Värdefull och lycklig

I höstas fick vi "skolfoton" på Q, dagmamman anlitar en fotograf som tar både porträttbild och gruppbild. Q är mycket stolt över den senare som vi har ramat in och ställt i hans rum. Han visar den gärna för besökare och pekar ut sina kompisar. (Mamma, vad heter dina kompisar, frågar han ibland. Jag blev lite konfunderad innan jag begrep att han menar mina kollegor. Mina kompisar som jag leker med varje dag.)

Hur som helst tog jag ett av fotona och klistrade på baksidan av ett vykort med Stockholmsmotiv och skrev en kort men innerlig julhälsning till Korea. Till SWS som förmedlat vår adoption. Till Q:s fostermamma som kanske tittar i hans akt. Till vuxne Q som kanske reser tillbaka till Korea och vill se sin akt. Till hans biologiska mamma som kanske, kanske kontaktar förmedlingen och ber att få veta något om sitt barn.

Det vet jag inte om hon får, vi har fått mycket knapphändig information om hur sådant fungerar i Korea. Kanske är det sekretess på detta. Förmodligen vet hon inte ens vilket land Q befinner sig i. Jag skulle gärna se att hon fick både foton och uppgifter om Q. Några juridiska rättigheter till honom har hon inte, men han är ju hennes likaväl som min och O:s. Fast mest är han sin egen, och bäst är kanske att han i framtiden själv får bestämma om han vill ha kontakt med henne.

I perioder tänker jag mycket på henne. Och då minns jag en bok jag läste som tonåring. Törnrosa - Feernas tid, av Ingrid Sjöstrand. Den handlar om en skolklass - flickor - från sju till cirka sexton års ålder. Då som nu grips jag allra mest av Allis' öde, Allis som upplever en intensiv kärlekshistoria när hon är femton år. Det är nog faktiskt den stora kärleken som idag hade haft åtminstone någorlunda framtidsutsikter, men eftersom Allis blir gravid och föräldrar, präst och skola är allsmäktiga, stampas kärleken ut och barnet adopteras bort.

Jag har aldrig kunnat läsa skildringen av förlossningen utan att gråta. För tio år sedan försökte jag beskriva historien för min syster, och skämdes något när jag började gråta högt. Det var långt innan jag visste att mitt barn skulle vara adopterat, att detta till viss del skulle komma att handla om mitt liv - fast ändå inte.

"Hon ber ett biträde om sin väska och tar fram den lilla skjortan, tröjan, blöjorna, navelbindan, kråset och mössan.

-Det är till barnet, säjer hon. Och visar sitt nummer på handleden. 28. Jag har sytt alltihop själv, utom mössan.

Biträdet tar de små kläderna och springer på dörren, med en konstig min i ansiktet. -Ni kan väl tala om för mej hur det är med nummer 28, ropar Allis efter henne. Om hon mår bra?

När Allis ska skrivas ut kommer kuratorn igen och säjer att Allis inte behöver bekymra sig för barnet. Det ska placeras i en lämplig familj i Dalarna, där det kommer att få det så bra.

Kring landskapet Dalarna dras en blödande gräns. Därinnanför är en del av Allis' kött och blod placerat. Och kommer att få det så bra.

....

Allis kan ingenting göra. Hon skottar över alltsammans med läxor, plikter, arbete.

Men det händer att hon stannar vid barnvagnar utanför affärer.

Hur stort är hennes barn nu? Har hennes barn det bra? Hon skyndar sig därifrån med ett plötsligt hugg i ryggen. Hennes barn. Hennes barn."
....

Jag googlar på Q:s biologiska mammas namn. Koreanska namn har flera olika betydelser, man kan välja lite som man vill. Värdefull, sann, lycklig, hoppfull kan hennes namn betyda.

Det låter bra.

För tre år sedan var hon med största säkerhet ledsen och ensam. Jag hoppas så att hennes namn välsignat henne och gett henne en bättre tillvaro idag.