefull och lycklig
I höstas fick vi "skolfoton" på Q, dagmamman anlitar en fotograf som tar både porträttbild och gruppbild. Q är mycket stolt över den senare som vi har ramat in och ställt i hans rum. Han visar den gärna för besökare och pekar ut sina kompisar. (Mamma, vad heter dina kompisar, frågar han ibland. Jag blev lite konfunderad innan jag begrep att han menar mina kollegor. Mina kompisar som jag leker med varje dag.)
Hur som helst tog jag ett av fotona och klistrade på baksidan av ett vykort med Stockholmsmotiv och skrev en kort men innerlig julhälsning till Korea. Till SWS som förmedlat vår adoption. Till Q:s fostermamma som kanske tittar i hans akt. Till vuxne Q som kanske reser tillbaka till Korea och vill se sin akt. Till hans biologiska mamma som kanske, kanske kontaktar förmedlingen och ber att få veta något om sitt barn.
Det vet jag inte om hon får, vi har fått mycket knapphändig information om hur sådant fungerar i Korea. Kanske är det sekretess på detta. Förmodligen vet hon inte ens vilket land Q befinner sig i. Jag skulle gärna se att hon fick både foton och uppgifter om Q. Några juridiska rättigheter till honom har hon inte, men han är ju hennes likaväl som min och O:s. Fast mest är han sin egen, och bäst är kanske att han i framtiden själv får bestämma om han vill ha kontakt med henne.
I perioder tänker jag mycket på henne. Och då minns jag en bok jag läste som tonåring. Törnrosa - Feernas tid, av Ingrid Sjöstrand. Den handlar om en skolklass - flickor - från sju till cirka sexton års ålder. Då som nu grips jag allra mest av Allis' öde, Allis som upplever en intensiv kärlekshistoria när hon är femton år. Det är nog faktiskt den stora kärleken som idag hade haft åtminstone någorlunda framtidsutsikter, men eftersom Allis blir gravid och föräldrar, präst och skola är allsmäktiga, stampas kärleken ut och barnet adopteras bort.
Jag har aldrig kunnat läsa skildringen av förlossningen utan att gråta. För tio år sedan försökte jag beskriva historien för min syster, och skämdes något när jag började gråta högt. Det var långt innan jag visste att mitt barn skulle vara adopterat, att detta till viss del skulle komma att handla om mitt liv - fast ändå inte.
"Hon ber ett biträde om sin väska och tar fram den lilla skjortan, tröjan, blöjorna, navelbindan, kråset och mössan.
-Det är till barnet, säjer hon. Och visar sitt nummer på handleden. 28. Jag har sytt alltihop själv, utom mössan.
Biträdet tar de små kläderna och springer på dörren, med en konstig min i ansiktet. -Ni kan väl tala om för mej hur det är med nummer 28, ropar Allis efter henne. Om hon mår bra?
När Allis ska skrivas ut kommer kuratorn igen och säjer att Allis inte behöver bekymra sig för barnet. Det ska placeras i en lämplig familj i Dalarna, där det kommer att få det så bra.
Kring landskapet Dalarna dras en blödande gräns. Därinnanför är en del av Allis' kött och blod placerat. Och kommer att få det så bra.
....
Allis kan ingenting göra. Hon skottar över alltsammans med läxor, plikter, arbete.
Men det händer att hon stannar vid barnvagnar utanför affärer.
Hur stort är hennes barn nu? Har hennes barn det bra? Hon skyndar sig därifrån med ett plötsligt hugg i ryggen. Hennes barn. Hennes barn."
....
Jag googlar på Q:s biologiska mammas namn. Koreanska namn har flera olika betydelser, man kan välja lite som man vill. Värdefull, sann, lycklig, hoppfull kan hennes namn betyda.
Det låter bra.
För tre år sedan var hon med största säkerhet ledsen och ensam. Jag hoppas så att hennes namn välsignat henne och gett henne en bättre tillvaro idag.
Hur som helst tog jag ett av fotona och klistrade på baksidan av ett vykort med Stockholmsmotiv och skrev en kort men innerlig julhälsning till Korea. Till SWS som förmedlat vår adoption. Till Q:s fostermamma som kanske tittar i hans akt. Till vuxne Q som kanske reser tillbaka till Korea och vill se sin akt. Till hans biologiska mamma som kanske, kanske kontaktar förmedlingen och ber att få veta något om sitt barn.
Det vet jag inte om hon får, vi har fått mycket knapphändig information om hur sådant fungerar i Korea. Kanske är det sekretess på detta. Förmodligen vet hon inte ens vilket land Q befinner sig i. Jag skulle gärna se att hon fick både foton och uppgifter om Q. Några juridiska rättigheter till honom har hon inte, men han är ju hennes likaväl som min och O:s. Fast mest är han sin egen, och bäst är kanske att han i framtiden själv får bestämma om han vill ha kontakt med henne.
I perioder tänker jag mycket på henne. Och då minns jag en bok jag läste som tonåring. Törnrosa - Feernas tid, av Ingrid Sjöstrand. Den handlar om en skolklass - flickor - från sju till cirka sexton års ålder. Då som nu grips jag allra mest av Allis' öde, Allis som upplever en intensiv kärlekshistoria när hon är femton år. Det är nog faktiskt den stora kärleken som idag hade haft åtminstone någorlunda framtidsutsikter, men eftersom Allis blir gravid och föräldrar, präst och skola är allsmäktiga, stampas kärleken ut och barnet adopteras bort.
Jag har aldrig kunnat läsa skildringen av förlossningen utan att gråta. För tio år sedan försökte jag beskriva historien för min syster, och skämdes något när jag började gråta högt. Det var långt innan jag visste att mitt barn skulle vara adopterat, att detta till viss del skulle komma att handla om mitt liv - fast ändå inte.
"Hon ber ett biträde om sin väska och tar fram den lilla skjortan, tröjan, blöjorna, navelbindan, kråset och mössan.
-Det är till barnet, säjer hon. Och visar sitt nummer på handleden. 28. Jag har sytt alltihop själv, utom mössan.
Biträdet tar de små kläderna och springer på dörren, med en konstig min i ansiktet. -Ni kan väl tala om för mej hur det är med nummer 28, ropar Allis efter henne. Om hon mår bra?
När Allis ska skrivas ut kommer kuratorn igen och säjer att Allis inte behöver bekymra sig för barnet. Det ska placeras i en lämplig familj i Dalarna, där det kommer att få det så bra.
Kring landskapet Dalarna dras en blödande gräns. Därinnanför är en del av Allis' kött och blod placerat. Och kommer att få det så bra.
....
Allis kan ingenting göra. Hon skottar över alltsammans med läxor, plikter, arbete.
Men det händer att hon stannar vid barnvagnar utanför affärer.
Hur stort är hennes barn nu? Har hennes barn det bra? Hon skyndar sig därifrån med ett plötsligt hugg i ryggen. Hennes barn. Hennes barn."
....
Jag googlar på Q:s biologiska mammas namn. Koreanska namn har flera olika betydelser, man kan välja lite som man vill. Värdefull, sann, lycklig, hoppfull kan hennes namn betyda.
Det låter bra.
För tre år sedan var hon med största säkerhet ledsen och ensam. Jag hoppas så att hennes namn välsignat henne och gett henne en bättre tillvaro idag.
2009-01-21
Beröm, igen
Jag funderar på en sak. Hur framför man positiv feedback, eller på ren svenska - beröm på bästa sätt? Spelar det roll om mottagaren är kvinna eller man?
För det är ett tag nu som jag har tänkt på att mina tappra försök att vara den sorts chef jag själv vill ha, nämligen den som delar ut beröm när det är välförtjänt, oftast tycks falla på hälleberget.
Eller?
Idag talade jag om för en av mina ingenjörer att han gjorde ett strålande jobb strax före jul. Han slet flera dagar och kvällar i rad för att möta en deadline, och tack vare honom fick jag som julklapp ett samtal från en tidigare missnöjd kund som nu var nöjd och glad.
Såklart vidarebefordrade jag omedelbart detta till hela projektgruppen, men idag kom vi in på ämnet igen och jag sa det han förtjänar att höra. Att jag såg hur hårt han jobbade, och att jag uppskattade det.
Själv fick jag fint beröm häromdagen, min fackpampskollega tyckte att jag skrivit ett mycket bra mejl till företagsledningen om årets lönerevision. Jag blev glad och sa tack, det var roligt att höra, vad snäll du är som säger så.
Min hårt arbetande ingenjör reagerade inte alls så. Han rodnade lätt, skruvade på sig, muttrade något och såg överhuvudtaget väldigt obekväm ut.
Gör jag fel? Tror han att jag stöter på honom? Tycker han att det är så obehagligt som det ser ut? Eller blir han i själva verket glad men är så ovan vid situationen att han inte vet vad han ska svara?
För det är ett tag nu som jag har tänkt på att mina tappra försök att vara den sorts chef jag själv vill ha, nämligen den som delar ut beröm när det är välförtjänt, oftast tycks falla på hälleberget.
Eller?
Idag talade jag om för en av mina ingenjörer att han gjorde ett strålande jobb strax före jul. Han slet flera dagar och kvällar i rad för att möta en deadline, och tack vare honom fick jag som julklapp ett samtal från en tidigare missnöjd kund som nu var nöjd och glad.
Såklart vidarebefordrade jag omedelbart detta till hela projektgruppen, men idag kom vi in på ämnet igen och jag sa det han förtjänar att höra. Att jag såg hur hårt han jobbade, och att jag uppskattade det.
Själv fick jag fint beröm häromdagen, min fackpampskollega tyckte att jag skrivit ett mycket bra mejl till företagsledningen om årets lönerevision. Jag blev glad och sa tack, det var roligt att höra, vad snäll du är som säger så.
Min hårt arbetande ingenjör reagerade inte alls så. Han rodnade lätt, skruvade på sig, muttrade något och såg överhuvudtaget väldigt obekväm ut.
Gör jag fel? Tror han att jag stöter på honom? Tycker han att det är så obehagligt som det ser ut? Eller blir han i själva verket glad men är så ovan vid situationen att han inte vet vad han ska svara?
Beröm, igen
Jag funderar på en sak. Hur framför man positiv feedback, eller på ren svenska - beröm på bästa sätt? Spelar det roll om mottagaren är kvinna eller man?
För det är ett tag nu som jag har tänkt på att mina tappra försök att vara den sorts chef jag själv vill ha, nämligen den som delar ut beröm när det är välförtjänt, oftast tycks falla på hälleberget.
Eller?
Idag talade jag om för en av mina ingenjörer att han gjorde ett strålande jobb strax före jul. Han slet flera dagar och kvällar i rad för att möta en deadline, och tack vare honom fick jag som julklapp ett samtal från en tidigare missnöjd kund som nu var nöjd och glad.
Såklart vidarebefordrade jag omedelbart detta till hela projektgruppen, men idag kom vi in på ämnet igen och jag sa det han förtjänar att höra. Att jag såg hur hårt han jobbade, och att jag uppskattade det.
Själv fick jag fint beröm häromdagen, min fackpampskollega tyckte att jag skrivit ett mycket bra mejl till företagsledningen om årets lönerevision. Jag blev glad och sa tack, det var roligt att höra, vad snäll du är som säger så.
Min hårt arbetande ingenjör reagerade inte alls så. Han rodnade lätt, skruvade på sig, muttrade något och såg överhuvudtaget väldigt obekväm ut.
Gör jag fel? Tror han att jag stöter på honom? Tycker han att det är så obehagligt som det ser ut? Eller blir han i själva verket glad men är så ovan vid situationen att han inte vet vad han ska svara?
För det är ett tag nu som jag har tänkt på att mina tappra försök att vara den sorts chef jag själv vill ha, nämligen den som delar ut beröm när det är välförtjänt, oftast tycks falla på hälleberget.
Eller?
Idag talade jag om för en av mina ingenjörer att han gjorde ett strålande jobb strax före jul. Han slet flera dagar och kvällar i rad för att möta en deadline, och tack vare honom fick jag som julklapp ett samtal från en tidigare missnöjd kund som nu var nöjd och glad.
Såklart vidarebefordrade jag omedelbart detta till hela projektgruppen, men idag kom vi in på ämnet igen och jag sa det han förtjänar att höra. Att jag såg hur hårt han jobbade, och att jag uppskattade det.
Själv fick jag fint beröm häromdagen, min fackpampskollega tyckte att jag skrivit ett mycket bra mejl till företagsledningen om årets lönerevision. Jag blev glad och sa tack, det var roligt att höra, vad snäll du är som säger så.
Min hårt arbetande ingenjör reagerade inte alls så. Han rodnade lätt, skruvade på sig, muttrade något och såg överhuvudtaget väldigt obekväm ut.
Gör jag fel? Tror han att jag stöter på honom? Tycker han att det är så obehagligt som det ser ut? Eller blir han i själva verket glad men är så ovan vid situationen att han inte vet vad han ska svara?
2009-01-20
Glimt från 2006
Anteckningar från den 11 december 2006, då Q hade varit vår i cirka fem veckor:
"Morgon. Jag ligger och trynar och känner mig iakttagen. Svarta ögon och en guppande napp fem centimeter från mitt ansikte.
Borrar in ansiktet vid min hals när han sitter i bärsjal. Hans blöta vidöppna mun mot huden. Jag trodde att jag skulle tycka dregel var äckligt, men det stör mig inte ett dugg.
Varggrinet han har lagt sig till med de senaste dagarna, med skrynklad näsa.
Att han plötsligt har kommit på att det jag äter är gott! Gnäll och kink tystnade abrupt när han såg att jag åt lussekatt. Kryp fram till min stol, resa sig, iaktta lussekattens väg från bordet till min mun. När jag lyfte upp honom på mitt knä gapade han som en fågelunge och mumsade sedan under tystnad.
Jättepussen han väckte mig med härommorgonen. Eller vad man nu ska kalla det när man lägger sitt (blöta) gap mot mammas kind. Någon sorts ömhetsbetygelse var det nog.
När han har lekt en stund på sin lekmatta och upptäcker att jag sitter en bit bort. Hur han tar kurs på mig och kryper fram till mig under kvitter och glädjetjut. Vilken kärleksförklaring!"
Känslorna sköljer över mig igen. Ja jösses som det var. Och som det är. Helvetes jävlar vilken tur vi har haft. Det var värt varenda sekund. Varenda tår. Varenda krona.
"Morgon. Jag ligger och trynar och känner mig iakttagen. Svarta ögon och en guppande napp fem centimeter från mitt ansikte.
Borrar in ansiktet vid min hals när han sitter i bärsjal. Hans blöta vidöppna mun mot huden. Jag trodde att jag skulle tycka dregel var äckligt, men det stör mig inte ett dugg.
Varggrinet han har lagt sig till med de senaste dagarna, med skrynklad näsa.
Att han plötsligt har kommit på att det jag äter är gott! Gnäll och kink tystnade abrupt när han såg att jag åt lussekatt. Kryp fram till min stol, resa sig, iaktta lussekattens väg från bordet till min mun. När jag lyfte upp honom på mitt knä gapade han som en fågelunge och mumsade sedan under tystnad.
Jättepussen han väckte mig med härommorgonen. Eller vad man nu ska kalla det när man lägger sitt (blöta) gap mot mammas kind. Någon sorts ömhetsbetygelse var det nog.
När han har lekt en stund på sin lekmatta och upptäcker att jag sitter en bit bort. Hur han tar kurs på mig och kryper fram till mig under kvitter och glädjetjut. Vilken kärleksförklaring!"
Känslorna sköljer över mig igen. Ja jösses som det var. Och som det är. Helvetes jävlar vilken tur vi har haft. Det var värt varenda sekund. Varenda tår. Varenda krona.
Glimt från 2006
Anteckningar från den 11 december 2006, då Q hade varit vår i cirka fem veckor:
"Morgon. Jag ligger och trynar och känner mig iakttagen. Svarta ögon och en guppande napp fem centimeter från mitt ansikte.
Borrar in ansiktet vid min hals när han sitter i bärsjal. Hans blöta vidöppna mun mot huden. Jag trodde att jag skulle tycka dregel var äckligt, men det stör mig inte ett dugg.
Varggrinet han har lagt sig till med de senaste dagarna, med skrynklad näsa.
Att han plötsligt har kommit på att det jag äter är gott! Gnäll och kink tystnade abrupt när han såg att jag åt lussekatt. Kryp fram till min stol, resa sig, iaktta lussekattens väg från bordet till min mun. När jag lyfte upp honom på mitt knä gapade han som en fågelunge och mumsade sedan under tystnad.
Jättepussen han väckte mig med härommorgonen. Eller vad man nu ska kalla det när man lägger sitt (blöta) gap mot mammas kind. Någon sorts ömhetsbetygelse var det nog.
När han har lekt en stund på sin lekmatta och upptäcker att jag sitter en bit bort. Hur han tar kurs på mig och kryper fram till mig under kvitter och glädjetjut. Vilken kärleksförklaring!"
Känslorna sköljer över mig igen. Ja jösses som det var. Och som det är. Helvetes jävlar vilken tur vi har haft. Det var värt varenda sekund. Varenda tår. Varenda krona.
"Morgon. Jag ligger och trynar och känner mig iakttagen. Svarta ögon och en guppande napp fem centimeter från mitt ansikte.
Borrar in ansiktet vid min hals när han sitter i bärsjal. Hans blöta vidöppna mun mot huden. Jag trodde att jag skulle tycka dregel var äckligt, men det stör mig inte ett dugg.
Varggrinet han har lagt sig till med de senaste dagarna, med skrynklad näsa.
Att han plötsligt har kommit på att det jag äter är gott! Gnäll och kink tystnade abrupt när han såg att jag åt lussekatt. Kryp fram till min stol, resa sig, iaktta lussekattens väg från bordet till min mun. När jag lyfte upp honom på mitt knä gapade han som en fågelunge och mumsade sedan under tystnad.
Jättepussen han väckte mig med härommorgonen. Eller vad man nu ska kalla det när man lägger sitt (blöta) gap mot mammas kind. Någon sorts ömhetsbetygelse var det nog.
När han har lekt en stund på sin lekmatta och upptäcker att jag sitter en bit bort. Hur han tar kurs på mig och kryper fram till mig under kvitter och glädjetjut. Vilken kärleksförklaring!"
Känslorna sköljer över mig igen. Ja jösses som det var. Och som det är. Helvetes jävlar vilken tur vi har haft. Det var värt varenda sekund. Varenda tår. Varenda krona.
2009-01-19
Dumburk?
Mamma ringde igår och hade läst en artikel i SvD om att det är jättefarligt och allmänt förkastligt för små barn att titta på TV. Och att det är superduper-icke-rekommendabelt att låta dem titta på TV utan sällskap för man vet aldrig vilka hemskheter som dyker upp.
Jo jag vet.
Expertisen skulle troligen dåna om de kände till våra (d v s Q:s) TV-vanor. I söndags morse steg vi upp klockan sju. Jag slog på Barnkanalen, tog med täcke och kudde till soffan och nanade sött i en liten timme medan Q tittade. Hemskt, eller hur. Fast när det kom en film om en drake vaknade jag till och frågade om det var läskigt och om han ville krypa ner till mig. Läskigt nej, för draken var snäll. Men krypa ner kunde han tänka sig.
Å andra sidan tänker jag på syrrans examenskalas förra helgen, då Q höll ut till halv elva och gick från gäst till gäst och konverserade. När vi sa adjö kom folk i klasar och bubblade om vilket fantastiskt barn vi har. (Jag förväntar mig en baby-boom bland min systers kompisar framöver). En av dem relaterade följande dialog:
Q: Vad heter du?
N: Nicholas.
Q: Jaha. Som tomten!
Vår son, tre år i mars. Och så säger de att det är skadligt med TV.
Jo jag vet.
Expertisen skulle troligen dåna om de kände till våra (d v s Q:s) TV-vanor. I söndags morse steg vi upp klockan sju. Jag slog på Barnkanalen, tog med täcke och kudde till soffan och nanade sött i en liten timme medan Q tittade. Hemskt, eller hur. Fast när det kom en film om en drake vaknade jag till och frågade om det var läskigt och om han ville krypa ner till mig. Läskigt nej, för draken var snäll. Men krypa ner kunde han tänka sig.
Å andra sidan tänker jag på syrrans examenskalas förra helgen, då Q höll ut till halv elva och gick från gäst till gäst och konverserade. När vi sa adjö kom folk i klasar och bubblade om vilket fantastiskt barn vi har. (Jag förväntar mig en baby-boom bland min systers kompisar framöver). En av dem relaterade följande dialog:
Q: Vad heter du?
N: Nicholas.
Q: Jaha. Som tomten!
Vår son, tre år i mars. Och så säger de att det är skadligt med TV.
Dumburk?
Mamma ringde igår och hade läst en artikel i SvD om att det är jättefarligt och allmänt förkastligt för små barn att titta på TV. Och att det är superduper-icke-rekommendabelt att låta dem titta på TV utan sällskap för man vet aldrig vilka hemskheter som dyker upp.
Jo jag vet.
Expertisen skulle troligen dåna om de kände till våra (d v s Q:s) TV-vanor. I söndags morse steg vi upp klockan sju. Jag slog på Barnkanalen, tog med täcke och kudde till soffan och nanade sött i en liten timme medan Q tittade. Hemskt, eller hur. Fast när det kom en film om en drake vaknade jag till och frågade om det var läskigt och om han ville krypa ner till mig. Läskigt nej, för draken var snäll. Men krypa ner kunde han tänka sig.
Å andra sidan tänker jag på syrrans examenskalas förra helgen, då Q höll ut till halv elva och gick från gäst till gäst och konverserade. När vi sa adjö kom folk i klasar och bubblade om vilket fantastiskt barn vi har. (Jag förväntar mig en baby-boom bland min systers kompisar framöver). En av dem relaterade följande dialog:
Q: Vad heter du?
N: Nicholas.
Q: Jaha. Som tomten!
Vår son, tre år i mars. Och så säger de att det är skadligt med TV.
Jo jag vet.
Expertisen skulle troligen dåna om de kände till våra (d v s Q:s) TV-vanor. I söndags morse steg vi upp klockan sju. Jag slog på Barnkanalen, tog med täcke och kudde till soffan och nanade sött i en liten timme medan Q tittade. Hemskt, eller hur. Fast när det kom en film om en drake vaknade jag till och frågade om det var läskigt och om han ville krypa ner till mig. Läskigt nej, för draken var snäll. Men krypa ner kunde han tänka sig.
Å andra sidan tänker jag på syrrans examenskalas förra helgen, då Q höll ut till halv elva och gick från gäst till gäst och konverserade. När vi sa adjö kom folk i klasar och bubblade om vilket fantastiskt barn vi har. (Jag förväntar mig en baby-boom bland min systers kompisar framöver). En av dem relaterade följande dialog:
Q: Vad heter du?
N: Nicholas.
Q: Jaha. Som tomten!
Vår son, tre år i mars. Och så säger de att det är skadligt med TV.
Panta rei
Allt flyter, minns jag från filosofitimmarna i gymnasiet (några av de allra roligaste timmarna för övrigt, jag våndades över att välja mellan psykologi och filosofi men ångrade inte att jag valde det senare).
Allt flyter när jag sjunker ner på tunnelbanesätet. Klockan är strax före nio och Q är avlämnad hos dagmamman, pigg och glad bankar han sin nallebjörn i bästa kompisens huvud och ignorerar alla tillsägelser. Pappa har det bra, vet jag efter att ha talat med honom dagen innan. Ett långt samtal, nu behöver jag inte ringa på några dagar. En blick på mejlkorgen i mobilen, inga större katastrofer tycks ha inträffat, inget som inte kan vänta tills jag är på plats på jobbet.
Allt flyter, jag flyter med. Nu väntar cirka fyrtio minuters lugn och ro med en bok. Minuter som bara tillhör mig.
Allt flyter när jag sjunker ner på tunnelbanesätet. Klockan är strax före nio och Q är avlämnad hos dagmamman, pigg och glad bankar han sin nallebjörn i bästa kompisens huvud och ignorerar alla tillsägelser. Pappa har det bra, vet jag efter att ha talat med honom dagen innan. Ett långt samtal, nu behöver jag inte ringa på några dagar. En blick på mejlkorgen i mobilen, inga större katastrofer tycks ha inträffat, inget som inte kan vänta tills jag är på plats på jobbet.
Allt flyter, jag flyter med. Nu väntar cirka fyrtio minuters lugn och ro med en bok. Minuter som bara tillhör mig.
Panta rei
Allt flyter, minns jag från filosofitimmarna i gymnasiet (några av de allra roligaste timmarna för övrigt, jag våndades över att välja mellan psykologi och filosofi men ångrade inte att jag valde det senare).
Allt flyter när jag sjunker ner på tunnelbanesätet. Klockan är strax före nio och Q är avlämnad hos dagmamman, pigg och glad bankar han sin nallebjörn i bästa kompisens huvud och ignorerar alla tillsägelser. Pappa har det bra, vet jag efter att ha talat med honom dagen innan. Ett långt samtal, nu behöver jag inte ringa på några dagar. En blick på mejlkorgen i mobilen, inga större katastrofer tycks ha inträffat, inget som inte kan vänta tills jag är på plats på jobbet.
Allt flyter, jag flyter med. Nu väntar cirka fyrtio minuters lugn och ro med en bok. Minuter som bara tillhör mig.
Allt flyter när jag sjunker ner på tunnelbanesätet. Klockan är strax före nio och Q är avlämnad hos dagmamman, pigg och glad bankar han sin nallebjörn i bästa kompisens huvud och ignorerar alla tillsägelser. Pappa har det bra, vet jag efter att ha talat med honom dagen innan. Ett långt samtal, nu behöver jag inte ringa på några dagar. En blick på mejlkorgen i mobilen, inga större katastrofer tycks ha inträffat, inget som inte kan vänta tills jag är på plats på jobbet.
Allt flyter, jag flyter med. Nu väntar cirka fyrtio minuters lugn och ro med en bok. Minuter som bara tillhör mig.
2009-01-17
Nummer två
Min närmaste granne i kontorslandskapet är också projektledare och dessutom en genomsnäll kille som kan blixtra till med oväntat vass humor ibland. Vi har ganska roligt ihop. Vi pratar om jobbet, husletning, helgplaner, senast lästa böcker och så vidare. Den efterlysning jag utfärdade i våras (längst ner i inlägget) är väl inte helt uppfylld, men på god väg.
Första gången vi träffades var på personalfesten för ett år sedan. Som jag minns det var ingen av oss mer än salongsberusad. Men hur det nu var så hade han över bardisken plötsligt berättat för mig, som han känt i några timmar, att han och hustrun var ofrivilligt barnlösa och väntade i IVF-kö. (Detta efter att jag lyckobubblat om Q och Korea förstås.)
Sedan dess har vi aldrig berört ämnet. Inte vet jag om det berodde på berusningen att det alls kom upp. Därför har jag inte velat fråga. Däremot skulle jag gärna vilja förmedla att jag gärna lyssnar och deltar om behov finns, men hur tusan gör man det på ett finkänsligt sätt?
Idag småsnackade vi som vanligt om husletning och renoveringar, aktuella ämnen i bådas våra liv. Jag sa något om att det vore underbart att bo i hus, men eftersom vi har en egen skruttig sommarstuga och ett samägt ännu skruttigare sommarhus på västkusten, har vi inga fritidsproblem.
"Hur är det med det att få barn nummer två, tar det mycket energi?", frågade han då (för jag är öppen på jobbet med att vi håller på med hemutredning). Och jag visste knappt vad jag skulle svara.
Därför att jag anade bakgrunden till frågan. Oron som jag själv känt, hur ska vi orka med ännu en lång och jobbig process?
Just därför vågade jag knappt säga som det är, med risk för att låta avfärdande och flåshurtig. Att projekt barn nummer två inte upptar mina tankar mer än någon gång i veckan, högst. Att vi hittills träffat vår socialsekreterare tre gånger, varav två på hennes kontor och en hemma hos oss. Det senare tillfället var Q:s show, han bjöd in henne att leka i hans rum och konverserade ivrigt om nallar, pussel och fotot på dagmammegruppen. Han uppförde sig fullkomligt exemplariskt och bedårande.
Att det den här gången känns osannolikt ostressat och avslappnat. Utredningen blir väl klar framåt våren. Eller sommaren kanske. Sedan ska vi väl ringa till AC. Om vi orkar lyfta luren innan det blir semester. Att detta så småningom ska resultera i ett barn känns minst sagt overkligt. Det jag kan föreställa mig och glädjas åt, är att få åka till Korea igen, och att få göra det med Q.
Livet är bra märkligt. Att känna så här efter att så länge ha levt med känslan av att det är för sent, det var min tur för länge sedan, jag borde ha haft två barn nu.
Kanske var det ungefär detta jag skulle ha sagt till min kollega.
Första gången vi träffades var på personalfesten för ett år sedan. Som jag minns det var ingen av oss mer än salongsberusad. Men hur det nu var så hade han över bardisken plötsligt berättat för mig, som han känt i några timmar, att han och hustrun var ofrivilligt barnlösa och väntade i IVF-kö. (Detta efter att jag lyckobubblat om Q och Korea förstås.)
Sedan dess har vi aldrig berört ämnet. Inte vet jag om det berodde på berusningen att det alls kom upp. Därför har jag inte velat fråga. Däremot skulle jag gärna vilja förmedla att jag gärna lyssnar och deltar om behov finns, men hur tusan gör man det på ett finkänsligt sätt?
Idag småsnackade vi som vanligt om husletning och renoveringar, aktuella ämnen i bådas våra liv. Jag sa något om att det vore underbart att bo i hus, men eftersom vi har en egen skruttig sommarstuga och ett samägt ännu skruttigare sommarhus på västkusten, har vi inga fritidsproblem.
"Hur är det med det att få barn nummer två, tar det mycket energi?", frågade han då (för jag är öppen på jobbet med att vi håller på med hemutredning). Och jag visste knappt vad jag skulle svara.
Därför att jag anade bakgrunden till frågan. Oron som jag själv känt, hur ska vi orka med ännu en lång och jobbig process?
Just därför vågade jag knappt säga som det är, med risk för att låta avfärdande och flåshurtig. Att projekt barn nummer två inte upptar mina tankar mer än någon gång i veckan, högst. Att vi hittills träffat vår socialsekreterare tre gånger, varav två på hennes kontor och en hemma hos oss. Det senare tillfället var Q:s show, han bjöd in henne att leka i hans rum och konverserade ivrigt om nallar, pussel och fotot på dagmammegruppen. Han uppförde sig fullkomligt exemplariskt och bedårande.
Att det den här gången känns osannolikt ostressat och avslappnat. Utredningen blir väl klar framåt våren. Eller sommaren kanske. Sedan ska vi väl ringa till AC. Om vi orkar lyfta luren innan det blir semester. Att detta så småningom ska resultera i ett barn känns minst sagt overkligt. Det jag kan föreställa mig och glädjas åt, är att få åka till Korea igen, och att få göra det med Q.
Livet är bra märkligt. Att känna så här efter att så länge ha levt med känslan av att det är för sent, det var min tur för länge sedan, jag borde ha haft två barn nu.
Kanske var det ungefär detta jag skulle ha sagt till min kollega.
Nummer två
Min närmaste granne i kontorslandskapet är också projektledare och dessutom en genomsnäll kille som kan blixtra till med oväntat vass humor ibland. Vi har ganska roligt ihop. Vi pratar om jobbet, husletning, helgplaner, senast lästa böcker och så vidare. Den efterlysning jag utfärdade i våras (längst ner i inlägget) är väl inte helt uppfylld, men på god väg.
Första gången vi träffades var på personalfesten för ett år sedan. Som jag minns det var ingen av oss mer än salongsberusad. Men hur det nu var så hade han över bardisken plötsligt berättat för mig, som han känt i några timmar, att han och hustrun var ofrivilligt barnlösa och väntade i IVF-kö. (Detta efter att jag lyckobubblat om Q och Korea förstås.)
Sedan dess har vi aldrig berört ämnet. Inte vet jag om det berodde på berusningen att det alls kom upp. Därför har jag inte velat fråga. Däremot skulle jag gärna vilja förmedla att jag gärna lyssnar och deltar om behov finns, men hur tusan gör man det på ett finkänsligt sätt?
Idag småsnackade vi som vanligt om husletning och renoveringar, aktuella ämnen i bådas våra liv. Jag sa något om att det vore underbart att bo i hus, men eftersom vi har en egen skruttig sommarstuga och ett samägt ännu skruttigare sommarhus på västkusten, har vi inga fritidsproblem.
"Hur är det med det att få barn nummer två, tar det mycket energi?", frågade han då (för jag är öppen på jobbet med att vi håller på med hemutredning). Och jag visste knappt vad jag skulle svara.
Därför att jag anade bakgrunden till frågan. Oron som jag själv känt, hur ska vi orka med ännu en lång och jobbig process?
Just därför vågade jag knappt säga som det är, med risk för att låta avfärdande och flåshurtig. Att projekt barn nummer två inte upptar mina tankar mer än någon gång i veckan, högst. Att vi hittills träffat vår socialsekreterare tre gånger, varav två på hennes kontor och en hemma hos oss. Det senare tillfället var Q:s show, han bjöd in henne att leka i hans rum och konverserade ivrigt om nallar, pussel och fotot på dagmammegruppen. Han uppförde sig fullkomligt exemplariskt och bedårande.
Att det den här gången känns osannolikt ostressat och avslappnat. Utredningen blir väl klar framåt våren. Eller sommaren kanske. Sedan ska vi väl ringa till AC. Om vi orkar lyfta luren innan det blir semester. Att detta så småningom ska resultera i ett barn känns minst sagt overkligt. Det jag kan föreställa mig och glädjas åt, är att få åka till Korea igen, och att få göra det med Q.
Livet är bra märkligt. Att känna så här efter att så länge ha levt med känslan av att det är för sent, det var min tur för länge sedan, jag borde ha haft två barn nu.
Kanske var det ungefär detta jag skulle ha sagt till min kollega.
Första gången vi träffades var på personalfesten för ett år sedan. Som jag minns det var ingen av oss mer än salongsberusad. Men hur det nu var så hade han över bardisken plötsligt berättat för mig, som han känt i några timmar, att han och hustrun var ofrivilligt barnlösa och väntade i IVF-kö. (Detta efter att jag lyckobubblat om Q och Korea förstås.)
Sedan dess har vi aldrig berört ämnet. Inte vet jag om det berodde på berusningen att det alls kom upp. Därför har jag inte velat fråga. Däremot skulle jag gärna vilja förmedla att jag gärna lyssnar och deltar om behov finns, men hur tusan gör man det på ett finkänsligt sätt?
Idag småsnackade vi som vanligt om husletning och renoveringar, aktuella ämnen i bådas våra liv. Jag sa något om att det vore underbart att bo i hus, men eftersom vi har en egen skruttig sommarstuga och ett samägt ännu skruttigare sommarhus på västkusten, har vi inga fritidsproblem.
"Hur är det med det att få barn nummer två, tar det mycket energi?", frågade han då (för jag är öppen på jobbet med att vi håller på med hemutredning). Och jag visste knappt vad jag skulle svara.
Därför att jag anade bakgrunden till frågan. Oron som jag själv känt, hur ska vi orka med ännu en lång och jobbig process?
Just därför vågade jag knappt säga som det är, med risk för att låta avfärdande och flåshurtig. Att projekt barn nummer två inte upptar mina tankar mer än någon gång i veckan, högst. Att vi hittills träffat vår socialsekreterare tre gånger, varav två på hennes kontor och en hemma hos oss. Det senare tillfället var Q:s show, han bjöd in henne att leka i hans rum och konverserade ivrigt om nallar, pussel och fotot på dagmammegruppen. Han uppförde sig fullkomligt exemplariskt och bedårande.
Att det den här gången känns osannolikt ostressat och avslappnat. Utredningen blir väl klar framåt våren. Eller sommaren kanske. Sedan ska vi väl ringa till AC. Om vi orkar lyfta luren innan det blir semester. Att detta så småningom ska resultera i ett barn känns minst sagt overkligt. Det jag kan föreställa mig och glädjas åt, är att få åka till Korea igen, och att få göra det med Q.
Livet är bra märkligt. Att känna så här efter att så länge ha levt med känslan av att det är för sent, det var min tur för länge sedan, jag borde ha haft två barn nu.
Kanske var det ungefär detta jag skulle ha sagt till min kollega.
2009-01-15
Ekonomiska mysterier
Idag har jag tillbringat säkert två timmar (av min arbetstid på 4:45) med att surfa på Travellink för att hitta en anständig* flygbiljett till mig själv och en kollega. Min första resdag efter mammaledigheten är i antågande, nästa onsdag ska jag flyga till Tyskland över dagen.
(*Anständig in terms of pris samt flygtider. Det förra misslyckades nesligt, det är en sjuk värld vi lever i då det kostar dubbelt så mycket att flyga till södra Tyskland som till Peking. Flygtiderna blev inte mer än halvt anständiga, annat kan man inte säga om en dag då man åker hemifrån klockan fem och återkommer strax före midnatt, detta för fyra timmars möte. Må de timmarna bli effektiva. Tur att jag oftast lyckas krångla mig ur de här förrättningarna.)
Travellink har en personlig telefonservice också men den är vi strängt tillsagda att endast utnyttja i nödfall då de tar ohemult betalt. (Påminner för övrigt om vår telefonväxel, både dyr och usel eftersom de förvisso trevliga damerna sitter i Kalix och sålunda inte har en susning om vem som är på jobbet och inte.)
Jag minns med saknad den gamla goda tiden på Det Stora Företaget som hade en egen resebyrå (och en egen växel, reception och lunchrestaurang också förresten, allt sånt vi saknar idag) dit man kunde ringa. Samtalen tog sällan mer än tio minuter och sedan hade man den biljett man ville ha.
Nu till det mystiska. Det anses vara bättre att jag lägger två timmar av min arbetstid (vilket torde kosta min arbetsgivare åtminstone några tusenlappar) än att jag ringer Travellink och de debiterar femhundra kronor. Hur går det ihop? Enkelt. Min arbetstid skriver jag själv upp och fördelar på olika kundprojekt samt slaskkontot Office Administration. Egentligen borde jag och alla andra antecka exakt hur mycket tid vi lägger på Travellink men det gör vi ju inte. Praktiskt nog försvinner denna kostnad i redovisningen. Och då blir cheferna jätteglada och tycker att de har sparat en massa pengar eftersom det inte längre finns någon post som heter Travellink eller Nyman&Schultz och som sticker i ögonen.
Nästa mysterium kan jag inte förklara, men jag anar att lösningen är snarlik. Företaget ska spara pengar, massa pengar. Hårda direktiv kommer från våra utländska ägare. Vår tämligen unge och oerfarne VD är mån om att visa sig ordervillig. Alltså har vi sagt upp sju personer under hösten.
Att detta utgör en besparing förstår jag, i synnerhet som flera av dessa bara hade en månads uppsägningstid och alltså försvann ganska snabbt. Men samtidigt har man förhandlat med inte mindre än fyra andra personer. Två har sagts upp mot att de fått en kompensation av företaget (min kvalificerade gissning är att det handlar om nio månadslöner), två har valt att gå i tidig pension.
Hur detta går ihop begriper jag inte. Det måste kosta företaget hundratusentals kronor att bli av med dessa fyra, att kunna gå till ägarna och säga att headcount är ytterligare reducerat med fyra. Den enda förklaring jag kan komma på är att kostnaderna går att mörka på något vis medan headcount stolt visas upp.
Detta känns inte riktigt sunt och det gör mig lite beklämd.
(*Anständig in terms of pris samt flygtider. Det förra misslyckades nesligt, det är en sjuk värld vi lever i då det kostar dubbelt så mycket att flyga till södra Tyskland som till Peking. Flygtiderna blev inte mer än halvt anständiga, annat kan man inte säga om en dag då man åker hemifrån klockan fem och återkommer strax före midnatt, detta för fyra timmars möte. Må de timmarna bli effektiva. Tur att jag oftast lyckas krångla mig ur de här förrättningarna.)
Travellink har en personlig telefonservice också men den är vi strängt tillsagda att endast utnyttja i nödfall då de tar ohemult betalt. (Påminner för övrigt om vår telefonväxel, både dyr och usel eftersom de förvisso trevliga damerna sitter i Kalix och sålunda inte har en susning om vem som är på jobbet och inte.)
Jag minns med saknad den gamla goda tiden på Det Stora Företaget som hade en egen resebyrå (och en egen växel, reception och lunchrestaurang också förresten, allt sånt vi saknar idag) dit man kunde ringa. Samtalen tog sällan mer än tio minuter och sedan hade man den biljett man ville ha.
Nu till det mystiska. Det anses vara bättre att jag lägger två timmar av min arbetstid (vilket torde kosta min arbetsgivare åtminstone några tusenlappar) än att jag ringer Travellink och de debiterar femhundra kronor. Hur går det ihop? Enkelt. Min arbetstid skriver jag själv upp och fördelar på olika kundprojekt samt slaskkontot Office Administration. Egentligen borde jag och alla andra antecka exakt hur mycket tid vi lägger på Travellink men det gör vi ju inte. Praktiskt nog försvinner denna kostnad i redovisningen. Och då blir cheferna jätteglada och tycker att de har sparat en massa pengar eftersom det inte längre finns någon post som heter Travellink eller Nyman&Schultz och som sticker i ögonen.
Nästa mysterium kan jag inte förklara, men jag anar att lösningen är snarlik. Företaget ska spara pengar, massa pengar. Hårda direktiv kommer från våra utländska ägare. Vår tämligen unge och oerfarne VD är mån om att visa sig ordervillig. Alltså har vi sagt upp sju personer under hösten.
Att detta utgör en besparing förstår jag, i synnerhet som flera av dessa bara hade en månads uppsägningstid och alltså försvann ganska snabbt. Men samtidigt har man förhandlat med inte mindre än fyra andra personer. Två har sagts upp mot att de fått en kompensation av företaget (min kvalificerade gissning är att det handlar om nio månadslöner), två har valt att gå i tidig pension.
Hur detta går ihop begriper jag inte. Det måste kosta företaget hundratusentals kronor att bli av med dessa fyra, att kunna gå till ägarna och säga att headcount är ytterligare reducerat med fyra. Den enda förklaring jag kan komma på är att kostnaderna går att mörka på något vis medan headcount stolt visas upp.
Detta känns inte riktigt sunt och det gör mig lite beklämd.
Ekonomiska mysterier
Idag har jag tillbringat säkert två timmar (av min arbetstid på 4:45) med att surfa på Travellink för att hitta en anständig* flygbiljett till mig själv och en kollega. Min första resdag efter mammaledigheten är i antågande, nästa onsdag ska jag flyga till Tyskland över dagen.
(*Anständig in terms of pris samt flygtider. Det förra misslyckades nesligt, det är en sjuk värld vi lever i då det kostar dubbelt så mycket att flyga till södra Tyskland som till Peking. Flygtiderna blev inte mer än halvt anständiga, annat kan man inte säga om en dag då man åker hemifrån klockan fem och återkommer strax före midnatt, detta för fyra timmars möte. Må de timmarna bli effektiva. Tur att jag oftast lyckas krångla mig ur de här förrättningarna.)
Travellink har en personlig telefonservice också men den är vi strängt tillsagda att endast utnyttja i nödfall då de tar ohemult betalt. (Påminner för övrigt om vår telefonväxel, både dyr och usel eftersom de förvisso trevliga damerna sitter i Kalix och sålunda inte har en susning om vem som är på jobbet och inte.)
Jag minns med saknad den gamla goda tiden på Det Stora Företaget som hade en egen resebyrå (och en egen växel, reception och lunchrestaurang också förresten, allt sånt vi saknar idag) dit man kunde ringa. Samtalen tog sällan mer än tio minuter och sedan hade man den biljett man ville ha.
Nu till det mystiska. Det anses vara bättre att jag lägger två timmar av min arbetstid (vilket torde kosta min arbetsgivare åtminstone några tusenlappar) än att jag ringer Travellink och de debiterar femhundra kronor. Hur går det ihop? Enkelt. Min arbetstid skriver jag själv upp och fördelar på olika kundprojekt samt slaskkontot Office Administration. Egentligen borde jag och alla andra antecka exakt hur mycket tid vi lägger på Travellink men det gör vi ju inte. Praktiskt nog försvinner denna kostnad i redovisningen. Och då blir cheferna jätteglada och tycker att de har sparat en massa pengar eftersom det inte längre finns någon post som heter Travellink eller Nyman&Schultz och som sticker i ögonen.
Nästa mysterium kan jag inte förklara, men jag anar att lösningen är snarlik. Företaget ska spara pengar, massa pengar. Hårda direktiv kommer från våra utländska ägare. Vår tämligen unge och oerfarne VD är mån om att visa sig ordervillig. Alltså har vi sagt upp sju personer under hösten.
Att detta utgör en besparing förstår jag, i synnerhet som flera av dessa bara hade en månads uppsägningstid och alltså försvann ganska snabbt. Men samtidigt har man förhandlat med inte mindre än fyra andra personer. Två har sagts upp mot att de fått en kompensation av företaget (min kvalificerade gissning är att det handlar om nio månadslöner), två har valt att gå i tidig pension.
Hur detta går ihop begriper jag inte. Det måste kosta företaget hundratusentals kronor att bli av med dessa fyra, att kunna gå till ägarna och säga att headcount är ytterligare reducerat med fyra. Den enda förklaring jag kan komma på är att kostnaderna går att mörka på något vis medan headcount stolt visas upp.
Detta känns inte riktigt sunt och det gör mig lite beklämd.
(*Anständig in terms of pris samt flygtider. Det förra misslyckades nesligt, det är en sjuk värld vi lever i då det kostar dubbelt så mycket att flyga till södra Tyskland som till Peking. Flygtiderna blev inte mer än halvt anständiga, annat kan man inte säga om en dag då man åker hemifrån klockan fem och återkommer strax före midnatt, detta för fyra timmars möte. Må de timmarna bli effektiva. Tur att jag oftast lyckas krångla mig ur de här förrättningarna.)
Travellink har en personlig telefonservice också men den är vi strängt tillsagda att endast utnyttja i nödfall då de tar ohemult betalt. (Påminner för övrigt om vår telefonväxel, både dyr och usel eftersom de förvisso trevliga damerna sitter i Kalix och sålunda inte har en susning om vem som är på jobbet och inte.)
Jag minns med saknad den gamla goda tiden på Det Stora Företaget som hade en egen resebyrå (och en egen växel, reception och lunchrestaurang också förresten, allt sånt vi saknar idag) dit man kunde ringa. Samtalen tog sällan mer än tio minuter och sedan hade man den biljett man ville ha.
Nu till det mystiska. Det anses vara bättre att jag lägger två timmar av min arbetstid (vilket torde kosta min arbetsgivare åtminstone några tusenlappar) än att jag ringer Travellink och de debiterar femhundra kronor. Hur går det ihop? Enkelt. Min arbetstid skriver jag själv upp och fördelar på olika kundprojekt samt slaskkontot Office Administration. Egentligen borde jag och alla andra antecka exakt hur mycket tid vi lägger på Travellink men det gör vi ju inte. Praktiskt nog försvinner denna kostnad i redovisningen. Och då blir cheferna jätteglada och tycker att de har sparat en massa pengar eftersom det inte längre finns någon post som heter Travellink eller Nyman&Schultz och som sticker i ögonen.
Nästa mysterium kan jag inte förklara, men jag anar att lösningen är snarlik. Företaget ska spara pengar, massa pengar. Hårda direktiv kommer från våra utländska ägare. Vår tämligen unge och oerfarne VD är mån om att visa sig ordervillig. Alltså har vi sagt upp sju personer under hösten.
Att detta utgör en besparing förstår jag, i synnerhet som flera av dessa bara hade en månads uppsägningstid och alltså försvann ganska snabbt. Men samtidigt har man förhandlat med inte mindre än fyra andra personer. Två har sagts upp mot att de fått en kompensation av företaget (min kvalificerade gissning är att det handlar om nio månadslöner), två har valt att gå i tidig pension.
Hur detta går ihop begriper jag inte. Det måste kosta företaget hundratusentals kronor att bli av med dessa fyra, att kunna gå till ägarna och säga att headcount är ytterligare reducerat med fyra. Den enda förklaring jag kan komma på är att kostnaderna går att mörka på något vis medan headcount stolt visas upp.
Detta känns inte riktigt sunt och det gör mig lite beklämd.
2009-01-11
Han hör bön eller vådan av framåtvänd vagn
Han den där jag inte alls tror på alltså. Ändå åkallade jag honom idag, rakt ut i luften utan att tänka mig för.
Ett smärre drama utspelade sig denna gråkulna söndag. Jag och Q tog en vagnpromenad medan O tränade och handlade. En promenad som jag beräknade till cirka trettio minuter. Som planerat somnade Q gott efter en stund, detta konstaterades av mig när jag lutade mig över suffletten. Vidare kollade jag att han inte frös om händerna (Q är notorisk vantvägrare) samt att Lokatten låg tryggt förankrad under hans ena arm.
Tjugo halkiga och blåsiga minuter senare tittade jag till Q igen. Han sov lika fridfullt, men Lokatten. Var. Borta.
Ingen panik, jag visste exakt när jag senast sett djuret, lika exakt visste jag hur vi hade gått. Bara att vända och följa spåret. Jag frågade ett vänligt äldre par om de möjligen sett ett förlupet lodjur, tyvärr inte. Min oro steg allt eftersom vi närmade oss den punkt där Lokatten senast setts. Hur kan ett gosedjur bara försvinna? Kan någon av kvarterets alla hundar ha norpat honom? Vilken ansvarskännande hundägare låter detta passera?
Vad göra? Mörkret skulle snart falla, månne ringa O och be honom rycka ut med ett extra ögonpar och ficklampa? Jag vände återigen och gick samma väg för tredje gången. Nära nog gråtfärdig och grubblande över vad säga när Q vaknar och ställer den oundvikliga frågan.
Där och då ser jag Lokatten, halvt gömd bakom en papperskorg, stirrande upp i luften med sedvanligt oskyldig min. (Det var då jag utbrast Godegud!, tro det eller ej). Q sov fortfarande och Lokatten fick åka resten av hemvägen i min handväska.
Så kommer det sig att Q i skrivande stund berättar en ny godnattsaga för sin pappa. Om hur Lokatten fick för sig att han ville upptäcka skogen, och hoppade ur vagnen och rullade in bakom en papperskorg för att gömma sig för mamma. Och hur Q sov hela tiden och inte visste något. Och hur mamma frågade och frågade alla hon träffade. Och hur Lokatten kom på att han nog ville komma tillbaka till Q och därför rullade fram igen.
Så kommer det sig också att det blev över en timmes kall och blåsig promenad och att jag hostar igen. Men det kan väl en godnattsaga vara värd.
Ett smärre drama utspelade sig denna gråkulna söndag. Jag och Q tog en vagnpromenad medan O tränade och handlade. En promenad som jag beräknade till cirka trettio minuter. Som planerat somnade Q gott efter en stund, detta konstaterades av mig när jag lutade mig över suffletten. Vidare kollade jag att han inte frös om händerna (Q är notorisk vantvägrare) samt att Lokatten låg tryggt förankrad under hans ena arm.
Tjugo halkiga och blåsiga minuter senare tittade jag till Q igen. Han sov lika fridfullt, men Lokatten. Var. Borta.
Ingen panik, jag visste exakt när jag senast sett djuret, lika exakt visste jag hur vi hade gått. Bara att vända och följa spåret. Jag frågade ett vänligt äldre par om de möjligen sett ett förlupet lodjur, tyvärr inte. Min oro steg allt eftersom vi närmade oss den punkt där Lokatten senast setts. Hur kan ett gosedjur bara försvinna? Kan någon av kvarterets alla hundar ha norpat honom? Vilken ansvarskännande hundägare låter detta passera?
Vad göra? Mörkret skulle snart falla, månne ringa O och be honom rycka ut med ett extra ögonpar och ficklampa? Jag vände återigen och gick samma väg för tredje gången. Nära nog gråtfärdig och grubblande över vad säga när Q vaknar och ställer den oundvikliga frågan.
Där och då ser jag Lokatten, halvt gömd bakom en papperskorg, stirrande upp i luften med sedvanligt oskyldig min. (Det var då jag utbrast Godegud!, tro det eller ej). Q sov fortfarande och Lokatten fick åka resten av hemvägen i min handväska.
Så kommer det sig att Q i skrivande stund berättar en ny godnattsaga för sin pappa. Om hur Lokatten fick för sig att han ville upptäcka skogen, och hoppade ur vagnen och rullade in bakom en papperskorg för att gömma sig för mamma. Och hur Q sov hela tiden och inte visste något. Och hur mamma frågade och frågade alla hon träffade. Och hur Lokatten kom på att han nog ville komma tillbaka till Q och därför rullade fram igen.
Så kommer det sig också att det blev över en timmes kall och blåsig promenad och att jag hostar igen. Men det kan väl en godnattsaga vara värd.
Han hör bön eller vådan av framåtvänd vagn
Han den där jag inte alls tror på alltså. Ändå åkallade jag honom idag, rakt ut i luften utan att tänka mig för.
Ett smärre drama utspelade sig denna gråkulna söndag. Jag och Q tog en vagnpromenad medan O tränade och handlade. En promenad som jag beräknade till cirka trettio minuter. Som planerat somnade Q gott efter en stund, detta konstaterades av mig när jag lutade mig över suffletten. Vidare kollade jag att han inte frös om händerna (Q är notorisk vantvägrare) samt att Lokatten låg tryggt förankrad under hans ena arm.
Tjugo halkiga och blåsiga minuter senare tittade jag till Q igen. Han sov lika fridfullt, men Lokatten. Var. Borta.
Ingen panik, jag visste exakt när jag senast sett djuret, lika exakt visste jag hur vi hade gått. Bara att vända och följa spåret. Jag frågade ett vänligt äldre par om de möjligen sett ett förlupet lodjur, tyvärr inte. Min oro steg allt eftersom vi närmade oss den punkt där Lokatten senast setts. Hur kan ett gosedjur bara försvinna? Kan någon av kvarterets alla hundar ha norpat honom? Vilken ansvarskännande hundägare låter detta passera?
Vad göra? Mörkret skulle snart falla, månne ringa O och be honom rycka ut med ett extra ögonpar och ficklampa? Jag vände återigen och gick samma väg för tredje gången. Nära nog gråtfärdig och grubblande över vad säga när Q vaknar och ställer den oundvikliga frågan.
Där och då ser jag Lokatten, halvt gömd bakom en papperskorg, stirrande upp i luften med sedvanligt oskyldig min. (Det var då jag utbrast Godegud!, tro det eller ej). Q sov fortfarande och Lokatten fick åka resten av hemvägen i min handväska.
Så kommer det sig att Q i skrivande stund berättar en ny godnattsaga för sin pappa. Om hur Lokatten fick för sig att han ville upptäcka skogen, och hoppade ur vagnen och rullade in bakom en papperskorg för att gömma sig för mamma. Och hur Q sov hela tiden och inte visste något. Och hur mamma frågade och frågade alla hon träffade. Och hur Lokatten kom på att han nog ville komma tillbaka till Q och därför rullade fram igen.
Så kommer det sig också att det blev över en timmes kall och blåsig promenad och att jag hostar igen. Men det kan väl en godnattsaga vara värd.
Ett smärre drama utspelade sig denna gråkulna söndag. Jag och Q tog en vagnpromenad medan O tränade och handlade. En promenad som jag beräknade till cirka trettio minuter. Som planerat somnade Q gott efter en stund, detta konstaterades av mig när jag lutade mig över suffletten. Vidare kollade jag att han inte frös om händerna (Q är notorisk vantvägrare) samt att Lokatten låg tryggt förankrad under hans ena arm.
Tjugo halkiga och blåsiga minuter senare tittade jag till Q igen. Han sov lika fridfullt, men Lokatten. Var. Borta.
Ingen panik, jag visste exakt när jag senast sett djuret, lika exakt visste jag hur vi hade gått. Bara att vända och följa spåret. Jag frågade ett vänligt äldre par om de möjligen sett ett förlupet lodjur, tyvärr inte. Min oro steg allt eftersom vi närmade oss den punkt där Lokatten senast setts. Hur kan ett gosedjur bara försvinna? Kan någon av kvarterets alla hundar ha norpat honom? Vilken ansvarskännande hundägare låter detta passera?
Vad göra? Mörkret skulle snart falla, månne ringa O och be honom rycka ut med ett extra ögonpar och ficklampa? Jag vände återigen och gick samma väg för tredje gången. Nära nog gråtfärdig och grubblande över vad säga när Q vaknar och ställer den oundvikliga frågan.
Där och då ser jag Lokatten, halvt gömd bakom en papperskorg, stirrande upp i luften med sedvanligt oskyldig min. (Det var då jag utbrast Godegud!, tro det eller ej). Q sov fortfarande och Lokatten fick åka resten av hemvägen i min handväska.
Så kommer det sig att Q i skrivande stund berättar en ny godnattsaga för sin pappa. Om hur Lokatten fick för sig att han ville upptäcka skogen, och hoppade ur vagnen och rullade in bakom en papperskorg för att gömma sig för mamma. Och hur Q sov hela tiden och inte visste något. Och hur mamma frågade och frågade alla hon träffade. Och hur Lokatten kom på att han nog ville komma tillbaka till Q och därför rullade fram igen.
Så kommer det sig också att det blev över en timmes kall och blåsig promenad och att jag hostar igen. Men det kan väl en godnattsaga vara värd.
2009-01-10
Summan av en ledighet
Så är vi hemma igen efter fem dagar i Göteborg. Imorgon är sista dagen av tre veckors ledighet.
Jag har mestadels njutit, trots en envis förkylning som först nu tycks vara helt besegrad. Men det ska ändå bli skönt att börja leva vardagsliv igen. Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Göteborgsvistelsen blev förresten ganska bra. Q-farmor var förkyld och febrig så Q-mormor fick nära nog ensamrätt till unge herrn under tre dagar, vilket eliminerade ett potentiellt och fånigt problem - mormors och farmors konkurrens om timmarna med Q. Två av dessa dagar gick O och jag på stan på egen hand, visserligen i vedervärdigt snöslask men i alla fall. Reashopping och god fisklunch med maken, då börjar det likna semester!
Igår bevistade jag examensceremoni för min syster. Hon strålade mer än vanligt i blommig klänning och klarröda skor och hur mycket jag än älskar henne och hur mycket jag än älskar mitt liv just nu, kände jag ett styng av avundsjuka. På hennes ungdom, livsaptit och intensiva förälskelse både i sin partner och i sitt yrke. Vid sidan av henne känner jag mig utvakad, urlakad och medelålders. Fast det är en lyx- och leksaksångest, inte mer.
Jag tänker fortfarande mycket på det jag skrev om styvfamiljer och på kommentarerna jag fick. Jag har tänkt besvara dem, kanske gör jag det. Kanske var jag för balanserad i det jag skrev, kanske skulle jag ha släppt fram mer av de primitiva känslor som fortfarande rör sig i själens årsavlagringar.
För nog fan svider det när styvfar klingar i glaset och tilltalar sin yngsta dotter, nybakad läkare, hans ögons ljus. Fel - inte då, för kärleken mellan dem gör mig enbart glad, och kvällen var hennes. Svedan kommer när han i nästa mening innesluter sina övriga döttrar och tackar dem för att de kommit, talar om att det gör honom så glad att se dem alla samlade, hans barn. Jag sänker blicken och ler snett inombords och konstaterar att det är rätt och riktigt det som sägs, jag är inte hans barn. Alls. Varför hyckla? Men innan jag har tänkt tanken ut avbryter mamma honom och påpekar att han ju glömt mig, varpå han harklar och hummar och på något sätt lyckas rädda situationen. Efteråt är stämningen lätt generad, och jag är först arg på mamma som aldrig kan hålla tyst, tills jag förstår att det där gjorde också henne illa.
Förbannade styvkrångel. Mitt livs svåraste relation, som jag aldrig får rätsida på, som jag aldrig hittar nyckeln till. Jag har nästan lärt mig att sluta försöka.
Jag vet att det finns lyckliga styvfamiljer. Är då min ovanligt olycklig och inte alls representativ? Det vet jag inte. Men det jag läser om styvfamiljer både i media och på olika forum på nätet tycker jag visar samma naivitet och hurtiga inställning som mina föräldrar uppvisade för trettio år sedan.
Själv läser jag en debattartikel om adopterades upplevelse av vardagsrasism och ryggmärgsreaktionen är att det måste vara överdrivet och att det är farligt att göra sig till offer. Men sedan läser jag en gång till och tar till mig. Kanske är det faktiskt precis så här det är. För vissa.
Jag klarar den insikten. Genom att adoptera Q har vi tagit på oss ett enormt ansvar, inte bara det som varje förälder tar. Vi har tagit honom från hans ursprungsmiljö till en miljö där hans blotta uppenbarelse kommer att få folk att dra slutsatser om honom. Kanske kommer han aldrig att lida av detta. Kanske kommer han aldrig att vara arg på oss, eller ifrågasätta vårt beslut. Men om han gör det vill jag aldrig smita undan. Ansvaret är vårt.
Jag har mestadels njutit, trots en envis förkylning som först nu tycks vara helt besegrad. Men det ska ändå bli skönt att börja leva vardagsliv igen. Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Göteborgsvistelsen blev förresten ganska bra. Q-farmor var förkyld och febrig så Q-mormor fick nära nog ensamrätt till unge herrn under tre dagar, vilket eliminerade ett potentiellt och fånigt problem - mormors och farmors konkurrens om timmarna med Q. Två av dessa dagar gick O och jag på stan på egen hand, visserligen i vedervärdigt snöslask men i alla fall. Reashopping och god fisklunch med maken, då börjar det likna semester!
Igår bevistade jag examensceremoni för min syster. Hon strålade mer än vanligt i blommig klänning och klarröda skor och hur mycket jag än älskar henne och hur mycket jag än älskar mitt liv just nu, kände jag ett styng av avundsjuka. På hennes ungdom, livsaptit och intensiva förälskelse både i sin partner och i sitt yrke. Vid sidan av henne känner jag mig utvakad, urlakad och medelålders. Fast det är en lyx- och leksaksångest, inte mer.
Jag tänker fortfarande mycket på det jag skrev om styvfamiljer och på kommentarerna jag fick. Jag har tänkt besvara dem, kanske gör jag det. Kanske var jag för balanserad i det jag skrev, kanske skulle jag ha släppt fram mer av de primitiva känslor som fortfarande rör sig i själens årsavlagringar.
För nog fan svider det när styvfar klingar i glaset och tilltalar sin yngsta dotter, nybakad läkare, hans ögons ljus. Fel - inte då, för kärleken mellan dem gör mig enbart glad, och kvällen var hennes. Svedan kommer när han i nästa mening innesluter sina övriga döttrar och tackar dem för att de kommit, talar om att det gör honom så glad att se dem alla samlade, hans barn. Jag sänker blicken och ler snett inombords och konstaterar att det är rätt och riktigt det som sägs, jag är inte hans barn. Alls. Varför hyckla? Men innan jag har tänkt tanken ut avbryter mamma honom och påpekar att han ju glömt mig, varpå han harklar och hummar och på något sätt lyckas rädda situationen. Efteråt är stämningen lätt generad, och jag är först arg på mamma som aldrig kan hålla tyst, tills jag förstår att det där gjorde också henne illa.
Förbannade styvkrångel. Mitt livs svåraste relation, som jag aldrig får rätsida på, som jag aldrig hittar nyckeln till. Jag har nästan lärt mig att sluta försöka.
Jag vet att det finns lyckliga styvfamiljer. Är då min ovanligt olycklig och inte alls representativ? Det vet jag inte. Men det jag läser om styvfamiljer både i media och på olika forum på nätet tycker jag visar samma naivitet och hurtiga inställning som mina föräldrar uppvisade för trettio år sedan.
Själv läser jag en debattartikel om adopterades upplevelse av vardagsrasism och ryggmärgsreaktionen är att det måste vara överdrivet och att det är farligt att göra sig till offer. Men sedan läser jag en gång till och tar till mig. Kanske är det faktiskt precis så här det är. För vissa.
Jag klarar den insikten. Genom att adoptera Q har vi tagit på oss ett enormt ansvar, inte bara det som varje förälder tar. Vi har tagit honom från hans ursprungsmiljö till en miljö där hans blotta uppenbarelse kommer att få folk att dra slutsatser om honom. Kanske kommer han aldrig att lida av detta. Kanske kommer han aldrig att vara arg på oss, eller ifrågasätta vårt beslut. Men om han gör det vill jag aldrig smita undan. Ansvaret är vårt.
Summan av en ledighet
Så är vi hemma igen efter fem dagar i Göteborg. Imorgon är sista dagen av tre veckors ledighet.
Jag har mestadels njutit, trots en envis förkylning som först nu tycks vara helt besegrad. Men det ska ändå bli skönt att börja leva vardagsliv igen. Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Göteborgsvistelsen blev förresten ganska bra. Q-farmor var förkyld och febrig så Q-mormor fick nära nog ensamrätt till unge herrn under tre dagar, vilket eliminerade ett potentiellt och fånigt problem - mormors och farmors konkurrens om timmarna med Q. Två av dessa dagar gick O och jag på stan på egen hand, visserligen i vedervärdigt snöslask men i alla fall. Reashopping och god fisklunch med maken, då börjar det likna semester!
Igår bevistade jag examensceremoni för min syster. Hon strålade mer än vanligt i blommig klänning och klarröda skor och hur mycket jag än älskar henne och hur mycket jag än älskar mitt liv just nu, kände jag ett styng av avundsjuka. På hennes ungdom, livsaptit och intensiva förälskelse både i sin partner och i sitt yrke. Vid sidan av henne känner jag mig utvakad, urlakad och medelålders. Fast det är en lyx- och leksaksångest, inte mer.
Jag tänker fortfarande mycket på det jag skrev om styvfamiljer och på kommentarerna jag fick. Jag har tänkt besvara dem, kanske gör jag det. Kanske var jag för balanserad i det jag skrev, kanske skulle jag ha släppt fram mer av de primitiva känslor som fortfarande rör sig i själens årsavlagringar.
För nog fan svider det när styvfar klingar i glaset och tilltalar sin yngsta dotter, nybakad läkare, hans ögons ljus. Fel - inte då, för kärleken mellan dem gör mig enbart glad, och kvällen var hennes. Svedan kommer när han i nästa mening innesluter sina övriga döttrar och tackar dem för att de kommit, talar om att det gör honom så glad att se dem alla samlade, hans barn. Jag sänker blicken och ler snett inombords och konstaterar att det är rätt och riktigt det som sägs, jag är inte hans barn. Alls. Varför hyckla? Men innan jag har tänkt tanken ut avbryter mamma honom och påpekar att han ju glömt mig, varpå han harklar och hummar och på något sätt lyckas rädda situationen. Efteråt är stämningen lätt generad, och jag är först arg på mamma som aldrig kan hålla tyst, tills jag förstår att det där gjorde också henne illa.
Förbannade styvkrångel. Mitt livs svåraste relation, som jag aldrig får rätsida på, som jag aldrig hittar nyckeln till. Jag har nästan lärt mig att sluta försöka.
Jag vet att det finns lyckliga styvfamiljer. Är då min ovanligt olycklig och inte alls representativ? Det vet jag inte. Men det jag läser om styvfamiljer både i media och på olika forum på nätet tycker jag visar samma naivitet och hurtiga inställning som mina föräldrar uppvisade för trettio år sedan.
Själv läser jag en debattartikel om adopterades upplevelse av vardagsrasism och ryggmärgsreaktionen är att det måste vara överdrivet och att det är farligt att göra sig till offer. Men sedan läser jag en gång till och tar till mig. Kanske är det faktiskt precis så här det är. För vissa.
Jag klarar den insikten. Genom att adoptera Q har vi tagit på oss ett enormt ansvar, inte bara det som varje förälder tar. Vi har tagit honom från hans ursprungsmiljö till en miljö där hans blotta uppenbarelse kommer att få folk att dra slutsatser om honom. Kanske kommer han aldrig att lida av detta. Kanske kommer han aldrig att vara arg på oss, eller ifrågasätta vårt beslut. Men om han gör det vill jag aldrig smita undan. Ansvaret är vårt.
Jag har mestadels njutit, trots en envis förkylning som först nu tycks vara helt besegrad. Men det ska ändå bli skönt att börja leva vardagsliv igen. Det blir roligt att gå till jobbet på måndag, och detta är i sig något jag är mycket lycklig över. Jag har hittat den igen, arbetsglädjen.
Göteborgsvistelsen blev förresten ganska bra. Q-farmor var förkyld och febrig så Q-mormor fick nära nog ensamrätt till unge herrn under tre dagar, vilket eliminerade ett potentiellt och fånigt problem - mormors och farmors konkurrens om timmarna med Q. Två av dessa dagar gick O och jag på stan på egen hand, visserligen i vedervärdigt snöslask men i alla fall. Reashopping och god fisklunch med maken, då börjar det likna semester!
Igår bevistade jag examensceremoni för min syster. Hon strålade mer än vanligt i blommig klänning och klarröda skor och hur mycket jag än älskar henne och hur mycket jag än älskar mitt liv just nu, kände jag ett styng av avundsjuka. På hennes ungdom, livsaptit och intensiva förälskelse både i sin partner och i sitt yrke. Vid sidan av henne känner jag mig utvakad, urlakad och medelålders. Fast det är en lyx- och leksaksångest, inte mer.
Jag tänker fortfarande mycket på det jag skrev om styvfamiljer och på kommentarerna jag fick. Jag har tänkt besvara dem, kanske gör jag det. Kanske var jag för balanserad i det jag skrev, kanske skulle jag ha släppt fram mer av de primitiva känslor som fortfarande rör sig i själens årsavlagringar.
För nog fan svider det när styvfar klingar i glaset och tilltalar sin yngsta dotter, nybakad läkare, hans ögons ljus. Fel - inte då, för kärleken mellan dem gör mig enbart glad, och kvällen var hennes. Svedan kommer när han i nästa mening innesluter sina övriga döttrar och tackar dem för att de kommit, talar om att det gör honom så glad att se dem alla samlade, hans barn. Jag sänker blicken och ler snett inombords och konstaterar att det är rätt och riktigt det som sägs, jag är inte hans barn. Alls. Varför hyckla? Men innan jag har tänkt tanken ut avbryter mamma honom och påpekar att han ju glömt mig, varpå han harklar och hummar och på något sätt lyckas rädda situationen. Efteråt är stämningen lätt generad, och jag är först arg på mamma som aldrig kan hålla tyst, tills jag förstår att det där gjorde också henne illa.
Förbannade styvkrångel. Mitt livs svåraste relation, som jag aldrig får rätsida på, som jag aldrig hittar nyckeln till. Jag har nästan lärt mig att sluta försöka.
Jag vet att det finns lyckliga styvfamiljer. Är då min ovanligt olycklig och inte alls representativ? Det vet jag inte. Men det jag läser om styvfamiljer både i media och på olika forum på nätet tycker jag visar samma naivitet och hurtiga inställning som mina föräldrar uppvisade för trettio år sedan.
Själv läser jag en debattartikel om adopterades upplevelse av vardagsrasism och ryggmärgsreaktionen är att det måste vara överdrivet och att det är farligt att göra sig till offer. Men sedan läser jag en gång till och tar till mig. Kanske är det faktiskt precis så här det är. För vissa.
Jag klarar den insikten. Genom att adoptera Q har vi tagit på oss ett enormt ansvar, inte bara det som varje förälder tar. Vi har tagit honom från hans ursprungsmiljö till en miljö där hans blotta uppenbarelse kommer att få folk att dra slutsatser om honom. Kanske kommer han aldrig att lida av detta. Kanske kommer han aldrig att vara arg på oss, eller ifrågasätta vårt beslut. Men om han gör det vill jag aldrig smita undan. Ansvaret är vårt.
2009-01-07
Meet my husband
Jag jobbade hemma häromdagen och försökte koppla upp mig på det trådlösa nätverket men hittade bara grannarnas.
Då slog det mig. Grannarnas nätverk heter annaochpelle. Som password har de antagligen dotterns namn. Gulligt och helt normalt.
Så är det inte hemma hos oss. Vårt nätverk heter Dudes. Password är hallaballoo. Vår hårddisk heter NDNS vilket är förkortning för Not Dead Nigger Storage (se Pulp Fiction för förklaring). Jag kallas ofta för Dudette eller Morsan Mors eller mamma-lamma-ding-dong, övriga smeknamn censureras. Pappa går under benämningen gubbtjyven, min syster kallas för lillflickan. Våra hundar har lystrat till Fisråttan. Q har en uppsjö av smeknamn, alltifrån Lilleman, Gullegubben och Buspojken till avancerade ordlekar av hans riktiga namn.
Min man, namnekvilibristen.
Då slog det mig. Grannarnas nätverk heter annaochpelle. Som password har de antagligen dotterns namn. Gulligt och helt normalt.
Så är det inte hemma hos oss. Vårt nätverk heter Dudes. Password är hallaballoo. Vår hårddisk heter NDNS vilket är förkortning för Not Dead Nigger Storage (se Pulp Fiction för förklaring). Jag kallas ofta för Dudette eller Morsan Mors eller mamma-lamma-ding-dong, övriga smeknamn censureras. Pappa går under benämningen gubbtjyven, min syster kallas för lillflickan. Våra hundar har lystrat till Fisråttan. Q har en uppsjö av smeknamn, alltifrån Lilleman, Gullegubben och Buspojken till avancerade ordlekar av hans riktiga namn.
Min man, namnekvilibristen.
Meet my husband
Jag jobbade hemma häromdagen och försökte koppla upp mig på det trådlösa nätverket men hittade bara grannarnas.
Då slog det mig. Grannarnas nätverk heter annaochpelle. Som password har de antagligen dotterns namn. Gulligt och helt normalt.
Så är det inte hemma hos oss. Vårt nätverk heter Dudes. Password är hallaballoo. Vår hårddisk heter NDNS vilket är förkortning för Not Dead Nigger Storage (se Pulp Fiction för förklaring). Jag kallas ofta för Dudette eller Morsan Mors eller mamma-lamma-ding-dong, övriga smeknamn censureras. Pappa går under benämningen gubbtjyven, min syster kallas för lillflickan. Våra hundar har lystrat till Fisråttan. Q har en uppsjö av smeknamn, alltifrån Lilleman, Gullegubben och Buspojken till avancerade ordlekar av hans riktiga namn.
Min man, namnekvilibristen.
Då slog det mig. Grannarnas nätverk heter annaochpelle. Som password har de antagligen dotterns namn. Gulligt och helt normalt.
Så är det inte hemma hos oss. Vårt nätverk heter Dudes. Password är hallaballoo. Vår hårddisk heter NDNS vilket är förkortning för Not Dead Nigger Storage (se Pulp Fiction för förklaring). Jag kallas ofta för Dudette eller Morsan Mors eller mamma-lamma-ding-dong, övriga smeknamn censureras. Pappa går under benämningen gubbtjyven, min syster kallas för lillflickan. Våra hundar har lystrat till Fisråttan. Q har en uppsjö av smeknamn, alltifrån Lilleman, Gullegubben och Buspojken till avancerade ordlekar av hans riktiga namn.
Min man, namnekvilibristen.
2009-01-05
Vad gör man i Göteborg i januari?
Det är frågan. Vi ska åka dit i eftermiddag, utan större entusiasm från min sida. Det blir säkert bra när vi väl kommer iväg men just nu finns det inte mycket jag mindre vill än att packa väskan och sätta mig i bilen. Jag vill sitta i min egen soffa och sova i min egen säng. Här strålar solen över rimfrostklädda träd, jag kan ge mig fan på att det kommer att regna horisontellt i Göteborg, det gör det alltid när vi kommer dit.
Dessutom hostar både Q och jag något alldeles förbannat. Han tills han kräks, jag tills jag kissar på mig. Synnerligen charmerande. Men förutom hostan är vi pigga och feberfria och mormor och farmor väntar ivrigt så vi reser. På fredag tar älskad syster och moster examen och det vill vi inte missa.
Ändå skulle jag behöva ha något mer att se fram emot där nere i väster. Vad finns det att göra med en nästan-treåring några januaridagar i Göteborg? Universeum har vi redan betat av. Kanske är det dags för vad jag själv kallade för Döda djuren, det vill säga Naturhistoriska med uppstoppade djur. Åby äventyrsbad tänkte vi också utforska. Andra förslag, någon?
Dessutom hostar både Q och jag något alldeles förbannat. Han tills han kräks, jag tills jag kissar på mig. Synnerligen charmerande. Men förutom hostan är vi pigga och feberfria och mormor och farmor väntar ivrigt så vi reser. På fredag tar älskad syster och moster examen och det vill vi inte missa.
Ändå skulle jag behöva ha något mer att se fram emot där nere i väster. Vad finns det att göra med en nästan-treåring några januaridagar i Göteborg? Universeum har vi redan betat av. Kanske är det dags för vad jag själv kallade för Döda djuren, det vill säga Naturhistoriska med uppstoppade djur. Åby äventyrsbad tänkte vi också utforska. Andra förslag, någon?
Vad gör man i Göteborg i januari?
Det är frågan. Vi ska åka dit i eftermiddag, utan större entusiasm från min sida. Det blir säkert bra när vi väl kommer iväg men just nu finns det inte mycket jag mindre vill än att packa väskan och sätta mig i bilen. Jag vill sitta i min egen soffa och sova i min egen säng. Här strålar solen över rimfrostklädda träd, jag kan ge mig fan på att det kommer att regna horisontellt i Göteborg, det gör det alltid när vi kommer dit.
Dessutom hostar både Q och jag något alldeles förbannat. Han tills han kräks, jag tills jag kissar på mig. Synnerligen charmerande. Men förutom hostan är vi pigga och feberfria och mormor och farmor väntar ivrigt så vi reser. På fredag tar älskad syster och moster examen och det vill vi inte missa.
Ändå skulle jag behöva ha något mer att se fram emot där nere i väster. Vad finns det att göra med en nästan-treåring några januaridagar i Göteborg? Universeum har vi redan betat av. Kanske är det dags för vad jag själv kallade för Döda djuren, det vill säga Naturhistoriska med uppstoppade djur. Åby äventyrsbad tänkte vi också utforska. Andra förslag, någon?
Dessutom hostar både Q och jag något alldeles förbannat. Han tills han kräks, jag tills jag kissar på mig. Synnerligen charmerande. Men förutom hostan är vi pigga och feberfria och mormor och farmor väntar ivrigt så vi reser. På fredag tar älskad syster och moster examen och det vill vi inte missa.
Ändå skulle jag behöva ha något mer att se fram emot där nere i väster. Vad finns det att göra med en nästan-treåring några januaridagar i Göteborg? Universeum har vi redan betat av. Kanske är det dags för vad jag själv kallade för Döda djuren, det vill säga Naturhistoriska med uppstoppade djur. Åby äventyrsbad tänkte vi också utforska. Andra förslag, någon?
2009-01-02
Styvfamilj - nej tack, jag har redan provat
Detta är en text som jag har grunnat på till och från i flera år. Den handlar om mig och mina egna val men jag vet av erfarenhet att de åsikter jag uttrycker kan såra och provocera. Spänn fast säkerhetsbältena, för nu kommer det att gå undan i svängarna och inga ord skrädes. Säg inte att jag inte varnade er.
Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.
Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.
Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.
Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.
Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.
Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.
Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.
En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.
Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.
Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?
Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.
Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.
Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.
Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.
Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.
Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.
Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.
Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.
Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.
Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.
Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.
Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.
Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.
Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.
Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.
Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.
Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.
Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.
Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.
Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.
Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.
Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.
Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.
Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.
En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.
Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.
Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?
Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.
Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.
Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.
Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.
Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.
Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.
Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.
Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.
Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.
Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.
Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.
Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.
Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.
Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.
Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.
Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.
Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.
Styvfamilj - nej tack, jag har redan provat
Detta är en text som jag har grunnat på till och från i flera år. Den handlar om mig och mina egna val men jag vet av erfarenhet att de åsikter jag uttrycker kan såra och provocera. Spänn fast säkerhetsbältena, för nu kommer det att gå undan i svängarna och inga ord skrädes. Säg inte att jag inte varnade er.
Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.
Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.
Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.
Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.
Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.
Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.
Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.
En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.
Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.
Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?
Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.
Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.
Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.
Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.
Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.
Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.
Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.
Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.
Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.
Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.
Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.
Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.
Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.
Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.
Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.
Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.
Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.
Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.
Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.
Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.
Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.
Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.
Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.
Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.
En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.
Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.
Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?
Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.
Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.
Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.
Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.
Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.
Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.
Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.
Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.
Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.
Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.
Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.
Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.
Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.
Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.
Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.
Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.
Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)