Styvfamilj - nej tack, jag har redan provat

Detta är en text som jag har grunnat på till och från i flera år. Den handlar om mig och mina egna val men jag vet av erfarenhet att de åsikter jag uttrycker kan såra och provocera. Spänn fast säkerhetsbältena, för nu kommer det att gå undan i svängarna och inga ord skrädes. Säg inte att jag inte varnade er.

Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.

Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.

Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.

Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.

Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.

Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.

Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.

En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.

Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.

Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?

Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.

Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.

Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.

Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.

Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.

Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.

Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.

Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.

Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.

Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.

Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.

Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.

Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.

Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.

Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.

Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.

Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.