Nya horisonter

Inatt sov jag djupt och drömlöst, till skillnad från tidigare nätter i veckan. Till skillnad från andra lördagmorgnar vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Glad och förväntansfull trots torrhet i munnen och lätt svirr i skallen.

Vi har köpt hus. Ett par dagars nervös budgivning tog slut igår, på kvällen skrev vi kontrakt. Min syster gapskrattade i telefon när hon hörde nyheten. Ni är inte kloka, detta är så typiskt er!

Hur så? Är det inte normalt att köpa det andra huset man tittar på? Är det inte normalt att vinna alla budgivningar man ger sig in i? Denna var den tredje, de andra var för sommarstugan och lilla gula huset i Göteborg.

Men den här gången var det dramatiskt och ytterst nära att vi inte fick som vi ville. Vi hade nått vår smärtgräns och faktiskt överträtt den, och bestämt att om vår motpart höjde nu skulle vi hoppa av. Men det gjorde de inte. (Fast vår smärtgräns innehåller ganska stora marginaler, så ni behöver inte oroa er alltför mycket för vår ekonomi).

Under några veckors tid har vi håglöst surfat på Hemnet. Tanken att flytta till större har funnits ganska länge, men vi trodde inte att det var möjligt. Det vi ville ha hade vi inte råd med, det vi hade råd med kunde inte mäta sig med vår fina och svindyra hyreslägenhet med svindlande utsikt.

För tre veckor sedan uppenbarade sig ett alternativ. Ett radhus så beskaffat och beläget att vår tidigare aversion mot sådana försvann. Jag växte upp i radhus och har sedan dess tyckt att det är en boendeform som kombinerar det sämsta av fristående hus och lägenhet. Men detta var något annat. Vi vill känna oss ostörda, vi vill inte ha insyn, vi vill ha träd omkring oss. Egentligen vill vi också ha en stor trädgård, men det har vi numera, vid sommarstugan. Alltså: radhus, inte som alternativ till hus utan till lägenhet.

Just det hus vi hittade visade sig någon dag senare vara sålt, för vad vi då tyckte var en astronomisk summa (lägre än vad vi budade fram igår!). En vecka senare kom det som skulle bli vårt. Inför visningen förberedde vi oss genom att prata med banken och med våra föräldrar. Tillgångar inventerades. Vi visste vad vi hade och hur långt vi kunde gå.

På visningen blev jag mestadels besviken. Ack detta första intryck, vilka känslor det väcker och vad svåra dessa känslor är att stå emot! O argumenterade fast han egentligen inte behövde, för mitt förnuft höll med honom. Det som är svårt eller omöjligt att förändra med ett hus är omgivningarna, väderstrecken, ostördheten, insynen och möjligen också planlösningen. Allt detta gillade vi. Min besvikelse kom sig av den oerhört okänsliga renovering som gjorts någon gång i slutet av åttiotalet eller så. Pastellfärgade väggar med schablonmålade blomsterbårder. Men de är relativt lätta att åtgärda.

Igår eftermiddag stod jag inte ut med anspänningen längre och lämnade jobbet och handlade mat. Medan jag gick omkring på Coop och väntade på O:s samtal tänkte jag att jag ska köpa champagne. Vare sig det är för att fira att vi blivit husägare eller för att fira att vi bor kvar i vår älskade lägenhet. Jag tänkte också att jag nog inte kommer att bli helhjärtat glad hur det än går.

Men imorse när jag vaknade var tvivlen borta och nu är jag glad.

Två månader återstår i vårt nuvarande hem. Q kommer att hinna fylla tre medan vi bor här. Kommer han att minnas det? Jag hoppas det. Det var vårt första gemensamma hem och jag kommer aldrig att glömma hur lycklig jag var när vi flyttade hit. Eller hur lycklig jag har varit - med undantag för ett par ångestfyllda veckor under sommaren 2006 - medan vi har bott här.

Det jag mest kommer att sakna har visat sig i all sin prakt medan jag skrivit detta. Efter en gråmulen dag har solen nådigt färgat himlen röd bortom trädtopparna. Men det ser bara vi som bor på åttonde våningen, inte de som stannar på marken.