Pappa och jag. Det är så här han ser ut i mitt hjärta, ung och fräsch och faktiskt ganska vacker. Om än orimligt långhårig. Hos mig själv kan jag inte hitta ett enda drag jag känner igen, det hade kunnat vara vilket barn som helst.
91:an Karlsson, tror jag.
Ett av mina alster som pappa laminerat. Jag älskade att rita, gjorde det jämt tills jag abrupt slutade i trettonårsåldern. När jag ser den här teckningen tycker jag att det är synd att jag inte fortsatte.
Så fina bilder! Är det Helga coh pappa?
SvaraRaderaOch berätta mer om din pappas bildskapande - det tror jag inte du har mer än nämnt i förbigående!
Javisst, pappa med tidstypiskt mycket hår och skägg.
SvaraRaderaJag återkommer med bilder, pappa var ganska konstnärlig när han satte den sidan till.
Men teckningen har jag gjort! Jag är inte säker men jag tror att den illustrerar en berättelse ur en bok jag gillade mycket, Berömda hästar förr och nu. Den handlade om en man som red hem och förföljdes av en häxa som ryckte svansen av hans stackars häst.
Blöjlådan torde vara från tidigt sjuttiotal, inget slängdes i onödan. Ja jösses.
Men det var svårt idag. Jag grät när vi slängde trasiga böcker. Rommel, Stalin, Tintin, Jan Lööf. Det var som att kasta bort en del av pappa själv.
Det kommer att kännas som en lättnad sedan när ni är färdiga. Det är en pärs att städa ut men samtidigt en viktig del i processen. Mkt energikrävande dock!/Rosa
SvaraRaderaTack för att ni läser och kommenterar!
SvaraRaderaJa, det kändes lättare redan när vi körde från tippen, faktiskt. Jag förstår ju att detta är en del av processen. Men idag är jag alldeles oerhört trött, helt urlakad, sitter på jobbet och bara glor.
Jag ska ta lite kort på pappas konstnärliga alster och skriva om dem, det blir en trevlig motvikt till lorten och stöket. Att så mycket kan rymmas inom en och samma människa.
Det fotograferade huset i plastlera påminner om en Ilon Wikland illustration tycker jag. Jag gillar förresten Ilon Wiklands illustrationer mycket. RK.
SvaraRaderaJag tycker att det är mycket smart av dig att fotografera sådant som du inte vill/kan ha kvar, men som ändå betyder något. Bilder tar väldigt lite plats, luktar inte :-), och du kan välja när du tittar på dem. Så kan du ändå spara en del fina minnen av alster din pappa gjort, och annat.
SvaraRaderaFnissade för övrigt åt kartongen. Jamen, en rejäl kartong vet du, den kan vara bra att ha! :-). När vi flyttade fick mina barn genomlida mina nostalgiska berättelser om vilka kartonger som varit med i vilka flyttar... Den äldsta var sedan 1980.
Exakt! Bilder luktar inte. Du förstår precis vad jag brottas med.
SvaraRaderaNi har ju samma ögon! En så snygg pappa och ursöt bebis!!!
SvaraRaderaJa, det konstnärliga har ni nog gemensamt. Men du får kanske utlopp för ditt genom stickningen - färg och form och skapande?
SvaraRaderaJag vet vilken historia du menar, förresten. Den boken är väldigt fin. Med en bibliofil mamma och en hippofil pappa (och jag är bägge delarna) har jag vuxit upp med ett bibliotek som innehåller i princip varje bra bok om hästar som getts ut på svenska mellan 1965 och 1995. Bland de finaste är antologierna, jag tänker på två olika: den du nämner och så Åke Runnqusts Hästar i dikt och verklighet.
Hade din pappa boken? Det finns en del kavallerihistoriskt intresse i min familj genom hästintresset - det knyter an till militärhistoriken förstås - det hade varit roligt att sammanföra din pappa och min pappa i verkligheten men nu får det bli här i kommentarfältet bara.
Det här biblioteket är nog det jag tänker mest på när det gäller vad min pappa kommer att lämna efter sig. Det är inte unikt, men ganska. Det kommer att kännas som en synd att splittra det.
Nej, boken var min!
SvaraRaderaPappa medverkade i ett praktverk som heter Umeås blå dragoner, jag fick den förstås. En gigantisk bok som inte rymdes i bokhyllan. Jag undrar om jag inte till sist gav bort den. Men jag lär väl hitta minst ett ex hos pappa.
Detta apropå kavalleri.