2009-01-02

Styvfamilj - nej tack, jag har redan provat

Detta är en text som jag har grunnat på till och från i flera år. Den handlar om mig och mina egna val men jag vet av erfarenhet att de åsikter jag uttrycker kan såra och provocera. Spänn fast säkerhetsbältena, för nu kommer det att gå undan i svängarna och inga ord skrädes. Säg inte att jag inte varnade er.

Först lite bakgrund. Jag är styvbarn sedan fem års ålder. Mina föräldrars skilsmässa var mycket abrupt och initierades av mamma. Hon hade varit olycklig länge och det som gav henne kraft att bryta upp var att hon träffade min styvfar. Han blev oerhört förälskad i henne och flyttade in hos oss samma dag som pappa flyttade ut. Visserligen behöll han sin egen bostad men i princip bodde han hos oss jämt. Mamma å sin sida velade i några år om hon ville satsa på relationen. En sak som hon tvekade över var den stora åldersskillnaden (vars pris hon betalar i detta nu) men till sist bestämde hon sig, de köpte hus och snart efter detta föddes min syster.

Detta är den korta bakgrunden. Den långa är - lång. Styvfar och jag fick aldrig riktigt ordning på vår relation. De första åren höll han sig på respektfullt emotionellt avstånd. Mamma menar att han var noga med att inte försöka ta pappas plats. Det gjorde han inte, men han skapade sig heller inte någon egen. Vi kom och gick i samma hem och det som förenade oss var kärleken till mamma. Efter en tid växte en viss tillgivenhet fram mellan oss. Inte mer.

Detta plågade mig när jag var i tjugoårsåldern - vad var det för fel på mig när jag var barn? Hur kan en vuxen människa bo i samma hem som ett barn och inte fatta kärlek till det? Och hur kan man älska en kvinna över allt annat utan att minsta droppe spiller över på hennes barn? Vad gjorde jag för fel? Nu har jag ältat färdigt och eftersom jag är grundligt vaccinerad av kärlek från andra håll har jag dragit slutsatsen att det inte var mig det var fel på.

Medan jag var barn tänkte jag emellertid inte särskilt på detta. Inte förrän min syster föddes. Då blev min styvfar återigen ohjälpligt förälskad, denna gång i sin nyfödda dotter. Jag blev åsidosatt, ofta på ett ganska flagrant sätt. Mamma såg detta och kämpade emot men det var inte lätt för henne heller. Och i ärlighetens namn ska jag säga att det inte bara var jag som ignorerades. Min styvfars vuxna barn var upprörda över att deras barn - styvfars barnbarn - inte fick en bråkdel av den kärlek och uppmärksamhet som min syster fick.

Underligt och fantastiskt nog så påverkades inte relationen mellan mig och syrran av detta. Det var som att både jag och styvfar kunde höja oss över grälen och se att den andre älskade, älskades av och var viktig för min syster. Mamma var också mycket bra på att lyfta mitt självförtroende och visa mig hur viktig jag var för min syster, och på så vis utarma jordmånen för svartsjuka. För svartsjuka handlar just om detta - att känna sig utanför, åsidosatt, obehövd, oälskad.

Ett ganska lyckligt slut sålunda. Ändå har jag dragit en kategorisk slutsats av dessa mina erfarenheter, en föresats som har stärkts av andra skilsmässor och styvrelationer jag har sett. Jag vill aldrig själv skapa en styvfamilj. Det räcker med den som jag redan är delaktig i.

Detta gäller mitt liv. Hur andra organiserar sitt får de själva bestämma. Men om någon frågar eller inbjuder till diskussion har jag förstås åsikter.

En av dessa är att det finns en stor naivitet kring styvfamiljsliv, en övertro på vad kärleken mellan en man och en kvinna kan överbrygga. Kärlek, denna eftertraktade, bräckliga och omsjungna känsla. Eller ännu värre - passion. Passionen är ännu ömtåligare och håller knappast för praktiska problem, emotionella gungflyn, ekon av trassliga gamla relationer.

Det har alltså hänt att jag har blivit rådfrågad om vad som är viktigt att tänka på när man skapar en styvfamilj, och det bästa och mest konkreta råd jag kan tänka ut är att inte flytta ihop för tidigt. Detta är givetvis till största delen baserat på min egen barndomserfarenhet, men inte enbart.

Varför ett så handfast och drastiskt råd, varför inte nöja mig med att förklara att bara man älskar sina barn och tar sig tid med dem och visar dem att de är viktigast av allt så blir allt bra?

Därför att jag tror att konkreta råd är de bästa. Därför att utsagan ovan är så luddig och obestämd att det knappast finns någon enda förälder som inte säger sig efterleva den. En av mina husgudar Jesper Juul har formulerat det fantastiskt bra: i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som varierar är förmågan att förmedla detta till barnen.

Åter till flytta-ihop-rådet: för mig kan detta ses som en utkristallisering av hur man bemöter sina barn, hur man ser på relationen till dem och hur man prioriterar.

Fast jag kommer sällan så här långt eftersom debatten brukar härskna långt innan. Barn far minsann illa i kärnfamiljer också. Och föräldrar ska inte offra sin egen lycka för sina barns skull, är föräldrarna olyckliga är det inte bra för barnen.

Det är intressant att man automatiskt antas vara kärnfamiljsivrare om man kritiserar eller problematiserar styvfamiljer.

Kärnfamiljsivrare? Jag tror att barn mår bra av att leva nära sina föräldrar och att ha stor tillgång till deras tid och omsorg. Det behöver inte betyda att föräldrarna lever ihop, men jag tror att en förutsättning är att de tycker om varann och respekterar varann och visar detta för barnet. Föräldrarna behöver inte nödvändigtvis dela barnens gener. De behöver inte vara av olika kön. Jag tror att gott föräldraskap definieras av andra faktorer än sexuella preferenser och gemensam DNA. Jag tror också att barn tar skada av separationer, men att skadorna kan repareras. Jag tror att barn älskar sina föräldrar högt och är mycket lojala med dem och ibland offrar sitt eget välbefinnande för att föräldrarna ska må bra.

Jag tror att en skilsmässa och det som har föregått den är en ledsam och uppslitande händelse för nästan alla barn. Men det går att reparera. Tyvärr tror jag att det som sker i många fall, skapandet av en styvfamilj, gör att läkningen går långsammare. Inte sällan försämras föräldrarnas relation av introduktionen av en ny partner. Svartsjuka är en destruktiv och omogen men också djupt mänsklig känsla. Det kan vara väldigt svårt att acceptera att någon annan lever vardagsliv med ens barn, när man själv saknar dem.

Ska föräldrar och styvföräldrar offra sin lycka för barnen? Självklart inte. De allra flesta sliter som djur för att få ihop vardagen och blir djupt sårade om man antyder att deras arbete inte resulterar i lycka för deras barn. Problemet är, tycker jag, att många resonerar så förtvivlat kortsiktigt. Att vänta några år med att flytta ihop eller skaffa nya barn eller vad man nu vill göra, kan förvisso vara en stor uppoffring för en vuxen. Fem år, exempelvis, är lång tid, men den är överskådlig. Fem år är också en halv barndom.

Kortsiktigt men även konventionellt. Som vuxen har man ett ansvar, primärt förstås för de barn man har satt till världen men också något för alla barn i ens närhet. Om inte annat kan man göra tankeexperimentet: vad hade jag själv känt om jag var detta barn? Till vuxnas privilegium hör att man i rätt hög grad kan välja hur man organiserar och prioriterar sitt liv. Vill man vara nära den man älskar kan man oftast åstadkomma det. Kanske inte på exakt de tider och premisser man hade önskat. Kanske måste man tänka okonventionellt och bortanför ramarna. Kanske måste man offra något, nattsömn, pengar, egentid. Men man har ett val. Vilket barn nästan aldrig har.

Och så en sak till, apropå naivitet: Många jag har talat med tycks tro att styvproblemen är övergående, när barnen kommer i tonåren är det värsta över. Fel, kan jag tala om av egen erfarenhet. Möjligen har man respit i några decennier. Men sedan börjar det igen. Vem ska ta hand om åldriga föräldrar, styv eller inte? Vem ska ärva, och när? Ja, detta är problem som kan uppstå i kärnfamiljer också men de är fasen så mer infekterade i styvfamiljer.

Är då styvfamiljen dödsdömd som företeelse? Är den per definition olycklig? Absolut inte. Jag vet att det finns massor av lyckliga styvfamiljer, jag känner flera. Gemensamt för dem alla är att det har tagit tid och arbete att komma dit.

Och för min personliga del hade jag inte tyckt att det varit värt den uppoffringen. Men det är jag det.

Varför är denna åsikt så provocerande? På sätt och vis kan jag förstå det genom att dra en parallell till mitt eget liv.

Det påstås att en majoritet av de som försöker få biologiska barn utan att lyckas förblir barnlösa utan att gå vidare till adoption. När vi började närma oss insikten att vårt barn skulle komma till oss genom adoption, funderade jag mycket över detta faktum och kände mig ganska ifrågasatt av att så många tycktes anse att det var ett sämre sätt att få barn på.

Men ganska snabbt kom jag över det där. Fortfarande kan jag ibland undra över hur man tänker om man är kategoriskt emot att adoptera (jag inbjuder härmed till diskussion i frågan!). Men jag blir inte längre ledsen eller arg. För mig innebar adoption livets högsta lycka men så är det inte för alla. Det nedvärderar ju på inget sätt mitt val. Sedan vet jag att det finns massor av åsikter om adoptioners rätt eller fel. En del tar jag till mig, andra avfärdar jag. Eftersom jag inte har bildat familj på det konventionella sättet måste jag leva med att bli ifrågasatt. Det stör mig inte, åtminstone inte på djupet. Jag kan bli på tillfälligt dåligt humör, men känner mig inte ifrågasatt som person eller förälder av detta.

Jag känner också igen de sårade reaktionerna och det höga tonläget, men från en helt annan debatt. Trogna läsare känner nu igen sig, för jag har ofta refererat till detta. Ett numera utdött nätforum för adoptivföräldrar fick besök av en stor grupp vuxna adopterade som i mer eller mindre nyanserade ordalag uttryckte kritik mot och problematiserade adoption som företeelse. De gav synpunkter och konkreta råd baserade på egna erfarenheter. Konfrontationen blev hätsk. Det var få adoptivföräldrar - utom de äldsta och tryggaste (och mest tystlåtna?) - som kunde läsa kritiken utan att känna sig oerhört sårade och nedvärderade, och jag misstänker att det berodde på att de redan kände sig otrygga och oroliga i sitt (i många fall blivande) föräldraskap. Jag reagerade likadant själv. Men det är några år sedan nu och jag tror inte att jag hade reagerat så idag.

Till sist: kunskap är makt. Att diskutera problem leder till kunskap. Att styvfamiljen och adoptivfamiljen som konstruktion har fler potentiella problem än kärnfamiljen är ett faktum som jag inte förstår varför man väljer att förneka eller blunda för. Därmed inte sagt att styv- eller adoptivfamiljer är dömda till olycka.

Jag tror att man blir en bättre förälder om man är öppen för respektfull kritik och diskussion. Det gäller förstås mig själv också i allra högsta grad.

13 kommentarer:

  1. Det är väl aningen patetiskt att jag som inga barn har kommer med den första kommentaren här. Men jag känner sympati för det du skriver, och har själv många gånger reagerat inför styvfamiljen. Och allra mest inför brådskan att ha barn med den nya partnern, ett barn som ska leva med båda sina föräldrar på heltid i en familj tillsammans med andra barn som bara får ha varje förälder på halvtid.

    Den som läser bloggar skrivna av oss i 30-40 årsåldern inser att det där med vuxna adopterade som har åsikter om adoption har en parallell bland icke-adopterade. Vuxna barn och vuxna föräldrar är ett knepigt kapitel, oavsett hur relationen kommit till. Så knepigt att jag ibland förundras över att den där fantastiska helande relationen som nya föräldrar beskriver sig ha till sina barn kan förvandlas till den där urkrångliga relationen som samma människor beskriver sig ha till sina föräldrar...

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Lämnar här min första kommentar efter att ha läst din blogg i ett par år.
    Jag tycker du sätter ord på styvfamiljen (liksom på många andra ämnen!) på ett underbart lite provocerande sätt.
    Jag har egna erfarenheter med omgift mamma som tappade sina två äldsta barn (mig och min bror) till förmån för sitt lilla barn med nya mannen. Lillasyster och jag har en stark, ärlig och kärleksfull relation men mamma och jag har en del övrigt att önska. Min mamma är adopterad i Sverige på 40-talet och jag är själv mamma till två barn födda i Korea. Behöver jag tillägga att jag hade MÅNGA frågetecken att räta ut innan maken och jag beslutade oss för att försöka få adoptivbarn?
    Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor!

    Gott nytt år!

    Helene

    SvaraRadera
  3. Du är så klok! Jag läser och begrundar. Inte för att jag har någon man i sikte just nu. Men vem vet, det kanske kommer en dag. Lever just nu ensam med min dotter och är inte så imponerad av de styvfamiljer jag ser omkring mig.

    SvaraRadera
  4. Jadu Helga..
    Jag tog ett djupt andetag innan jag började läsa, men det behövdes inte. Nånstans är jag glad att jag kan stå för mina val i livet, och faktiskt inte kände mig sårad alls, bara nickade igenkännande.
    När min gosse var 2 år och jag var en ensam mammma, dvs pappa var för upptagen med sitt destruktiva leverne, mötte jag en ny man.
    Barnkär och underbar på alla sätt. Min stora tagg i hjärtat var att min son inte hade en närvarande pappa/man i sitt liv. De kom väldigt bra överens och hade en nära reltion med mkt kramar och kärlek. Efter en tid flyttade vi långt bort från nära och kära vilket bjöd på några rejäla kriser som vi på något sätt lyckades reda ut.
    Min son visste hela tiden att han hade en pappa, men valde ändå att kalla styvpappa för pappa.
    Strax innan han fyllde fem kom lillasyster och lyckan var total-till en början..
    Jag är en ganska förstående person, jag förstod (och accepterade)att han inte kände på samma sätt för bägge barnen. Däremot hade jag svårt att accepterade jag inte att han visade det. Det i kombination med andra problem gjorde att jag gick, och som straff för att jag krossade vår familj, valde han bort min son. Helt kallt-utan ånger.
    Och det hade jag aldrig kunnat förutsäga.
    När denna 6-åriga pojke ser på dej med sorgsna ögon och frågar:
    Mamma, varför får jag ALDRIG åka till pappa? ***** åker ju dit varannan vecka.
    Ja, vad fan svarar man då?!

    Nu blev detta långt, men för den intresserade kan jag avslöja att han sen ca 1 år tillbaka har en jättefin relation med sin bio-pappa, och att jag en kväll när han var runt sju grät tillsammans och bearbetade skilsmässan, gjorde väldigt klart för honom att vad hans styvpappa gjorde var fel, man får inte göra så, man får inte släppa in en liten 2 årig pojke i sitt hjärta för att sen sparka ut honom drygt 4 år senare.
    Så nej, jag är inte så imponerad av styvfamiljer heller, men jag har inget val längre..

    SvaraRadera
  5. Detta med styvfamiljer är svårt, så svårt. Jag är själv skild sedan ett år tillbaka och mitt mål är INTE att leva själv resten av livet. Men en sak som är säkert är att det måste gå långsamt, för Helga, jag tycker som du i mångt och mycket i ditt inlägg. Det är de vuxna som blir kära i varandra och inte barnen i den nya. Det tycker jag är en viktig sak att alltid komma ihåg!

    Så det är med fasa jag ser hur barnens pappa introducerar den nya (i och för sig efter lång tid tillsammans) med ett rasande tempo; träffas en gång, därefter sover hon över. De två vuxna har redan innan barnen började introduceras bestämt att de ska flytta ihop, med sina fem barn totalt, innan de VET om det fungerar med alla barnen.

    Men eftersom jag sitter på andra sidan så kan jag inte styra över mitt ex och hans liv, trots att jag tycker att det blir tokigt, trots att jag tycker att det är de vuxnas önskningar och viljor som styr och att barnens behov förbises.

    SvaraRadera
  6. Helga!
    Ett välskrivet och viktigt inlägg, absolut. När dikussionen gick varm på Tinsels blogg lämnade jag några kommentarer i ämnet som jag hoppas du läste.

    Visst blir det så att man reagerar känslomässigt när ens livsval ifrågasätts, vore märkligt annars. Och man utgår nog alltid från ens eget liv och det man upplevt. Men för mig är det viktigt att få lyfta fram styvfamiljen som något positivt också. Mina barns styvpappa har inga biologiska barn och det har gjort att mina barn fått en stor del i hans liv. Jag skulle nog aldrig klara av att leva med någon som hade barn med sig i boet, oerhört egoistiskt men jag tror att det är svårt att få den konstellationen att fungera.

    Min egoism baseras på att jag vill att mina barn ska växa upp någorlunda oskadda från den separation som vi utsatte dem för.

    Men jag hävdar att barn mår bäst av att växa upp i en varm, trygg och kärleksfull och framför allt ärlig miljö. Om detta är en kärn, regnbågs, foster, adoptiv etc familj spelar faktikst ingen roll.

    Och jag blir rosenrasande över att det fortfarande 2009 är det kärnfamiljsnormen som råder.

    Mariamamman som önskar att det fanns ett forum där jag kunde få prata istället för att skriva.

    SvaraRadera
  7. Känner mig varken provocerad eller sårad, snarare imponerad av dina klara och vettiga tankar. Tänk om alla var så kloka hela tiden.

    Tyvärr är vi inte det. Vi snubblar genom livet och gör våra val, misstag och felsteg. Och någonstans hoppas vi nog alla att vi gjort så bra vi kunnat efter omständigheterna.

    Jag tycker det är sorgligt att du inte fick känna kärlek av din styvfar och känner mig extremt träffad i hur det var att försöka handskas med min bonusson. För nej, jag älskade inte honom. Inte som en förälder älskar ett barn. Men att han alltid kom först - det hoppas jag att han förstod och förstår. Han är och kommer alltid att vara det enda barn jag någonsin varit med och uppfostrat. Med varm hand och hjärta dessutom.

    SvaraRadera
  8. Jag vill flagga för Salvias inlägg i samma ämne. Lika klokt som Helgas.
    http://salviastory.wordpress.com/2009/01/04/styva-familjer/#comment-1303

    SvaraRadera
  9. Jo, jag hade såklart tänkt skriva själv att min kommentar får bli ett eget inlägg.

    SvaraRadera
  10. Lever själv i styvfamilj (skilsmässan var inte min idé) och det har varit ett himla slit för att få till en anständig miljö för barn och vuxna. Men konstigt nog har det nu, efter fem år, faktiskt lyckats ganska bra. Hade jag vetat att det skulle ta så länge, vet jag inte om jag hade vågat....

    Jag har kämpat som ett djur för att min nya partner, som i allt försökt vara anständig men ändå inte alltid lyckats agera som en vuxen ska i mina ögon, ska se och bekräfta min dotter som jag tycker hon förtjänar.

    Jag och hennes pappa har hållit ett fast grepp om våra egna kragar under hela processen och hon har gudskelov aldrig behövt slitas i bitar av en lojalitetskris. Verboten! Barn behöver, som du skriver, få älska båda sina föräldrar: jätteviktigt.

    Det var konstigt nog min partners dotter från tidigare som triggade problemen, i och med att hennes mamma (trots tre års mellanrum mellan deras separation och mitt intåg) inte grejade det där med förändring så bra. Detta gick över till dottern, som naturligtvis fick det jättejobbigt att acceptera oss, trots att vi egentligen, bortom allt "vuxentjafs", egentligen alltid kommit bra överens. Och visst förstår jag att det är svårt att vara objektiv när ens barn/barnbarn mår dåligt, men släkten kan verkligen vara värst.

    I och med lillpojkens födelse har faktiskt allt blivit gradvis bättre och bättre och jag åser nu med viss förvåning att vi alla har fått riktigt hyfsade relationer. I många mörka stunder har jag tvivlat att den dagen någonsin skulle komma.

    Sista genombrottet har faktiskt varit att min partner, efter ett långt och ingående samtal, faktiskt börjat se och bemöta min dotter på ett nytt sätt. Lång mej it last, som vi säger på svengelska. För hur bra det än kan vara med andra saker, så är det första och främsta att alla barnen måste få må bra och ha växtrum och bli sedda och respekterade och älskade.

    För visst är det som du säger, passion och kärlek mellan två vuxna kan inte ursäkta att barnen förlorar. Men vilket hästjobb det är att få till det. Som sagt, om jag hade vetat så hade jag nog fortsatt som ensam mamma. Men då hade inte lillen kommit till världen och nu har vi ju kommit till en situation där alla barnen älskar varandra högt och rent och de kringvarande vuxna faktiskt uppför sig som vuxna ska.

    Visst har jag många gånger saknat helheten man känner i kärnfamiljen, men som sagt, det var inte mitt val att det gick som det gick. Jag växte själv upp som skilsmässobarn och ville inte att samma skulle drabba min dotter. Kanske har medvetenheten om hur det känns att vara barn i den sitsen gjort det möjligt för mig att ha lite mer inlevelse i just våra respektive döttrars situation.

    Som det sägs, man får försöka göra något bra av skiten, vad ska man annars göra med den? Om allt det svåra faktiskt leder till något som berikar de inblandades liv, så måste jag säga att det ändå är värt det. Men det är nog bäst att man inte vet innan hur lång tid det kan ta och hur många mörka stunder det kan föra med sig....

    Ja huga, det är inte lätt att vara människa ibland. Man gör verkligen inget lättare för sig själv genom att välja att separera när det finns barn med i bilden och när det sker är det viktigare än någonsin att vuxna verkligen uppför sig som vuxna (och det kan gälla även mor- och farföräldrar).

    Men frukten av hårt arbete smakar ändå väldigt bra. Det är gott att se att det leder någonstans, när det gör så.

    SvaraRadera
  11. Jag känner mig heller inte provocerad, alls. Tvärtom, tack för att du ger mig barnets perspektiv. Jag kommer själv från en uppväxt där föräldrarna (på gott o ont) fortsatte leva tillsammans, liksom min kille. Men inte hans barn. Jag har funderat mkt över vem man är, hur man kommer in i deras liv. Nu ska sägas att föräldrarna har redan skilt sig långt innan mig, så en del sår är redan där. Och barnen blir alltid väldigt glada i att umgås, och jag saknar dem när jag inte träffat dem på ett tag. De har blivit en del av mitt liv, en glädjekälla. Och jag känner mig ofta lite kär i dem också, liksom i deras far. Oväntat, ja. Ju mer vi umgås, desto mer tycker jag om dem och ju starkare kommer de oväntade känslorna av förälskelse även i barnen. För jag ser ju deras pappa i dem, och blir förtjust. Men jag sover inte där när barnen är där, och jag låter de ha de flesta av dagarna i sin pappavecka med pappa. Och man funderar förstås över när de skulle vara redo för mer närhet, mer vardag. För det är just så, att för mig är det barnen som avgör. Och ännu mer när jag läser detta.
    Jag tror att det som kan provocera folk är väl kanske att man gärna vill att man ska vara bra för barnet, som styvförälder, inte dålig. Och jag vet inte. På många sätt är jag bra för barnen, för jag hjälper deras pappa. Dels genom att avlasta, men även för att jag har mer erfarenhet av barn generellt (barnlös som jag är)och ger honom råd, tips och reflektion. Jag tror att den glädjen han känner över mig i sitt liv spiller över på dem. Och jag tror att de stunder vi har tillsammans, över sagoböcker, utflykter, pussel och lekar betyder åtminstone litegranna för dem som de gör för mig. För mig är dessa barn verkligen en bonus. Det som gör mig räddast är att knyta an och engagera mig mer i dem, att det blir en ohjälplig förälskelse som jag inte kan stå emot, och att relationen med pappan tar slut. Att knyta an till dem och sedan förlora dem. Nästan lika rädd för det som för att förlora pappan. Så många jag riskerar att förlora- tre stycken inte bara en. Kärlek finns det o räcker, den tror jag kommer att spilla över på dem allihopa. Men det gör mig så rädd att få ta del av, få bli del av en familj, och riskera att förlora den. Det skrämmer mig så in i katten. Men jag mobiliserar långsamt mod. Tänker att jag måste gå all in. Riskera att förlora allt, hoppas på att vinna.
    Men jag hoppas att jag också kan vara en vinst för någon, för dem?
    Väldigt svårt.

    SvaraRadera
  12. Tack för din öppenhjärtlighet. Jag är den kvinnan som inte kan älska min mans tidigare barn, allt bråk med deras kontrollerande och avundsjuka mamma har slagit in en alltför djup kil mellan oss. Skyddsmekanismer kallas det kanske?

    En stor del av skulden ligger även på min mans oförmåga att hantera sina barn och ex utan att ta ut sin frustration på mig, jag tycker att jag blev så illa tilltygad i konflikterna att jag bad dem själva lösa problemen de hade kring vårdnaden av sina barn innan de ställde några krav på mig.
    Konflikterna ledde till slut till att han tappade umgänget med dem, och han kämpar i dag för att bibehålla kontakten och träffa dem då och då.
    Jag stöttar honom fullt ut, men tar inte längre den drivande rollen som jag hade tidigare, jag är för bränd på det området. Jag vill inte stå där igen och fungera som mammans mentala "soptunna"...

    Gissa hur illa det drabbade barnen då, som inte hade samma makt att ta ett kliv tillbaka som jag hade...?

    Jag skulle som du förstår inte heller rekommendera någon att bilda styvfamilj, i alla fall inte den familj där man skaffar sitt första barn.

    I dag har jag och min man en stabil och lycklig familj med två egna barn, det som saknas är de två andra barnen. För att min man som jag älskar ska bli hel hoppas jag av hela mitt hjärta att vi kan få en bra kontakt med dem igen, den här gången utan mammans destruktiva inblandning.

    Jag vet tyvärr inte vad jag vill säga, jag menar nog bara att det ibland finns anledningar till att man inte tar barn till sitt hjärta.
    Jag gick från att vara en glad, busig, nyfiken och förväntansfull "styvmamma" till att bli surmulen, inbunden och få ont i magen av oro varje gång de skulle komma. Jag förstod efteråt att jag hade drabbats av depression av de eviga konflikterna och den maktlöshet man upplever som styvmamma.

    Är som sagt emot styvfamiljer själv, jag skulle aldrig gjort samma val med facit i hand, men samtidigt är jag glad att vi som par har mognat och kommit varandra så nära som vi kanske inte hade gjort om vi inte hade delat dessa erfarenheter. Det hade varit så mycket lättare att dela på oss, och ha ytterligare en splittrad familj...

    SvaraRadera