En historia

Detta är en historia som jag länge tänkt berätta eftersom den säger en hel del om pappa som person. Men han berättar den förstås allra bäst själv. Varsågoda, den tar sitt avstamp för ganska exakt trettio år sedan.

Irina - mitt skenäktenskap i Moskva

Sent en kväll i februari 1986 blev jag uppringd av en gammal flickbekant som undrade om jag kunde tänka mig att gifta mig med en rysk judinna i Moskva. Hon hade efter "förtal av Lenin" mist sitt arbete som ingenjör och arbetade nu illegalt som privatlärare i engelska. Det innebar att tio-tjugo elever träffades hemma hos varandra för konversationsövningar under hennes ledning. Dylika möten betraktades med stor misstänksamhet i det sovjetiska samhället och en av eleverna, som bara var med en gång, rapporterade om det. Hon kallades till förhör hos milisen. Men milismannen lämnade rummet och förhöret övertogs av en civilklädd person. Han förklarade att hon sysslade med farlig verksamhet och att något mycket otrevligt kunde hända. "Men vi kan hjälpa er." Meningen var förstås att hon skulle erbjuda sig att bli rapportör. Men hon svarade ingenting.

En tredje utväg för henne var att hitta en utlänning som ville gifta sig med henne. Därmed kunde hon få tillstånd att lämna landet, vilket annars var omöjligt vid denna tid, i synnerhet för en judinna med ingenjörsutbildning.

Detta var alltså före glasnost och perestrojka. Min väns pojkvän var stipendiat vid Harvard och hans lärare var rysk emigrant, barndomsvän till min tilltänkta fru, född i Odessa liksom hon, men senare professor i matematik vid Harvard; han skulle stå för kostnaderna. Att hitta en lämplig amerikansk äktenskapskandidat var inte så svårt, men knappast någon som var i femtioårsåldern och ensamstående.

Det var ju inte lätt att veta vad man skulle svara på detta. Dagen därpå köpte jag en sällskapsresebiljett till Leningrad och Moskva. Så gick det två veckor av funderande och vånda då jag försiktigt hörde mig för med personer som jag trodde kunna bedöma saken. På morgonen den fredag den 28 februari då biljetten senast kunde lämnas tillbaka försökte jag få tag på Peter Nobel som jag är eller var något bekant med, han var då flyktingadvokat, men han var utomlands. På eftermiddagen gjorde jag lama försök att få tala med Olof Palme (jag visste att han ingått ett liknande äktenskap i Tjeckoslovakien i början av 1950-talet), men fullföljde dem aldrig. Så gick jag hem till min kontakt och vi satt och pratade. När resebyrån stängt var det försent att lämna igen biljetten och jag lät sända bud till Boston att jag ställde upp. Det kändes som om jag sagt adjö till den svenska idyllen och tagit ett steg ut i världen.

Dagen därpå vaknade jag och resten av svenska folket med nyheten att Palme var skjuten. Det är svårt att förklara hur det kändes, liksom när chefen för KGB i TV äskade en tyst minut för Palme i Högsta Sovjet, dagen innan jag reste. Först då fick jag veta vad min blivande fru hette - Irina.

För att göra en lång historia kort reste jag sedan tre gånger till Moskva, första gången för att träffa Irina och bli "förälskad", andra gången för att ordna alla papper (en oerhört nervös och hektisk vecka, då vi bland annat mutade en tjänsteman på utrikesministeriet och förhördes av en kvinnlig officer i KGB, en kraftfull dam) och tredje gången för att gifta mig, i äktenskapspalats nr 1 i Moskva, med flera tiotal bröllopsgäster, bland annat tillresta från Tallinn, Odessa och Jerevan. Bara två av dem visste vad det egentligen var fråga om. Min dotter Helga, då sexton år, var med och skötte sig strålande, inte minst då hon vid en sammankomst utantill deklamerade Fröding på svenska och grannfrun kom in och gjorde underliga gester och tecken. Jag trodde hon var dövstum, men vad hon ville säga var att allt vi sade hördes i hennes telefon. Bland de närvarande utbröt en störtflod av smädelser och hälsningar till KGB.

Det finns naturligtvis massor att berätta och det var veckor fyllda av alla slags känslor, spänning och nervositet förstås, någon enstaka gång skräck - som när gränstruppsmannen gått igenom allt mitt bagage, men inte hittat bröllopshandlingarna - det var det första jag gav honom tillsammans med andra papper. Han tecknade att mitt bagage var OK. Men inte jag. Det måste bland annat ha verkat misstänkt att jag hade femtio pocketböcker på engelska i bagaget - dock bara ofarliga klassiker, Dickens och liknande, som även trycktes i Moskva. Så hämtade han en överordnad och jag togs till ett förhörsrum. Nu är det klippt, tänkte jag och beredde mig på att sättas i häkte en vecka eller så för att jag skulle tappa modet och åka hem. Det visade sig dock att jag bara skulle kroppsvisiteras och det gjordes helt korrekt. I innerfickan hade jag datorkassetter som en vän bett mig ta med och jag överlämnade dem omedelbart. De var oanvända, släng den om ni vill, tecknade jag och visade på plomberingen - jag låtsades bara tala svenska för att få tid att tänka. Ja, det begriper vi väl, fick jag till svar och jag fick behålla dem.

Ofta upplevde vi stor munterhet över de bisarra situationer som uppstod, exempelvis när vi diskuterade detaljer i vårt obefintliga gemensamma sexualliv, som polisen kunde tänkas intressera sig för, men även naturligtvis stort allvar. Mest fantastiskt var den enorma tillit jag kände från alla håll. Jag träffade minst ett femtiotal av Irinas vänner och kunde fråga dem om vad som helst och få utförliga svar, ofta svar som var mycket riskabla för dem, tror jag åtminstone. En man förklarade för mig: Om du råkar i trassel i Moskva finns det minst tvåhundra personer här som kommer att göra allt de kan för att hjälpa dig.

Jag glömmer inte en kväll när Irina förklarade för det tjugotal vänner som var församlade att det i Sverige var ovanligt att man dog en våldsam död och att ingen i min familj gjort det. Alla var häpna, fastän de väl visste att jag kom från ett litet fredligt land som inte varit i krig på nästan tvåhundra år. Så gick vi igenom alla de närvarande - engelsk konversationsövning - och det fanns inte någon som inte hade flera släktingar som dött i det stora fosterländska kriget eller försvunnit (de flesta var judar). Jag minns särskilt en liten man som räknade upp ett dussin anförvanter och lade till: Babij Jar och två flickor som var och en för sig berättade att hennes farfar och alla i hans skolklass stupat sommaren 1941. Att så många dött under kriget var ingen överraskning för någon närvarande utom möjligen för mig. Däremot var de lika förvånade som jag över att ungefär lika många dödats i Stalinterrorn. Var och en hade någon historia att berätta. Det senare är - eller var - något som man aldrig talar om, det är skamligt och farligt, medan däremot hjältarna från det stora fosterländska kriget ju ständigt omtalas. Detta, att så många skjutits och deporterats, hade inte att göra med att de var judar förklarades det för mig.

Irinas egen släkthistoria är förfärlig. Hennes far som var född i USA av ryska emigranter återvände som övertygad kommunist efter 1917 och sköts i Stalins utrensningar 1937, hennes mor sattes i arbetsläger i Kazachstan i tio år men överlevde Stalin och dog sedermera i Moskva. Irina fördes till ett barnhem för barn till folkets fiender - man kan ju försöka föreställa sig andan på en sådan institution. Så småningom fick hon komma till sina morföräldrar i Odessa. Men efter tyskarnas invasion 1941 hängdes morfadern av tyskarna (och hängde kvar en vecka utanför hemmet). Irina och hennes mormor fördes till Odessas getto. Irina som då var sju år lyckades fly (ensam) och gömde sig hos vänner. När hon försökte meddela mormodern att hon var i säkerhet hade gettot deporterats och de sågs aldrig mer. Därefter bodde hon med en kristen familj i Rumänien - hon berättade lyriskt om deras stora bibliotek - och måste sedan resten av sitt liv dölja att hon talade rumänska och att hon befunnit sig på fel sida av fronten. Men efter kriget kunde hon - tack vare KGB - återförenas med sin mamma.

Vi firade en underlig påsk i Moskva 1987 efter bröllopet, den judiska, ortodoxa och protestantiska påsken sammanföll märkligt nog 1987: Helga som är odöpt och alltså hedning, Irinas dotter som är ortodox judinna, hennes son som är grekiskt-ortodox och så Irina och jag som är likgiltiga, var och en i sin tro. Men vi åt heligt bröd, både judiskt och ryskt, och gick i midnattsmässa.

Efteråt skojade Helga och jag om att hon kanske skulle få som uppsatsämne i skolan: Vad jag gjorde på påsklovet och vad hon i så fall skulle skriva. Vi mötte en av hennes kamrater i Stockholm när vi kommit tillbaka till Sverige och hon undrade vad Helga gjort under påsklovet. Helga förklarade att hon varit med mig i Moskva. Å, så häftigt, var det inte spännande? Vi blev fulla i skratt och bara tittade på varandra. Vad vi egentligen gjort kunde vi ju inte berätta.

Jag hann i viss mån uppleva de enorma förändringar som det sovjetiska samhället genomgick under dessa år. Men mina vänner vågade inte tro på att det skulle bestå. Irina och flera andra som varit med om terrorn som vuxna hatar KGB och litar instinktivt inte på myndigheterna och har starkt upplevt livets obeständighet. De ungdomar jag träffade hade en helt annan inställning, mer frimodig, självständig och uppstudsig. Jag tror att de inte kommer att tolerera en återgång till det gamla, tänkte jag. Så var det ju också, stridsvagnsbesättningarna vägrade att skjuta på folket något år senare.

Nu bor Irina i Boston, liksom hennes dotter med familj, medan Irinas son bor kvar i S:t Petersburg. Vi skildes efter tre år. Då fanns inte Sovjetunionen längre. Men utan vårt äktenskap hade hon inte kommit in i Förenta staterna och inte heller hennes dotter med man och numera många barn.

Såvitt jag förstår har jag aldrig begått något brott, även om jag ljög i polisförhör - men Säpo:s handläggare ställde verkligen mycket diskreta frågor och verkade inte vilja veta sanningen. Däremot var man mycket intresserad av iakttagelser av diskrimination mot judar och jag hade förstås åtskilligt att berätta. På svenska ambassaden i Moskva var de lite grinigare, men hyggliga mot Irina när hon förhördes där, efter vad hon sagt.

Trots att Irina är urusel på att svara på brev har vi i viss mån hållit kontakt, Helga sökte upp henne i genomgångslägret i Rom, de båda har träffats i Boston och vi möttes alla tre i New York tillsammans med en del andra ryska judar, ganska intressant. Och när Helga gifte sig på Gunnebo slott utanför Göteborg för en del år sedan kom Irina till bröllopet.

Här slutar pappas text, något abrupt. Det är inte riktigt likt honom att inte avsluta ordentligt, så jag vet inte riktigt vad som hände. Däremot vet jag att han använt den här texten till ett kortare föredrag för några år sedan. Bland hans efterlämnade papper hittade jag alla foton från bröllopet, jag känner väl igen dem eftersom jag fick kopior. Ovan ses jag själv i mina finaste laxrosa åttiotalskläder med strassmycken, pappa i karakteristisk berättande pose, och Irina. Fortfarande letar jag efter kassettband där han talat in hela historien, de ska finnas någonstans, liksom dagböcker förstås.

Irina och jag träffades ännu en gång när O och jag var i USA år 2000. Efter det tappade vi kontakten. Häromåret fick jag för mig att leta efter henne på nätet och fick då reda på att hon avlidit några månader tidigare.

Här slutar historien. Tack vare pappas insats levde och lever inte bara Irina och hennes dotter med familj i frihet i USA - precis så såg de saken, det sa de mig - utan även andra personer, vänner till henne som fått utresetillstånd från Sovjet på hennes inbjudan. Men jag vet inte vad de heter, inte heller vet jag Irinas dotters namn som gift.

Men jag vet att de finns och att deras liv blev bättre för det pappa gjorde, och det gör mig inte så lite stolt.