Luktmänniska

Under julledigheten såg vi Parfymen på DVD. Jag var den enda i sällskapet som läst boken, och när jag skulle motivera valet av film genom att förklara för de andra vad den handlade om, slog det mig hur trist den lät. Ännu en seriemördarfilm, som Lammen tystnar fast på 1700-talet, ungefär. (Inget ont om Lammen, en mycket bra film och ännu bättre bok, som jag rekommenderar!)

Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.

I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.

Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.

När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.

För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.

De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.

Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.

Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.

Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.

Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.

Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!