2009-01-31

Nya horisonter

Inatt sov jag djupt och drömlöst, till skillnad från tidigare nätter i veckan. Till skillnad från andra lördagmorgnar vaknade jag tidigt och kunde inte somna om. Glad och förväntansfull trots torrhet i munnen och lätt svirr i skallen.

Vi har köpt hus. Ett par dagars nervös budgivning tog slut igår, på kvällen skrev vi kontrakt. Min syster gapskrattade i telefon när hon hörde nyheten. Ni är inte kloka, detta är så typiskt er!

Hur så? Är det inte normalt att köpa det andra huset man tittar på? Är det inte normalt att vinna alla budgivningar man ger sig in i? Denna var den tredje, de andra var för sommarstugan och lilla gula huset i Göteborg.

Men den här gången var det dramatiskt och ytterst nära att vi inte fick som vi ville. Vi hade nått vår smärtgräns och faktiskt överträtt den, och bestämt att om vår motpart höjde nu skulle vi hoppa av. Men det gjorde de inte. (Fast vår smärtgräns innehåller ganska stora marginaler, så ni behöver inte oroa er alltför mycket för vår ekonomi).

Under några veckors tid har vi håglöst surfat på Hemnet. Tanken att flytta till större har funnits ganska länge, men vi trodde inte att det var möjligt. Det vi ville ha hade vi inte råd med, det vi hade råd med kunde inte mäta sig med vår fina och svindyra hyreslägenhet med svindlande utsikt.

För tre veckor sedan uppenbarade sig ett alternativ. Ett radhus så beskaffat och beläget att vår tidigare aversion mot sådana försvann. Jag växte upp i radhus och har sedan dess tyckt att det är en boendeform som kombinerar det sämsta av fristående hus och lägenhet. Men detta var något annat. Vi vill känna oss ostörda, vi vill inte ha insyn, vi vill ha träd omkring oss. Egentligen vill vi också ha en stor trädgård, men det har vi numera, vid sommarstugan. Alltså: radhus, inte som alternativ till hus utan till lägenhet.

Just det hus vi hittade visade sig någon dag senare vara sålt, för vad vi då tyckte var en astronomisk summa (lägre än vad vi budade fram igår!). En vecka senare kom det som skulle bli vårt. Inför visningen förberedde vi oss genom att prata med banken och med våra föräldrar. Tillgångar inventerades. Vi visste vad vi hade och hur långt vi kunde gå.

På visningen blev jag mestadels besviken. Ack detta första intryck, vilka känslor det väcker och vad svåra dessa känslor är att stå emot! O argumenterade fast han egentligen inte behövde, för mitt förnuft höll med honom. Det som är svårt eller omöjligt att förändra med ett hus är omgivningarna, väderstrecken, ostördheten, insynen och möjligen också planlösningen. Allt detta gillade vi. Min besvikelse kom sig av den oerhört okänsliga renovering som gjorts någon gång i slutet av åttiotalet eller så. Pastellfärgade väggar med schablonmålade blomsterbårder. Men de är relativt lätta att åtgärda.

Igår eftermiddag stod jag inte ut med anspänningen längre och lämnade jobbet och handlade mat. Medan jag gick omkring på Coop och väntade på O:s samtal tänkte jag att jag ska köpa champagne. Vare sig det är för att fira att vi blivit husägare eller för att fira att vi bor kvar i vår älskade lägenhet. Jag tänkte också att jag nog inte kommer att bli helhjärtat glad hur det än går.

Men imorse när jag vaknade var tvivlen borta och nu är jag glad.

Två månader återstår i vårt nuvarande hem. Q kommer att hinna fylla tre medan vi bor här. Kommer han att minnas det? Jag hoppas det. Det var vårt första gemensamma hem och jag kommer aldrig att glömma hur lycklig jag var när vi flyttade hit. Eller hur lycklig jag har varit - med undantag för ett par ångestfyllda veckor under sommaren 2006 - medan vi har bott här.

Det jag mest kommer att sakna har visat sig i all sin prakt medan jag skrivit detta. Efter en gråmulen dag har solen nådigt färgat himlen röd bortom trädtopparna. Men det ser bara vi som bor på åttonde våningen, inte de som stannar på marken.

15 kommentarer:

  1. Grattis till huset!! Låter perfekt för er!

    Jag är lite nyfiken bara, när du skriver att ni pratade med banken och era föräldrar innan budgivningen. Jag kommer från en dysfunktionell familj och kan inte prata med mina föräldrar trots att jag är vuxen (de är sjuka och har missbruk). Jag är väldigt nyfiken på vad man pratar med sina föräldrar om när man köper hus.

    /Pernilla

    SvaraRadera
  2. Stort och hjärtligt GRATTIS till husköpet!
    Radhus är fint (vi bor också i ett sådant)
    Glad för er skull, lycka till nu!

    SvaraRadera
  3. Man pratar om hur mycket pengar de kan hjälpa till med på vilket sätt. Och som moraliskt beslutsstöd. Det senare är enklare än det tidigare. Beslutsstödet kan vara allt från "det ser ut som ett fint hus, vet ni vad ni gör?" till "det låter bra, jag litar helt på er och era beslut". Resultatet blev dock förhoppningsvis bra./O

    SvaraRadera
  4. Så härligt. Och ni kommer att flytta vid precis rätt tid, när det är roligt att ha ett hus och en trädgård och man kan ha fönstren öppna när man målar om.

    Jag längtar till att själv kunna skriva ett sådant inlägg...men det blir inte i år - arbete och andra åtaganden omöjliggör husletande.

    SvaraRadera
  5. Ojojoj! GRATTIS!!V ilken underbar nyhet!
    Härligt att du känner dig odelat glad! Då måste det varit ett bra beslut!
    Själv tycker jag att radhus känns som det bästa från både hus och lägenhet haha! Men det kanske är för att jag inte är så sugen på just hus???? ;-)
    Grattis igen!

    SvaraRadera
  6. Tack för svaret, vilken himla tur ni har på många sätt! Njut av er situation! Jag köpte en bostadsrätt i city för två år sedan och det var ett nervöst beslut. Jag har dock en revisor som hjälper mig med mitt företag, och hon fick fungera som ställföreträdande förälder, granska kalkyler, föreningens ekonomi osv. Hon är helt underbar, men hon kan ju tyvärr inte bidra med pengar...

    Mvh
    Pernilla

    SvaraRadera
  7. Grattis, vad härligt att ni hittat ett hus som ni gillar! Lycka till med flytt! :)

    SvaraRadera
  8. Grattis!!!
    Jag ser många i vår ålder som börjar snegla mot parhus, de är inte illa alls, i kombination med sommarstuga - hur bra som helst! / Stella

    SvaraRadera
  9. Grattis!!!
    Jag ser många i vår ålder som börjar snegla mot parhus, de är inte illa alls, i kombination med sommarstuga - hur bra som helst! / Stella

    SvaraRadera
  10. Helga (och O!) - här kommer en samvetsfråga: När ni ska måla om det pastelliga, BLIR det en fondvägg med stormönstrat i svart, lila och/eller mörkgrönt?

    SvaraRadera
  11. Pernilla, vi njuter och är mycket tacksamma mot våra snälla och generösa föräldrar! Det kan tyckas patetiskt att ta hjälp av dem när man närmar sig 40, men hade det inte varit för ett antal egenfinansierade IVF:er, en adoption och en lång föräldraledighet, hade de inte behövt rycka in. Å andra sidan hade de då inte haft något barnbarn..

    Samvetsfrågan: det visar sig att min man hyser en oroväckande faiblesse för fondväggar! Man tror man känner en människa efter sjutton år! Själv gillar jag vitt, som bakgrund till böcker och tavlor varav vi äger många. Vårt sovrum är nu tapetserat i vibrerande blåsippsblått, det går också an. I sovrum. Men stormönstrat svart, lila, mörkgrönt? Nja.

    SvaraRadera
  12. Det gläder mig att jag inte behöver säga upp bekantskapen med dig. Det hade varit trevligt att bli bekant också med O, men man får ju ha vissa principer ;-)

    SvaraRadera
  13. Hej igen! Jag tycker absolut inte att det är patetiskt att ta hjälp av varandra i familjen. Det är ett tydligt bevis på kärlek och omtanke!

    /Pernilla

    SvaraRadera
  14. Nu är det så att jag inte precis vill ha "fondvägg med stormönstrat i svart, lila och/eller mörkgrönt" även om grönt är skönt. Dock vill jag ha fondväggar i någon rolig färg eller tapet som är för vild för ett helt rum men tåls på en mindre vägg. Det ska nog gå. Jag är trots allt ganska konservativt tråkig egentligen ;-) så jag förstår inte vad folk (min ömma moder och min tvivlande fru) egentligen ororar sig för./O

    SvaraRadera
  15. Vad skönt med föräldrar som kan tänka sig att sponsra. Min svärmor sa häromdagen till man att å, vad ni varit duktiga som sparat ihop till två barn från Korea. Tänk att det ska kosta 70 000! "Nej, det kostade ungefär 200 000. Styck." sa min man. Det vägrade hon ta in, en på hennes jobb väntar på ett barn från Kina och det kostar 70 000. Inte en spänn har de sponsrat med, och jag VET att man inte kan förvänta sig det, men med tanke på att de båda jobbar deltid, bl a för att sponsra svägerskans heltidsjobb genom att hämta kusinerna på dagis flera gånger i veckan blir man lite...ledsen, är nog ordet. Fast glad ändå, över sina fina barn. Så klart.

    /Anka

    SvaraRadera