Nu gör jag äntligen det jag länge tänkt, nämligen flyttar bloggen till Wordpress. Förhoppningsvis har alla inlägg och kommentarer kommit med till min nya adress, och förhoppningsvis slutar kommentarsfältet att bråka med några av er.
Hejdå Blogger, tack för de här tolv åren.
Välkomna istället till helgasdagbok.wordpress.com
(Och ursäkta den taffliga layouten, jag orkar inte pilla med sånt. Tråkigt!)
2016-06-08
2016-06-07
Ledsen
Q gick nyss in på sitt rum, argt skrikande, och smällde igen dörren. Himlen vet vad han demolerar där inne nu. Jag orkar inte gå och titta efter.
Vi hade precis tagit oss förbi det kritiska momentet avstängning av skärmar vilket båda barnen passerade med glans. Men så frågade Q om de fick glass, varpå jag nekade, varpå han ifrågasatte, varpå jag motiverade, varpå han bankande med skohornet mot klädstången.
Fy fan vad jag hatar bankandet, smällandet, förstörandet.
Det är inte utan att jag känner viss sympati för det japanska föräldrapar som lämnat sin unge i skogen sedan han kastat sten på förbipasserande.
Vi hade precis tagit oss förbi det kritiska momentet avstängning av skärmar vilket båda barnen passerade med glans. Men så frågade Q om de fick glass, varpå jag nekade, varpå han ifrågasatte, varpå jag motiverade, varpå han bankande med skohornet mot klädstången.
Fy fan vad jag hatar bankandet, smällandet, förstörandet.
Det är inte utan att jag känner viss sympati för det japanska föräldrapar som lämnat sin unge i skogen sedan han kastat sten på förbipasserande.
2016-06-05
Tre samtal
Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.
En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.
Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.
Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.
Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.
Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.
Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.
Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.
Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.
Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?
Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.
Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.
Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.
Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?
Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?
Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.
Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.
Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.
Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.
En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.
Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.
Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.
Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.
Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.
Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.
Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.
Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.
Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?
Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.
Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.
Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.
Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?
Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?
Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.
Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.
Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.
Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.
2016-06-03
Ljusnande framtid
Nu är det mindre än en vecka kvar i skolan. Snart har Q gått ut tredje klass, han har gått tre år i skolan, till hösten börjar han mellanstadiet. Vart tog tiden vägen?
För några veckor sedan fick han träffa sin nya lärare. Han kom hem och var strålande glad, nya magistern verkar jätterolig! Till oss har han med sig ett brev som nye läraren skrivit, och nya klasslistan.
O och jag läser under stigande förtjusning. Gossebarnet (ja, ursäkta epitetet, det förklaras senare) kan minsann både skriva och stava, och uttrycker höga ambitioner för sin lärargärning. Han är visserligen alldeles nyutexaminerad men har trots sin unga ålder stor erfarenhet av att arbeta med barn. Vi fnissar när vi konstaterar att vi i teorin hade kunnat vara hans föräldrar.
Q är lika lycklig över klassindelningen. Hans två bästa kompisar går i hans nya klass, det räcker för honom. Vi läser igenom klasslistan och noterar belåtet att ingen av gamla klassens bråkstakar finns med.
Någon vecka senare träffar jag N:s mamma. N har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och gick förut i Q:s klass men har under den senaste terminen fått undervisning i en liten grupp. Men till hösten vill han försöka gå i stora klassen igen. Hans speciallärare har fått vara med och ha synpunkter på klassindelningen, vilket är förklaringen till att bråkstakarna placerats någon annanstans. Dessutom känner hon väl till den nye läraren, för han är tränare för deras yngsta barn. Han har fantastisk hand med ungarna, säger hon.
Som om inte detta vore nog har skolan fått en ny rektor, eller snarare nygammal. Gamla rektorn är avpolletterad och biträdande rektor har trätt in. Inom någon vecka återanställdes fritidspedagogen och antimobbingsexperten som slutade häromåret, efter många år på skolan. Och vilken skillnad det är på månadsbreven från rektor, plötsligt står det vettiga saker i dem istället för småprat om att solen skiner och våren är här.
Igår var O och Q på utvecklingssamtal, det sista samtalet med Q:s fröken som han alltså haft sedan förskoleklassen. Han älskar henne, men vi har varit måttligt förtjusta (vilket jag bloggat en hel del om, en sammanfattning kan läsas här). Hon säkert dignat under ett alldeles för stort ansvar, samstämmiga uppgifter från olika håll gör gällande att klassens bråkstakar verkligen har varit exceptionellt bråkiga.
Nu hade hon än en gång synpunkter på Q:s koncentration, han busar hellre med kompisar än jobbar i boken, även om det aldrig är han som börjar busa. Och så skriver han för slarvigt, handstilen är inte bra. Och så skriver han för kortfattat när de ska skriva uppsats, han skriver bra och rätt men borde skriva längre, hitta på mer.
(Gud vad jag känner igen mig, suckar O när Q inte hör. Jävla tjat om handstil. Och orka skriva imbecilla uppsatser när de alltid väljer så tråkiga ämnen? Du kanske skulle förmedla din igenkänning till Q, svarar jag. Ni kan behöva bonda lite.)
Och matteboken har åkt med hem fram och tillbaka, Q har mycket att jobba ikapp. Det hade han ju i höstas också.
Komna så långt i referatet börjar jag undra om vi ska vara oroliga för Q:s skolgång och kunskaper, men O desarmerar snabbt min oro. Med en förtrolig blick på Q säger han: Det gick ju himla dåligt för dig på nationella proven, eller hur?
Q ler generat med sina stora framtänder när han berättar att han hade alla rätt på ena provet och ett enda slarvfel på det andra. Han ler ännu bredare när jag kramar honom och säger att jag är stolt över honom. Fast jag var inte bäst, säger han. Det behöver man inte vara. Morfar sa alltid till mig -
Jag vet, säger Q. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra.
För några veckor sedan fick han träffa sin nya lärare. Han kom hem och var strålande glad, nya magistern verkar jätterolig! Till oss har han med sig ett brev som nye läraren skrivit, och nya klasslistan.
O och jag läser under stigande förtjusning. Gossebarnet (ja, ursäkta epitetet, det förklaras senare) kan minsann både skriva och stava, och uttrycker höga ambitioner för sin lärargärning. Han är visserligen alldeles nyutexaminerad men har trots sin unga ålder stor erfarenhet av att arbeta med barn. Vi fnissar när vi konstaterar att vi i teorin hade kunnat vara hans föräldrar.
Q är lika lycklig över klassindelningen. Hans två bästa kompisar går i hans nya klass, det räcker för honom. Vi läser igenom klasslistan och noterar belåtet att ingen av gamla klassens bråkstakar finns med.
Någon vecka senare träffar jag N:s mamma. N har ett neuropsykiatriskt funktionshinder och gick förut i Q:s klass men har under den senaste terminen fått undervisning i en liten grupp. Men till hösten vill han försöka gå i stora klassen igen. Hans speciallärare har fått vara med och ha synpunkter på klassindelningen, vilket är förklaringen till att bråkstakarna placerats någon annanstans. Dessutom känner hon väl till den nye läraren, för han är tränare för deras yngsta barn. Han har fantastisk hand med ungarna, säger hon.
Som om inte detta vore nog har skolan fått en ny rektor, eller snarare nygammal. Gamla rektorn är avpolletterad och biträdande rektor har trätt in. Inom någon vecka återanställdes fritidspedagogen och antimobbingsexperten som slutade häromåret, efter många år på skolan. Och vilken skillnad det är på månadsbreven från rektor, plötsligt står det vettiga saker i dem istället för småprat om att solen skiner och våren är här.
Igår var O och Q på utvecklingssamtal, det sista samtalet med Q:s fröken som han alltså haft sedan förskoleklassen. Han älskar henne, men vi har varit måttligt förtjusta (vilket jag bloggat en hel del om, en sammanfattning kan läsas här). Hon säkert dignat under ett alldeles för stort ansvar, samstämmiga uppgifter från olika håll gör gällande att klassens bråkstakar verkligen har varit exceptionellt bråkiga.
Nu hade hon än en gång synpunkter på Q:s koncentration, han busar hellre med kompisar än jobbar i boken, även om det aldrig är han som börjar busa. Och så skriver han för slarvigt, handstilen är inte bra. Och så skriver han för kortfattat när de ska skriva uppsats, han skriver bra och rätt men borde skriva längre, hitta på mer.
(Gud vad jag känner igen mig, suckar O när Q inte hör. Jävla tjat om handstil. Och orka skriva imbecilla uppsatser när de alltid väljer så tråkiga ämnen? Du kanske skulle förmedla din igenkänning till Q, svarar jag. Ni kan behöva bonda lite.)
Och matteboken har åkt med hem fram och tillbaka, Q har mycket att jobba ikapp. Det hade han ju i höstas också.
Komna så långt i referatet börjar jag undra om vi ska vara oroliga för Q:s skolgång och kunskaper, men O desarmerar snabbt min oro. Med en förtrolig blick på Q säger han: Det gick ju himla dåligt för dig på nationella proven, eller hur?
Q ler generat med sina stora framtänder när han berättar att han hade alla rätt på ena provet och ett enda slarvfel på det andra. Han ler ännu bredare när jag kramar honom och säger att jag är stolt över honom. Fast jag var inte bäst, säger han. Det behöver man inte vara. Morfar sa alltid till mig -
Jag vet, säger Q. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra.
2016-06-02
Bristande ambition
Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.
(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)
Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.
Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.
Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?
Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.
Lat? Inte tillräckligt engagerad?
När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)
Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.
Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.
Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.
När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.
Jösses, undrar om jag är likadan?
Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.
Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.
Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.
Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.
Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.
Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.
---
Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.
Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.
Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.
Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.
(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)
Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.
Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.
Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?
Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.
Lat? Inte tillräckligt engagerad?
När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)
Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.
Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.
Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.
När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.
Jösses, undrar om jag är likadan?
Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.
Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.
Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.
Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.
Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.
Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.
---
Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.
Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.
Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.
Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.
2016-05-30
Förälskad
Idag får Meg Rosoff Almapriset. Jag kände inte till henne tidigare men efter att ha sett henne i Babel och läst några intervjuer är jag alldeles betagen och redo att utnämna henne till min nya idol.
Om uppväxten i en välmående förort:
“It was all incredibly ordinary, and I thought that was the kiss of death to ever being a writer,” she says, with the characteristic Rosoff afterthought that it would be years before she discovered that “the best teacher I ever had in the best school I went to in the best year of my life had been jailed for paedophilia: so there were stories in the boring suburbs.”
Eller det själsdödande jobbet inom reklambranschen:
“It was sexist, idiotic and now I’m proud of myself for getting fired so often, but at the time it was just demoralising,” she says. “It never occurred to me that having a decent intellect was a problem for being good at advertising because they are always trying to tell you what to do.”
Och då har jag inte ens läst hennes böcker, men det ska jag göra nu.
Om uppväxten i en välmående förort:
“It was all incredibly ordinary, and I thought that was the kiss of death to ever being a writer,” she says, with the characteristic Rosoff afterthought that it would be years before she discovered that “the best teacher I ever had in the best school I went to in the best year of my life had been jailed for paedophilia: so there were stories in the boring suburbs.”
Eller det själsdödande jobbet inom reklambranschen:
“It was sexist, idiotic and now I’m proud of myself for getting fired so often, but at the time it was just demoralising,” she says. “It never occurred to me that having a decent intellect was a problem for being good at advertising because they are always trying to tell you what to do.”
Och då har jag inte ens läst hennes böcker, men det ska jag göra nu.
2016-05-29
Längtan
Sitter på Q:s sängkant och skrållar håglöst genom mitt facebook- och twitterflöde som idag svämmar över av hyllningar till mammor, levande och döda.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
Själv tänker jag bara på pappa.
Det var först igår eftermiddag som jag kom iväg på den där konvaljletarpromenaden. Jag hittade inga konvaljer i skogen, men det var fint ändå. Sedan satt jag en stund på berget vid sjön och lyssnade på vågskvalp och humlesurr och fågelsången från skogsbrynet bakom mig, och försökte landa och läka.
Jag tänkte på min syster som jag någon timme tidigare skjutsat till pendeln. Hon var trött efter påkostad jobbfest då hon kommit hem tre. Annat det än middagen för Snäll, jag drack läsk hela kvällen och var hemma före nio.
Något skaver, tänkte jag. Är jag avundsjuk? Vill jag också vara ute och festa, dansa, dejta? Är det det?
Insikten slår tungt ner i mig. Konstigt att jag blir lika förvånad varje gång. Det finns bara en jag saknar och längtar efter.
Pappa. Att höra hans röst, möta hans blick. Kanske hålla hans hand, den stora med långa fingrar. Kanske känna hans hand på håret, han brukade klappa mig över håret.
Han slösade inte med superlativerna. Min söta flicka, sa han en gång när jag grät över en misslyckad IVF. Det måste vara mer än tio år sedan. Det är tur att jag har dig, sa han ganska ofta. Särskilt den näst sista månaden.
Jag gråter häftigt och låter vinden, som plötsligt är ljummen, torka tårarna.
När jag kommit hem går jag en lov i branten nedanför stugan och där hittar jag massor av liljekonvalj. Katten gör mig sällskap.
Fyndet gör mig oväntat glad. Nere vid sjön undrade jag en halvtimme tidigare om jag någonsin skulle känna glädje igen.
2016-05-28
En tjock och en smal
Sedan en tid tillbaka oroar jag mig lite smått för Q:s vikt. Jag vet inte riktigt när det började, kanske i somras, kanske var det ännu tidigare. Men sedan ett tag har jag i alla fall noterat att han blir allt rundare. Plötsligt växer han ur sina kläder på bredden istället för på längden, det har han inte gjort förut. Han växer för all del på längden också, som han växer! Och fötterna, han har redan storlek 39 vid tio års ålder.
Problemet, om det nu är ett sådant, är maten. Q gillar mat och har enorm aptit, verkligen enorm. Han äter mer än jag, och jag är då sannerligen inte liten i maten. Ganska länge kunde han äta dessa enorma mängder utan att det syntes på honom. Men den tiden tycks alltså vara förbi.
Det är O som står för maten i familjen och den kunde onekligen vara nyttigare. Han är inte särskilt förtjust i grönsaker utan förfaller ganska lätt till att koka makaroner och ris. Vill jag ha nyttiga grönsaker får jag laga dem själv, vilket jag ibland gör men inte alltid orkar.
Däremot vill jag påstå att Q inte äter så förskräckligt mycket rena onyttigheter. Han älskar chips vilket han får en gång i veckan, på fredagar. Godis får han på lördagar, men han är inte särskilt förtjust i det. Läsk gillar han inte särskilt, däremot saft som vi också begränsar, liksom kakor och glass.
Som liten var Q ett kvicksilver, ständigt i rörelse. Det är han inte längre, men jag tycker nog att han rör sig ganska mycket, betydligt mer än vad jag själv gjorde i den åldern, jag var en stuggris och soffpotatis. Q går till skolan varje dag, det är visserligen under kilometern, men ändå. Han går hem till kompisar, han spelar bandy på rasterna, han tränar judo en gång i veckan och är regelbundet ute i skogen med Friluftsfrämjandet.
Att han ändå blivit lite rund om magen gör mig stressad och orolig. Vi kunde förstås äta ännu lite bättre men vafan, vi gör det mesta rätt, vi äter hyfsat bra mat lagad från grunden, ungen rör sig en hel del. Ändå!
Förra veckan ventilerade jag min oro med skolsköterskan. Hon plockade fram senaste kurvan och konstaterade att Q var normalviktig för ett och ett halvt år sedan. Så långt allt väl. Vi bestämde att hon ska väga och mäta Q och kolla läget och så samråder vi sedan.
Några dagar senare var Y på en första koll hos skolhälsovården. Precis som Q förr så växer Y aldrig ur något på bredden. Han tappar fortfarande byxor som är så urvuxna att de flaggar på halva vaden.
Men han har inte samma aptit och den har nog minskat, inser jag när jag tänker efter. Ända sedan han var bebis har han varit mycket bestämd med vad han äter och inte. Vi brukar skoja om att Y har proteindagar och kolhydratdagar. Ibland äter han bara av köttet/fisken/kycklingen, ibland potatisen/riset/pastan. De senaste månaderna har han ofta ätit dåligt vid middagen och velat ha en macka en timme senare. Vi har varit hårdhjärtade och nekat, men kanske måste vi tänka om.
För vi får beskedet att Y växer för dåligt. Han har alltid legat under normalkurvan (han är ju för tidigt född också, något vi aldrig tänker på numera) men nu har han dippat ytterligare. Skolhälsovården vill utreda för dålig tillväxt och tänker börja med att kolla glutenintolerans. (Som jag har för mig att de kollade när han var bebis och aldrig sov, men det kan ju ha ändrats.)
Jaha. Suck. The joys of motherhood. En som äter alldeles för mycket och en som äter (eller åtminstone växer) för lite. En som måste trugas och en som ska hindras. Och så ska vi inte skapa en massa ångest och nojor kring det ätandet heller. Mat ska ju vara roligt och gott!
Problemet, om det nu är ett sådant, är maten. Q gillar mat och har enorm aptit, verkligen enorm. Han äter mer än jag, och jag är då sannerligen inte liten i maten. Ganska länge kunde han äta dessa enorma mängder utan att det syntes på honom. Men den tiden tycks alltså vara förbi.
Det är O som står för maten i familjen och den kunde onekligen vara nyttigare. Han är inte särskilt förtjust i grönsaker utan förfaller ganska lätt till att koka makaroner och ris. Vill jag ha nyttiga grönsaker får jag laga dem själv, vilket jag ibland gör men inte alltid orkar.
Däremot vill jag påstå att Q inte äter så förskräckligt mycket rena onyttigheter. Han älskar chips vilket han får en gång i veckan, på fredagar. Godis får han på lördagar, men han är inte särskilt förtjust i det. Läsk gillar han inte särskilt, däremot saft som vi också begränsar, liksom kakor och glass.
Som liten var Q ett kvicksilver, ständigt i rörelse. Det är han inte längre, men jag tycker nog att han rör sig ganska mycket, betydligt mer än vad jag själv gjorde i den åldern, jag var en stuggris och soffpotatis. Q går till skolan varje dag, det är visserligen under kilometern, men ändå. Han går hem till kompisar, han spelar bandy på rasterna, han tränar judo en gång i veckan och är regelbundet ute i skogen med Friluftsfrämjandet.
Att han ändå blivit lite rund om magen gör mig stressad och orolig. Vi kunde förstås äta ännu lite bättre men vafan, vi gör det mesta rätt, vi äter hyfsat bra mat lagad från grunden, ungen rör sig en hel del. Ändå!
Förra veckan ventilerade jag min oro med skolsköterskan. Hon plockade fram senaste kurvan och konstaterade att Q var normalviktig för ett och ett halvt år sedan. Så långt allt väl. Vi bestämde att hon ska väga och mäta Q och kolla läget och så samråder vi sedan.
Några dagar senare var Y på en första koll hos skolhälsovården. Precis som Q förr så växer Y aldrig ur något på bredden. Han tappar fortfarande byxor som är så urvuxna att de flaggar på halva vaden.
Men han har inte samma aptit och den har nog minskat, inser jag när jag tänker efter. Ända sedan han var bebis har han varit mycket bestämd med vad han äter och inte. Vi brukar skoja om att Y har proteindagar och kolhydratdagar. Ibland äter han bara av köttet/fisken/kycklingen, ibland potatisen/riset/pastan. De senaste månaderna har han ofta ätit dåligt vid middagen och velat ha en macka en timme senare. Vi har varit hårdhjärtade och nekat, men kanske måste vi tänka om.
För vi får beskedet att Y växer för dåligt. Han har alltid legat under normalkurvan (han är ju för tidigt född också, något vi aldrig tänker på numera) men nu har han dippat ytterligare. Skolhälsovården vill utreda för dålig tillväxt och tänker börja med att kolla glutenintolerans. (Som jag har för mig att de kollade när han var bebis och aldrig sov, men det kan ju ha ändrats.)
Jaha. Suck. The joys of motherhood. En som äter alldeles för mycket och en som äter (eller åtminstone växer) för lite. En som måste trugas och en som ska hindras. Och så ska vi inte skapa en massa ångest och nojor kring det ätandet heller. Mat ska ju vara roligt och gott!
2016-05-27
Den nedärvda snålheten
Det här inlägget har legat som ett utkast i nästan ett år. Utkast och utkast förresten, det enda som var klart var titeln. Jag tycks ha sparat det i slutet av juni förra året.
Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.
(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.
Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.
Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.
Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.
Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)
Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.
När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.
Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).
Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.
Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.
Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.
Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.
Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.
Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.
Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.
Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.
Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.
Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.
Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.
Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)
Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?
Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.
Jag minns att jag pratade med pappa om saken i telefon. Jag frågade honom om han trodde att den snålhet som går igen hos många av oss i släkten är genetiskt betingad eller ett resultat av miljön.
(Datumet är extra intressant. Slutet av juni. Sista gången jag träffade pappa före sommarsemestern var i mitten av juni, då kom han och firade Y:s födelsedag tillsammans med oss och en massa andra. Jag noterade att han drack mycket och blev lite ostadig, det brukade inte hända. Sedan blev det midsommar, då skulle han ha kommit ut till oss i stugan, men blev kraftigt förkyld.
Sedan åkte vi till Sommarön och var där i flera veckor. Jag pratade med pappa några gånger och kände en molande oro. Han verkade så trött och oföretagsam. En gång grälade jag rejält på honom, han hade opererats i magen i juni och tog sig inte iväg till doktorn för att ta stygnen förrän efter flera veckor. Förstås blev såret infekterat.
Nästa gång vi sågs var det med brutet ben, då allting började.
Han var så konstig vid den här tiden, hela våren tror jag om jag tänker efter. Men det hann jag ju inte riktigt, för mitt eget liv snurrade så fort.
Men just det här samtalet minns jag, för han var pigg och resonabel och engagerad. Förmodligen ett av de sista längre samtal vi hade, ett sånt samtal vi så ofta hade förr menar jag. Ett som inte handlade om ledsamheter.)
Jo, snålheten. Pappa var notoriskt snål, framför allt mot sig själv. Vad kostar det då, och Blir det inte väldigt dyrt, var återkommande repliker. Att åka taxi var lyx och därmed otänkbart. Tid hade han gott om, han knatade till närmaste busshållplats och väntade stoiskt. Jag har ju alltid med mig något att läsa. Naturligtvis hade han koll på alla kollektivtrafikförbindelser. Fast han hade körkort ägde han aldrig någon bil under hela sitt liv.
När jag fixat i hans lägenhet har jag konstaterat det jag redan visste: han slängde nästan aldrig någonting som kunde återanvändas. Gamla kuvert arkiverade han sina papper och sin korrespondens i. Lådvinslådor skar han till så att de blev finfina förvaringslådor för.. ja exempelvis trasiga läsglasögon, som han ju inte heller slängde.
Visst var det tur att han var sparsam, för stora inkomster hade han inte. Hans pension var ytterligt mager och drygades ut med översättarararvoden. Han bodde billigt i sin bostadsrätt, levde frugalt, la pengar endast på vin, cider, rolig elektronik och i viss mån resor. Han reste en del, jag är glad att jag lyckades övertala honom att åka jorden runt på en militärhistorisk sällskapsresa (det finns faktiskt sådana!).
Men det gick till ytterligheter. På vår kanotsemester - jag var i åttaårsåldern - råkade vi köpa en sorts medvurst som vi båda två tyckte var äcklig. Jag vägrade helt sonika att äta av den, pappa var mycket indignerad. Man måste äta en skiva äcklig korv innan man får ta av den goda. Själv gjorde han förstås det, och i åratal efteråt retades jag med honom, först en skiva äcklig korv. Då fnissade han och medgav att det varit att ta i.
Farmor var likadan, fast värre. Ännu kan man på Sommarön skönja hennes framfart. Hon som egentligen hade säker smak och öga för färg och form, kostade aldrig på någonting, fast hon mycket väl hade råd. Det är fusk och slarv och billigt och halvtrasigt. Inget är gediget eller ordentligt gjort. Låta en tapetserare klä om fåtöljen - inte, det gjorde hon själv. Med häftstift och knappnålar och tyg inköpt på rea.
Pappa berättade många gånger om hur farmor köpte billigt kött av dålig kvalitet när han var liten. Det gick inte att tugga och spotta fick man inte, så han gömde det i kinderna, som en hamster. Efter måltiden brukade hon ta en cykeltur med honom bakpå i barnsadel, och då spottade han diskret ut köttbitarna i dikesrenen.
Farmors syster, gammelmoster som dog i vintras, var än värre. Farbror och faster som rensade ur hennes lägenhet rapporterade att den var överfylld av prylar, loppisfynd som moster M hoppats kunna sälja vidare på auktionshus. Men nästan allt var trasigt eller defekt.
Fattig barndom? Absolut inte, långt därifrån. Farmor och hennes två systrar levde ett mycket bekvämt medelklassliv. Deras pappa kom visserligen från tämligen knapra omständigheter, hans mor blev tidigt änka, men han fick i alla fall ta studenten. Han blev bankkamrer och la grundplåten till den förmögenhet som fördelats bland alla hans efterlevande. Ingen av oss är ekonomiskt oberoende men beroende på hur klokt man har förvaltat pengarna så har de satt mer eller mindre bred guldkant på tillvaron.
Farmorsfar var också han omvittnat snål och ganska despotisk. Pappa mindes honom väl från sin barndom. Om man pratade när morfar lyssnade på börsrapporten, då vankades det stryk. Och det var bara farmor, mellandottern, älsklingsdottern, den vackraste av de tre systrarna, som kostades på ordentligt. Hon fick åka till Uppsala och studera, det fick inte de andra två. Jag antar att detta baserades på framgångar i skolan. Givetvis främjade det inte relationen mellan systrarna.
Pappas barndom var också den ekonomiskt trygg, liksom min egen. Men jag har tidiga minnen av diskussioner med framför allt pappa om att köpa godis eller Bamsetidning. Godis kostar si och så, det äter du upp med en gång, så är den glädjen över. En Bamsetidning kostar nästan lika mycket som en bok men går mycket fortare att läsa, och så vidare. Säkert upprepade han då sådant han själv hade hört av sin mamma, som hon hört av sin pappa.
Småsnålt och glädjelöst? Javisst. Måttfullt och ansvarstagande? Det också. Varken pappa eller farmor brydde sig särskilt om miljön men jag inser nu att deras aversion mot att slänga och kassera och mani på att återanvända faktiskt kan sägas utgöra ett hållbart leverne.
Vidare tror jag att pappa och farmor fick samma känsla hemifrån som jag fick. Jag förväntades vara ansvarstagande och självständig och förvalta mina inkomster väl (vare sig det var veckopeng eller studiemedel). Men samtidigt visste jag att hände det något fanns en trygghet att falla tillbaka på. Den var inte outtömlig, den tillät inga utsvävningar, men den fanns där.
Jag fick dessutom en emotionell trygghet av pappa som han själv helt saknat. Det är också en sida av den nedärvda snålheten. Pappas frugala vanor bottnade delvis i en dålig självkänsla, att han inte var värd att kostas på och tas om hand. När jag argumenterade för att han skulle köpa sig nya kläder och sköta sin hygien bättre, så accepterade han alltid att det var för omgivningens skull. För att jag inte skulle skämmas för honom, för att folk inte skulle störa sig på honom. Men att han själv skulle njuta av fina kläder eller andra bekvämligheter, det föll honom inte in.
Detta är inte bara mina teorier, utan pappas egen klarsynta analys. Vi kunde faktiskt prata om saken och gjorde det ganska ofta. Men med pappa var det ju så att det stannade vid analyser och planer. Att praktiskt angripa problemen, vare sig det var bristande självkänsla eller belamrad bostad, det låg inte för honom.
Själv har jag inte svårt för att unna mig. Jag blir glad av att köpa vackra kläder eller fina blommor eller vackra saker att ha hemma. Men visst finns det småsnåla draget där. Jag avskyr att slänga mat och grälar på barnen när de lägger upp mer än de orkar äta upp. Jag blir irriterad på O som aldrig kan lära sig att koka lagom mycket pasta eller ris, det blir massor över som jag inte näns slänga. När kylskåpet är överfullt reagerar jag med stress och oro: nu är det säkert något som ligger och blir dåligt som vi borde äta upp. Fast å andra sidan gillar jag att laga mat av rester, det nästan roligare att hitta på något gott av det som finns hemma än att planera från scratch. För att inte tala om tillfredsställelsen jag får av att använda något istället för att slänga det. (Hej pappa! Hej farmor!)
Precis som farmor är jag road av att återanvända tyger och garner. Jag vet inte hur många stickade plagg jag repat upp för att jag inte varit riktigt nöjd med dem. Men garnet vill jag återanvända. Och oj vad många kläder jag sytt om och ändrat, med varierande resultat. När jag nu snart ska låta klä om (till skillnad från farmor tar jag professionell hjälp) en gammal fåtölj (loppisfynd förstås) grubblar jag på om det inte går att återanvända det vackra överdraget. Visst är det slitet här och var men inte överallt. Kanske kan jag sy något av det? En tygkasse åtminstone?
Pappas svar på min fråga var förresten tveklöst: det är nedärvt! Vi är ju lika knasiga allihop.
Tröstegök
Jag läker ihop så sakteliga.
Igår packade jag upp ett par flyttkartonger med lakan och handdukar och sorterade in dem i skåpen, på deras nya platser. Passade samtidigt på att utrangera lite gammalt, fult och slitet. Jag ska köpa nya, fina handdukar till vårt nya, fina badrum. Då kommer det att kännas roligt att använda det. Ännu har jag inte nått dit, ännu har jag inte brytt mig om att prova den nya duschen som är som ett vattenfall. Ännu lever jag i renoveringsundantagstillstånd.
Sedan rullade jag ut mattan i nedre hallen och genast kändes det mer ombonat och hemlikt. Trivseln börjar komma tillbaka.
Efter middagen packade vi ihop oss och de skeptiska katterna i bilen och åkte ut till Sunkstugan. Katterna jamade inte fullt lika hjärtskärande den här gången, om det berodde på feromonsprayen som O köpt (kattvägraren har blivit en oerhört omtänksam husse, smeknamnet "gumman" är inte längre bara mig förunnat) eller på att de förstod vart vi var på väg må vara osagt.
Det småregnade hela kvällen och stugan var alldeles utkyld. Men katterna pep ut i regnet med svansarna rakt upp, de som annars vägrar gå ut när inte solen skiner.
Vi eldade i öppna spisen, jag och barnen kröp ihop i soffan under en filt. Brassken på furuväggar, vaggande äppelblom utanför fönstret, näktergalens lätt speedade sång i dalen nedanför dasset. Och så göken, som ropade nästan utan uppehåll hela kvällen och började om på tidig morgon. Först satt han i öster, sedan i norr, sedan i öster igen. Tröstegök, sorgegök, tröstegök.
Imorse körde jag barnen till skolan innan jag själv körde till jobbet. Det gick förvånansvärt bra och tog bara en halvtimme längre än vanligt.
Ikväll ska jag nog gå en sväng i skogen och se om jag hittar liljekonvaljer.
Igår packade jag upp ett par flyttkartonger med lakan och handdukar och sorterade in dem i skåpen, på deras nya platser. Passade samtidigt på att utrangera lite gammalt, fult och slitet. Jag ska köpa nya, fina handdukar till vårt nya, fina badrum. Då kommer det att kännas roligt att använda det. Ännu har jag inte nått dit, ännu har jag inte brytt mig om att prova den nya duschen som är som ett vattenfall. Ännu lever jag i renoveringsundantagstillstånd.
Sedan rullade jag ut mattan i nedre hallen och genast kändes det mer ombonat och hemlikt. Trivseln börjar komma tillbaka.
Efter middagen packade vi ihop oss och de skeptiska katterna i bilen och åkte ut till Sunkstugan. Katterna jamade inte fullt lika hjärtskärande den här gången, om det berodde på feromonsprayen som O köpt (kattvägraren har blivit en oerhört omtänksam husse, smeknamnet "gumman" är inte längre bara mig förunnat) eller på att de förstod vart vi var på väg må vara osagt.
Det småregnade hela kvällen och stugan var alldeles utkyld. Men katterna pep ut i regnet med svansarna rakt upp, de som annars vägrar gå ut när inte solen skiner.
Vi eldade i öppna spisen, jag och barnen kröp ihop i soffan under en filt. Brassken på furuväggar, vaggande äppelblom utanför fönstret, näktergalens lätt speedade sång i dalen nedanför dasset. Och så göken, som ropade nästan utan uppehåll hela kvällen och började om på tidig morgon. Först satt han i öster, sedan i norr, sedan i öster igen. Tröstegök, sorgegök, tröstegök.
Imorse körde jag barnen till skolan innan jag själv körde till jobbet. Det gick förvånansvärt bra och tog bara en halvtimme längre än vanligt.
Ikväll ska jag nog gå en sväng i skogen och se om jag hittar liljekonvaljer.
2016-05-26
Vila, landa, grunda
Månaden maj rullar på. Tack och lov att jobbet inte är så värst krävande, då hade jag gått under. Chefsrollen är inte lika pressad som projektledarrollen. Å andra sidan är jag långt mer sliten i år än förra året.
I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?
(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)
Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.
Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lätpå sedvanligt manligt vis mig organisera det hela. Nä, i rättvisans namn följde han snällt med och handlade mat när jag beordrade det, och vi samarbetade bra, och han skötte grillen (på sedvanligt manligt vis?) med bravur.
Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.
Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?
Det blir tomt. Ännu en förlust.
Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.
Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.
Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.
I helgen blev jag magsjuk*, och kunde inte alls sjunga körkonsert. Medan den pågick var jag för dålig för att bry mig men efteråt när jag såg alla jublande kommentarer från publik och medkorister, då grämde jag mig något. Fast inte mycket, faktiskt. Vad ska man göra?
(*Eventuellt det av mig genomdrivna restaurangbesökets fel. Karma i så fall. Bara jag åt kall sallad, de andra åt varm mat. Eller så är det ungarnas infektion, som hos dem yttrar sig som hosta och snuva, men går på magen hos mig. Vem vet?)
Hela veckan har jag hankat mig fram, tagit en halvdag, en dag i taget. Jag tar det här mötet, så åker jag hem och lägger mig sedan. (Fast det har jag ju inte gjort, förstås.) Jag är nästan frisk, men inte riktigt. Men jag mår bättre för varje dag, det gör jag.
Igår fixade jag och en kollega, också gruppchef, en avskedsmiddag för herr Snäll. Det var kollegans idé men efter att ha lanserat den lyfte han inte ett finger utan lät
Ja, herr Snäll ska sluta. Det berör mig starkare än jag trott. Tisdag är hans sista dag då han ska hålla ett litet tal som jag fått förtroendet att korrekturläsa. Jag undrar om jag kommer att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag är så blödig nuförtiden. Hur kommer det att kännas på jobbet när inte Snäll sitter inne på sitt rum och hostar, alltid redo för en liten pratstund? Han är ingen organisatör, ingen strateg, på många sätt en ganska dålig chef. Men som människokännare och bollplank är han enastående och jag kommer att sakna honom förfärligt.
Herr Snäll kommer från arbetarbakgrund och läste till ingenjör på kvällarna. Han gillar motorcyklar och har stort tekniskt intresse och är dyslektiker. Nämnde jag att vi är så lika? Att vi ofta tänker precis likadant?
Det blir tomt. Ännu en förlust.
Hela veckan har jag som sagt hankat mig fram och tänkt att på torsdag, då ska jag banne mig sjukskriva mig och vila. Fast igår kväll hade jag hunnit ändra mig. Äsch, jag mår ju stadigt bättre även om magen fortfarande konstrar lite.
Men imorse kom Q och var ynklig, och han hostar onekligen förskräckligt, åtminstone på morgonen. Det har varit full fart för honom också på sistone, även om det mest varit roligheter så blir man trött av sånt. Så jag vabbar idag, och Q leker med lego och sjunger och får inte skärma, förutom om en liten stund då vi ska titta på Harry Potter. Senare ska vi försöka spela fyrhändigt, den där biten som alla ungar (utom jag) kan och som pianoläraren kallade för rundgångslåten. Q:s pianospel lockar mig att damma av mina kunskaper, fast han är redan bättre än jag.
Jag behöver vila och landa och hitta grunden igen, den grund som jag vet finns inuti mig. Nu när jag gråtit en stund känns det bättre, mer landat, mer grundat.
2016-05-20
Mera gnäll och reflektion om kollision
Fortsatt överlevnadsmode. I tisdags råddade O skolans dag (jippon, lekar och fanskap på skolgården, alla föräldrar måste vara med!) i sällskap med uppspelt Y, medan jag var hemma med hostande Q. Vi tittade på TV och åt glass som kompensation.
I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.
Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)
Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.
På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.
Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.
Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.
Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)
Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.
Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.
Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.
Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?
I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.
Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)
Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.
På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.
Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.
Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.
Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)
Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.
Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.
Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.
Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?
2016-05-18
Gubbar
Det har varit några intensiva veckor med kören nu. I fredags medverkade vi i en teateruppsättning (och fick massor av beröm, roligt!) och i lördags sjöng vi två korta konserter på det äldreboende där vi håller våra repetitioner. Och på söndag är det vårkonsert. Sedan är terminen slut.
Som trogna läsare vet reflekterar jag ofta över kören och frågar mig om jag orkar, om den tar mer än den ger. Men den här terminen har det positiva definitivt övervägt.
En aspekt som jag tidigare skrivit om är den att jag genom kören har fått vänner som är betydligt äldre än jag. Yngre också förstås men av någon anledning värdesätter jag inte dem lika mycket.
Kanske har det helt enkelt med pappas bortgång att göra.
När vi skulle på internat åkte jag som vanligt med min vän Bengt, han är i sjuttioårsåldern. På morgonen hade jag läst Jörn Donners nekrolog över Jeanette Bonnier och var uppfylld av de märkliga formuleringarna och självgodheten. Skriver man verkligen så? Förr hade det varit ett givet samtalsämne med pappa, vare sig han läst nekrologen eller inte hade han lyssnat med intresse och gärna diskuterat saken.
Det visade sig att Bengt också läst den. Inte var det som att prata med pappa, inte riktigt. Men det var fint ändå.
När Bengt och jag går från måndagens rep blir vi upphunna av Ingemund som är ännu några år äldre. Han kliver muntert ut i körbanan.
Bengt: Går du mot röd gubbe, du gubbe?
Ingemund: Jaha, det får man faktiskt, bara man inte har barnbarnen med sig.
Helga: Akta, bussen där ska svänga, hon ser inte dig. Oj! Och skåpbilen - Ingemund!!
Vi räddar oss över till andra sidan.
Bengt: Ja, det är rätt. Jag brukar också öva mig i civil olydnad.
Helga: Senil olydnad menar du.
Gubbarna kluckar förtjust.
Som trogna läsare vet reflekterar jag ofta över kören och frågar mig om jag orkar, om den tar mer än den ger. Men den här terminen har det positiva definitivt övervägt.
En aspekt som jag tidigare skrivit om är den att jag genom kören har fått vänner som är betydligt äldre än jag. Yngre också förstås men av någon anledning värdesätter jag inte dem lika mycket.
Kanske har det helt enkelt med pappas bortgång att göra.
När vi skulle på internat åkte jag som vanligt med min vän Bengt, han är i sjuttioårsåldern. På morgonen hade jag läst Jörn Donners nekrolog över Jeanette Bonnier och var uppfylld av de märkliga formuleringarna och självgodheten. Skriver man verkligen så? Förr hade det varit ett givet samtalsämne med pappa, vare sig han läst nekrologen eller inte hade han lyssnat med intresse och gärna diskuterat saken.
Det visade sig att Bengt också läst den. Inte var det som att prata med pappa, inte riktigt. Men det var fint ändå.
När Bengt och jag går från måndagens rep blir vi upphunna av Ingemund som är ännu några år äldre. Han kliver muntert ut i körbanan.
Bengt: Går du mot röd gubbe, du gubbe?
Ingemund: Jaha, det får man faktiskt, bara man inte har barnbarnen med sig.
Helga: Akta, bussen där ska svänga, hon ser inte dig. Oj! Och skåpbilen - Ingemund!!
Vi räddar oss över till andra sidan.
Bengt: Ja, det är rätt. Jag brukar också öva mig i civil olydnad.
Helga: Senil olydnad menar du.
Gubbarna kluckar förtjust.
2016-05-17
Överleva. Orka.
Jag mår faktiskt inte särskilt bra.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
2016-05-16
Symptom
När jag är trött och ledsen regredierar jag litterärt. Anne, Laura, Lotta, Tintin. Sherlock Holmes.
2016-05-09
Kraschlandat
Efter en underbar Kristi himmelsfärd-helg i sommarstugan tog jag mark med ett brak igår.
Så fort vi var hemma i renoveringsstöket i radhuset igen sjönk mitt humör avsevärt. Tio veckor har vi levt i fullständigt kaos. Damm och byggpapp på golven, inga saker är där de borde vara, ingen idé att ställa i ordning någonting eftersom allt är en enda röra. I veckan kommer badrumsinredningen, sägs det. Sedan ska det vara klart. Sägs det.
(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)
Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.
Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.
Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?
Det är tydligen skillnad på landet och staden, även om landet är ett bebyggt sommarstugeområde och staden är en lummig förort.
(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)
Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.
Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.
Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?
2016-05-04
Svärmorsproblem
Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.
Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.
Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.
Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)
Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.
Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?
Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.
Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.
Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.
Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.
Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.
Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.
De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.
De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.
En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.
Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)
Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.
Det kanske ger sig med tiden.
Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.
Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.
Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)
Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.
Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?
Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.
Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.
Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.
Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.
Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.
Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.
De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.
De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.
En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.
Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)
Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.
Det kanske ger sig med tiden.
2016-05-03
Återfall
Utan att veta varför är jag plötsligt så ledsen igen. Det gör nästan fysiskt ont, en molande smärta i bröstet. Jag gråter för ingenting. För att solen lyser och luften är varm och för att pappa som längtade så efter våren inte får uppleva den. För att jag är så trött. För att jag är så ledsen, och trött på att vara ledsen och trött.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
2016-05-02
Ett Pollyannaförsök
Bra saker med den gångna helgen:
Ljuset. Landskapet.
Mina söners gemenskap med sina jämnåriga sysslingar. Trots språkförbistring konstaterade de snabbt att de var av samma skrot och korn.
Makens farbrors och fasters glädje över ovanstående, och att vi kom.
Y:s förälskelse i kalvarna. Han ska nog bli mjölkbonde.
Kakbordet. Jösses.
Ljuset. Landskapet.
Mina söners gemenskap med sina jämnåriga sysslingar. Trots språkförbistring konstaterade de snabbt att de var av samma skrot och korn.
Makens farbrors och fasters glädje över ovanstående, och att vi kom.
Y:s förälskelse i kalvarna. Han ska nog bli mjölkbonde.
Kakbordet. Jösses.
När ses vi härnäst?
Det sa pappa alltid när vi stod på perrongen eller avgångshallen. Så funderade vi tillsammans och kom fram till hur långt det var kvar till nästa gång.
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
2016-04-28
Ett slags avslut
Nu har jag sålt pappas lägenhet. Efter några dagars budgivning som nästan trasade sönder mig, jag begriper inte varför, fick vi av mäklaren reda på att det stod mellan ett ungt par som ville bo i lägenheten och renovera den själva, och en kille som tänkte renovera den och sälja vidare. Lätt beslut för mig.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
Och idag
2016-04-27
Nybliven chef
Det enda som funkar någorlunda i mitt liv just nu är faktiskt jobbet, och det är sannerligen välkommen omväxling. Jag är chef sedan tre veckor tillbaka och har redan fått hantera två personalärenden, det ena känsligt, det andra mer normalt. Både min nye chef Christian och min gamle herr Snäll pustar och tittar medlidsamt på mig.
Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.
Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.
Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.
Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!
Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.
Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.
Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.
Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.
Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.
Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!
För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.
Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.
Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.
Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.
Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.
Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.
Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.
Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.
Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.
Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.
Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!
Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.
Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.
Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.
Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.
Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.
Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!
För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.
Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.
Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.
Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.
Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.
Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.
Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.
Typisk pose
Surfröken är nästan alltid där jag är. Det är inte så att jag gillar dig eller nåt, säger hennes attityd. Inbilla dig inget. Men jag vill vara där du är. Och så är du varm och skön att ligga på.
Den skarpögde anar en toalettstol på gården. Vårt gamla badrum ligger demolerat där ute sedan åtta veckor. Frågorna hopar sig.
2016-04-25
Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan
Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
2016-04-21
Ljusning
O och Y är och provianterar för morgondagen. De ska tillbringa fredag kväll och natt i sommarstugan, jag och Q ska vara hemma. Vi ska prova nya hämtmatstället har vi bestämt. Kanske får vi sällskap av min syster.
Och i mejlen ligger en inbjudan några veckor fram i tiden: hemlig happening tillsammans med din man.
Och i mejlen ligger en inbjudan några veckor fram i tiden: hemlig happening tillsammans med din man.
Glimtar ur ett annat äktenskap
En förklaring är på sin plats. Under mammas medicinstudier bodde hon tidvis hos farmor och farfar och arbetade på samma sjukhus som farfar. Pappa var kvar i Uppsala och forskade. Jag vet inte om det bara är för att det är mina föräldrar som jag finner tilltalet så obeskrivligt rörande. Och så känner jag igen det också. Sådär berättar vi också saker för varandra.
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
2016-04-19
Mönster
Antagligen borde vi gå i parterapi igen. Det är ju bra och nyttigt, jag är den första att säga det. Men jag orkar fan inte. Orkar inte rådda och fixa en enda jävla grej till.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt såjävla himla mycket dårå.
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
2016-04-17
Början till slutet eller svacka?
De senaste dagarna har jag funderat på catchy one-liners på temat när vet man att det är på väg att ta slut/hur man surar alternativt renoverar sönder ett äktenskap, och så vidare. Galghumor, en lust att provocera, riva ner fasader, skrika ut hur jävla dåligt det är ibland, vara motvikt till allt äckelgull man ser omkring sig. Eller möjligen en besvärjelse, om jag sätter ord på det så kanske inte det är så himla farligt ändå.
Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?
Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)
Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.
Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.
Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.
Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.
När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?
Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?
Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.
Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.
Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.
Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.
Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.
Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.
Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!
Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.
Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?
Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)
Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.
Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.
Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.
Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.
När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?
Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?
Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.
Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.
Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.
Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.
Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.
Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.
Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!
Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.
2016-04-14
Pest och paradis
Herregud, herregud. Igår när jag kom hem var allt återigen täckt av byggdamm. Jo, det hade bilats lite mer i badrummet. Idag kommer kaklet. När eländet är klart? Igen aning. Jag tror att jag blir galen.
När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.
Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.
Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.
Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.
En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.
Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?
Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.
Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.
Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.
Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:
Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.
Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.
Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?
Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.
När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.
Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.
Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.
Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.
En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.
Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?
Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.
Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.
Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.
Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:
Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.
Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.
Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?
Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)