God jul kära läsare!

Imorgon är det julafton. Imorgon ska jag fira julafton med båda mina föräldrar under samma tak. Det har inte hänt på väldigt, väldigt länge.

Men det kommer nog att gå bra. Det blir en vit jul i år. Kanske inte utomhus dock.

Huset är trångt just nu. Mamma, den nyblivna änkan, ivrig att äntligen kunna fira jul med barnbarnen, bor i gästrummet. Nyskilda syster har flytt sin andrahandslägenhet och bor i lekrummet. Vi andra bebor våra vanliga rum.

(Helgapappa bor gudskelov hos sig själv.)

Alldeles enkelt är det inte. Men med en god portion vilja, framför allt från min man, går det.

Denna goda vilja manifesterades till exempel i nedanstående produkt som han oombedd inhandlade åt sin svärmor. Hon älskar dem, vilket hon är ensam om.

Helga bakar

(Mors bak luktar bäst?)



Trots det initialt minst sagt oaptitliga utseendet blev salmiakkolakakorna riktigt goda. Om man gillar salmiak, alltså.



Lussebullarna (gissa vilken som är Y:s) blev helt okej men lite torra. Jag ska nog hålla mig till Anna Bergenströms recept.


Det är roligt att baka!

18 december

Det är torsdag eftermiddag och jag är på jobbet för en gångs skull. Jag skriver så eftersom jag

1 var ledig fyra dagar förra veckan på grund av begravning i Göteborg
2 vabbade i måndags med hysteriskt hostande liten son
3 vabbade i förmiddags eftersom O hade tid hos alkoholterapeuten
4 ska vabba imorgon också, eventuellt då frakta hyst-host liten son till vårdcentralen för att utesluta lunginflammation

Under min frånvaro förra veckan lyckades företagets ledningsgrupp äntligen fatta ett beslut som jag välkomnar och har förespråkat i allt tydligare ordalag under de senaste månaderna. Det ena av mina två projekt flyttas från oss till ett av våra systerbolag i ett annat land. Vi slipper plöja ner fler kostsamma utvecklingstimmar i en produkt som vi inte förstår oss på, och som därmed inte fungerar särskilt bra, därmed heller inte säljer särskilt bra och därmed inte genererar några intäkter.

Att detta beslut dröjde så länge är ett symptom på att något här inte fungerar som det ska. Möjligen är det helt enkelt ett utslag av den tröghet som många (alla?) av mina närmaste kollegor uppvisar och som jag retar mig på.

Att jag alls ser de här skeendena och förmår analysera dem och uttrycka en åsikt om dem, är en ny och trevlig upplevelse. På mina andra jobb, på andra företag, har jag antingen varit för oerfaren eller suttit för långt ifrån makten för att ha en susning om vad som hände.

Det första jag nämnde är en nackdel, det andra en fördel. Tyvärr finns det fler nackdelar, som den att jag idag, blott någon timme innan jag avser ta jullov, alls har tid att skriva blogginlägg. Nästan alla i min omgivning fnattar runt med stressen lysande ur ögonen. Men varken jag eller den andre projektledaren har särskilt mycket att göra.

Det beror i sin tur på att man här inte är van vid och därmed heller inte bekväm med eller ens villig att att arbeta i projektform, med tydligt uppsatta ramar för tid, kostnad och kvalitet.

När jag tackade ja till att arbeta för herr Snäll stod det oerhört klart för mig att det fanns en plats för mig här. Jag har kunskaper och färdigheter som det här företaget saknar och är i stort behov av.

Tyvärr har det under det gångna året blivit allt tydligare att det råder mycket stort motstånd mot att ändra rutiner och arbetssätt. Om det motståndet är starkare än vad jag rår på vet jag ännu inte.

Att jag inte begrep detta tidigare skyller jag delvis på företagskulturen. Alla är trevliga, snälla och toleranta mot varann. Hur mysigt detta än är, så har det den nackdelen att konflikter inte reds ut och motsättningar är lätta att missa och underskatta.

Till sommaren ska jag härda ut, har jag tänkt. Härda ut och göra vad jag kan för att förändra. Sedan ska jag ompröva och fatta beslut. Då börjar Y skolan, då har jag två skolbarn (på samma ställe dessutom), då lättar pressen något.

Ibland undrar jag om jag står ut så länge med att ha för lite att göra. Om jag efter detta kommer att vara inkapabel att sköta ett riktigt jobb. Jag grubblar över min trötthet och energilöshet. Skulle jag bli ännu tröttare av ett krävande men givande jobb? Eller skulle det bli precis tvärtom?

Men ibland tänker jag att jag kanske bara ska ta det lugnt. Yrkesarbetande kvinnor med barn är överrepresenterade vad gäller sjukskrivningar, psykisk ohälsa, stressrelaterade diagnoser, bla bla bla. Kanske är detta tråkiga jobb en förklädd välsignelse då det ger mig de marginaler jag behöver för att manövrera mitt privatliv?

Jag vet inte. Men nu är det snart jullov.

Hur det gick

Hur gick det då, det som jag var nervös för?

Det gick bra. Begravningen var fin och stämningsfull och traditionell, med psalmsång och jord på kistan och löfte om uppväckelse på den yttersta dagen. (Strax efter styvfars död fick jag till min förvåning klart för mig att han propsat på en riktig kyrklig begravning. Mig veterligen - vi bodde ändå ihop i femton år - gick han aldrig i kyrkan och uttryckte heller aldrig några religiösa övertygelser. Men enligt mamma behöll han sin barnatro livet ut. Eftersom hon är uttalad ateist valde de att inte diskutera frågan sinsemellan. Där ser man vad lite man vet om en människa.)

Vid sammankomsten efteråt hölls flera tal som gav en bild av styvfar som yrkesperson, något jag visste mycket lite om. Det var roligt att höra yngre kollegor vittna om hur de uppskattade honom som handledare och hur populär han var bland patienterna för sitt lyssnande sätt. Detta i en tid då läkarens auktoritet var i det närmaste total. Men även jag minns styvfars goda sidor, att han - särskilt för sin bakgrund och generation - var ovanligt tolerant och fördomsfri.

Ett annat lika ovanligt som trevligt inslag var det tal som hölls av chefen för det äldreboende där styvfar tillbringade sina sista år. Hon blinkade bort tårar när hon beskrev honom, och det hedrar dem båda. Hon tackade mamma för värdefulla synpunkter och rak dialog gällande verksamheten, och hon fick min syster att skruva en smula generat på sig då hon prisade hennes och mammas deltagande i styvfars vardag. "Att familjemedlemmar gör boendet till sitt, ger sig ut och springer och återvänder svettiga, det är så vi vill ha det!"

Och så var det musiken förstås, skam vore det väl annars. Styvfar var en mycket duktig pianist och musikaliteten ligger i släkten. Hans systerson är kantor och spelade orgel, ytterligare några syskonbarn bidrog med sång och cello. När de framförde Nocturne sken Q upp och viskade: den brukar du sjunga för oss!

(Faktiskt så är intresset för sång och musik ett av få områden där styvfar och jag kunde mötas. Han spelade piano och jag sjöng, och hans beröm peppade mig att börja sjunga i kör. Så jag har honom att tacka för en viktig glädjekälla.)

Innan vi skildes åt spelade systersonen Beethovens Pathétique, mellansatsen, som jag och alla andra som levt med styvfar så väl känner igen.

Av någon anledning tänkte jag att jag inte ville gråta under dagen. Jag vet inte riktigt varför, om det var på grund av min relation med styvfar eller för att jag inte ville släppa kontrollen eller om jag var rädd för att skrämma mina barn. Men under Pathétique grät jag, och det gjorde nog alla andra också. Det vackraste farväl man kan tänka sig.

På kvällen åt de närmaste släktingarna (det vill säga ätteläggar med respektive till styvfar och hans syskon, och så mamma och jag och moster och morbror) middag hos mamma. Jag hade gärna avstått men mamma ville ha mig där, och då deltog jag förstås, den glädjen gjorde jag henne gärna.

Så långt allt gott och väl. När gästerna brutit upp och jag, min syster och moster demonterat långbord och staplat stolar och kånkat ner dem i källaren, satte vi oss i soffan för att pusta ut. Jag längtade efter O och barnen och hade precis tänkt säga adjö och sätta mig i bilen.

Då började mamma med ett av sina små tal. Med darrande stämma och spänd min, båda känner jag så väl igen, jag vrider mig olustigt, förklarade hon att så länge styvfar fanns var hon aldrig ensam. Och att hon nu saknade honom ofantligt. Och att allt varit värt det, vad vi än tyckte. Det var viktigt för henne att säga.

Jag stirrade ner på mina händer och funderade på vad jag skulle svara. Om jag skulle resa mig och förklara att jag nu var trött och ville åka hem till svärmor och sova. Lite mer stridslystet, att jag inte ville delta i dylika lovsånger? Eller helt enkelt: jag kan inte bekräfta dig i detta.

Jag sa ingenting, vilket gjorde stämningen än mer tryckt. Mamma vill ju ha ett svar på sina högtidstal och lovsånger. Hon vill ha bekräftelse, alltid, alltid. Men jag vägrade.

En stund senare bröt jag upp och vi skildes åt i all vänskaplighet.

I bilen kom känslorna över mig och jag grät en arg hård gråt, inte alls som de stillsamma vemodstårarna vid pianot.

Det var då själva fan att hon inte kunde låta bli. Dagen var jättefin, styvfar prisades i alla tänkbara tonarter. Det har jag alls inga problem med. Att jag tänkte en och annan svart tanke (men de var inte många) under dagen må väl vara mig förlåtet, jag uttryckte dem givetvis inte. Jag är faktiskt färdig med det här nu. Det var inte bra mellan mig och styvfar, men det är okej. Jag behöver inte rota i det mer. Jag kan se värdigt behärskad ut och nicka instämmande när man prisar hans goda sidor.

Det var över åttio personer närvarande under dagen, hon hade kunnat välja ut nästan vem som helst av dem och fått gensvar. Ja, han älskade dig vettlöst. O en sådan vacker kärlekssaga. Den stora kärleken, för den offrar man allt. Så vackert.

Men inte jag. Jag är ju den enda jävla människa på denna jord som inte föll handlöst för honom, varför är det då just till mig hon måste vända sig och avkräva denna förbannade bekräftelse. Svar: för att jag är hennes dotter. För att hon har dåligt samvete mot mig. Det är klart jag fattar det. Men ändå.

Det är som att hon vill ändra min bild och min upplevelse, desarmera och decimera och rättfärdiga. För Han Älskade Henne.

Jag grät hela vägen hem till svärmor och framme där tog jag mig ett glas vin, det första på jävligt länge (hommage à mina supiga föräldrar, jag har nästan blivit nykterist) och berättade allt för O. Fel, det finns åtminstone ännu en människa som inte föll för styvfar, och det är min man. Och jag tror nästan att det är av lojalitet mot mig.

Nu några dagar senare, och några dagar innan mamma anländer till oss för julfirande, har jag bestämt mig för att låta det hela vila i frid. Jag hoppas hon inte tar upp samtalet igen, eller fortsätter avkräva mig bekräftelser. Jag kan vara fridsam och följsam, det har jag varit större delen av mitt liv, men det finns gränser.

Svar på tal

Relativt perifer bekant till min make, på sammankomsten efter begravningen.

- Men varför skilde de sig, J och S?
- Det får du fråga dem om.
- Men! Det kan jag väl inte göra!
- Nej. Just det.

Tro det eller ej, men en stund senare upprepades dialogen nästan exakt.

Hata läxor

Det är vi minst två, eventuellt tre medlemmar i den här familjen som gör.

Eftersom Q fått ledigt från skolan i två dagar för att åka på begravning och eftersom han tidvis ritar cirklar och spiraler i matteboken istället för att räkna, så medförde vi läxböckerna till Göteborg. Skriv- och läsläxan fixade han ganska snabbt, det var värre med matteläxan.

(Vilket är konstigt, eftersom han uppenbarligen är bra på matte. Han hade - om jag fattat saken rätt - klarat det diagnostiska provet bra. Men repetition i all oändlighet ligger inte för unge herrn.)

Eskalerande tjafs kulminerade i att Q på pin kiv skrev siffror så stora att de inte rymdes i svarsrutan, varpå jag blev arg, varpå han blev arg och flydde till sovrummet. Jag klampade efter med boken i nypan.

Min predikan gick ungefär ut på att eftersom han inte gjort det han ska, utan kluddat i boken istället, och eftersom han fått ledigt, så finns det läxor att göra nu. Eller sedan, ikväll då vi tänkt se på film och äta lördagsgodis. Eller på måndag kväll, då det är speldag. Eller på tisdag. Det är han som bestämmer hur krånglig och bråkigt det blir. Antingen gör han läxan nu utan vidare tjafs och är av med den, eller så fortsätter han krångla och obstruera. Men det som inte kommer att hända är att det tråkiga försvinner. Han kommer aldrig undan att göra läxan genom att bära sig åt.

Jag hade inte mycket hopp om att detta skulle ta skruv, så det var med viss häpnad jag såg hur uttrycket i Q:s arga svarta ögon förändrades. Utan ett ord räckte han mig handen för att jag skulle hjälpa honom upp ur sängen, så frågade han trumpet om han behövde göra alltihop precis nu. Nejdå, bara ett par sidor till.

Idag läste jag med stor behållning DN:s föräldrafrågespalt om läxläsning. Råden torde gälla även åttaåringar. Noterar också den stillsamma kritiken: Frågan är om de pedagogiska vinsterna med att ha hemläxor väger upp den tid och kraft det tar.

Själv är jag säker på svaret.

Älskade söner

Jag har djupröd sammetsklänning (okej då, velour) på mig på begravningen - självklart avstämt med och godkänt av mamma, klädkoden är valfri klädsel.

Innan vi åker förmanar jag Q, att han inte får krypa in under den vida kjolen om han blir blyg, som han gjorde för några år sedan. Han tittar milt överseende på mig.

- Mamma! Jag är faktiskt åtta år!

Y står under tiden och stryker ansiktet mot tyget, och utbrister: Åh! Vilken skön mamma du är!

Båda pojkarna är mycket duktiga på begravningen, mina farhågor kommer helt på skam. Q sitter tyst och ganska stilla under hela akten. Y har myror i byxorna och kan inte hålla tyst, så O tar ut honom.

Y får sin revansch under begravningskaffet, då han pilar runt borden och konverserar och skaffar sig minst fem nya flickvänner i varierande åldrar.

På kvällen är det middag hos mamma, för den närmaste släkten. O, barnen och svärmor är entledigade och åker hem. Jag möts av frågor. Visst är det du som är mamma till pojkarna? Är de inte med ikväll? Vad duktiga de var! Så söta de är! Hur gamla är de?

Kärlek. Mitt livs upplevelse av kärlek.

Närmast

Prästen till gubben: Är ni den närmast sörjande?

-Nä, jag är väl närmast glad!

Den gamla historien berättade en körkompis när jag försökte beskriva mina känslor för styvfars död.

Imorgon är det begravning. Mamma är helspeedad. Jag blir irriterad och får dåligt samvete över min irritation.

Blä.

Åhh, Astrid

Så otroligt förutsägbart att skriva en hyllning till Astrid Lindgren. Ja, jag vet. Men jag måste.

Snart kommer det en dokumentär om henne. Jag kommer att sitta som klistrad. Margareta Strömstedts biografi har jag läst flera gånger. Och snart kommer ännu en biografi. Ju mer jag läser om hennes person och liv, desto mer tycker jag om henne. Fast det knappt finns några paralleller alls till mitt eget liv, känner jag mig besläktad. Längtan tillbaka till den ljusa trygga barndomen. Den vuxna kvinnan som ägnar en stor del av sitt författarskap åt att beskriva och trösta den lille pojke hon tvingades överge.

(Klart det finns paralleller. Inte konstigt att bilden av en fin barndom eller av en övergiven pojke ger eko i mig.)

Jag älskade, verkligen älskade hennes böcker som barn. Bullerbyböckerna skildrade den lekfulla och glada gemenskap jag själv aldrig upplevde, de var favoriten framför andra. Men Pippi och Emil kom inte långt efter. Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Lotta på Bråkmakargatan, Kalle Blomkvist. Jag läste och älskade dem alla. Och Ronja Rövardotter, när den kom var jag elva år, jag höll föredrag om den i skolan och läste ett stycke högt. Vilket? Det när Ronja hoppar över Helvetesgapet, över till fienden Borka. Hon desarmerar därmed faderns fula gisslantagning av pojken Birk. Att följa sitt samvete och bryta sig loss från den auktoritet som älskat och fostrat en. Det gör ont men det måste göras.

Jag minns fortfarande hur en skog av händer for i luften när jag frågade om någon ville låna den.

I somras fick jag till min stora glädje äntligen läsa Bullerbyn för mina barn, något de konsekvent vägrat tidigare. Vi läste kapitlen lite huller om buller, pojkarna fick välja de kapitel de tyckte lät spännande. Vi fiskar kräftor och Vi letar efter skatten och De Vises skrin kom högt upp på listan. Till slut hade vi läst alltihop (en samlingsvolym med alla böckerna om Bullerbyn).

Min kusin la märke till lektyren och kommenterade att hennes son inte gillat Bullerbyn, han tyckte den var mesig. Jag hummade till svar, men undrade inombords. Nidbilden av Bullerbyn som mesig bräkande idyll - då har man inte läst uppmärksamt. Bullerbybarnen åtnjuter en frihet som få barn har idag, och utsätter sig för en hel del farligheter. De går själva den långa vägen hem från skolan, vilket tar många timmar eftersom det ska klättras på gärdsgårdar, lekas sjörövare och retas med arga skomakare. De hoppar från ladans takbjälkar ner i höet, de åker skridskor och plurrar i vak, de ror ut på sjön. Föräldrarna är ganska frånvarande, de finns i bakgrunden, men framför allt är det samspelet och gemenskapen mellan barnen som beskrivs.

(Den enda del av min barndom som tillnärmelsevis liknade Bullerbyn var somrarna på Sommarön, lekarna med, just det, min kusin.)

För någon vecka sedan ville Q höra om Karlsson på taket, mer specifikt då Karlsson tirriterar fröken Bock. Vi hoppade rakt in i andra boken och läste den och sedan den tredje rakt av. När Karlsson retades med fröken Bock och inbrottstjuvarna Fille och Rulle skrattade både Q och Y som jag knappt hört dem skratta någon gång åt en bok.

Själv blir jag som vanligt förvånad av Astrids djärvhet. Karlsson är helt enkelt vidrig, han är inkarnationen av alla tänkbara dåliga egenskaper hos barn och vuxna, han ljuger och manipulerar och tillskansar sig fördelar. Mitt vuxna jag undrar lite ängsligt när förklaringen ska komma, att Karlsson i själva verket har ett gott hjärta och bryr sig om andra (sidor som snarlika Pippi faktiskt visar), mitt barnsliga jag njuter lika hämningslöst som Q och Y. Tur det, eftersom Karlssons bisarra uppenbarelse varken förklaras eller ursäktas. Han är som han är.

Jag upptäcker ständigt nya bottnar i Astrids böcker. Det som tilltalade mig som barn finns kvar. Som vuxen och förälder hisnar jag. Hon är så långt från moraliserande och politiskt korrekt man kan komma. Hon beskriver föräldrar och framför allt barn som de är. När Q och Y var lite mindre fann jag stor tröst i citat som detta.

Några kvällar senare var det dags att välja ny bok. Ture Sventon, försökte jag. Nej, sa Y bestämt. Jag vill höra när Emil hissar upp sin syster i flaggstången!

Så gärna så. Fast när vi väl satt där med boken bestämde vi enhälligt att börja från början, där Emil introduceras. Tonläget är förtroligt och rakt: Emil, har du hört talas om honom? Han är inte alls så där snäll som du. Han är noga med att allt ska bli som han själv vill, och framför allt inte som hans mamma vill. Skärbönor äter han till exempel inte, bara riktiga grönsaker. Som julgranen.

Två par ögon var oavvänt fästade på mig under läsningen, som förstås fortsatte med soppskålen också. Nästa kväll om flaggstången, och nästa om att leva loppan på Hultsfred slätt. Det förvånar mig hur lätt barnen ser förbi det faktum att Emils miljö inte har många beröringspunkter med deras vardag. Men skildringen av barns och föräldrars beteende är levande och relevant.

(Ett försvarstal för pappa Anton, förresten, som i filmerna reduceras till en skrikande dåre. Medelst okänslig klippning, vill jag påstå, för Allan Edwall är ju fin. I böckerna är han långt mer nyanserad. Han är en högst mänsklig pappa med fel och brister, varav snålhet är en. Men hans kärlek till sin familj är omisskännlig.)

Jag njuter av läsningen. Av humorn, av språket och rytmen i berättelserna. Och av naturskildringarna! Julimånen lyser röd över Alfred och Emil när de badar, Katthult ligger inbäddat bland blommande syrener och äppelträd, natthimlen står ljus över skogen när katthultarna kör hem från Hultsfred.

Ikväll ska vi avsluta kapitlet om Vimmerby marknad, om kometskräck och förvärvandet av en vacker liten häst.

Hur man kan säga något

Jag frågar mamma om styvfars äldre döttrar, särskilt den äldsta. Fast jag känt henne sedan jag var liten vet jag inte så värst mycket om henne. Men jag har en känsla av att hon fick ta stort ansvar för sina yngre syskon när deras mamma var sjuk och sedan dog. Styvfar jobbade på annan ort och veckopendlade.

Jo, så var det nog, svarar mamma. Och framför allt var det jobbigt för henne när styvfar träffade mig. Hon hade nog tänkt sig att hon skulle ta hand om sin pappa på hans ålderdom, inte att han skulle skaffa en ny ung fru och ännu mindre ett barn till.

Och så var han ju en så himla dålig morfar, han brydde sig aldrig särskilt om barnbarnen. Jag försökte kompensera så gott jag kunde men det kunde aldrig bli samma sak.

Äh, så himla dålig var han väl inte, invänder jag. Han var väl en ganska typisk morfar för sin generation. Och en morfar är ju inte en livsviktig relation på samma sätt som en förälder är det.

Är man som vuxen arg på sin förälder för att han eller hon är en dålig mor-eller farförälder till ens barn, då undrar jag om inte ilskan är äldre än så och handlar om den dåliga föräldra-barn-relationen.

Mm, säger mamma dröjande utan att titta på mig.

Och på samma sätt, fortsätter jag, kan man kompensera brister i sitt föräldraskap genom att vara engagerad i barnbarnen. Det är läkande även för det vuxna barnet.

Så är det kanske, säger mamma med liten röst.

Jag vet precis vad jag pratar om. Mamma hade en usel relation till sin komplicerade och besvärliga mamma, men hon hade en varm och kärleksfull mormor som hon älskade mycket.

Nästa morgon vaknar jag i det som varit styvfars rum. Det som väcker mig är ett ilsket knorrande från tältsängen bredvid, där Q sovit.

- Nej! Jag vill inte åka hem idag! Jag vill stanna längre hos mormor!

Men nu gråter jag

De här bilderna dök nyss upp i mitt Facebookflöde. Skulpturen heter Helgpappa.

Omedvetet berörd

Jag tycker själv att jag är oberörd av styvfars död. Jag har inte gråtit, jag känner mig inte ledsen. Men jag är... något. Tröttare än vanligt, retligare än vanligt. Jag överreagerade på besöket på barnkliniken. Idag har Q tappat bort sina glasögon (igen!) och det fick mig först att tappa fotfästet.

Jag hade tänkt lunchträna men glömde kläderna, hade tänkt kvällsträna men orkade inte. Efter middagen la jag mig och läste medan barnen spelade Nintendo och O jobbade. Sedan nattade jag dem och läste Emil i Lönneberga, på Y:s begäran. Kanske var det vila och litteratur jag behövde, inte träning.

Det var en bra helg hos mamma. Möjligen håller hon ihop sig inför mig, men hon verkade faktiskt må ganska bra. Spänd inför begravningen och bouppteckningen och allt det där. Men också lugnare än vanligt, mindre speedad.

Jag och Q sov i det som förr var styvfars rum. Q frågade varför det bara fanns bilder på min syster J där, mamma svarade hastigt titta i mitt rum, där finns det bilder på din mamma! Och det gör det ju.

Utöver fotona på J och ett par ungdomsporträtt av mamma - Q såg inte skillnaden - låg där också ett urgammalt körkort, från USA-tiden. På det såg styvfar ut som jag minns honom, fast inte fullt så stilig, bilden var osmickrande.

Jag mötte den ljusblå blicken och väntade på några känslor, men de kom inte. I alla fall inte de jag förväntade mig. Där är du. Ja. Inte mer, ingen ilska, inga anklagelser.

Hela mitt liv har jag haft dåligt samvete för att jag inte tyckte om honom. För redan när jag var fem år var jag starkt skeptisk till honom. Det är vad jag minns när jag ser körkortsbilden.

Men det dåliga samvetet är faktiskt borta. Istället känner jag en viss beundran och respekt för femåringen. Intuition och instinkt minsann. Integritet också, tror jag bestämt.

Jag hade ju faktiskt rätt, säger jag imponerat till mig själv, både fem år och fyrtiofyra år.

Lätt irriterad (slightly pissed?)

Jahaja.

Vi var på barnkliniken igår, Q och jag, för att diskutera hans nattkissande. Vi var där för två år sedan, då han var sex år. Sedan dess har läget inte förbättrats alls, snarare tvärtom. Q kissar fortfarande rejäla mängder nattetid och måste ha blöja. Eftersom han är större är mängden urin också större, sängen blir ofta blöt, lukten är mer påtaglig.

Själv är Q tämligen oberörd men grips ibland av oro, som jag försöker och oftast kan lugna. Det kommer ju att gå över, men vi vet inte när.

Det är märkligt hur ett möte, ett bemötande och ett budskap som var helt rätt för två år sedan kan bli helt fel när det upprepas.

Förra gången tyckte jag att sköterskan var fantastiskt bra och pedagogisk. Jag gillade hennes lugn, hennes sätt att tala direkt till Q.

Den här gången blev jag mest irriterad. NEJ han dricker inte särskilt mycket kvällstid. Betydligt mindre än lillebror som gärna bälgar i sig två glas vatten före sängdags och som sedan är torr som en kamel. Ja, okej, han kanske går och kissar för sällan dagtid. Fast fyra gånger per dag är väl inte så himla lite ändå? Nej jag är inte expert, men vi har redan testat detta med att reglera vätskemängden och det hjälpte inte alls.

Utöver detta föreslog hon att prova en särskild armbandsklocka som surrar och påminner Q att regelbundet gå och kissa dagtid. (Q har inga problem alls på dagen, men att dricka och följaktligen kissa mer under dagen skulle eventuellt kunna kicka igång det hormon som han uppenbarligen producerar för lite av på natten.)

Q blev eld och lågor, han tyckte klockan såg cool ut. Jag är mer skeptisk. Vi vet inte exakta tidpunkter för rasterna, eftersom vi trots upprepade påstötningar inte fått ett nytt schema från läraren. Och klockjäveln kostar sexhundra kronor.

Alltså, det här med vad man betalar själv och inte. Skäms på mig som gnäller, för pengar har vi ju. Som tur är. Men rent principiellt. Blöjor betalar man själv, även om ens barn är åtta år och har diagnosen enures. Blöjor för så stora barn är inte billiga. Larm kan man prova, det hjälper ofta. Sensorn till larmet kostar femhundra kronor. Medicin kan man prova, men det kunde hon tyvärr inte skriva ut, och väntetiden till läkaren är flera månader. Medicin för två veckor kostar trehundra, fast där kommer man ju upp i frikort så småningom.

Jag var förstås påläst, hade både läst ovanstående länk och en artikel i G-P. Forskningen att tandställning kan hjälpa mot sängvätning hade hon aldrig hört talas om. Nehej.

Nehej. Jaha. Jag överreagerar väl antagligen i min grinighet. Nästa steg är att ringa vårdcentralen och be att få prata med en läkare som kan skriva ut medicin. Eller kanske jaga rätt på en bra barnläkare. Visst hade en av mina läsare ett tips om en bra doktor?

Q verkar oberörd, som sagt. Men igår kväll hade han en attack av nattskräck, eller snarare nattilska, någon timme efter insomnandet. Jag undrar ibland vad som rör sig i hans inre.

Högt upp

Mamma och jag. Och styvfar. Igen.

Jag tänker. Mycket. På mammas och min relation. På hur det kommer att bli nu.

Min syster stannade hos mamma i några dagar efter styvfars död, och det var skönt att veta. Jag ringde dem och messade min syster dagligen och frågade hur de mådde. Sista kvällen hon var i Göteborg kom en motfråga via sms: Men du då, hur mår du, är du ledsen?

Nej, det är jag ju inte. Jag är inte ett dugg ledsen. Vad är jag? Lättad. Berörd. Orolig. Rentav lite rädd. Förväntansfull. Fast mera rädd. Nej, snarare nervös. Nu närmast för helgen, imorgon flyger Q och jag till Göteborg för att hälsa på mamma. Det var länge sedan sist.

Jag behöver tänka rätt ordentligt för att få ord på känslorna, för att göra dem begripliga. Som vanligt får jag pusselbitar från kloka människor i omgivningen.

Ett par dagar före styvfars död var jag och min syster och klippte oss. (Han är dyr, den älskade frisören, men han är värd varenda krona. Förutom det självklara att han gör mig snygg i håret blir samtalen alltid viktiga och intressanta, och som om inte det vore nog bjöd han på champagne också.)

Sin vana trogen frågar han hur vi mår och vad vi tänker på, och samtalet halkar ganska snabbt in på styvfars förestående död. Min syster beskriver mammas vakande vid dödsbädden, och jag säger att det är totalt omöjligt att få henne att prata om eller tänka på något annat, hon är helt fixerad.

Han möter min blick i spegeln och säger med sin vanliga befriande rättframhet: Du är verkligen trött på det här nu. Du låter svartsjuk.

Visst är jag svartsjuk, medger jag utan omsvep. Jag känner mig som så många gånger förut åsidosatt av mamma. Mindre viktig. Jag passar på att fråga min syster om hon någonsin känt så.

Hon funderar en stund och svarar nej. Det är märkligt att det alls blev folk av mig, säger hon sedan, för pappa gav mig ju allt jag pekade på. Jag minns verkligen känslan från min tidiga barndom, att vilja ha något och veta att jag skulle kunna påverka pappa utan vidare.

Under de följande dagarna tänker jag vidare på svartsjuka och begriper plötsligt att den förklarar ganska mycket i min relation till mamma. Varför jag så ofta blir irriterad när hon engagerat pratar om sina resor eller för den delen om mina kusiner. Jag har trott att min irritation kommer sig av att jag upplever att hon avkräver mig en entusiasm jag inte känner, en bekräftelse jag inte kan ge henne.

Men det är ju svartsjuka, helt enkelt. Jag känner mig åsidosatt, undanskuffad, oviktig. Nu som då. Därför låser jag mig. Det förklarar också den känsla jag har av att vilja vara lite ogin mot mamma. Jag vill inte ge henne något. Jag vill inte öppna mig för henne.

"Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag."

(Citat från detta blogginlägg.)

Polletten trillar ner och jag känner att jag kan förlåta mig själv för det här. Hur patetiskt det än kan verka att vid snart 45 års ålder längta efter mammas kärlek, så är det ändå begripligt. Har man blivit övergiven är den naturliga reaktionen att skydda sig, att hålla på sig, att ransonera sig.

Tack och lov att jag inte är sådan i andra relationer. Det har jag varit, när jag var ung. I kompisrelationer, de som i tonåren kändes som om de var på liv och död. I relationen till kusin.

Men aldrig till pappa. Och aldrig till O, som stormade in i mitt liv och mitt hjärta när jag var tjugoett år. Och aldrig, aldrig till mina barn, de som kommer mig närmare än någon annan. Där är jag öppen och sann, där är jag mig själv.

Den förväntan jag känner nu är förstås att jag hoppas att mamma ska vara annorlunda nu när styvfar är borta. Inte så uppslukad. Ha tid för mig. Se mig, engagera sig i mig, och mina barn.

Inte särskilt realistiska förväntningar, därav oron och rädslan. Förmodligen kommer jag att bli besviken igen.

Jag grubblar lite till, tänker på det syster berättat att mamma sagt om styvfars svartsjuka. Att han var svartsjuk på andra än mig, att det präglade deras relation. Tänk att jag inte begripit det tidigare.

Tänk om det var det allting handlade om. Deras relation. Tänk om det inte alls hade något med mig att göra.

Jag tänker på hans liv, den del av det som jag delade, så som jag uppfattade det. Jag minns knappt något från skilsmässan, men jag har tydliga minnen av vår tid i USA, som började då jag var sju år.

Jag tror att vi hade det bra då. (Förutom att jag längtade förfärligt efter pappa förstås.) Jag tror att de var lyckliga. Det var ett äventyr. Styvfar gästforskade, som han gjort vid några tillfällen tidigare, och fixade jobb åt mamma också. Vi bodde i en liten lägenhet, så liten att jag faktiskt inte hade eget rum under den första terminen, men jag minns inte att det störde mig särskilt. Däremot minns jag brevet mamma skrev under sommarlovet, att nu hade vi fått en större lägenhet där jag skulle få eget rum med en våningssäng.

Styvfar var brunbränd och mörkhårig och stilig, såg inte alls ut att vara sextio år, snarare dryga fyrtio. Han löptränade jämt. De åkte på spännande resor tillsammans när jag var hemma hos pappa i Sverige. Kryssning i Karibien. Kalifornien och Mexiko, då var också jag med.

Sista året var det bara mamma och jag, styvfar reste hem. Det var en mycket lycklig tid. För första (och enda) gången hade jag mamma för mig själv. Hon dejtade andra under den här tiden, vilket både jag och styvfar visste om. En av dejterna ville att hon skulle gifta sig med honom och att vi alla tre skulle flytta till Kanada. Mamma frågade mig och jag sa att i så fall flyttade jag hem till pappa.

Jag vet inte om det var det som avgjorde saken, i alla fall flyttade vi tillbaka till Sverige och ihop med styvfar och mamma blev gravid och min syster föddes. Första tiden, hur var den? Bra, tror jag. Men styvfar hade svårt att vänja sig vid pensionärstillvaron. Och mamma var inte heller lycklig. De slutade resa tillsammans. Så småningom accelererade styvfars missbruk.

(Flera år efter vår fria tid i USA frågade jag oroligt mamma om styvfar kände till H, som mannen från Kanada hette. Jag ville inte bära på en hemlighet. Min lättnad var stor när hon förklarade att styvfar kände henne som ingen annan, han visste alla hennes hemligheter. Efter det samtalet har jag trott att deras relation var öppen och förtroendefull. Själv var han nämligen en riktig casanova, åtminstone innan han träffade mamma. Men nu begriper jag att det inte alls var så det var. Öppet, jo pytt. En förljugen öppenhet i så fall. Inget med styvfar var någonsin öppet. Konflikter skulle bäddas ner och kapslas in. Känslor pratar man inte om, bara de vackra och högstämda.)

Ungefär i samma veva gick hans och min relation åt helvete. Fast exakt hur det var, och vad som hände, kan jag inte redogöra för, jag vet helt enkelt inte. Vad det än var så var det outtalat och subtilt.

Jag har antagit att det hade med mig att göra, att jag blev utmanande och hotfull när jag inte var barn längre utan tonåring. Fast det stämmer ju inte, jag var en sällsynt foglig och lillgammal tonåring. (Undrar varför?)

Jag har tänkt att det hade med min systers ankomst att göra, att det blev övertydligt hur lite styvfar brydde sig om mig när han fick en egen dotter, tillsammans med sitt livs kärlek dessutom.

Men att orsaken enbart skulle finnas hos honom, det har jag tidigare inte tänkt på. Att det kanske var han som var olycklig, konfliktfylld, svartsjuk, rädd att förlora sin hustru, och att han tog ut det på mig. Jag har inte sett att vi ju faktiskt hade en fungerande relation så länge han mådde bra, så länge de hade det bra. Men att det sedan hände något, som förmodligen inte hade med mig att göra.

(Hur kan jag egentligen ha trott det? Hur kunde jag missa styvfars svartsjuka och fixering vid mamma? Som han pysslade om henne när hon var gravid, jag minns att han köpte äpplen åt henne, särskilda äpplen som jag inte fick äta av. Och jag vet ju mycket väl att hans andra döttrar var sura på honom för att han favoriserade min syster framför dem. Att han var en usel morfar åt deras barn, de hade inte fått en enda födelsedagspresent om det inte varit för mamma, som å andra sidan hade järnkoll.)

Ännu en pusselbit lägger sig till rätta med en liten smäll när jag föreställer mig begravningen. Plötsligt vet jag att jag inte vill gå fram till kistan som närmast sörjande tillsammans med mamma och min syster, eller med styvfars andra barn. Jag tillhör inte den kretsen.

Jag har en egen familj nu. En familj som jag gått genom eld och vatten för att få. Och som aldrig förr begriper jag varför det var så viktigt. En egen familj där min tillhörighet är självklar och oantastlig. En familj där vi inte delar gener med varann men älskar varann ändå.

Det är en seger. Jag har gjort det styvfar aldrig kunde. Jag gör det mamma inte kunde.

Matematikens skönhet

(Nu blir kronologin fel, det här skrev jag för flera dagar sedan men enligt outgrundlig Bloggerlogik har det inte publicerats.)

I söndags kväll satt vi och gjorde matteläxa, Q och jag. Han har drönat lite för mycket på lektionerna, fröken har rödmarkerat de sidor där det finns luckor.

Nu begriper jag vad tiotalsövergång är. Barnen börjar med att lära sig tiokompisar, det vill säga vilka tal som tillsammans bildar tio. Men när man adderar eller subtraherar så att något blir större eller mindre än tio (eller tjugo, eller trettio), då blir det ju krångligt.

Pedagogiken går ut på att det är viktigt att barnen kan redovisa hur de tänker. Men där gick både Q och jag bet:

Jag: 9+4. Du ska förklara hur du tänker.
Q: Det blir 13.
Jag: Det är rätt. Men hur kommer du fram till det?
Q: Jag bara vet det.
Jag: Okej. Jag tror att de menar så här: för att komma upp från nio till tio behöver du vadå?
Q: Ett.
Jag: Mm. Och då måste du samtidigt ta bort ett från fyra så att du får vadå?
Q: Tre. Men det blir ju 13, jag ser ju det! Jag tänker liksom inte!

Jag mötte O:s blick över bordet och vi tänkte samma sak. Han kanske faktiskt ser det direkt utan att riktigt veta hur. Q har fallenhet för matte, det är uppenbart. Ska vi då bråka (muahaha) mer om detta?

Själv var jag en stjärna i skolan på alla andra ämnen utom matte, som jag tyckte var ganska tråkigt. På  högstadiet blev det först uthärdligt, sedan roligt, sedan älsklingsämnet i gymnasiet. På Chalmers var matten räddningsplankan. Eftersom jag begrep matten, klarade jag det andra. Men lätt? Nä, det var det aldrig.

Ändå kan jag sakna det ibland. Som för någon vecka sedan, när en av mina omöjliga ingenjörer bad att få förklara hur han tänkt implementera en viss funktion i mjukvaran. Han och jag har stångats i veckor, jag har varit arg på honom för att han vägrar släppa in mig i planeringen av hans arbete. Men nu ger han mig en öppning, ett fönster in i hans sinne. Visserligen fel fönster.

Han ritar kretsscheman och komplexa talplan och visar och gestikulerar. Och jag lyssnar och hänger med, jo banne mig. Jag har inte utövat de här sakerna på åratal, jag hade inte kunnat återge det han säger, jag kan inte utmana hans teorier. Men jag förstår hur han menar. Och han ser att jag gör det.

I söndagens DN intervjuades författaren Simon Singh om sin bok om kopplingen mellan matematik och humor. Jag minns med glädje hur han dissade alternativmedicin i boken (med den genialiskt översatta titeln) Salvekvick och kvacksalveri.

(Och ja, jag frustar lite lätt åt matteskämten. Fan, jag är en större nörd än jag trodde.)

Att sträcka ett gummiband

Mycket tjat om läxor just nu, men de utgör en stor del av vår vardag.

Igår var det måndag och på måndagar ska jag till kören. Fast jag kommer hem först en sväng, för att lämna bilen och så brukar jag äta något.

Måndagar är också en bra dag för Q att göra läxan på. Tycker vi, men inte han. Han vill helst inte göra läxor alls.

Vi hade bestämt redan dagen innan att Q skulle göra läsläxa (alltså att högläsa veckans kapitel i läseboken för någon av oss) och skrivläxa (att besvara några frågor på texten).

Q och hans kompis går tillsammans från skolan vid fyratiden. Klockan fem började vi undra var han höll hus, överenskommelsen är att han ska gå hem och lämna ryggsäcken och tala om vart han sedan går. O gick och hämtade honom, han hade förstås blivit kvar hos kompisen.

Jaha, så var det den vanliga striden om att först få i honom något litet att äta, för när Q har lågt blodsocker är han komplett rysk och går inte att ha i möblerade rum.

När han ätit sin macka var han talbar men inte mer. Muttrande började han läsa läxan, så muttrigt att jag inte hörde honom, och när jag bad honom läsa lite högre var utbrottet ett faktum.

Därefter ägnade han en knapp halvtimme åt att ömsom skrika, ömsom lugna ner sig något för att sedan gripas av ilska över bokens tråkighet, kapitlets längd och säkert något annat som jag nu har glömt.

När klockan var fem i halv sex reste jag mig för att gå och då övergick Q:s ilska i förtvivlan. Som en skeppsbruten klamrade han sig fast vid mig, han följde mig ut i hallen och skrek Mamma du får inte gå! Det var som en repris av de första hemska lämningarna hos dagmamman, då han var två och ett halvt.

Oftast brukar jag vara känslig för mina barns känslouttryck. Jag brukar inte ha så svårt att se den lille, ledsne pojken som har försatt sig (och mig) i en situation som han inte klarar av. Ibland grälar jag på min man när jag tycker att han är för hård mot dem i motsvarande situationer, då tycker jag att han överger dem.

Men detta var också en repris av en måndag för några veckor sedan, då Q först busat bort tiden och jag bestämt mig för att åka senare till kören. Antagligen hoppades han på samma sak nu. Det kändes som rätt beslut då men inte nu.

Jag slet mig ur hans famn (O var förstås hemma) och gick. Det tog mig cirka tio minuter att gå till tunnelbanan, och väl där pep telefonen, sms från O: Allt väl. Låt överraskad om en stund när han ringer. (Även detta en repris av hur det var med de första lämningarna hos dagmamman, slår det mig nu.)

Q ringde några minuter senare och hans röst var fortfarande gråthackig men också nöjd. Nu har jag läst hela kapitlet. Jag ska göra skrivläxan efter middagen.

Han sov när jag kom hem. Imorse tjafsade vi. Men han såg väldigt glad ut när jag berättade att jag tittat i hans skrivbok och tyckt att han skrivit väldigt fint.

Gummibandet? Det var en sak som min psykolog sa, hon som jag gick hos när Y var liten och jag var halvgalen av sömnbrist och upplevd otillräcklighet. Hon sa att när man pratar om anknytning fokuserar man ofta för mycket på närheten. Den är förstås viktig. Men lika viktigt som att ge barnet närhet är att våga släppa taget, att uppmuntra barnet att släppa taget. Anknytning är som ett gummiband mellan förälder och barn. Det ska sträckas och tänjas.

(Blir alldeles sentimental av att läsa detta om Q och dagmamman och detta om Y och gummibandet.)

Stök i klassrummet

The teacher was puzzling everyone in school. From the first day, of course, the boys had been trying to find out how far they could go in naughtiness before she made them behave themselves, and no one could understand why she did not show them. At first they fidgeted and then they began making little noises with their books and slates. The teacher paid no attention until the noise was disturbing. Then she did not speak sharply to the noisiest boy, but smiled at them all and politely asked them to be quieter.

"I know you do not realize that you are disturbing others," she said.

They did not know what to make of this. When she turned to the blackboard, the noise would grow loud again. The boys even began to whisper. Every day the teacher asked everyone, several times, to be just a little quieter, please. This was not fair to those who were making no noise at all. Soon all the boys were whispering, nudging each other, and sometimes slyly scuffling in their seats. Some of the little girls wrote notes to each other on their slates.

Still the teacher did not punish anyone. One afternoon she rapped on her desk to call the whole school to attention, and talked to them about how good she was sure they all meant to be. She said she did not believe in punishing children. She meant to rule them by love, not fear. She liked them all and she was sure that they liked her. Even the big girls were embarrassed by her way of talking.

"Birds in their little nests agree," she said, smiling, and X and Y almost squirmed from embarrassment. Besides, that showed that she knew nothing at all about birds.

----------

The school was so noisy that it was not really school any more. When the teacher rang the bell, all the pupils joyfully trooped in to annoy her. She could not watch every one of them at once, she could hardly ever catch anyone. They banged their slates and their books, they threw paper wads and spitballs, they whistled between their teeth and scampered in the aisles. They were all together against the teacher, they delighted in harassing and baffling and hounding her and jeering.

Citatquiz, för den som är hugad. Jag är säker på att flera av mina läsare spikar detta direkt.

Denna skildring av hur en ambitiös lärare misslyckas i sin gärning utspelar sig i en tid som ligger mer än hundra år tillbaka. De psykologiska mekanismerna är måhända desamma idag. Barn och ungdomar testar gränser. När en person som förväntas visa auktoritet, inte gör det, flyttas gränserna. När en person pressas för hårt, som läraren i citatet, gör hen felbedömningar, utdelar kollektiva straff, utser syndabockar på felaktig grund.

Läraren ifråga efterträds så småningom av en kollega, som är quiet but firm, a good disciplinarian. Och därmed är klassens ordningsproblem som bortblåsta.

Författaren återkommer till samma tema i sina andra böcker. Hur vissa elever utmanar lärarens auktoritet och vägrar acceptera ordningsreglerna. Lösningen är alltid att läraren utövar starkare auktoritet, talar ett maktspråk, i ett fall våldsamt sådant, som eleverna till sist tvingas underkasta sig. I vissa fall lämnar dessa elever skolan, eftersom deras motiv för att vara där inte varit kunskaps- och utbildningstörst.

Här slutar förstås likheterna med dagens skola. Att utöva starkare auktoritet är inte ett verktyg som nutida lärare kan ta till. Inte heller att lösa problemet genom att helt sonika utestänga de elever som inte sköter sig.

Den senaste veckan har jag fått mig historier till livs som tyder på att Q:s fröken är nära nog lika pressad som den stackars läraren i citatet ovan. Hon gör och säger saker mot och till barnen som inte är acceptabla, och skolledningen har reagerat. Vi får se vad som händer.

Jag är djupt fundersam och än mer skeptisk till de traditionalister som hävdar att det minsann var ordning och reda förr, då ungarna visste hut.

Söndag morgon

"Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han hade varit nån som han inte kände. Han var ännu tröttare än när han gick och lade sig och här var nu en ny dag som skulle fortsätta ända till kvällen och sen kom det en till och en till som fortsatte på samma sätt som dagar gör när de fylls av en hemul."

ur Sent i november

Porträtt av Q

Minus glasögonen, då.