En historia

Detta är en historia som jag länge tänkt berätta eftersom den säger en hel del om pappa som person. Men han berättar den förstås allra bäst själv. Varsågoda, den tar sitt avstamp för ganska exakt trettio år sedan.

Irina - mitt skenäktenskap i Moskva

Sent en kväll i februari 1986 blev jag uppringd av en gammal flickbekant som undrade om jag kunde tänka mig att gifta mig med en rysk judinna i Moskva. Hon hade efter "förtal av Lenin" mist sitt arbete som ingenjör och arbetade nu illegalt som privatlärare i engelska. Det innebar att tio-tjugo elever träffades hemma hos varandra för konversationsövningar under hennes ledning. Dylika möten betraktades med stor misstänksamhet i det sovjetiska samhället och en av eleverna, som bara var med en gång, rapporterade om det. Hon kallades till förhör hos milisen. Men milismannen lämnade rummet och förhöret övertogs av en civilklädd person. Han förklarade att hon sysslade med farlig verksamhet och att något mycket otrevligt kunde hända. "Men vi kan hjälpa er." Meningen var förstås att hon skulle erbjuda sig att bli rapportör. Men hon svarade ingenting.

En tredje utväg för henne var att hitta en utlänning som ville gifta sig med henne. Därmed kunde hon få tillstånd att lämna landet, vilket annars var omöjligt vid denna tid, i synnerhet för en judinna med ingenjörsutbildning.

Detta var alltså före glasnost och perestrojka. Min väns pojkvän var stipendiat vid Harvard och hans lärare var rysk emigrant, barndomsvän till min tilltänkta fru, född i Odessa liksom hon, men senare professor i matematik vid Harvard; han skulle stå för kostnaderna. Att hitta en lämplig amerikansk äktenskapskandidat var inte så svårt, men knappast någon som var i femtioårsåldern och ensamstående.

Det var ju inte lätt att veta vad man skulle svara på detta. Dagen därpå köpte jag en sällskapsresebiljett till Leningrad och Moskva. Så gick det två veckor av funderande och vånda då jag försiktigt hörde mig för med personer som jag trodde kunna bedöma saken. På morgonen den fredag den 28 februari då biljetten senast kunde lämnas tillbaka försökte jag få tag på Peter Nobel som jag är eller var något bekant med, han var då flyktingadvokat, men han var utomlands. På eftermiddagen gjorde jag lama försök att få tala med Olof Palme (jag visste att han ingått ett liknande äktenskap i Tjeckoslovakien i början av 1950-talet), men fullföljde dem aldrig. Så gick jag hem till min kontakt och vi satt och pratade. När resebyrån stängt var det försent att lämna igen biljetten och jag lät sända bud till Boston att jag ställde upp. Det kändes som om jag sagt adjö till den svenska idyllen och tagit ett steg ut i världen.

Dagen därpå vaknade jag och resten av svenska folket med nyheten att Palme var skjuten. Det är svårt att förklara hur det kändes, liksom när chefen för KGB i TV äskade en tyst minut för Palme i Högsta Sovjet, dagen innan jag reste. Först då fick jag veta vad min blivande fru hette - Irina.

För att göra en lång historia kort reste jag sedan tre gånger till Moskva, första gången för att träffa Irina och bli "förälskad", andra gången för att ordna alla papper (en oerhört nervös och hektisk vecka, då vi bland annat mutade en tjänsteman på utrikesministeriet och förhördes av en kvinnlig officer i KGB, en kraftfull dam) och tredje gången för att gifta mig, i äktenskapspalats nr 1 i Moskva, med flera tiotal bröllopsgäster, bland annat tillresta från Tallinn, Odessa och Jerevan. Bara två av dem visste vad det egentligen var fråga om. Min dotter Helga, då sexton år, var med och skötte sig strålande, inte minst då hon vid en sammankomst utantill deklamerade Fröding på svenska och grannfrun kom in och gjorde underliga gester och tecken. Jag trodde hon var dövstum, men vad hon ville säga var att allt vi sade hördes i hennes telefon. Bland de närvarande utbröt en störtflod av smädelser och hälsningar till KGB.

Det finns naturligtvis massor att berätta och det var veckor fyllda av alla slags känslor, spänning och nervositet förstås, någon enstaka gång skräck - som när gränstruppsmannen gått igenom allt mitt bagage, men inte hittat bröllopshandlingarna - det var det första jag gav honom tillsammans med andra papper. Han tecknade att mitt bagage var OK. Men inte jag. Det måste bland annat ha verkat misstänkt att jag hade femtio pocketböcker på engelska i bagaget - dock bara ofarliga klassiker, Dickens och liknande, som även trycktes i Moskva. Så hämtade han en överordnad och jag togs till ett förhörsrum. Nu är det klippt, tänkte jag och beredde mig på att sättas i häkte en vecka eller så för att jag skulle tappa modet och åka hem. Det visade sig dock att jag bara skulle kroppsvisiteras och det gjordes helt korrekt. I innerfickan hade jag datorkassetter som en vän bett mig ta med och jag överlämnade dem omedelbart. De var oanvända, släng den om ni vill, tecknade jag och visade på plomberingen - jag låtsades bara tala svenska för att få tid att tänka. Ja, det begriper vi väl, fick jag till svar och jag fick behålla dem.

Ofta upplevde vi stor munterhet över de bisarra situationer som uppstod, exempelvis när vi diskuterade detaljer i vårt obefintliga gemensamma sexualliv, som polisen kunde tänkas intressera sig för, men även naturligtvis stort allvar. Mest fantastiskt var den enorma tillit jag kände från alla håll. Jag träffade minst ett femtiotal av Irinas vänner och kunde fråga dem om vad som helst och få utförliga svar, ofta svar som var mycket riskabla för dem, tror jag åtminstone. En man förklarade för mig: Om du råkar i trassel i Moskva finns det minst tvåhundra personer här som kommer att göra allt de kan för att hjälpa dig.

Jag glömmer inte en kväll när Irina förklarade för det tjugotal vänner som var församlade att det i Sverige var ovanligt att man dog en våldsam död och att ingen i min familj gjort det. Alla var häpna, fastän de väl visste att jag kom från ett litet fredligt land som inte varit i krig på nästan tvåhundra år. Så gick vi igenom alla de närvarande - engelsk konversationsövning - och det fanns inte någon som inte hade flera släktingar som dött i det stora fosterländska kriget eller försvunnit (de flesta var judar). Jag minns särskilt en liten man som räknade upp ett dussin anförvanter och lade till: Babij Jar och två flickor som var och en för sig berättade att hennes farfar och alla i hans skolklass stupat sommaren 1941. Att så många dött under kriget var ingen överraskning för någon närvarande utom möjligen för mig. Däremot var de lika förvånade som jag över att ungefär lika många dödats i Stalinterrorn. Var och en hade någon historia att berätta. Det senare är - eller var - något som man aldrig talar om, det är skamligt och farligt, medan däremot hjältarna från det stora fosterländska kriget ju ständigt omtalas. Detta, att så många skjutits och deporterats, hade inte att göra med att de var judar förklarades det för mig.

Irinas egen släkthistoria är förfärlig. Hennes far som var född i USA av ryska emigranter återvände som övertygad kommunist efter 1917 och sköts i Stalins utrensningar 1937, hennes mor sattes i arbetsläger i Kazachstan i tio år men överlevde Stalin och dog sedermera i Moskva. Irina fördes till ett barnhem för barn till folkets fiender - man kan ju försöka föreställa sig andan på en sådan institution. Så småningom fick hon komma till sina morföräldrar i Odessa. Men efter tyskarnas invasion 1941 hängdes morfadern av tyskarna (och hängde kvar en vecka utanför hemmet). Irina och hennes mormor fördes till Odessas getto. Irina som då var sju år lyckades fly (ensam) och gömde sig hos vänner. När hon försökte meddela mormodern att hon var i säkerhet hade gettot deporterats och de sågs aldrig mer. Därefter bodde hon med en kristen familj i Rumänien - hon berättade lyriskt om deras stora bibliotek - och måste sedan resten av sitt liv dölja att hon talade rumänska och att hon befunnit sig på fel sida av fronten. Men efter kriget kunde hon - tack vare KGB - återförenas med sin mamma.

Vi firade en underlig påsk i Moskva 1987 efter bröllopet, den judiska, ortodoxa och protestantiska påsken sammanföll märkligt nog 1987: Helga som är odöpt och alltså hedning, Irinas dotter som är ortodox judinna, hennes son som är grekiskt-ortodox och så Irina och jag som är likgiltiga, var och en i sin tro. Men vi åt heligt bröd, både judiskt och ryskt, och gick i midnattsmässa.

Efteråt skojade Helga och jag om att hon kanske skulle få som uppsatsämne i skolan: Vad jag gjorde på påsklovet och vad hon i så fall skulle skriva. Vi mötte en av hennes kamrater i Stockholm när vi kommit tillbaka till Sverige och hon undrade vad Helga gjort under påsklovet. Helga förklarade att hon varit med mig i Moskva. Å, så häftigt, var det inte spännande? Vi blev fulla i skratt och bara tittade på varandra. Vad vi egentligen gjort kunde vi ju inte berätta.

Jag hann i viss mån uppleva de enorma förändringar som det sovjetiska samhället genomgick under dessa år. Men mina vänner vågade inte tro på att det skulle bestå. Irina och flera andra som varit med om terrorn som vuxna hatar KGB och litar instinktivt inte på myndigheterna och har starkt upplevt livets obeständighet. De ungdomar jag träffade hade en helt annan inställning, mer frimodig, självständig och uppstudsig. Jag tror att de inte kommer att tolerera en återgång till det gamla, tänkte jag. Så var det ju också, stridsvagnsbesättningarna vägrade att skjuta på folket något år senare.

Nu bor Irina i Boston, liksom hennes dotter med familj, medan Irinas son bor kvar i S:t Petersburg. Vi skildes efter tre år. Då fanns inte Sovjetunionen längre. Men utan vårt äktenskap hade hon inte kommit in i Förenta staterna och inte heller hennes dotter med man och numera många barn.

Såvitt jag förstår har jag aldrig begått något brott, även om jag ljög i polisförhör - men Säpo:s handläggare ställde verkligen mycket diskreta frågor och verkade inte vilja veta sanningen. Däremot var man mycket intresserad av iakttagelser av diskrimination mot judar och jag hade förstås åtskilligt att berätta. På svenska ambassaden i Moskva var de lite grinigare, men hyggliga mot Irina när hon förhördes där, efter vad hon sagt.

Trots att Irina är urusel på att svara på brev har vi i viss mån hållit kontakt, Helga sökte upp henne i genomgångslägret i Rom, de båda har träffats i Boston och vi möttes alla tre i New York tillsammans med en del andra ryska judar, ganska intressant. Och när Helga gifte sig på Gunnebo slott utanför Göteborg för en del år sedan kom Irina till bröllopet.

Här slutar pappas text, något abrupt. Det är inte riktigt likt honom att inte avsluta ordentligt, så jag vet inte riktigt vad som hände. Däremot vet jag att han använt den här texten till ett kortare föredrag för några år sedan. Bland hans efterlämnade papper hittade jag alla foton från bröllopet, jag känner väl igen dem eftersom jag fick kopior. Ovan ses jag själv i mina finaste laxrosa åttiotalskläder med strassmycken, pappa i karakteristisk berättande pose, och Irina. Fortfarande letar jag efter kassettband där han talat in hela historien, de ska finnas någonstans, liksom dagböcker förstås.

Irina och jag träffades ännu en gång när O och jag var i USA år 2000. Efter det tappade vi kontakten. Häromåret fick jag för mig att leta efter henne på nätet och fick då reda på att hon avlidit några månader tidigare.

Här slutar historien. Tack vare pappas insats levde och lever inte bara Irina och hennes dotter med familj i frihet i USA - precis så såg de saken, det sa de mig - utan även andra personer, vänner till henne som fått utresetillstånd från Sovjet på hennes inbjudan. Men jag vet inte vad de heter, inte heller vet jag Irinas dotters namn som gift.

Men jag vet att de finns och att deras liv blev bättre för det pappa gjorde, och det gör mig inte så lite stolt.

Perk

Det finns ju fördelar med att ungen har en mobil.

Sömngångare

Många inlägg blir det nu. Jag har för lite att göra på jobbet och huvudet fullt av tankar som behöver komma ut.

Du får aldrig chans att återhämta dig för det händer så mycket omkring dig, sa läkaren igår. Ja jävlar.

När jag igår kväll satt mig ner med min välförtjänta tekopp hörde jag ett rumsterande och prasslande. Någon av katterna tänkte jag förstrött, men insåg efter en stund att den ena satt i fönstret och den andra låg i stolen. Så jag gick och tittade, och hittade en synbarligen vaken Q som torkade näsblod med enorma mängder toapapper. Han har alltid haft lätt för att blöda näsblod, ända sedan han var liten.

Jag klappade om honom lite och bad honom tvätta de kladdiga händerna. Han svarade enstavigt och började sedan trilskas. Vattnet var för varmt, jag klöste honom och så vidare. Det var som att han var överkänslig för beröring (eller på väldigt dåligt humör). Sedan försökte jag få stopp på näsblodet med vadd men möttes av vilda protester. Jag gav upp och ledde honom (fortfarande nerblodad) i säng. Precis när han la sig ner slog han till Y:s säng med ett argt rop "Vakna Y!".

Under sådana omständigheter har jag svårt att behärska mig och vara en mild och god moder. Men jag gjorde det faktiskt. Men sedan gick jag undan och grät. Mina barns nattskräck väcker starka känslor hos mig. Vanmakt, ilska, förtvivlan. Vad är du för ett monster som vägrar ta emot mina omsorger? Vad vill du ha av mig? Vad fan ska jag göra?

Föreställningen hade dock bara börjat. Q somnade inte om (eller om han nu redan sov, somnade djupare) utan låg i sängen och bankade, kastade ut täcke, kuddar och gosedjur på golvet, betedde sig allmänt argt. Att Y som sover i överslafen inte vaknade var ett smärre under.

Jag gav upp och gick undan, O försökte lugna men tappade humöret även han och lät nog inte särskilt lugn i tonfallet. Efter en stund kom Q upp till mig i soffan, fortfarande oartikulerat arg och motsträvig men dessutom fullt påklädd.

Till sist fick vi ner honom till hallen mellan sovrummen. Jag fräste åt O att backa undan eftersom jag upplevde att hans irriterade frågor och uppmaningar triggade mera bråk. Q låg på golvet i fosterställning ovanpå mattan som han knölat ihop, ylande och sparkande. Jag satt bredvid och iakttog och konstaterade att alla försök till kontakt bara gjorde honom argare. Men när han satte sig upp och började slå pannan i trappstolpen (dock inte särskilt hårt) höll jag handen emellan, ignorerande hans protester.

Så plötsligt övergick ilskan i vild gråt, och jag fick lyfta upp honom i knät, trösta, tvätta händer och ansikte, ta av kläderna (upptäckande pyjamasen under). Sedan var han vaken och kommunicerbar och inte arg eller aggressiv utan ledsen. Efter en stund gick också ledsenheten över och han somnade lugnt.

Imorse mindes han inte mycket av det hela. O har låtit sig övertygas av mig att det snarare är nattskräck eller somnambulism än trilska det handlar om. Men jag är långt ifrån säker.

Jo, förresten. I dagsljus och efter att ha läst min egen beskrivning av händelsen, är jag nog rätt säker. Finns det någon rimlig orsak till att vanligtvis resonabel Q skulle vara så oartikulerad och trilsk i vaket tillstånd? Han har ju en historia av nattligt stök, nattskräck och han är också sängvätare.

Jag googlar och lär mig att somnambulism är vanligast i 10-12-årsåldern och att det inte är ovanligt att sömngångare blir aggressiva om man försöker väcka dem. Det är typiskt att de uppträder förvirrat men ändå klarar rutinmässiga saker. Som att klä på sig men inte ta av sig pyjamasen först. Det kan triggas av sömnbrist men också oro och ångest. Jag drar mig till minnes att Q stökade förskräckligt mycket för ett år sedan i samband med att vi introducerade medicin mot sängvätning (som nu funkar utmärkt). Och nog finns det orsaker för Q att känna sig orolig, det har varit och är mycket sorg och död omkring oss. Plus att en rolig sak som en långväga resa faktiskt är en stressfaktor också.

Nästa gång det händer måste vi vara snabbare att fatta att Q inte är vaken, behärska oss och inte bli arga. Jag tror och hoppas att O och jag nu har samsyn i att detta inte är viljestyrt från Q:s sida. Om några veckor delar barnen heller inte rum längre.

Det gäller bara att komma ihåg. Och behärska oss. Enkelt va.

Stör mig inte, jag sover

Apropå life hacks: Inför resan behöver vi förstås kattvakt. Syrran erbjöd sig med glädje. Fast hon har en så liten lägenhet, och just nu jobbar hon på ett sjukhus i andra ändan av stan, väldigt bökigt för henne att bo hos oss. Dessutom kunde hon inte hela veckan, be snäll granne? Och så renoveringen också. Suck!

Då får jag snilleblixten och messar min körkompis, katternas förra ägare. Jag skriver att hon absolut ska säga nej om det inte funkar, vi löser detta, men jag vill ändå fråga. Jag får ett jublande svar, först från henne och sedan från den vuxne hemmaboende sonen.

Imorgon packar jag in Morris Major (på bilden) och Minor i deras burar samt alla tillbehör och kör hem till K. Hjälp så skönt att slippa ge en massa direktiv och vara orolig eller ha dåligt samvete. Defintionen av win-win!

Det går ju

Igår var jag trött och uppgiven, idag ännu värre. Dessutom är jag orolig för O som är så trött och ledsen och stressad.

På jobbet hade jag huvudvärk och kände mig om möjligt ännu tröttare. Direkt efter lunch åkte jag till företagshälsovården för ett inbokat läkarbesök.

Min läkare ser ut att vara ungefär fjorton år gammal men bakom den försynta ytan är hon mycket kompetent. Hon ställer precisa frågor och lyssnar på svaren. Vi är överens om att jag ska vara tillbaka på heltid längre fram i vår, och hon anser att upptrappningen ska ske långsamt. Det är inte bara pappas sjukdom och död utan allt annat som hänt.

Och det har hon ju rätt i.

Efteråt satt jag i bilen och bara glodde en stund och kände att jag mest av allt ville åka hem och lägga mig.

Men det gjorde jag inte. Jag åkte till en garnaffär och köpte vackert dyrt garn som jag absolut inte behöver. Sedan åkte jag till gymmet och cyklade träningscykel i en halvtimme. Efter det var huvudvärken borta. Därefter drack jag kaffe och läste veckotidningar på ett fik som jag tidigare avfärdat men som jag nu måste medge var mycket trevligt. Ljust och tyst och presskaffe i egen liten kanna istället för varmhållet bryggkaffe.

Sedan hämtade jag Y och grannflickan, de försvann in till henne och jag gav mig i kast med att tömma lekrummet inför renoveringen, samt packa Y:s begravningskläder. Det senare var snabbt gjort. När jag kom på att bastun är ett utmärkt ställe att förvara leksaker på, två laver (lavar?) slukar lika många leksakslådor som en dubbel bokhylla, gick tömningen som en dans.

Och det är bara tisdag. Har två eftermiddagar och kvällar till på mig. Det går ju, jag kan ju!

Nu förtjänar jag en kopp te och Veckans brott.

Life hacks

Vi laddar för renoveringen som ska dra igång nästa vecka medan vi är på semester.

Därmed hamnar vi i den krångliga situationen att ju mer stress och bök vi är villiga att dra på oss denna vecka (röja ur X antal rum så att de kan renoveras under vår frånvaro SAMTIDIGT som vi ska packa för en långresa SAMTIDIGT som O och Y åker på brorsdotterns begravning med den emotionella stress det innebär), desto lättare blir det efteråt. Drömscenariot vore ju att komma hem till tre färdigrenoverade sovrum. (Fast de lär ju inte vara beboeliga med bäddade sängar då, nej.)

I helgen samlade vi oss, O och jag och fattade de sista besluten gällande kakel, badrumsmöbler och garderobsdörrar. Egentligen inte svårt, vi har inte stora krav på hur det ska vara. Vitt kakel är väl snyggt? Det där tar vi va? Och så det där om det första skulle vara slut på lagret med orimligt lång väntetid. Visst, det blir bra.

Samtidigt skrev vi ner ett par småfel som behöver åtgärdas, och jag insåg hur jäkla skönt det ska bli när kökskranen är åtdragen, sockeln till köksskåpet är lagad, gångjärnet till garderobsdörren lagat, den glipande ytterdörren reparerad, lampan i badrummet bytt mot en som fungerar och så vidare. Små förtretligheter kan verkligen vara just förtretliga.

I och med att vi gör den här renoveringen och omflyttningen i huset kommer vi också för första gången sedan vi flyttade in att ta aktiva och informerade beslut, framför allt gällande förvaringen. Att ha lådorna med julprylar uppe på loftet är egentligen helidiotiskt, för det är så jäkla jobbigt att komma åt dem, vilket man faktiskt vill göra varje år. Däruppe kan våra gamla LP-skivor, mina gamla dagböcker, lådor med papper och foton från pappa istället få stå, sådant vi inte vill slänga men inte har behov av att titta på den närmaste tiden.

Life hacks, alltså. I den vidare meningen, bortom nylonstrumpor över dammsugaren, knutar på hörlurssladden och hur man viker resårlakan.

Den verkliga hacken realiserades i lördags. Via vårt grannskaps facebookgrupp fick vi veta att den nyinflyttade grannens tonårsdotter gärna vill tjäna en slant på att passa barn. Jag introducerade idén för telningarna. Y var som väntat helt på, Q mera tveksam. Men lika väntat var att när Q fått fundera på saken ett tag så blev han entusiastisk. Det synnerligen välartade och förtjusande flickebarnet dök upp punktligt på lördagseftermiddagen. Q handhälsade fint, Y gjorde processen kort genom att flyga upp i hennes famn. Sedan spelade de kort och Fia och tittade i skolkataloger i tre timmar. Under denna tid hann O och jag besöka kakelaffär, byggmarknad och rentav ta en fika på tu man hand och höra oss själva (och varandra) tänka en stund.

Fast när jag skriver detta inser jag att vi helt glömt bort persienner. Det måste vi ju ha i det som ska bli vårt sovrum. Fast några veckor kan man väl sova utan.

Äsch, det löser sig.

Nio snart tio

Ibland är han så stor. Men ofta så väldigt liten. Ikväll somnade han i pappas säng. Och när jag kommer för att lägga mig är tigern och isbjörnen också nedbäddade.

(Lillebror sover utan gosedjur han.)

Nämen hoppsan

Igår kväll när barnen hade somnat satte O och jag oss ner för att prata förestående renovering. Väggfärger, garderobsdörrar, kakel i badrummet.

(Säg det inte. Jag vet. Tajmingen är inte supersmart, vi som är så trötta, har så mycket om oss, ska vi renovera nu också? Eh, ja det ska vi. Barnen behöver varsitt rum, det är verkligen dags. Vi ska flytta ner en våning, lekrummet (som nästan aldrig används) blir vårt sovrum, Y flyttar ur barnsovrummet till det som förut var vårt. Lekrummet måste renoveras, jag vägrar att sova under en dinosaurietapet. De övriga sovrummen kanske inte men barnen vill gärna ha nya väggfärger, och så ska Y få väggfasta garderober precis som Q har i sitt rum. Och badrummet måste faktiskt också åtgärdas, det har 50-talsstandard. Det blir apjobbigt medan det pågår men så skönt när det är klart.)

Vi är rätt synkade när det gäller sånt, och ganska snabba till beslut. Så det mesta var klart när jag började titta i Q:s telefon för att multitaska lite medan O ritade upp vårt badrum på en millimeterskiss.

Q fick sin första mobil i julklapp, en begagnad Iphone. Den visade sig funka dåligt så för ett par veckor sedan fick han en ny Androidtelefon för en dryg tusenlapp. Dyrare än så vill vi inte kosta på honom av flera skäl.

Det har gått väldigt bra, han är rädd om telefonen och glömmer den inte och ser till att den är laddad. Han ringer eller messar mig ibland för att fråga om saker, praktiskt. Under skoltid förvaras den tillsammans med de andra barnens mobiler i en låst låda, ett utmärkt arrangemang.

Sedan en vecka har vi infört nya rutiner för skärmar och spelande, förresten. Två skärmfria dagar i veckan, just nu tisdag och söndag, övriga dagar får barnen sitta framför varsin dator i en timme. Sedan stänger systemet ner av sig själv. TV-tittande räknas inte som skärmtid, inte heller måttligt messande med kompisar. Hittills har det funkat fint, Q verkar gilla de nya reglerna, Y knorrar lite men det tror jag är för att hans tidsuppfattning är dimmigare och att han inte har fattat vad som gäller. Det kommer.

Till saken. Jag ville kolla vilka spel och appar Q hämtat hem och hur mycket mobilsurf han använt upp, kolla läget i största allmänhet.

Det visade sig att han surfat upp knappt 2GB, ganska mycket alltså. Det allra mesta på Youtube.

Mhm. Hemma har vi ju trådlöst nätverk så detta betyder att han kollat på Youtube på fritids, antagligen med kompisar. Förståeligt, men kanske inte riktigt vad vi hade tänkt att han ska ha telefonen till.

Nå, men vad visar historiken på Youtube då? Först ganska oskyldiga saker, filmer med roliga katter, folk som snubblar, Minecraftspel, en tonårstjej i Skåne som har sin egen kanal. Men längre ner i historiken fanns ett knippe filmer som vi inte ens behövde titta på för att avgöra att de var direkt olämpliga för Q. Jag drog mig till minnes att han för ett tag sedan frågat vad en kondom och en sexdocka var. Den förra frågan svarade jag ordentligt på, den andra missuppfattade jag först, och då backade han. Nu fattar jag sammanhanget.

Givetvis har Youtube en spärr för snuskiga filmer, aktiverar man den så blockeras allt som rapporterats som olämpligt enligt amerikanskt synsätt. Det betyder att allt naket, allt som har med sex att göra blockeras. Våld och död går däremot igenom utan problem.

O var mäkta irriterad efteråt, mest på sig själv tror jag. Jag lugnade, jag tror inte ett ögonblick att Q tagit skada av filmerna. Nej, men så jävla naivt och klantigt av oss, fräste O.

Imorse tog jag ett snack med Q. Han accepterade utan vidare att det är dyrt och onödigt att titta på film på mobilen i skolan, det får han göra på datorn hemma. Gällande snuskfilmerna blånekade han. Det var inte jag, det måste vara Y! Y kan ju inte skriva, invände jag. Sluta skälla på mig nu, gnällde Q.

Därmed lät jag saken bero, jag hade inte skällt ett dugg men Q kände sig tydligen utsatt ändå. Barn är moraliska varelser, jag är alldeles övertygad om att Q vet att de där filmerna var olämpliga. Jag berättade förstås om spärren och hans reaktion blev lättnad. Bra, jag vill inte kunna se sådana filmer! Att pappa och jag med jämna mellanrum kommer att kolla hans mobil hade han heller inget emot, tvärtom. Det verkar rentav vara en trygghet för honom.

Jag undrar om jag någonsin får reda på hela historien. Det skulle inte förvåna mig om kompisar är inblandade på något sätt.

Ack ja. Brave new world.

Både och

Jag har alldeles påtagligt återfått fotfästet. Så är det. Jag är inte alls lika ledsen längre, sorgen och saknaden dominerar mig inte på samma sätt som för någon månad sedan.

Vad det beror på vet jag inte riktigt. Återgången till vardagen förstås. Att O och jag pratade ut om några viktiga saker (hjälpta av de gammaldags men ändå professionella terapeuterna). Men också att jag vågade sörja, dyka ner i känslan eller kanske snarare låta mig svepas med, vara just precis så oresonligt jävla ledsen med varenda fiber i min kropp. Någonstans innerst inne så visste jag nog (nåja, kanske inte precis i varje ögonblick) att jag inte skulle tappa fotfästet helt. Eller att om jag gjorde det, skulle jag kravla mig upp igen. För jag har faktiskt varit med om värre.

Detta sagt, så måste jag ändå gnälla lite. För det är förbannat tungt just nu. (Undra på det förresten.) Jag är fortfarande omåttligt trött. Fast jag bara jobbar fyra timmar per dag och knappt ens det, fast jag försöker sova så mycket jag behöver, fast jag försöker interfoliera måstena med påfyllande uppbyggligheter.

Dessutom är O mycket trött och ledsen, och det smittar förstås av sig på barnen. Men efter en ganska jobbig helg bestämde vi att O och Y åker på begravningen, Q och jag stannar hemma. Därefter åker vi ganska omgående iväg på en sportlovsresa som jag tror att vi alla behöver. Vi ska besöka delar av O:s amerikanska familj i Orlando och gå på Disney World. Ett helt adekvat sätt att hedra pappas minne.

Idag är tredje dagen jag är såhär trött. I måndags var jag på kören, fast det var roligt var jag svimfärdig mot slutet. De sista tjugo minuterna orkade jag inte ens försöka läsa noter och hänga med. Bränslet tog slut.

Igår tog jag ledigt och tillbringade ett par timmar, inte mer, med att städa hos pappa. På tunnelbanan hem ringde Q och ville absolut ta med en kompis hem och i ett anfall av svaghet sa jag ja. O var borta med jobbet, jag var ensam med barnen. Dålig idé. Y kände sig utanför och bråkade rent överjävligt vilket förstås triggade Q och kompisen att retas med honom. Och jag var alldeles för trött för att parera.

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska skylla dagens trötthet på. En papparöjning tar förstås kraft. Jobbet tar egentligen inte särskilt mycket, dess krav är ytterligt modesta, men möjligen är just det problemet.

Jag bestämde mig för att, i brist på bättre, städa och organisera mejlkorgen. Naturligtvis hittade jag då ett korthugget mejl till pappa, från september förra året. Ring mig, jag är orolig för dig. Jag vet precis vilken dag det var, tisdagen då han varit på akuten kvällen innan och gått hem utan att vänta på provsvar och sedan inte svarat i telefon på kvällen. Under den dagen hann jag måla upp alla tänkbara scenarion. Men han ringde så småningom, och nästa dag ringde han igen, då hade benbrottet konstaterats och han var inlagd.

Desperationen jag kände då var nästan värre än det som kom senare. Fast jag inte visste utan bara anade, eller kanske just därför. Naturligtvis rann tårarna, inget märkvärdigt med det men lite besvärligare än vanligt eftersom det var på jobbet. I bilen på väg hem grät jag ordentligt.

Jag önskar verkligen att jag hade haft ett jobb jag tyckte var roligare. Möjligen är det för mycket att begära just nu, kanske är det bara bra att jobbet inte kräver särskilt mycket av mig, kanske är det precis vad jag behöver. Men jag skulle banne mig behöva lite roligt också.

-----

Imorse kom ett besked vi länge vetat skulle komma, och som vi för en vecka sedan förstod var nära förestående. Min mans brorsbarn, mina barns kusin har dukat under för den sjukdom hen levt med hela livet. Hen nådde inte tonåren.

Det är så sorgligt att jag inte riktigt förmår ta in det. Hur barnets allra närmaste mår och känner kan jag inte föreställa mig.

Och jag inser att det finns grader. Sorgen efter pappa träffade mig rakt i hjärtat och fick mig att vackla. Men jag står upp, jag har sedan länge fått tillbaka fotfästet. Att en förälder blir sjuk och dör, det ingår. Detta gör det inte.

Samtidigt är det inte min sorg. Det sveper förbi som en isande vind, det är otäckt och hjärtslitande och jag hade gett mycket för att förändra det. Men det är inte min sorg. (Och vad tacksam jag är för det.)

Det är en klyscha, men jag hade längre tålamod än vanligt med barnen idag, kramade dem en extra gång, satt länge på deras sängkant, sjöng en extra sång (Sov du lilla vide ung, nästan otäckt passande).

O är ledsen, svärmor förtvivlad. Barnen är märkligt oberörda men jag vet att de tänker mycket på sin kusin.

Smutsiga barn är lyckliga barn?

Det blev tvätt av ytterkläder idag igen.

I tisdags suckade jag.

Igår grälade jag.

Idag kunde jag inte annat än att skratta.

Fler bilder

Idag var jag för första gången ensam hos pappa. Det gick bra, jag är stolt över att jag klarade av det. Efter en inledande gråtstund var det rentav trevligt, idag hittade jag bara roliga saker.

Glad pappa, glad liten Helga.


Dock inte alltid med på noterna.


Mina föräldrar, så unga och söta att jag nästan smäller av.


Pappa och jag i mammas kök. Jag är arton år. Vad snygg jag var, konstigt att man inte fattar sånt själv i den åldern.



Till sist ett utslag av pappas humor. De här korten och andra, ännu galnare, tryckte han upp i en visitkortsmaskin på Centralen en gång medan han väntade på mig.

Pappas konst

Annannan bad mig berätta lite mer om pappas bilder, och det är en begäran jag gärna hörsammar. Det är en trevlig motvikt till lorten och stöket i hans lägenhet. (I lördags hittade jag två polisanmälningar, vid båda tillfällena hade han varit ute och drumlat på stan -  "målsäganden satt av olika anledningar och sov på en parkbänk och upptäckte vid uppvaknandet att han blivit bestulen" - och blivit av med plånbok och kamera. Å pappa, nog begrep jag att du drack en hel del, men jag ville väl inte tro att det var så mycket. Tack för att du dolde det såpass väl för mig. Vi pratade ju om det flera gånger och jag sa vad jag tyckte. Men uppenbarligen ville du inte sluta. Jag tror att du hade kunnat om du bara velat.)

Nå, över till trevligare ting. Nedan en oljemålning som föreställer den sista gemensamma semester pappa, mamma och jag firade, jag var då fem år. Vi lånade en segelbåt och seglade på västkusten i en vecka. Mamma i fören, pappa vid rodret. Lintotten bredvid mig är båtägarens son. Lägg märke till den fint utsirade ramen.
I slutet av sjuttiotalet gick pappa på keramikkurs och förfärdigade diverse alster. Snapsglas i form av blomman för dagen:
Muggar med tryck av löv, här från lind och möjligen oxel. Jag borde veta, pappa lärde mig ju de vanligaste lövträden. Under hans sista veckor drack jag kaffe ur någon av de här hemma hos honom nästan varje dag, men nu får de bo i vitrinskåpet ett tag.
Ljusstakar i form av elefanter. Lustigt nog påminner de om pappa själv. Långa näsor, stora tankfulla ögon och slokande mustascher.

Jag trodde i min enfald att det skulle vara ganska lätt att åstadkomma vackra saker i keramik, så när jag gick på college anmälde jag mig glad i hågen till en kurs. Ridå och fiasko. Lyckades inte med någonting. Pappa däremot fick till det mesta, han var verkligen konstnärlig. Det verkade så lätt när han gjorde det. Apropå ingenting så var han förstås fena på pepparkakshus också.

Etsningar började han med ungefär samtidigt, alltså i skiftet mellan 70- och 80-tal och ägnade sig åt under många år. Följande två bilder föreställer husen på Sommarön. Jag fick dem när jag var liten och mamma lät rama in dem. När min kusin gifte sig tjugofem år senare föreslog jag att pappas och min gemensamma present skulle vara dessa bilder. Strängt tillhöll jag pappa att låta ett proffs göra inramningen och inte försöka själv av snålhet. Han gick med på detta efter viss övertalning. Det visade sig att bilderna bara finns i två exemplar, jag och kusin har alltså varsina. Hon blev oerhört glad. Idag äger hon stora huset och jag lilla huset och ladan, men att det skulle bli så visste vi inte då.


Har han använt flygfoto som förlaga? Eller klättrat upp på ett berg? Nej, mycket enklare. Han byggde klippark som föreställde husen och ritade av dem. Stilmässigt inspirerades han av Ilon Wikland.


Förutom etsningar gjorde han en hel del linoleumtryck och litografier. Jag tror att denna bild av Mariaberget i Stockholm är en litografi men jag är skam till sägandes inte säker. (Förlåt pappa. Ibland lyssnade jag bara med ett halvt öra när du docerade.) Den är i vilket fall en av hans allra bästa, tycker jag.

Här en vy över järnvägsspåren förbi Riddarholmen, först som etsning..

.. sedan som linoleumtryck. Denna bild ville jag först ha i dödsannonsen men den blev för liten. Istället fick han Upplands landskapsblomma kungsängslilja, och jag passade på att påpeka att SvD:s och DN:s annonsavdelningar felaktigt kallar den för kungslilja, det är ju en helt annan blomma. Men i programmet kom bilden till sin fulla rätt.

Detta var ett axplock av de bilder och saker jag har hemma. Utöver detta gjorde han under många år egna julkort, motiven kunde vara i stort sett vad som helst. Länge hade jag en mobil föreställande olika typer av segelskepp, med alla segel noggrant reproducerade. Båtskroven var av valnötskal, masterna av tandpetare och seglen av papper. Varje skepp var märkt BRIGG, BARK, FULLRIGGARE, eller vad det nu var, och hängde i sytrådar. Tyvärr har min mobil sedan länge gått sönder och de rester av en likadan som jag hittade hos pappa gick inte att spara.

Etsningar och tryck finns i mängder i pappas lägenhet. Jag leker med tanken att ordna ett slags vernissage för hans bilder (och böcker!) och bjuda in de som kom till begravningen. Budskapet skulle vara: ta för er, välj något fint som minne. Men det vete fasen om jag orkar ordna det. Fast det brådskar förstås inte.

En annan fråga är hur pappas gravsten eller gravvård ska utformas. Han var inte ett dugg religiös men ville ha någon form av minnesmärke, historiker som han var. Kanske ska jag låta mig inspireras av Tage Danielssons grav. Via Google har jag hittat en konstnär som skulle kunna hjälpa mig men jag har inte tagit kontakt ännu.

I sådana tankar umgås jag ännu med pappa.

Bättre

Idag är allt så mycket lättare.

För det första har jag sovit. Igår kväll hade jag svårt att somna, säkert en effekt av mitt eftermiddagssnosande. Det var för sent att ta en sömntablett. En oväntad och välkommen effekt av influensan är förresten att jag vande mig av sömntabletterna, bara sådär.

Hur som helst, imorse var jag halvdöd av trötthet och bad skamlöst O att sköta morgonruljangsen. Gick ner i gästrummet och stängde dörren, ignorerade hårdhjärtat kattens krafsande på densamma, och sov som en stock till nio. Kände mig som en ny människa efter det.

Och förstås var det roligt att sjunga igår. Före repet hann jag prata en stund med en körvän vars pappa gick bort före jul. Vi fick tårar i ögonen båda två. Hon hade också sett Anna Mannheimer på Skavlan. Mamma, bror och hon satt med strömmande tårar och hörde henne berätta om sorgen efter mamma.

Då grät å andra sidan jag, för ensamheten är en aspekt som har tillkommit på sistone. Veckorna efter pappas död och begravning kände jag mig väldigt omgiven och omhuldad, men nu är det tydligt att alla andra har gått vidare och sörjt färdigt. Det svarta hålet är bara mitt.

(Fast det är mindre numera. Visst gråter jag fortfarande, särskilt när jag hittar saker hemma hos pappa eller när jag slänger hans böcker, men det går fortare över och det dominerar mig inte lika mycket. Det läker, och jag är lite förvånad över att det går så fort. Tre månader idag.)

Så sjöng vi, och trots hostan så lydde rösten någorlunda. Å vad det gör gott att sjunga Mozart, taking dictation from God som det sägs i Amadeus, ja sannerligen. Jag blev glatt överraskad när jag skrev ut vårens repertoar för några veckor sedan. Jag hade fått för mig att vi skulle sjunga musikallåtar vilket är nästan det tråkigaste jag kan tänka mig. Musikal är en trist genre. När det gäller körmusik är jag ganska konservativ. Förra årets jazzrepertoar var jätterolig, men det var för att jag älskar låtarna och ackorden. Egentligen ska inte jazz sjungas av en kör.

Den här terminen sjunger vi precis det som en kör ska sjunga. Lite Mozart, lite Bach, lite nationalromantik. Klangfärgen är viktig, det klassiska uttrycket, mycket plats i munhålan så att vokalerna ryms och låter likadant för alla. Roligt.

Sjukt trött

Sitter på tunnelbanan på väg till kören och vill bara vända hem igen. Eller nä förresten, jag längtar inte hem till man och barn och plikter heller.

Hoppas att det bara är post-influensatrötthet, alla säger att den kan sitta i ett bra tag. Idag sov jag en timme på morgonen efter att O och barnen gått, sov tjugo minuter på soffan innan de kom hem. Däremellan jobbade jag mina fyra timmar i snigelfart.

Förutom influensan är det väl röjningen som spökar. Den tar kraft. På söndagen bar vi ut en massa skräp vilket var betydligt jobbigare än att bara sortera, jag behövde sitta ner och vila mellan rundorna medan O sprang.

Nåja. Det går väl över. Men tror någon att jag blivit klädsamt slank på kuppen, sådär som man läser om att folk blir av att krisa och sörja, då tror man fel. Mina stenåldersgener förnekar sig inte.

Apropå det så hinner jag nog med en kaffe och kardemummabulle före kören. Näjabaraskoja.

Diverse

Pappa och jag. Det är så här han ser ut i mitt hjärta, ung och fräsch och faktiskt ganska vacker. Om än orimligt långhårig. Hos mig själv kan jag inte hitta ett enda drag jag känner igen, det hade kunnat vara vilket barn som helst.


91:an Karlsson, tror jag.
Ett av mina alster som pappa laminerat. Jag älskade att rita, gjorde det jämt tills jag abrupt slutade i trettonårsåldern. När jag ser den här teckningen tycker jag att det är synd att jag inte fortsatte.

Hur många andra hade sparat på en blöjkartong i över fyrtio år? Pappa själv hade inte förstått frågan överhuvudtaget.

Hej pappa

Idag har jag varit hemma hos dig och sorterat papper.

Efter en stund grät jag. Det var så äckligt och dammigt och tröstlöst. Det har hade jag nog inte vågat säga till dig medan du levde, att du gör mig så ledsen.

Å pappa, jag borde kanske spara och förvalta mer av ditt livsverk, för jag antar att det är det det är. Men det går inte, jag kan inte. Förlåt.

Men det är faktiskt ditt fel också. Om du inte hade sparat på precis vartenda jävla papper, vartenda kvitto, hade det varit lättare att plocka ut det som är värt att bevara.

Efter ett par timmar var jag alldeles darrig. Hur klarade du av att leva i lorten? Du erkände att du inte trivdes där längre, och att din nya lägenhet var finare.

Jag gick hem till J och duschade och bytte om, hon bor ju tvärs över gatan. Hennes lägenhet liknar din, planlösningen alltså.

Sedan gick jag förbi dig nere på gatan och tittade upp. Det lyste och jag såg O därinne, han fortsatte röja en stund. Han vinkade och jag blev så glad. Jag hade aldrig någonsin klarat detta utan honom. Det vet du va? Jag tror det. Jag tror inte att du är arg på honom längre.

Du var faktiskt oresonlig ibland. På Sabbatsberg pratade vi om vad jag fick slänga. Minns du att jag sa att brev och dagböcker är viktigast för de går inte att återskapa. Men alla böcker som tryckts finns på KB. Även om det är synd att slänga en bok så är går den alltid att få tag på igen. Du invände att söndertrampade böcker kan bindas om igen. Då kände jag mig uppgiven.

Jag är inte lika ledsen längre, det är lättare nu, fast det kanske inte låter så. Lägenheten känns nästan oöverstiglig, men vi kommer ju att bli klara.

Jag sitter på tunnelbanan nu, jag har ätit middag med två vänner, du vet nog inte vilka. Hemma väntar barnen och O och J.

På J:s soffbord låg tackkortet jag skickat. Många har hört av sig och sagt att bilden på dig var så fin. Du skrattar och håller handen bakom örat för att höra bättre. Så vill din syster minnas dig, skrev hon. Typiskt G, inbjudande till samtal, skrev din gamle kollega. Jag skickade din senaste, jag menar sista bok till honom.

Förresten hittade jag ett gammalt konstverk du gjort av plastlera. Det var så smutsigt, jag ville inte spara det, men jag fotograferade det. Och dina klippark också. Det är väl bättre än att bara slänga?

Avslutad terapi och bok om bråkiga barn

Igår var vi på parrådgivningen igen. Vi tyckte att förra samtalet var bra även om det gjorde oss lite förbryllade i vissa avseenden. (För att svara på några frågor som ställdes i kommentarerna, ja det är legitimerade psykologer, den ena specialiserad på barn.)

De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.

Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)

Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.

Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)

Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.

Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.

Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.

Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.

Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.

Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.

Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.

Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.

Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.

Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.

Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.

(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)

Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.

Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.

Röjningstankar

Jo, vi påbörjade ju röjningen av pappas lägenhet förra helgen. Sedan däckade jag i influensa och kunde knappt tänka en vettig tanke. Först när jag började känna mig bättre insåg jag att jag fått en liten respit från sorg och ledsenhet, jag hade inte gråtit på flera dagar.

Nu är jag trött, som man ju är efter en influensa. Jag är lättstressad och oroar mig för allt möjligt, särskilt sådant som har med barnen (läs Q) att göra. Men ändå, jag får mer och mer fotfäste, det är tydligt.

Påbörjade röjningen förresten, det är  orättvist uttryckt. O hade ju redan börjat, i tre eller fyra dagar hade han varit där. Vardagsrumsgolvet var nästan helt fritt från böcker och papper när jag kom dit. Han hade förberett så att bordet var fullt av lådor med papper åt mig att sortera, slänga eller spara.

Det blev en underlig upplevelse. Visst grät jag bittert redan när jag klev in i lägenheten. Så många minnen. Ljudet av dörren, ekot i trappuppgången, plötsligt är jag tio år igen och hemma hos pappa, pappa som jag alltid längtar så efter. Och sedan blir jag vuxen och arg över misären han lämnar efter sig åt mig att reda upp. Men så värst mycket skuldkänslor har jag faktiskt inte. Visst tänker jag tillbaka ibland, minns och undrar var han sjuk redan då, skulle jag ha sett något, gjort något, men jag landar alltid på samma ställe. Jag visste inte, men så snart jag visste gjorde jag så gott jag kunde. Jag följde honom hela vägen och gjorde det lättare för honom, jag kan vila i det.

Men sorterandet hade en helt oväntat aspekt. Bland papper, brev, uppsatser, kvitton, gamla biljetter fanns pappa. Hans tankegångar, hans väsen steg fram så tydligt. Jag känner honom så väl, jag kan hans liv såpass bra, jag hänger med och fattar. Det är en sorts umgänge att greja med hans papper. Han finns kvar, i någon mening.

Korta pass skulle vi ta, jag hade bett O vara varsam och inte köra för hårt med mig. Men det var han som fick slita loss mig för att gå och äta lunch, för att bryta för dagen. När jag väl var inne i städandet var det svårt att sluta.

Dagen därpå var det värre. Det kändes övermäktigt, hur ska vi någonsin ta oss igenom alltihop? Men O försäkrade att vi varit duktiga och kommit långt, han såg skillnad.

Det jag hittade i högarna gjorde mig också ledsnare denna andra dag än dagen innan. Det var brev och olika minnen från en svår tid i pappas liv, kring millennieskiftet. Jag hade nästan glömt det där, men mindes plötsligt hur orolig jag varit för honom då. Sedan gick det över. Jag fick egna bekymmer, ganska stora sådana, som uppfyllde mig helt. Pappa hittade vid dryga sextio års ålder en ny födkrok: den som översättare. Arbetet och pengarna hjälpte honom tillbaka.

Oron, ja. Den ständiga följeslagaren. Bland allt annat hittade jag några laminerade barnteckningar, den konstnärlige prylgalningen förnekar sig inte. En fyrtio år gammal tuschteckning från sjuttiotalet är fint bevarad. Eller ett hjärtslitande brev: PAPPA JAG VIL ATT DU SKA FLYTA HEM SÅ ATT DU INTE ER SÅ LEDSDEN PUSS PUSS GULLEPAPPA FRÅN GULLEBARNET.

Herregud. Ända sedan jag var riktigt liten har jag bekymrat mig och oroat mig för honom. Hur kan en så mild och kärleksfull och anspråkslös person utöva sådan känslomässig terror? Han begrep det förstås inte, men det borde han kanske ha gjort.

Först när jag blev vuxen på riktigt, först när jag fick egna barn, förmådde jag någorlunda släppa ansvaret för pappa, backa undan, ge upp, nöja mig med att hålla ett öga på honom. Men när han blev sjuk kunde jag träda in och faktiskt ta hand om honom de sista veckorna.

Helgen som kommer har vi bett min syster passa barnen några timmar så att vi kan köra ännu ett pass. Små steg framåt. Djupdykningar i minnen. Däremellan är det en vanlig ganska kämpig vardag som ska hanteras, med arga, trötta och förkylda barn, dito föräldrar, och krav från jobb och skola.