En ljuv grön kväll i maj

Igår var det fredag, efter tre dagar med andan i halsen. Visserligen har jag hellre för mycket än för lite att göra på jobbet, och bekräftelsen att vara En Viktig och Eftersökt Person smakar sött, men jag har ändå längtat efter vila. Fast jag har mina knep för att inte bli för stressad. Ibland går jag på toa utan att egentligen behöva det, och sitter därinne en stund och andas djupt. Ibland skiter jag i mejl och rapporter och surfar en stund, eller lägger patiens på datorn. Ganska ofta skärmar jag av mig från det sörmiga kontorslandskapet med att lyssna på musik i hörlurar. Min syster laddade sin Ipod med hjälp av min laptop vilket gör att jag har en massa kul musik på datorn som jag inte hade upptäckt annars. (Naturligtvis begriper jag att allt detta med musik och surfande och patiens säkert är strikt emot företagets IT-policy men det struntar jag i.)

Gott omen
Men igår var det i alla fall fredag, och jag stämplade ut tidigt från jobbet och körde till det nybyggda hus där vi ska bo. O åkte tunnelbana från sitt jobb, och jag kom fram före honom. Medan jag kvitterade ut nycklarna frågade hyresvärdsdamen om vi behövde tillgång till barnvagnsrummet. Jo, faktiskt. En sekund tyckte jag att hon tittade frågande på mig - undrade hon var gravidmagen var? - så jag tillade snabbt: Vi ska adoptera. O så roligt, svarade hon, det har jag också gjort! Mina medsystrar finns visst överallt. Hon hade till och med barn från Korea. Vi småpratade en stund, och när O sedan kom såg jag hur hon sträckte på halsen för att se hur han såg ut. Tänk att man så snabbt kan känna samhörighet med någon man egentligen inte känner.

Så tog vi hissen upp till åttonde våningen, och pussades och sa välkommen hem till varann innan vi satte nyckeln i låset. Det kändes högtidligt och lite nervöst, tänk om vi skulle bli besvikna?

Men det blev vi inte. Lägenheten är så fin, så ljus, så ny och fräsch och ren. Det första man ser är utsikten, horisonten. Träd nästan så långt ögat når, vatten blänker fram på två ställen. Från sovrummen ser man Stockholms siluett i fjärran. Bara det hade räckt långt, men dessutom är hela lägenheten blänkande ny. Färgerna på tapeterna är perfekta (såklart, det är vi som har valt dem), kylskåp och spis är splitter nya. Det rentav luktar nytt!

Vi gick omkring där en stund och fantiserade och planerade vårt nya liv, och en stark känsla av lycka spred sig i mig. Äntligen börjar livet arta sig. Nu känner jag igen det igen. Det är så här det ska vara.

Olli, snart kommer vi och hämtar dig till ditt beiga rum med blåa kor och gröna katter i keramik på väggarna, där du kan vinka till Stadshuset och höra koltrastarna sjunga. Då ska du bli mitt barn och jag ska bli din mamma, och jag ska lära dig allt jag kan och ta hand om dig och skydda dig mot allt ont. Framför allt ska jag lära dig och visa dig hur skönt och vackert livet kan vara. Det kan vara jävligt ibland, det går inte att blunda för, men det ordnar sig till slut. Det gör faktiskt det.