Nummer två

Min närmaste granne i kontorslandskapet är också projektledare och dessutom en genomsnäll kille som kan blixtra till med oväntat vass humor ibland. Vi har ganska roligt ihop. Vi pratar om jobbet, husletning, helgplaner, senast lästa böcker och så vidare. Den efterlysning jag utfärdade i våras (längst ner i inlägget) är väl inte helt uppfylld, men på god väg.

Första gången vi träffades var på personalfesten för ett år sedan. Som jag minns det var ingen av oss mer än salongsberusad. Men hur det nu var så hade han över bardisken plötsligt berättat för mig, som han känt i några timmar, att han och hustrun var ofrivilligt barnlösa och väntade i IVF-kö. (Detta efter att jag lyckobubblat om Q och Korea förstås.)

Sedan dess har vi aldrig berört ämnet. Inte vet jag om det berodde på berusningen att det alls kom upp. Därför har jag inte velat fråga. Däremot skulle jag gärna vilja förmedla att jag gärna lyssnar och deltar om behov finns, men hur tusan gör man det på ett finkänsligt sätt?

Idag småsnackade vi som vanligt om husletning och renoveringar, aktuella ämnen i bådas våra liv. Jag sa något om att det vore underbart att bo i hus, men eftersom vi har en egen skruttig sommarstuga och ett samägt ännu skruttigare sommarhus på västkusten, har vi inga fritidsproblem.

"Hur är det med det att få barn nummer två, tar det mycket energi?", frågade han då (för jag är öppen på jobbet med att vi håller på med hemutredning). Och jag visste knappt vad jag skulle svara.

Därför att jag anade bakgrunden till frågan. Oron som jag själv känt, hur ska vi orka med ännu en lång och jobbig process?

Just därför vågade jag knappt säga som det är, med risk för att låta avfärdande och flåshurtig. Att projekt barn nummer två inte upptar mina tankar mer än någon gång i veckan, högst. Att vi hittills träffat vår socialsekreterare tre gånger, varav två på hennes kontor och en hemma hos oss. Det senare tillfället var Q:s show, han bjöd in henne att leka i hans rum och konverserade ivrigt om nallar, pussel och fotot på dagmammegruppen. Han uppförde sig fullkomligt exemplariskt och bedårande.

Att det den här gången känns osannolikt ostressat och avslappnat. Utredningen blir väl klar framåt våren. Eller sommaren kanske. Sedan ska vi väl ringa till AC. Om vi orkar lyfta luren innan det blir semester. Att detta så småningom ska resultera i ett barn känns minst sagt overkligt. Det jag kan föreställa mig och glädjas åt, är att få åka till Korea igen, och att få göra det med Q.

Livet är bra märkligt. Att känna så här efter att så länge ha levt med känslan av att det är för sent, det var min tur för länge sedan, jag borde ha haft två barn nu.

Kanske var det ungefär detta jag skulle ha sagt till min kollega.