Det går ju

Igår var jag trött och uppgiven, idag ännu värre. Dessutom är jag orolig för O som är så trött och ledsen och stressad.

På jobbet hade jag huvudvärk och kände mig om möjligt ännu tröttare. Direkt efter lunch åkte jag till företagshälsovården för ett inbokat läkarbesök.

Min läkare ser ut att vara ungefär fjorton år gammal men bakom den försynta ytan är hon mycket kompetent. Hon ställer precisa frågor och lyssnar på svaren. Vi är överens om att jag ska vara tillbaka på heltid längre fram i vår, och hon anser att upptrappningen ska ske långsamt. Det är inte bara pappas sjukdom och död utan allt annat som hänt.

Och det har hon ju rätt i.

Efteråt satt jag i bilen och bara glodde en stund och kände att jag mest av allt ville åka hem och lägga mig.

Men det gjorde jag inte. Jag åkte till en garnaffär och köpte vackert dyrt garn som jag absolut inte behöver. Sedan åkte jag till gymmet och cyklade träningscykel i en halvtimme. Efter det var huvudvärken borta. Därefter drack jag kaffe och läste veckotidningar på ett fik som jag tidigare avfärdat men som jag nu måste medge var mycket trevligt. Ljust och tyst och presskaffe i egen liten kanna istället för varmhållet bryggkaffe.

Sedan hämtade jag Y och grannflickan, de försvann in till henne och jag gav mig i kast med att tömma lekrummet inför renoveringen, samt packa Y:s begravningskläder. Det senare var snabbt gjort. När jag kom på att bastun är ett utmärkt ställe att förvara leksaker på, två laver (lavar?) slukar lika många leksakslådor som en dubbel bokhylla, gick tömningen som en dans.

Och det är bara tisdag. Har två eftermiddagar och kvällar till på mig. Det går ju, jag kan ju!

Nu förtjänar jag en kopp te och Veckans brott.