Mamma ringde igår och hade läst en artikel i SvD om att det är jättefarligt och allmänt förkastligt för små barn att titta på TV. Och att det är superduper-icke-rekommendabelt att låta dem titta på TV utan sällskap för man vet aldrig vilka hemskheter som dyker upp.
Jo jag vet.
Expertisen skulle troligen dåna om de kände till våra (d v s Q:s) TV-vanor. I söndags morse steg vi upp klockan sju. Jag slog på Barnkanalen, tog med täcke och kudde till soffan och nanade sött i en liten timme medan Q tittade. Hemskt, eller hur. Fast när det kom en film om en drake vaknade jag till och frågade om det var läskigt och om han ville krypa ner till mig. Läskigt nej, för draken var snäll. Men krypa ner kunde han tänka sig.
Å andra sidan tänker jag på syrrans examenskalas förra helgen, då Q höll ut till halv elva och gick från gäst till gäst och konverserade. När vi sa adjö kom folk i klasar och bubblade om vilket fantastiskt barn vi har. (Jag förväntar mig en baby-boom bland min systers kompisar framöver). En av dem relaterade följande dialog:
Q: Vad heter du?
N: Nicholas.
Q: Jaha. Som tomten!
Vår son, tre år i mars. Och så säger de att det är skadligt med TV.
Äh, det är med det som med alla rekommendationer och forskningsrön: ta det med en nypa salt och en stor portion sunt förnuft så ordnar sig det mesta!
SvaraRaderaÅ UNDERBART!!! Vilken kille!! :-)
SvaraRaderaJag tror inte så mycket på regler o rekommendationer eftersom sådana alltid ändras med tiden och i olika länder o kulturer. Jag tror på att följa sin egen hjärna och sitt eget hjärta. Sunt förnuft kommer man långt med. Plus lyhördhet för sitt eget barn.
Kraaam!!