Snart fyller Q tre. Det är dags att ta policybeslut om barnkalas och antal presenter.
Med häpnad inser jag att jag minns min egen treårsdag. Jag hade ljusblå pyjamas på mig och fick plastbokstäver i present. Vi bodde i ett litet brunt hus i Uddevalla, det måste vara treårsdagen jag minns eftersom vi bara bodde där ett år. Det var tredje stället jag bodde på, strax efteråt flyttade vi till Göteborg och ytterligare ett år senare kom skilsmässan.
Det är en svindlande tanke att Q snart är så stor att han kommer att minnas saker. Eftersom han pratar bra är det inte osannolikt att han redan kan börja fylla minnesbanken. Gissar jag, som tror att språk och minne hör ihop, att man minns det man kan formulera.
- Mamma, varför blir du arg när jag kastar saker, frågade han häromdagen. Jag häpnade igen. Är det en treåring eller en trettonåring jag har? När jag hämtat mig fick han den mest pedagogiska förklaring jag kunde åstadkomma samt lite beröm för att han frågat.
Minns du vad du gjorde innan du fick barn, frågade någon mig idag. O ja, alltför väl. Jag grät och var arg. Nog för att jag gör det fortfarande, men skillnaden är att ledsnad och ilska numera är tillfälliga dippar, mitt normaltillstånd är att vara tillfreds. Förr var det tvärtom.
Det låster så härligt att du kan kommunicera så bra med Q! Han verkar vara en riktig "pratare". Jag längtar faktistk till att E ska bli större så jag ska kunna prata med henne. Och förstå vad hon menar.
SvaraRaderaFörresten arg och ledsen måste man få bli. Men det är STOR skillnad på att bli arg och ledsen över saker som man kan göra något åt jämfrt med att känna den stora hopplösheten bita en i hälarna hela tiden. En ilska i hopplöshetens tecken är ofta en ilksa blandad med lika delar sorg och frustration. Så underbart att du kommit ur det!
Kram!