Arv

Tingeling skriver om att komma förbi övertygelsen om att det just är biologiska barn man måste ha. Jag vet precis vad hon menar.

Jag är lite för trött och lite för champagneslirig - av skäl som ska förklaras imorgon - för att tänka efter exakt varför jag trodde att det var så viktigt med biologiska barn. Jag tror att det har med facit att göra. Att jag trodde att jag skulle kunna förutsäga ungefär hur ett biologiskt barn till mig och O skulle se ut och vara.

Det där är förstås att lura sig själv, om inte annat inser man nog det när man fått sitt barn, på vilket sätt det än vara må. För de är sällan exakt som man förväntar sig (och är de det så är det något fel).

Jag har tidigare skrivit om glädjen i att se att Q är totalt olik mig i vissa avseenden. Så är det, men det finns andra aspekter också.

Imorse när jag stämplade in krånglade stämpelklockan. Jag hörde mig själv utstöta ett ljud, ett åhh-läte av frustration och irritation, någonstans mellan en suck och en fräsning. Och blev genast full i skratt, för jag känner så väl igen det. Det hörs från Q åtminstone ett halvdussin gånger per dag. Jag visste inte att jag lät så förrän Q la sig till med det. O skrattar åt att vara omgiven av frustrationssuckfräsare.

Och så är det personligheten. Häromveckan råkade jag få syn på ett kort av Q där han sitter i mitt knä på planet hem från Seoul. Nappen hänger på trekvart mellan tänderna, hans händer är ett enda sudd eftersom han viftar med dem. Hans uppsyn är koncentrerad, han slänger ner sina leksaker i baby-basketen som hänger på väggen framför oss.

Nu är han ingen bebis längre, och nu känner jag honom väl, och med detta facit ser jag att redan andra dagen tillsammans var hans personlighet utvecklad och uppenbar. Godmodig. Aktiv, synnerligen aktiv. Koncentrerad. Min son i ett nötskal.

Det är så spännande att följa honom.