Han hör bön eller vådan av framåtvänd vagn

Han den där jag inte alls tror på alltså. Ändå åkallade jag honom idag, rakt ut i luften utan att tänka mig för.

Ett smärre drama utspelade sig denna gråkulna söndag. Jag och Q tog en vagnpromenad medan O tränade och handlade. En promenad som jag beräknade till cirka trettio minuter. Som planerat somnade Q gott efter en stund, detta konstaterades av mig när jag lutade mig över suffletten. Vidare kollade jag att han inte frös om händerna (Q är notorisk vantvägrare) samt att Lokatten låg tryggt förankrad under hans ena arm.

Tjugo halkiga och blåsiga minuter senare tittade jag till Q igen. Han sov lika fridfullt, men Lokatten. Var. Borta.

Ingen panik, jag visste exakt när jag senast sett djuret, lika exakt visste jag hur vi hade gått. Bara att vända och följa spåret. Jag frågade ett vänligt äldre par om de möjligen sett ett förlupet lodjur, tyvärr inte. Min oro steg allt eftersom vi närmade oss den punkt där Lokatten senast setts. Hur kan ett gosedjur bara försvinna? Kan någon av kvarterets alla hundar ha norpat honom? Vilken ansvarskännande hundägare låter detta passera?

Vad göra? Mörkret skulle snart falla, månne ringa O och be honom rycka ut med ett extra ögonpar och ficklampa? Jag vände återigen och gick samma väg för tredje gången. Nära nog gråtfärdig och grubblande över vad säga när Q vaknar och ställer den oundvikliga frågan.

Där och då ser jag Lokatten, halvt gömd bakom en papperskorg, stirrande upp i luften med sedvanligt oskyldig min. (Det var då jag utbrast Godegud!, tro det eller ej). Q sov fortfarande och Lokatten fick åka resten av hemvägen i min handväska.

Så kommer det sig att Q i skrivande stund berättar en ny godnattsaga för sin pappa. Om hur Lokatten fick för sig att han ville upptäcka skogen, och hoppade ur vagnen och rullade in bakom en papperskorg för att gömma sig för mamma. Och hur Q sov hela tiden och inte visste något. Och hur mamma frågade och frågade alla hon träffade. Och hur Lokatten kom på att han nog ville komma tillbaka till Q och därför rullade fram igen.

Så kommer det sig också att det blev över en timmes kall och blåsig promenad och att jag hostar igen. Men det kan väl en godnattsaga vara värd.