När jag träffade pappa häromdagen berättade jag om något min syster och jag pratat om. Vi har precis samma upplevelse av läget i världen just nu. Vad fan är det som händer, undrade min syster. Har alla blivit galna? Är det fullmåne överallt? Syrien, flyktingkatastrofer på Medelhavet, hela Mellanöstern verkar tas över av IS, hela Europa av främlingsfientliga partier, här hemma röstar folk fram SD och en pajasregering som bara tillsätter utredningar om precis allting. Och så jagas det ubåtar under massiv mediabevakning. Och Putin. Och ebola. Ebolakatastrofen har varit känd i över ett halvår, men alla gav fan i det, för det är ju bara Afrika. Förr eller senare kommer man antagligen att stänga gränserna till de drabbade länderna och låta de stackarna dö därinne.
Hennes pappa, min styvfar, ligger ju och dör men intresserar sig fortfarande för läget i världen. Har det hänt något särskilt? Inget du vill veta om.
När vi var unga, jag är född 1970 och min syster 1981, då blev ju världen bättre hela tiden. Jag var nitton år då muren föll. Glasnost, på bara några korta år förändrades världen helt. Och Sydafrika. Demokratins frammarsch. EU, vårt inträde och utvidgningen österut. Känslan av att världen hela tiden blir bättre.
Pappa log lite. Vi tillhör verkligen olika generationer. Jag tyckte också att nittio- och nollnolltalen var fantastiska, men de var en parentes. Det är så här världen verkligen ser ut, så här har den alltid varit. Det är min upplevelse.
Pappa är född 1939.
2014-10-29
Första höstlovsdagen
... blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Nej, nej, inga katastrofer, bara fåniga förtretligheter. Och nu är det bra igen.
Jag fick sova ut, och det var skönt. O stack tidigt till jobbet men stack först till Q en macka. Sedan tittade Q och Y på Youtube medan jag dåsade. Jag hörde att de lyssnade på gummibjörnar som sjöng Itsy bitsy teeny weeny yellow polka dot bikini, då var jag förstås tvungen att visa dem Kurtans version istället. Ibland är jag mer lokalpatriot än jag själv begriper. Resten av dagen uppmanades jag regelbundet att sjunga den där om baddräkten igen, mamma.
Jaha, men sedan blev det bråk förstås. Y råkade putta till eller på annat sätt förnärma Q varpå denne utbrast i en ström av invektiv som fick mig att haja till. Jag förhåller mig ganska sangvinisk till svordomar men någon måtta får det vara på hur man tilltalar sina närmaste. Vet du vad orden betyder? Det ena du sa betyder att man har sex med sin mamma. Det andra är ett fult ord för snippa, och att sätta ihop det med unge är bara fånigt. Alla barn har en gång kommit ur en snippa, det är inget konstigt med det.
(Och återigen. Vad är det för ligistnäste vi skickar vårt barn till varje dag? Senare visade han mig att hans nya jacka från Disneyland är sönderriven, en pojke hade dragit i snodden till luvan tills jackan gick sönder. Den har jag nu lagat efter bästa förmåga.)
Iväg kom vi först efter att jag blivit rejält arg och grälat. Nu har jag tänkt ut roliga saker att göra, men om du krånglar och sätter dig på tvären blir det ingen rolig dag, du har också ett ansvar, jag kan inte trolla och göra den här dagen bra alldeles själv.
Vi åkte till en närbelägen second-hand-butik där vi lämnade några kassar med kläder, en barnvagn, en springcykel och en bobbycar. De sista småbarnsgrejerna, vemodigt men skönt att få mer plats i förråden. Pojkarna hade fått löfte att köpa sig något fint, och strax innanför dörren hittade de varsin "samlarbil", inte begagnade utan fabriksnya bilar. Ett fiaspel och ett Othello samt boken Tsatsiki och morsan fullbordade samlingen.
Vidare till optikern, där Q i sista minuten ändrade sig angående val av glasögonbågar. Runda eller fyrkantiga? Jag försäkrade honom att han var jättefin i båda. Det blev de fyrkantiga, som han ser så vuxen ut i.
Därefter posterade vi oss vid tunnelbanan och inväntade morfar, som skulle hälsa på klockan ett. Han kom som jag gissade kvart i, och blev mycket förvånad över att bli välkomnad redan här.
Min stressnivå sköt i höjden direkt, den gör numera det när jag träffar pappa då barnen är med. De är tre personer som alla är vana vid att lägga beslag på min uppmärksamhet. Pappa mal på, pratsjuk och långrandig som han är. Dessutom hör han dåligt och missar därför deras försök att bryta in. De å sin sida är förstås måttligt intresserade av hans senaste översättningsarbete eller vilket föredrag han senast bevistat.
Så snart vi kommit ur bilen och ungarna sprungit i förväg tog jag tjuren vid hornen. Du luktar sprit, sa jag strängt. Inte från idag, sa han förvånat. Nejdå, jag tror dig, och jag förstår att du firar ditt nyligen avslutade översättningsarbete (när pappa jobbar gör han det oerhört koncentrerat, nära nog dygnet runt, och lever asketiskt på alla sätt, vilket han kompenserar efteråt). Men var försiktig. Och så är du blodig på näsan. Äsch, det är bara glasögonen som skaver. Jo, men det ser inte bra ut, tvätta dig.
Medan jag gjorde lunch lekte pojkarna med sina bilar. Y tappade sin i golvet varpå bakluckan lossnade och inte gick att sätta dit igen. Q kom inte ens så långt, hans bil gick inte att ta loss från kartongen. För under densamma satt en plastbit fastskruvad i bilens underrede, så hårt att varken pappa eller jag lyckades få loss den. Ridå.
Men lunchen blev ganska trevlig, fast jag ibland fick höja handen för att stoppa pappas svada och ge ordet till någon av pojkarna. Och efteråt tog pappa fram sin väska. Dags för pyssel!
Tjugo minuter senare klättrade båda barnen på väggarna. För pysslet var inte barnanpassat, minst sagt. Det här var ju svårt, utbrast pappa, den rutinerade pysslaren. Det stod från fem år på förpackningen. Nä. Det gjorde det ju inte. Det stod material till fem tomtar. Om man har sina läsglasögon på sig.
Men Y försvann till sin vän, vår granne fru H. Och pappa larvade hem efter att ha tröttnat på att klippa filtluvor. Och Q och jag spelade Othello en stund och hjälptes sedan åt att bädda rent i sängarna, det tråkigaste jag vet. Men jag tycker det är rätt kul, sa Q. Jo, för då får han bygga koja på golvet med kuddar och täcken medan jag lägger på nya underlakan.
Halv sex plockade jag ihop mina noter för att åka till ett extra körrep där jag också skulle få middag. Men just innan jag skulle gå ut genom dörren knackade det på densamma. Utanför stod ett monster med grått blodigt ansikte ovanför Y:s orange jacka. O skrattade bara lite men jag sjåpade mig ordentligt och belönades med det mest pärlande förtjusta skratt. Och vid brevlådan stod fru H och skrattade hon med. Hon tog med sig masken tillbaka, den var bara till låns.
Hem från körrepet kom jag lagom för att hinna läsa en saga. Nu sover de, och jag har förberett matsäck. Imorgon är en ny dag, och vi ska åka med några kompisar till Tom Tits experimentverkstad.
Och O kunde både skruva loss plasten från Q:s bil och limma fast luckan på Y:s.
Jag fick sova ut, och det var skönt. O stack tidigt till jobbet men stack först till Q en macka. Sedan tittade Q och Y på Youtube medan jag dåsade. Jag hörde att de lyssnade på gummibjörnar som sjöng Itsy bitsy teeny weeny yellow polka dot bikini, då var jag förstås tvungen att visa dem Kurtans version istället. Ibland är jag mer lokalpatriot än jag själv begriper. Resten av dagen uppmanades jag regelbundet att sjunga den där om baddräkten igen, mamma.
Jaha, men sedan blev det bråk förstås. Y råkade putta till eller på annat sätt förnärma Q varpå denne utbrast i en ström av invektiv som fick mig att haja till. Jag förhåller mig ganska sangvinisk till svordomar men någon måtta får det vara på hur man tilltalar sina närmaste. Vet du vad orden betyder? Det ena du sa betyder att man har sex med sin mamma. Det andra är ett fult ord för snippa, och att sätta ihop det med unge är bara fånigt. Alla barn har en gång kommit ur en snippa, det är inget konstigt med det.
(Och återigen. Vad är det för ligistnäste vi skickar vårt barn till varje dag? Senare visade han mig att hans nya jacka från Disneyland är sönderriven, en pojke hade dragit i snodden till luvan tills jackan gick sönder. Den har jag nu lagat efter bästa förmåga.)
Iväg kom vi först efter att jag blivit rejält arg och grälat. Nu har jag tänkt ut roliga saker att göra, men om du krånglar och sätter dig på tvären blir det ingen rolig dag, du har också ett ansvar, jag kan inte trolla och göra den här dagen bra alldeles själv.
Vi åkte till en närbelägen second-hand-butik där vi lämnade några kassar med kläder, en barnvagn, en springcykel och en bobbycar. De sista småbarnsgrejerna, vemodigt men skönt att få mer plats i förråden. Pojkarna hade fått löfte att köpa sig något fint, och strax innanför dörren hittade de varsin "samlarbil", inte begagnade utan fabriksnya bilar. Ett fiaspel och ett Othello samt boken Tsatsiki och morsan fullbordade samlingen.
Vidare till optikern, där Q i sista minuten ändrade sig angående val av glasögonbågar. Runda eller fyrkantiga? Jag försäkrade honom att han var jättefin i båda. Det blev de fyrkantiga, som han ser så vuxen ut i.
Därefter posterade vi oss vid tunnelbanan och inväntade morfar, som skulle hälsa på klockan ett. Han kom som jag gissade kvart i, och blev mycket förvånad över att bli välkomnad redan här.
Min stressnivå sköt i höjden direkt, den gör numera det när jag träffar pappa då barnen är med. De är tre personer som alla är vana vid att lägga beslag på min uppmärksamhet. Pappa mal på, pratsjuk och långrandig som han är. Dessutom hör han dåligt och missar därför deras försök att bryta in. De å sin sida är förstås måttligt intresserade av hans senaste översättningsarbete eller vilket föredrag han senast bevistat.
Så snart vi kommit ur bilen och ungarna sprungit i förväg tog jag tjuren vid hornen. Du luktar sprit, sa jag strängt. Inte från idag, sa han förvånat. Nejdå, jag tror dig, och jag förstår att du firar ditt nyligen avslutade översättningsarbete (när pappa jobbar gör han det oerhört koncentrerat, nära nog dygnet runt, och lever asketiskt på alla sätt, vilket han kompenserar efteråt). Men var försiktig. Och så är du blodig på näsan. Äsch, det är bara glasögonen som skaver. Jo, men det ser inte bra ut, tvätta dig.
Medan jag gjorde lunch lekte pojkarna med sina bilar. Y tappade sin i golvet varpå bakluckan lossnade och inte gick att sätta dit igen. Q kom inte ens så långt, hans bil gick inte att ta loss från kartongen. För under densamma satt en plastbit fastskruvad i bilens underrede, så hårt att varken pappa eller jag lyckades få loss den. Ridå.
Men lunchen blev ganska trevlig, fast jag ibland fick höja handen för att stoppa pappas svada och ge ordet till någon av pojkarna. Och efteråt tog pappa fram sin väska. Dags för pyssel!
Tjugo minuter senare klättrade båda barnen på väggarna. För pysslet var inte barnanpassat, minst sagt. Det här var ju svårt, utbrast pappa, den rutinerade pysslaren. Det stod från fem år på förpackningen. Nä. Det gjorde det ju inte. Det stod material till fem tomtar. Om man har sina läsglasögon på sig.
Men Y försvann till sin vän, vår granne fru H. Och pappa larvade hem efter att ha tröttnat på att klippa filtluvor. Och Q och jag spelade Othello en stund och hjälptes sedan åt att bädda rent i sängarna, det tråkigaste jag vet. Men jag tycker det är rätt kul, sa Q. Jo, för då får han bygga koja på golvet med kuddar och täcken medan jag lägger på nya underlakan.
Halv sex plockade jag ihop mina noter för att åka till ett extra körrep där jag också skulle få middag. Men just innan jag skulle gå ut genom dörren knackade det på densamma. Utanför stod ett monster med grått blodigt ansikte ovanför Y:s orange jacka. O skrattade bara lite men jag sjåpade mig ordentligt och belönades med det mest pärlande förtjusta skratt. Och vid brevlådan stod fru H och skrattade hon med. Hon tog med sig masken tillbaka, den var bara till låns.
Hem från körrepet kom jag lagom för att hinna läsa en saga. Nu sover de, och jag har förberett matsäck. Imorgon är en ny dag, och vi ska åka med några kompisar till Tom Tits experimentverkstad.
Och O kunde både skruva loss plasten från Q:s bil och limma fast luckan på Y:s.
2014-10-27
Inte så svår ändå
Mitt lätta barn har blivit mitt svåra barn, det var ju en orättvis utsaga. Utmanande är ett bättre ord. Mitt utmanande och lärorika barn. Han som ständigt tvingar mig att utvecklas och därmed gör mig till en bättre människa.
Häromdagen var det ju till exempel inte ett dugg svårt. Det var dags att besöka optikern, för Q:s glasögon är förutom repade och bucklade också för små för hans vackra ansikte. Senast vi var hos ögonläkaren, det måste vara mer än ett år sedan, förklarade hon att de nu inte tänkte kalla Q på återbesök. Han är så duktig så i fortsättningen kan ni gå direkt till optikern och göra synundersökning där.
Sagt och gjort. Vi gick till vår hovleverantör för glasögon i förortscentret. Alla tre damerna som jobbar där är trevliga, men allra trevligast är kanske hon som tog emot oss denna dag. Hon hälsade på Q med namn och såg deltagande ut när vi berättade att lillebror Y blivit förtvivlad över att han inte fick följa med. Hos optikern finns nämligen ett barnbord med Duploklossar, ungefär tiondelen så många som vi har hemma, men uppenbarligen med stark dragningskraft.
Så var det dags för undersökning. Q ville ha med mig in i rummet, men där fick jag sitta i skymundan och läsa Amelia, han klarade sig själv. Han svarade frimodigt på alla frågor, nej han har aldrig skadat eller opererat ögonen, nej han äter inga mediciner. Och så läste han bokstäver som ett rinnande vatten.
"Tror jag det att sjukhuset skickade hit er, så duktig som han var!" sa vår optikerväninna efteråt.
Vi fick med oss fem bågar hem till påseende, det blir svårt att välja. Själv vill han ha runda glasögon för det är han van vid. I fyrkantiga glasögon är han om möjligt ännu sötare, men det hugger till i mig, för han ser så vuxen ut plötsligt.
"Får man bjuda på lite godis?" frågade optikern. "Och så tycker jag att du ska ta med dig två stycken till Y också."
Sedan gick vi och köpte kalaspresent till kompisen och nya inneskor att ha på fritids.
Häromdagen var det ju till exempel inte ett dugg svårt. Det var dags att besöka optikern, för Q:s glasögon är förutom repade och bucklade också för små för hans vackra ansikte. Senast vi var hos ögonläkaren, det måste vara mer än ett år sedan, förklarade hon att de nu inte tänkte kalla Q på återbesök. Han är så duktig så i fortsättningen kan ni gå direkt till optikern och göra synundersökning där.
Sagt och gjort. Vi gick till vår hovleverantör för glasögon i förortscentret. Alla tre damerna som jobbar där är trevliga, men allra trevligast är kanske hon som tog emot oss denna dag. Hon hälsade på Q med namn och såg deltagande ut när vi berättade att lillebror Y blivit förtvivlad över att han inte fick följa med. Hos optikern finns nämligen ett barnbord med Duploklossar, ungefär tiondelen så många som vi har hemma, men uppenbarligen med stark dragningskraft.
Så var det dags för undersökning. Q ville ha med mig in i rummet, men där fick jag sitta i skymundan och läsa Amelia, han klarade sig själv. Han svarade frimodigt på alla frågor, nej han har aldrig skadat eller opererat ögonen, nej han äter inga mediciner. Och så läste han bokstäver som ett rinnande vatten.
"Tror jag det att sjukhuset skickade hit er, så duktig som han var!" sa vår optikerväninna efteråt.
Vi fick med oss fem bågar hem till påseende, det blir svårt att välja. Själv vill han ha runda glasögon för det är han van vid. I fyrkantiga glasögon är han om möjligt ännu sötare, men det hugger till i mig, för han ser så vuxen ut plötsligt.
"Får man bjuda på lite godis?" frågade optikern. "Och så tycker jag att du ska ta med dig två stycken till Y också."
Sedan gick vi och köpte kalaspresent till kompisen och nya inneskor att ha på fritids.
2014-10-25
Avdelningen syskonuppfostran
Y! Allvarligt! Man tar inte ur andras skålar hur som helst!
(Lördagsgodis, förstås.)
(Lördagsgodis, förstås.)
Om att blaja bort sin eventuella kompetens
Jag lyssnar på Johar Bendjellouls milda pulvrisering av Alice Bah Kuhnke i P1 och tänker.
Huruvida hon är kompetent nog att vara kultur- och demokratiminister kan jag inte veta, men efter intervjun undrar jag förstås. Sättet att fnissa mitt i en mening är bekant, och jag minns den gång jag sett henne i verkligheten.
Det var när vi jobbade på samma företag (den verkligt intresserade läsaren kan med lätthet ta reda på vilket). Jag satt i publiken och hon var en av en lång rad chefer som skulle berätta om sina ansvarsområden.
En av dessa var ekonomichefen, och hans föredrag var lysande. Torrt och faktaspäckat, men pedagogiskt förklarade han termer som likviditet, soliditet och varför de är viktiga.
Sedan kom Alice Bah Kuhnke. Hon inledde med ett strålande leende och förkunnade på bred småländska att hon kommer ifrån Horda - det vet väl inte ni var det ligger va?
Jodå, sa en man på andra bänk. Va? Är det sant, jublade Alice Bah Kuhnke. Hur vet du det?
- Min fru kommer därifrån.
- Nähä?? Vad heter hon?
- Pia Andersson. (eller vad det nu var)
- Andersson på XX-vägen? Nähä!? Då är ju vi nästan släkt ju!
Ungefär här var vi flera som började skruva på oss och undra när det skulle börja på riktigt.
Jodå, Alice Bah Kuhnke övergick till att prata om hållbarhet, det område hon var chef för. Och brann för, det var tydligt det. Det är så roligt med hållbarhet! Och viktigt!
Efteråt var jag arg och lite omtumlad. Vad hade hon sagt egentligen? Bortom de stora gesterna och den - ska erkännas - charmfulla framtoningen. Inte ett dugg.
Jag drog mig till minnes en av flera anekdoter hon berättat. När hon var ny på företaget hade hon rest runt och intervjuat en massa nyckelpersoner, för det är så hon brukar göra. En av dessa var en äldre man som jobbat i decennier som mekanikingenjör.
- Och jag pratade ju på om hållbarhet, jag blir ju så engagerad. Hållbarhet, hållbarhet, va. I säkert tjugo minuter. Då lutar sig den här farbrorn fram och så säger han: Kära Alice, menar du inte hållfasthet?
Plats för skratt. Fast begrep hon att vi i publiken kände ungefär likadant som farbrorn?
Ju mer jag tänkte på det hela desto ilsknare blev jag. Majoriteten av föredragshållare var förstås män, så ser det ut bland chefer i näringslivet. Desto viktigare då att de få kvinnor som finns vet vad de pratar om och har en seriös framtoning.
Är jag orättvis här? Ställer jag högre krav på kvinnor än på män? Jag tycker inte det. Jag tror inte att en man hade kommit undan med att blaja och babbla som Alice Bah Kuhnke gjort. Han hade inte ens fått chansen.
Varför gömma sin kompetens bakom en snacksalig och charmig men faktiskt helt innehållslös yta? Är det för att dölja något som inte finns?
Återigen, jag kan inte bedöma eller döma ut Alice Bah Kuhnkes verkliga kompetens, bortom den glada ytan. Jag vet bara att hon gjorde ett lika babbligt och ytligt intryck i verkligheten som häromdagen på radio.
Och nu över till något helt annat, men fortfarande under etiketten feminism. Igår fick jag en försenad födelsedagspresent av min syster, se fotot. (Hon som fick Fittstim i julklapp av vår då drygt åttioårige morfar.) Nästa vecka fyller hon år, jag har köpt Shakespeares sonetter i översättning av Eva Ström.
Huruvida hon är kompetent nog att vara kultur- och demokratiminister kan jag inte veta, men efter intervjun undrar jag förstås. Sättet att fnissa mitt i en mening är bekant, och jag minns den gång jag sett henne i verkligheten.
Det var när vi jobbade på samma företag (den verkligt intresserade läsaren kan med lätthet ta reda på vilket). Jag satt i publiken och hon var en av en lång rad chefer som skulle berätta om sina ansvarsområden.
En av dessa var ekonomichefen, och hans föredrag var lysande. Torrt och faktaspäckat, men pedagogiskt förklarade han termer som likviditet, soliditet och varför de är viktiga.
Sedan kom Alice Bah Kuhnke. Hon inledde med ett strålande leende och förkunnade på bred småländska att hon kommer ifrån Horda - det vet väl inte ni var det ligger va?
Jodå, sa en man på andra bänk. Va? Är det sant, jublade Alice Bah Kuhnke. Hur vet du det?
- Min fru kommer därifrån.
- Nähä?? Vad heter hon?
- Pia Andersson. (eller vad det nu var)
- Andersson på XX-vägen? Nähä!? Då är ju vi nästan släkt ju!
Ungefär här var vi flera som började skruva på oss och undra när det skulle börja på riktigt.
Jodå, Alice Bah Kuhnke övergick till att prata om hållbarhet, det område hon var chef för. Och brann för, det var tydligt det. Det är så roligt med hållbarhet! Och viktigt!
Efteråt var jag arg och lite omtumlad. Vad hade hon sagt egentligen? Bortom de stora gesterna och den - ska erkännas - charmfulla framtoningen. Inte ett dugg.
Jag drog mig till minnes en av flera anekdoter hon berättat. När hon var ny på företaget hade hon rest runt och intervjuat en massa nyckelpersoner, för det är så hon brukar göra. En av dessa var en äldre man som jobbat i decennier som mekanikingenjör.
- Och jag pratade ju på om hållbarhet, jag blir ju så engagerad. Hållbarhet, hållbarhet, va. I säkert tjugo minuter. Då lutar sig den här farbrorn fram och så säger han: Kära Alice, menar du inte hållfasthet?
Plats för skratt. Fast begrep hon att vi i publiken kände ungefär likadant som farbrorn?
Ju mer jag tänkte på det hela desto ilsknare blev jag. Majoriteten av föredragshållare var förstås män, så ser det ut bland chefer i näringslivet. Desto viktigare då att de få kvinnor som finns vet vad de pratar om och har en seriös framtoning.
Är jag orättvis här? Ställer jag högre krav på kvinnor än på män? Jag tycker inte det. Jag tror inte att en man hade kommit undan med att blaja och babbla som Alice Bah Kuhnke gjort. Han hade inte ens fått chansen.
Varför gömma sin kompetens bakom en snacksalig och charmig men faktiskt helt innehållslös yta? Är det för att dölja något som inte finns?
Återigen, jag kan inte bedöma eller döma ut Alice Bah Kuhnkes verkliga kompetens, bortom den glada ytan. Jag vet bara att hon gjorde ett lika babbligt och ytligt intryck i verkligheten som häromdagen på radio.
Och nu över till något helt annat, men fortfarande under etiketten feminism. Igår fick jag en försenad födelsedagspresent av min syster, se fotot. (Hon som fick Fittstim i julklapp av vår då drygt åttioårige morfar.) Nästa vecka fyller hon år, jag har köpt Shakespeares sonetter i översättning av Eva Ström.
 |
| Mamma, vad gör tjejen? |
"Dåligt" sällskap?
Lugnet före stormen, och efter... Den senaste veckan har Q:s stormar bedarrat något. Bland annat har jag tagit till mig av några goda råd jag fick av en läsare som hörde av sig via mejl, och tycker mig se effekt. Detta är värt ett eget inlägg, för det har väckt många tankar hos mig.
Men nu i eftermiddag var det dags igen. Q var frisk idag, och återvände vid gott mod till skolan. Men hem kom han som ett åskmoln. Alla propåer om mellanmål avvisades bryskt. Både O och jag blev lite stötta, vi hade väntat med att fika tills Q kom hem (Y och jag som varit hemma hade bakat en kaka, O hade kommit hem tidigt från jobbet). Dessutom vet ju både vi och Q att han är mycket ilsknare utan mat i magen.
Det hela eskalerade. Vi avstod från att handgripligen tvinga i Q något att äta, och satte oss själva att fika. Q stängde in sig på pojkrummet och började slänga saker. Efter ett tag sa vi till honom, varpå han blängde. Något att äta? Nej! Och så vidare.
Till sist gick han ut i regnet, och jag efter, nu rejält arg. Man får inte komma hem och leva rövare på det här sättet! Nu kommer du med in och slutar med de här dumheterna! Om du är ledsen eller arg för något så hjälper jag dig gärna, men då måste du säga vad det är! Och det är fantamig oförskämt att vräka ut rena kläder på golvet, jag stod hela eftermiddagen och vek din tvätt! Kunde väl inte jag veta, sa Q trumpet, hans svar fick mig att ana viss ljusning.
Men hej vad jag bedrog mig. Först skulle det skrikas och sparkas (mycket försiktiga sparkar, faktiskt. Jag parkerade mig i hans säng och vägrade flytta mig, och han buffade och knuffade på mig utan att göra mig illa ett enda dugg.) och kastas nallar en stund. Vad som till sist fick honom att ta reson minns jag faktiskt inte. Efter en stund började han, som han ibland gör, rikta ilskan mot sig själv. Ibland klatschar han sig själv i pannan. Idag skrek han jag vill dö! (Vilket känns som en kniv i hjärtat på mig, förstås.) Till sist slutade han med det och låg i mitt knä och grät, och lugnade sig sedan så att vi kunde prata.
Hade det hänt något i skolan idag? Detta var O helt övertygad om, jag mer tveksam. Jag hade en känsla av att Q initialt var på dåligt humör över något trivialt, och att vi sedan alla hamnat i en ond spiral.
Jag tror att vi båda hade rätt, och fel. För jo, via lite omvägar kom det fram att kompisen N (som har en diagnos inom autismspektrat) hade blivit arg på Q. De lekte och N blev arg, och sa flera gånger att han tänkte mörda Q. Och att Q inte skulle få komma på födelsekalaset på söndag. Sånt som han säger när han blir arg. Och så sa han lite annat, men det vill jag inte berätta, sa Q.
Fast jag vill nog veta, sa jag. Du behöver inte känna att du måste skydda N, men det kan vara viktigt att vuxna vet vad han säger. Inom mig undrade jag om N har rasistiska invektiv i sin repertoar. Men nej, inget sånt efter vad det verkar. Jävla jävla Q hade han sagt.
Är ni sams nu då, undrade jag. Hur blir det med kalaset? Äsch, sa Q. Imorgon har han glömt alltihop. Så är det alltid med N.
(När jag skriver detta inser jag att jag missade att fråga Q: men hur är det med dig då? Hur känns det när din kompis säger så till dig? Har det gått över för dig?)
Vi pratade om att han ropar jag vill dö, och jag sa att jag blir rädd och ledsen när han säger så. Hur hade det känts för dig om jag sagt så? Inte bra, mumlade Q. Vill du dö nu? Nej, det var bara något jag fick för mig just då.
När det hela blåst över var han sitt vanliga jag, god och glad, snäll och resonabel. Det är så med Q, det blåser över och man tror knappt att det är samma unge.
Men jag funderar. Aldrig tidigare har jag ifrågasatt umgänget med N, och jag gör det inte nu heller. Men jag undrar om jag ska prata med hans föräldrar. Vi känner dem ganska väl, de är vettiga och mycket sympatiska personer. Jag tänker att om Q sagt sådana saker till ett annat barn, hade jag velat veta det. Och jag tänker också, att N med sin diagnos, rimligen borde få hjälp från skola och fritids att hantera de konflikter han ohjälpligen hamnar i. Sådan hjälp fanns uppenbarligen inte idag.
Och jag undrar, ännu mer nu när jag har skrivit ner det hela, om umgänget med N (och en annan pojke som har liknande svårigheter som N, dessa två är Q:s bästa kompisar) på något sätt dränerar Q. Håller han ihop medan han umgås med dem, och släpper loss hemma?
Fast å andra sidan, om det nu är så, vad skulle man göra åt det? De är ju hans vänner, hans allra bästa vänner. Q är tolerant, och jag älskar det draget hos honom. Han accepterar sina vänner precis som de är. Det kanske räcker så. Det kanske är dumt att gå in och peta i detta.
Men nu i eftermiddag var det dags igen. Q var frisk idag, och återvände vid gott mod till skolan. Men hem kom han som ett åskmoln. Alla propåer om mellanmål avvisades bryskt. Både O och jag blev lite stötta, vi hade väntat med att fika tills Q kom hem (Y och jag som varit hemma hade bakat en kaka, O hade kommit hem tidigt från jobbet). Dessutom vet ju både vi och Q att han är mycket ilsknare utan mat i magen.
Det hela eskalerade. Vi avstod från att handgripligen tvinga i Q något att äta, och satte oss själva att fika. Q stängde in sig på pojkrummet och började slänga saker. Efter ett tag sa vi till honom, varpå han blängde. Något att äta? Nej! Och så vidare.
Till sist gick han ut i regnet, och jag efter, nu rejält arg. Man får inte komma hem och leva rövare på det här sättet! Nu kommer du med in och slutar med de här dumheterna! Om du är ledsen eller arg för något så hjälper jag dig gärna, men då måste du säga vad det är! Och det är fantamig oförskämt att vräka ut rena kläder på golvet, jag stod hela eftermiddagen och vek din tvätt! Kunde väl inte jag veta, sa Q trumpet, hans svar fick mig att ana viss ljusning.
Men hej vad jag bedrog mig. Först skulle det skrikas och sparkas (mycket försiktiga sparkar, faktiskt. Jag parkerade mig i hans säng och vägrade flytta mig, och han buffade och knuffade på mig utan att göra mig illa ett enda dugg.) och kastas nallar en stund. Vad som till sist fick honom att ta reson minns jag faktiskt inte. Efter en stund började han, som han ibland gör, rikta ilskan mot sig själv. Ibland klatschar han sig själv i pannan. Idag skrek han jag vill dö! (Vilket känns som en kniv i hjärtat på mig, förstås.) Till sist slutade han med det och låg i mitt knä och grät, och lugnade sig sedan så att vi kunde prata.
Hade det hänt något i skolan idag? Detta var O helt övertygad om, jag mer tveksam. Jag hade en känsla av att Q initialt var på dåligt humör över något trivialt, och att vi sedan alla hamnat i en ond spiral.
Jag tror att vi båda hade rätt, och fel. För jo, via lite omvägar kom det fram att kompisen N (som har en diagnos inom autismspektrat) hade blivit arg på Q. De lekte och N blev arg, och sa flera gånger att han tänkte mörda Q. Och att Q inte skulle få komma på födelsekalaset på söndag. Sånt som han säger när han blir arg. Och så sa han lite annat, men det vill jag inte berätta, sa Q.
Fast jag vill nog veta, sa jag. Du behöver inte känna att du måste skydda N, men det kan vara viktigt att vuxna vet vad han säger. Inom mig undrade jag om N har rasistiska invektiv i sin repertoar. Men nej, inget sånt efter vad det verkar. Jävla jävla Q hade han sagt.
Är ni sams nu då, undrade jag. Hur blir det med kalaset? Äsch, sa Q. Imorgon har han glömt alltihop. Så är det alltid med N.
(När jag skriver detta inser jag att jag missade att fråga Q: men hur är det med dig då? Hur känns det när din kompis säger så till dig? Har det gått över för dig?)
Vi pratade om att han ropar jag vill dö, och jag sa att jag blir rädd och ledsen när han säger så. Hur hade det känts för dig om jag sagt så? Inte bra, mumlade Q. Vill du dö nu? Nej, det var bara något jag fick för mig just då.
När det hela blåst över var han sitt vanliga jag, god och glad, snäll och resonabel. Det är så med Q, det blåser över och man tror knappt att det är samma unge.
Men jag funderar. Aldrig tidigare har jag ifrågasatt umgänget med N, och jag gör det inte nu heller. Men jag undrar om jag ska prata med hans föräldrar. Vi känner dem ganska väl, de är vettiga och mycket sympatiska personer. Jag tänker att om Q sagt sådana saker till ett annat barn, hade jag velat veta det. Och jag tänker också, att N med sin diagnos, rimligen borde få hjälp från skola och fritids att hantera de konflikter han ohjälpligen hamnar i. Sådan hjälp fanns uppenbarligen inte idag.
Och jag undrar, ännu mer nu när jag har skrivit ner det hela, om umgänget med N (och en annan pojke som har liknande svårigheter som N, dessa två är Q:s bästa kompisar) på något sätt dränerar Q. Håller han ihop medan han umgås med dem, och släpper loss hemma?
Fast å andra sidan, om det nu är så, vad skulle man göra åt det? De är ju hans vänner, hans allra bästa vänner. Q är tolerant, och jag älskar det draget hos honom. Han accepterar sina vänner precis som de är. Det kanske räcker så. Det kanske är dumt att gå in och peta i detta.
2014-10-22
Pysselstuga
Ämne: Meil från Q
Hej mormor!
Hej mormor!
jag och Y har haft oturen att bli sjuka idag är vi hemma. Och leker pysselstuga just nu sitter Y och målar. i söndags var jag och Y på kalas det var jätteroligt. Jag glömde att säja att det var hos K. Snart ska jag få nya glasögon. På söndag ska jag på kalas igen hos en ven som går i samma klass som jag han heter N. Y får koma lite senare på kalaset. jag längtar efter dig puss puss hej då!
Jag greps av ruelse idag, jag insåg att Q troligen måste vara hemma resten av veckan, han missar ännu en vecka i skolan. Och vi har ju så mycket roligare tillsammans om jag anstränger mig lite och hittar på aktiviteter.
Alltså tänkte jag till lite och letade på nätet en stund innan jag fixade lunch. Sedan bröt jag deras kvittrande lek och förkunnade att nu ska vi äta lunch, och sedan ska vi ha pysselstuga. Jag hade skrivit en lista med förslag på saker att göra.
Konceptet hälsades med jubel, de är verkligen inte svårflörtade mina ungar. Skriva mejl till mormor avlöpte som ovan, Q förvånade mig med sin ihärdighet. Frågesport där man letar svar i uppslagsbok funkade också. (Kan man heta Trolle? Leta på en bild av en aborre. Stavas det så, aborre? Leta fram en karta över Sydkorea.) Spela mattespel (hittade två utmärkta sajter mult.se och mattetips.se, som jag genast bokmärkte) tyckte Q var jätteroligt.
Och Y, lilla myran Y som ibland (men inte alltid!) hamnar i skuggan av storebror tjoade till när han fick se denna bild:
Mamma, det där har ju du berättat om! Hästen som de klättrade in i!
Jovisst, vi läste Min skattkammare om både grekisk och nordisk mytologi i somras, men att han kopplade det till denna inte helt barnanpassade bild, det förvånade mig storligen.
Sedan fick de bygga en koja i sitt rum, och sedan kröp vi in i den alla tre och läste (i ficklampans sken) en spökhistoria om varulvar, och sedan läste jag Bockarna Bruse i badhuset.
Efter det fick de titta på Netflix medan jag ringde in till ett telefonmöte.
Nu är jag helt slut. Imorgon ska jag jobba, men på fredag blir det pysselstuga igen.
Lite mer om skolan
(Det är grå och blåsig höst ute. Men här inne är det varmt och ombonat. Jag har otvättat hår och mysbyxor. Y har fortfarande pyjamas och kunde inte alls gå till tandläkaren idag eftersom han är rejält snuvig. Även Q har mysbyxor och efter ett par duster (om lämpligheten i att 1) titta på konstiga musikvideor på Youtube istället för Bolibompa med lillebror, 2) att fylla hela handfatet med tvålskum när man borde ha tvättat händerna) leker de nu snällt med varann. Jag passar på att blogga.)
Jo, jag har pratat med Q två gånger om hur det är i klassrummet och vad han tänker kring det fröken sa om att han är okoncentrerad.
Det är ganska stökigt. Bakom honom sitter två killar som han visserligen gillar och gärna leker med, men de är störiga och busiga. Det vore kanske bra att byta plats. Den ene av dem vill han absolut inte sitta med, han pratar alldeles för mycket.
(Men om de stör dig så att du måste ha hörselkåpor på dig, då gör väl inte de heller det de ska? De kommer väl också efter? Jo, men fröken tycker att de får skylla sig själva.
Aha.)
Hörselkåpor funkar okej tycker han, och han accepterar helt att det fina pennfacket får stanna hemma ett tag. Han rättade mig milt när jag sa att ni busar för mycket med det. Nej, alla tycker att det är så fint och vill titta på det!
Därmed vill jag låta ärendet vila från mer diskussioner med Q. Jag vill inte kantra ner i ett tjatträsk. Detta är faktiskt skolans och i viss mån också vi föräldrars ansvar att lösa, vi som är vuxna. Inte åttaåringens.
Jag ska vara fortsatt observant på Q och hans koncentration, men jag är faktiskt inte särskilt oroad. Ända sedan han var liten har han varit mycket bra på att sysselsätta sig själv med lekar. Igår tittade vi alltså på Den vita stenen, första avsnittet. Q tyckte det var tråkigt (jag förstår honom) men härdade ändå ut och satt still i en halvtimme. Vi har lekt mattelekar med hjälp av en kortlek och jag visade honom en sajt på nätet där man kan öva sig på multiplikationstabellen. Allt detta gör han utan problem med koncentrationen. Och högläsning kan han ju lyssna på i timmar.
Efter höstlovet ska vi försöka vara med ett par dagar i skolan, O och jag, och efter det tar vi ett samtal med fröken. Men i så fall utan Q. Nog nu med obegripligheter och att prata över huvudet på honom. Vi har länge funderat över lärarens bristande förmåga att tala med barnen så att de förstår. Det finns barn i klassen som har stora problem med att de inte förstår det läraren säger, de barnens föräldrar strider med henne. Men än så länge ligger vi lågt.
Min glade kollega som har skrivbordet mittemot har barn i samma skola som Q. En av hans söner, ett par år äldre än Q, har länge gråtit och vägrat gå till skolan. Det är så stökigt i klassen, speciellt ett barn stör mycket och de övriga skriker åt hen att vara tyst. Läraren får inte ordning på det. Skolledningen tycks inte heller på ordning på det. Vi konstaterar att det störande barnet i hans sons klass är syskon med ett av de bråkiga barnen i Q:s klass. Vad nu det skulle bevisa.
Annat än att skolledningen tycks ha problem på flera fronter. Samt att man inte arbetar särskilt förebyggande utan snarare med utryckningar då problemen blivit stora. Men vad grundproblemet är, bristande kompetens, dålig arbetsledning eller knappa resurser, det vet jag inte. Förmodligen en kombination.
Jo, jag har pratat med Q två gånger om hur det är i klassrummet och vad han tänker kring det fröken sa om att han är okoncentrerad.
Det är ganska stökigt. Bakom honom sitter två killar som han visserligen gillar och gärna leker med, men de är störiga och busiga. Det vore kanske bra att byta plats. Den ene av dem vill han absolut inte sitta med, han pratar alldeles för mycket.
(Men om de stör dig så att du måste ha hörselkåpor på dig, då gör väl inte de heller det de ska? De kommer väl också efter? Jo, men fröken tycker att de får skylla sig själva.
Aha.)
Hörselkåpor funkar okej tycker han, och han accepterar helt att det fina pennfacket får stanna hemma ett tag. Han rättade mig milt när jag sa att ni busar för mycket med det. Nej, alla tycker att det är så fint och vill titta på det!
Därmed vill jag låta ärendet vila från mer diskussioner med Q. Jag vill inte kantra ner i ett tjatträsk. Detta är faktiskt skolans och i viss mån också vi föräldrars ansvar att lösa, vi som är vuxna. Inte åttaåringens.
Jag ska vara fortsatt observant på Q och hans koncentration, men jag är faktiskt inte särskilt oroad. Ända sedan han var liten har han varit mycket bra på att sysselsätta sig själv med lekar. Igår tittade vi alltså på Den vita stenen, första avsnittet. Q tyckte det var tråkigt (jag förstår honom) men härdade ändå ut och satt still i en halvtimme. Vi har lekt mattelekar med hjälp av en kortlek och jag visade honom en sajt på nätet där man kan öva sig på multiplikationstabellen. Allt detta gör han utan problem med koncentrationen. Och högläsning kan han ju lyssna på i timmar.
Efter höstlovet ska vi försöka vara med ett par dagar i skolan, O och jag, och efter det tar vi ett samtal med fröken. Men i så fall utan Q. Nog nu med obegripligheter och att prata över huvudet på honom. Vi har länge funderat över lärarens bristande förmåga att tala med barnen så att de förstår. Det finns barn i klassen som har stora problem med att de inte förstår det läraren säger, de barnens föräldrar strider med henne. Men än så länge ligger vi lågt.
Min glade kollega som har skrivbordet mittemot har barn i samma skola som Q. En av hans söner, ett par år äldre än Q, har länge gråtit och vägrat gå till skolan. Det är så stökigt i klassen, speciellt ett barn stör mycket och de övriga skriker åt hen att vara tyst. Läraren får inte ordning på det. Skolledningen tycks inte heller på ordning på det. Vi konstaterar att det störande barnet i hans sons klass är syskon med ett av de bråkiga barnen i Q:s klass. Vad nu det skulle bevisa.
Annat än att skolledningen tycks ha problem på flera fronter. Samt att man inte arbetar särskilt förebyggande utan snarare med utryckningar då problemen blivit stora. Men vad grundproblemet är, bristande kompetens, dålig arbetsledning eller knappa resurser, det vet jag inte. Förmodligen en kombination.
2014-10-21
Host, höst och hedning
Q började hosta igen i söndags. Han brukar vara friskast i familjen och Y sjukast, nu är rollerna ombytta. Det är bara fyra veckor sedan Q hostade senast, men Y har fått vara frisk.
O tar första vab-dagen, för resten av hans vecka är fulltecknad. Jag åker till jobbet och lyckas faktiskt baxa en gammal surdeg i hamn, en sak som vi försökt färdigställa i veckor men som försenats gång på gång. Sedan åker jag till kören och det är ett roligt och bra rep. Vi sjunger All I Want for Christmas Is You, det spritter i kroppen, jag som annars föredrar klassiskt i körsammanhang, men den här låten är en av mina guilty pleasures.
När jag kommer hem lyckas jag motstå frestelsen att sätta mig framför TV:n eller datorn, istället äter jag en smörgås och går och lägger mig i Q:s säng med DN:s lördagsbilaga. Q sover nämligen i min.
Tre minuter i sex vaknar jag av att grannen duschar. Min vana trogen somnar jag om tills klockan ringer prick sex, då smyger jag upp och drar på mig träningskläderna. Dagens lunchpass kommer ju att frysa inne. Jag är fruktansvärt morgontrött, det är autopilot som gäller, fast morgonträning är en vana sedan ett par år är jag lika förvånad och nöjd varje gång jag kommer iväg.
När jag kör hem efter passet längs blankvåta gator verkar hela luften lysa av gult och orange. Brukar höstfärgerna vara så här vackra?
Hemma hjälper jag Y med sista påklädningen och vinkar av honom och O. Q får sitta vid Netflix en stund mot heligt löfte att stänga av utan bråk när jag säger till. Jag har nämligen planerat att vi ska titta på första avsnittet av Den vita stenen tillsammans, men det vet han inte ännu.
Men först sätter jag igång en diskmaskin och gör kaffe och värmer lite risgrynsgröt. O har kokat en enorm sats eftersom han råkade beställa åtta liter mjölk istället för fyra igår när han veckohandlade på nätet. Jag gillar inte risgrynsgröt något vidare men just idag känns det passande.
Medan jag väntar på mikron sjunger jag till min egen förvåning (hedning och gudsförnekare) Blott en dag. Var kom det ifrån? Sedan försöker jag med All I Want For Christmas, fasen vad svår melodin är, måste sätta mig vid pianot och titta på noten. Mikron piper igen och igen medan jag spelar, tyst för att inte störa morgontrötta fru H som bor vägg i vägg (det är grannen på andra sidan som duschar klockan sex). Låten inleds med ett solo, undrar just vem som ska sjunga det. Inte jag, jag inser min begränsning. K kanske. Synd att J har slutat i kören, hon sjöng I Will Survive häromåret så att håret reste sig.
Nu ska jag klä på mig.
O tar första vab-dagen, för resten av hans vecka är fulltecknad. Jag åker till jobbet och lyckas faktiskt baxa en gammal surdeg i hamn, en sak som vi försökt färdigställa i veckor men som försenats gång på gång. Sedan åker jag till kören och det är ett roligt och bra rep. Vi sjunger All I Want for Christmas Is You, det spritter i kroppen, jag som annars föredrar klassiskt i körsammanhang, men den här låten är en av mina guilty pleasures.
När jag kommer hem lyckas jag motstå frestelsen att sätta mig framför TV:n eller datorn, istället äter jag en smörgås och går och lägger mig i Q:s säng med DN:s lördagsbilaga. Q sover nämligen i min.
Tre minuter i sex vaknar jag av att grannen duschar. Min vana trogen somnar jag om tills klockan ringer prick sex, då smyger jag upp och drar på mig träningskläderna. Dagens lunchpass kommer ju att frysa inne. Jag är fruktansvärt morgontrött, det är autopilot som gäller, fast morgonträning är en vana sedan ett par år är jag lika förvånad och nöjd varje gång jag kommer iväg.
När jag kör hem efter passet längs blankvåta gator verkar hela luften lysa av gult och orange. Brukar höstfärgerna vara så här vackra?
Hemma hjälper jag Y med sista påklädningen och vinkar av honom och O. Q får sitta vid Netflix en stund mot heligt löfte att stänga av utan bråk när jag säger till. Jag har nämligen planerat att vi ska titta på första avsnittet av Den vita stenen tillsammans, men det vet han inte ännu.
Men först sätter jag igång en diskmaskin och gör kaffe och värmer lite risgrynsgröt. O har kokat en enorm sats eftersom han råkade beställa åtta liter mjölk istället för fyra igår när han veckohandlade på nätet. Jag gillar inte risgrynsgröt något vidare men just idag känns det passande.
Medan jag väntar på mikron sjunger jag till min egen förvåning (hedning och gudsförnekare) Blott en dag. Var kom det ifrån? Sedan försöker jag med All I Want For Christmas, fasen vad svår melodin är, måste sätta mig vid pianot och titta på noten. Mikron piper igen och igen medan jag spelar, tyst för att inte störa morgontrötta fru H som bor vägg i vägg (det är grannen på andra sidan som duschar klockan sex). Låten inleds med ett solo, undrar just vem som ska sjunga det. Inte jag, jag inser min begränsning. K kanske. Synd att J har slutat i kören, hon sjöng I Will Survive häromåret så att håret reste sig.
Nu ska jag klä på mig.
2014-10-19
Nyfrälst
Jag må vara lite seg att fatta galoppen, men nu har jag äntligen gjort det: ljudböcker!
I somras lyssnade jag på Radioföljetongens Övertalning av Jane Austen. Som väntat var den trevlig och småputtrig. Filmen var en betydligt större upplevelse, men det gäller nog mina övriga upplevelser av Austen också.
Därefter gav jag mig på Kvinnan i svart, i fin uppläsning av Björn Granath. Jag är inget större fan av spökhistorier, men utöver detta förbehåll så gillar jag det som definierar genren i övrigt: brittisk landsbygd, dimmor och gamla hus. Den var också skickligt berättad och avskalad, något jag alltid faller för.
För någon vecka sedan övergick jag så till det verk som övertygat mig slutgiltigt om ljudbokens mervärde: Kjell Westös Hägring 38 i... ja, jag saknar ord för Stina Ekblads inläsning. Mästerlig, kanske. Eller perfekt.
Jag hade säkerligen fascinerats av Hägring 38 även om jag läst den själv, men att lyssna på den har förhöjt upplevelsen. Stina Ekblads språk, förstås, det språk romanen är skriven på. Men också att tvingas vänta, uthärda, absorbera orden och handlingen. Inte stressa på och läsa i förväg, en synd jag ständigt hemfaller åt. I den här romanen finns ett spänningsmoment som inte avslöjas förrän alldeles i slutet. Hade jag läst boken själv hade jag aldrig kunnat avhålla mig från att tjuvläsa.
Efter att ha lyssnat på sista delen nu ikväll är jag alldeles omtumlad. Käre advokat Thune, vad jag kommer att sakna dig och din dugliga sekreterare fru Wiik. Vilken sympati jag hyser för dig, du humanistiskt lagde liberal som ändå är svag och mänsklig. Vad jag känner igen din växande förtvivlan och vanmakt inför vad som tycks ske i världen. Då vet du ändå ännu inte vad som ska komma - när romanen slutar och våra vägar skils är det ännu bara 1938.
Imorgon ska jag nog lyssna på första avsnittet ännu en gång. Eller så ska jag höra på Kjell Westös Sommarprogram.
Men ska jag bli ljudbokian på riktigt? Jo, kanske det. På ett villkor dock: att jag är betydligt mer kräsen i mina val av ljudböcker än när jag läser själv. Det måste vara en bra, helst fantastisk inläsning som tillför verket en extra dimension. Och så måste det vara en bok som tjänar på att bli lyssnad på, att berättas i ett långsammare tempo än om jag läser själv.
Inga små krav. Ändå har jag redan fått ett tips uppfyller dem båda: Americanah.
Men jag vill gärna ha fler ljudbokstips!
I somras lyssnade jag på Radioföljetongens Övertalning av Jane Austen. Som väntat var den trevlig och småputtrig. Filmen var en betydligt större upplevelse, men det gäller nog mina övriga upplevelser av Austen också.
Därefter gav jag mig på Kvinnan i svart, i fin uppläsning av Björn Granath. Jag är inget större fan av spökhistorier, men utöver detta förbehåll så gillar jag det som definierar genren i övrigt: brittisk landsbygd, dimmor och gamla hus. Den var också skickligt berättad och avskalad, något jag alltid faller för.
För någon vecka sedan övergick jag så till det verk som övertygat mig slutgiltigt om ljudbokens mervärde: Kjell Westös Hägring 38 i... ja, jag saknar ord för Stina Ekblads inläsning. Mästerlig, kanske. Eller perfekt.
Jag hade säkerligen fascinerats av Hägring 38 även om jag läst den själv, men att lyssna på den har förhöjt upplevelsen. Stina Ekblads språk, förstås, det språk romanen är skriven på. Men också att tvingas vänta, uthärda, absorbera orden och handlingen. Inte stressa på och läsa i förväg, en synd jag ständigt hemfaller åt. I den här romanen finns ett spänningsmoment som inte avslöjas förrän alldeles i slutet. Hade jag läst boken själv hade jag aldrig kunnat avhålla mig från att tjuvläsa.
Efter att ha lyssnat på sista delen nu ikväll är jag alldeles omtumlad. Käre advokat Thune, vad jag kommer att sakna dig och din dugliga sekreterare fru Wiik. Vilken sympati jag hyser för dig, du humanistiskt lagde liberal som ändå är svag och mänsklig. Vad jag känner igen din växande förtvivlan och vanmakt inför vad som tycks ske i världen. Då vet du ändå ännu inte vad som ska komma - när romanen slutar och våra vägar skils är det ännu bara 1938.
Imorgon ska jag nog lyssna på första avsnittet ännu en gång. Eller så ska jag höra på Kjell Westös Sommarprogram.
Men ska jag bli ljudbokian på riktigt? Jo, kanske det. På ett villkor dock: att jag är betydligt mer kräsen i mina val av ljudböcker än när jag läser själv. Det måste vara en bra, helst fantastisk inläsning som tillför verket en extra dimension. Och så måste det vara en bok som tjänar på att bli lyssnad på, att berättas i ett långsammare tempo än om jag läser själv.
Inga små krav. Ändå har jag redan fått ett tips uppfyller dem båda: Americanah.
Men jag vill gärna ha fler ljudbokstips!
2014-10-16
Koncentration
Suck. Jag hade tänkt titta på Aktuellt och sedan gå och lägga mig tidigt, istället hetsäter jag Läkerol och bloggar. Jag borde förmodligen sova på den här saken, men jag vill få den ur mig.
Idag var O på utvecklingssamtal för Q i skolan. Först skulle jag ta det, men råkade dubbelboka med ett möte jag måste leda på jobbet, ett möte jag var nervös för. (Ett möte som gick riktigt bra enär företagets störste surpuppa blev en halvtimme försenad till det och därmed blev sådär tämligen desarmerad. Efteråt var jag på gott humör. En och en halv timme senare var jag på dåligt humör, hela den tiden tillbringades nämligen i bilkö. Och inte blev jag gladare av att höra om utvecklingssamtalet.)
Fröken säger att Q är alldeles för okoncentrerad. Han blir långt efter de andra i uppgifterna. När B ropar hans namn och vill busa tappar han koncentrationen direkt, fast han vet att han borde jobba. Och det fina pennfacket med många pennor i olika fack som vi köpte åt honom på Disneyland, som han blev så glad för, det får han inte ha i skolan på ett tag, för han och kompisarna sitter och grejar så mycket med det istället för att jobba. Hon ville att vi skulle prata hemma och sedan boka ett nytt samtal med henne.
Min första reaktion är med ryggmärgen. Oj, hjälp, fara! Man MÅSTE sköta skolan. Man MÅSTE göra det som fröken säger. Det är skolflickan Helga som ropar så det skallar, och hon har en hel kör av duktiga flitgrisar bakom sig.
Min andra reaktion är lejonmammans. Ge fan i att tassa på min unge!
Sedan försöker jag sansa mig och hitta någon sorts balans, och jag förhör O om vad fröken sa egentligen. (Q är praktiskt nog inte hemma så vi kan prata ostört.)
Alltså, koncentration är inte hans starka sida, säger O, det ser vi ju hemma hela tiden, och jag håller med. Men också. De är tjugonio ungar i klassen varav flera kända bråkstakar. Ja, man ska göra sina uppgifter men det måste finnas rimliga förutsättningar för det också. Som att inte bli störd av någon som vill busa. Vi har ju sedan tidigare ett högst måttligt förtroende för läraren, men vi håller inne med vår kritik eftersom vi ser hennes entusiasm och engagemang. Q och hon tycker verkligen om varandra. Han hör till hennes favoriter. (Men ska en lärare alls ha favoriter?)
Vad menar hon med halka efter, frågar jag. Jo, de hade tittat i pärmar och skrivböcker och det var tydligt att Q ger upp bokstavsplitandet efter en kort stund och leker istället. Ja, det är ju att halka efter. Men å andra sidan, om han läser bra, förstår matten bra, har bra ordförråd och är hyfsat allmänbildad (häromdagen bad han mig förklara vad Vänsterpartiet står för, en uppgift som brydde mig rätt rejält) - är inte det viktigare än att fylla ett papper med bokstäver?
Både O och jag vacklar. Å ena sidan förstår jag honom, säger O. Uppgifterna hon visade såg skittråkiga ut helt enkelt, och jag minns så väl känslan, jag var ju precis likadan.
Å andra sidan vill ingen av oss vara en hopplös nutidsförälder som lägger all skuld på läraren. Vi ser ju också de här dragen hos Q. Men visst kan han koncentrera sig - på det han tycker är roligt och meningsfullt.
När jag har nattat pojkarna känner jag mig lite ledsen. Under förra skolåret var jag rejält bekymrad över att Q tyckte skolan var tråkig. Sedan han började tvåan har han enligt egen utsaga tyckt det var mycket roligare. Och så kommer det här.
I helgen ska vi prata med Q om saken. När vi är utvilade och färdigtänkta. Men vilken ingång vi ska ha på samtalet, det vet jag inte riktigt ännu. Förslag mottages gärna. Att presentera det som fröken gör, att problemet är hans bristande koncentration, det är jag tveksam till. Med vad är problemet? Att han kommer efter? Att han inte gör det han ska? Eller ska han få formulera problemet själv?
Idag var O på utvecklingssamtal för Q i skolan. Först skulle jag ta det, men råkade dubbelboka med ett möte jag måste leda på jobbet, ett möte jag var nervös för. (Ett möte som gick riktigt bra enär företagets störste surpuppa blev en halvtimme försenad till det och därmed blev sådär tämligen desarmerad. Efteråt var jag på gott humör. En och en halv timme senare var jag på dåligt humör, hela den tiden tillbringades nämligen i bilkö. Och inte blev jag gladare av att höra om utvecklingssamtalet.)
Fröken säger att Q är alldeles för okoncentrerad. Han blir långt efter de andra i uppgifterna. När B ropar hans namn och vill busa tappar han koncentrationen direkt, fast han vet att han borde jobba. Och det fina pennfacket med många pennor i olika fack som vi köpte åt honom på Disneyland, som han blev så glad för, det får han inte ha i skolan på ett tag, för han och kompisarna sitter och grejar så mycket med det istället för att jobba. Hon ville att vi skulle prata hemma och sedan boka ett nytt samtal med henne.
Min första reaktion är med ryggmärgen. Oj, hjälp, fara! Man MÅSTE sköta skolan. Man MÅSTE göra det som fröken säger. Det är skolflickan Helga som ropar så det skallar, och hon har en hel kör av duktiga flitgrisar bakom sig.
Min andra reaktion är lejonmammans. Ge fan i att tassa på min unge!
Sedan försöker jag sansa mig och hitta någon sorts balans, och jag förhör O om vad fröken sa egentligen. (Q är praktiskt nog inte hemma så vi kan prata ostört.)
Alltså, koncentration är inte hans starka sida, säger O, det ser vi ju hemma hela tiden, och jag håller med. Men också. De är tjugonio ungar i klassen varav flera kända bråkstakar. Ja, man ska göra sina uppgifter men det måste finnas rimliga förutsättningar för det också. Som att inte bli störd av någon som vill busa. Vi har ju sedan tidigare ett högst måttligt förtroende för läraren, men vi håller inne med vår kritik eftersom vi ser hennes entusiasm och engagemang. Q och hon tycker verkligen om varandra. Han hör till hennes favoriter. (Men ska en lärare alls ha favoriter?)
Vad menar hon med halka efter, frågar jag. Jo, de hade tittat i pärmar och skrivböcker och det var tydligt att Q ger upp bokstavsplitandet efter en kort stund och leker istället. Ja, det är ju att halka efter. Men å andra sidan, om han läser bra, förstår matten bra, har bra ordförråd och är hyfsat allmänbildad (häromdagen bad han mig förklara vad Vänsterpartiet står för, en uppgift som brydde mig rätt rejält) - är inte det viktigare än att fylla ett papper med bokstäver?
Både O och jag vacklar. Å ena sidan förstår jag honom, säger O. Uppgifterna hon visade såg skittråkiga ut helt enkelt, och jag minns så väl känslan, jag var ju precis likadan.
Å andra sidan vill ingen av oss vara en hopplös nutidsförälder som lägger all skuld på läraren. Vi ser ju också de här dragen hos Q. Men visst kan han koncentrera sig - på det han tycker är roligt och meningsfullt.
När jag har nattat pojkarna känner jag mig lite ledsen. Under förra skolåret var jag rejält bekymrad över att Q tyckte skolan var tråkig. Sedan han började tvåan har han enligt egen utsaga tyckt det var mycket roligare. Och så kommer det här.
I helgen ska vi prata med Q om saken. När vi är utvilade och färdigtänkta. Men vilken ingång vi ska ha på samtalet, det vet jag inte riktigt ännu. Förslag mottages gärna. Att presentera det som fröken gör, att problemet är hans bristande koncentration, det är jag tveksam till. Med vad är problemet? Att han kommer efter? Att han inte gör det han ska? Eller ska han få formulera problemet själv?
Kreativa barn
Alltså, det finns två saker som jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN är väldigt glad åt:Att mina söner leker så bra och har så roligt med varandra.
Att de alls leker, och vilka fantasifulla underbara lekar sedan!
Jag sprack nästan av stolthet när svärmor berättade en historia i somras. Hon hade haft yngre släktingar på besök, pojkar i exakt mina söners ålder. Nu går vi upp till vinden och hämtar ner leksakslådan, utropade hon entusiastiskt. Lådan innehåller bilar och lego och andra skatter från O:s och hans brors barndom. Q och Y blir vilda av glädje och leker i timtal.
Men de här pojkarna stirrade tomt och besviket på leksakerna. Nä, de passade inte. De ville hellre spela dataspel eller - möjligen - gå ut och spela fotboll. Lika snopen och besviken var svärmor.
Fast när man vaknar på söndagmorgonen och soffbordet är omgjort till koja -syns alla gosedjuren därinne? - och golvet domineras av.. kreativt kaos? Och det ser ungefär likadant ut i lekrummet och matrummet, och - givetvis! - deras eget rum.
Då suckar man lite. Och tänker att de föräldrar som skjutsar ungarna mellan olika aktiviteter hela helgerna, hos dem är kanske golven tomma och avröjda?
(Y hade förresten långt gående planer på att övernatta i kojan.)
2014-10-15
Korsa sitt spår
Igår var jag alltså på kontroll på företagshälsovården. När jag såg adressen insåg jag att jag nog varit där förut, hade vi inte samma företagshälsa på förrförrförra jobbet? När jag kom dit kände jag igen mig, jomenvisst, här var det.
Företagssköterskan ropade upp mitt namn och när jag vände mig om utbrast hon glatt: nu känner jag igen dig!
Det gjorde inte jag, jag som brukar vara bra på att minnas ansikten. Däremot mindes jag vårt möte ganska väl, att jag tyckt om det och henne, att jag känt mig sedd och bekräftad mitt i en minst sagt turbulent tid.
Jo, för det var i juni 2006 jag var där. Strax efter att jag opererats och fått svar på varför jag aldrig blev gravid. Strax efter att vi sammanställt adoptionsansökan, vår första. Strax innan jag hastigt insjuknade i myelit som hade kunnat vara MS, som hade kunnat sätta stopp för alla adoptionsplaner. Strax innan Korea införde tillfälligt stopp för nya ansökningar.
Inget av detta visste hon, men tydligen hade jag berättat om adoptionen. Du var under stark psykisk press förra gången du var här, sa hon. Hur är det nu?
Då kom tårarna, och mellan dem sa jag: Jag har två barn nu, kan du tro det? Hon log och sa att då är livet på topp nu då? Gud nej, svarade jag, långt därifrån. Det är stökigt och stressigt och tröttsamt men ändå rätt på ett sätt som det inte var innan, före barnen.
Så pratade vi lite om stressfaktorer i vardagen, och hon kollade blodtryck och EKG och tog prover. Provsvar kommer, sa hon, men det är då inte konstigt att du är trött med tanke på vad du berättar.
(Då hade jag ändå inskränkt mig till att gnälla om jobbet och skolan och tappade kläder. Jag nämnde inget om Q-bråk, oro för pappa, oro för mamma, döende styvfar, syster i skilsmässa. Å andra sidan, det är ju såhär livet är. Häpp!)
Även nu var det ett bra samtal, ett bra möte. Jag gillade henne verkligen. Efteråt drack jag kaffe och åt en macka - var vid det laget svimfärdig eftersom proverna skulle tas på fastande mage - och sedan åkte jag och lunchtränade innan jag åkte till jobbet.
Företagssköterskan ropade upp mitt namn och när jag vände mig om utbrast hon glatt: nu känner jag igen dig!
Det gjorde inte jag, jag som brukar vara bra på att minnas ansikten. Däremot mindes jag vårt möte ganska väl, att jag tyckt om det och henne, att jag känt mig sedd och bekräftad mitt i en minst sagt turbulent tid.
Jo, för det var i juni 2006 jag var där. Strax efter att jag opererats och fått svar på varför jag aldrig blev gravid. Strax efter att vi sammanställt adoptionsansökan, vår första. Strax innan jag hastigt insjuknade i myelit som hade kunnat vara MS, som hade kunnat sätta stopp för alla adoptionsplaner. Strax innan Korea införde tillfälligt stopp för nya ansökningar.
Inget av detta visste hon, men tydligen hade jag berättat om adoptionen. Du var under stark psykisk press förra gången du var här, sa hon. Hur är det nu?
Då kom tårarna, och mellan dem sa jag: Jag har två barn nu, kan du tro det? Hon log och sa att då är livet på topp nu då? Gud nej, svarade jag, långt därifrån. Det är stökigt och stressigt och tröttsamt men ändå rätt på ett sätt som det inte var innan, före barnen.
Så pratade vi lite om stressfaktorer i vardagen, och hon kollade blodtryck och EKG och tog prover. Provsvar kommer, sa hon, men det är då inte konstigt att du är trött med tanke på vad du berättar.
(Då hade jag ändå inskränkt mig till att gnälla om jobbet och skolan och tappade kläder. Jag nämnde inget om Q-bråk, oro för pappa, oro för mamma, döende styvfar, syster i skilsmässa. Å andra sidan, det är ju såhär livet är. Häpp!)
Även nu var det ett bra samtal, ett bra möte. Jag gillade henne verkligen. Efteråt drack jag kaffe och åt en macka - var vid det laget svimfärdig eftersom proverna skulle tas på fastande mage - och sedan åkte jag och lunchtränade innan jag åkte till jobbet.
2014-10-13
Seismograf
Mitt lätta barn har blivit mitt svåra barn, så tänker jag ibland. (Och tvärtom, det ska jag också skriva om.)
När Q kom föll allt på plats, jag blev hel. Det har jag väl tjatat om?
Jag var orolig att min galna längtan inte skulle stillas, eller snarare, att den skulle transformeras till någon annan neuros, att jag i själva verket inte alls var en normal men olycklig människa som plågades av barnlängtan, utan en innerst inne svartsynt, destruktiv och missunnsam person som nu skulla hitta något annat att vara missnöjd med.
Så blev det inte alls. Q kom, och på bara några timmar blev jag hans mamma. En förvirrad, trött, omtumlad och osäker mamma. Men med tiden allt starkare och tryggare. Och lycklig, från allra första början så genomlycklig.
Jag minns det själv, och jag har hört det av andra, och jag ser det också på foton från den första tiden. Fotot av oss i ankomsthallen på Arlanda, taget i motljus. O drar väskor, jag går mot kameran med djupt sovande Q i bärsele på magen. Jag är trött, det syns, men leendet och kroppshållningen säger något helt annat. Jag går med lätta steg med en dyrbar börda.
Det där leendet återkommer sedan på andra foton, jag har aldrig någonsin lett och skrattat så på kort som jag gör på de första bilderna med Q.
Hemligheten är att det var Q som visade mig vad han behövde. Han lärde mig att bli hans mamma. Han var inte ett krävande barn, men han var tydlig. Och jag var väl lyhörd, antar jag.
Förmodligen är han lika tydlig nu, när han bråkar och strider med mig. Men jag tycks ha blivit tondöv. Jag grubblar mig fördärvad på vad det är. Varför bråkar han så om självklarheter? Är han olycklig? Är det något i skolan som inte fungerar?
Fel, förresten. Faktum är att det inte är jag som ställer de här frågorna, snarare O. Och andra i familjen. Min instinktiva känsla - som kan vara helt fel - är att det inte beror på något särskilt att Q bråkar. För att han är sådan att han har svårt att hantera vissa situationer. En sorts omognad, sa pappa eftertänksamt efter att ha bevittnat flera uppslitande scener under Disneyresan.
Men en ny tanke dök upp häromveckan. Jag är låg och trött just nu. Delvis beror det på Q-bråken, men inte bara. Det är jobbet, det är annat grums och grus i livets maskineri.
Hösten då Q var tre år, snart fyra, minns jag med en rysning. Jobbet hade dränerat mig totalt och som om inte det vore nog började Q krångla rent överjordiskt vid alla hämtningar hos dagmamman. Som vid alla konflikter oss emellan hade jag en känsla av att han sökte något hos mig, han utforskade var mina gränser gick. Exakt hur mycket står du pall för, mamma? Så kändes det.
Tanken som slår mig nu är att det kanske inte var en slump att Q bråkade just den hösten då jag var så trött. Nu är jag trött och nere igen, och han bråkar igen.
Du och Q har ju något speciellt, det har jag alltid sagt, säger mamma när vi pratar om saken. Han är som en manometer, eller vad heter det, äsch jag är ju så oteknisk. Han känner av dig och reagerar.
Du menar kanske... seismograf, säger jag. Vulkanen Helga.
När Q kom föll allt på plats, jag blev hel. Det har jag väl tjatat om?
Jag var orolig att min galna längtan inte skulle stillas, eller snarare, att den skulle transformeras till någon annan neuros, att jag i själva verket inte alls var en normal men olycklig människa som plågades av barnlängtan, utan en innerst inne svartsynt, destruktiv och missunnsam person som nu skulla hitta något annat att vara missnöjd med.
Så blev det inte alls. Q kom, och på bara några timmar blev jag hans mamma. En förvirrad, trött, omtumlad och osäker mamma. Men med tiden allt starkare och tryggare. Och lycklig, från allra första början så genomlycklig.
Jag minns det själv, och jag har hört det av andra, och jag ser det också på foton från den första tiden. Fotot av oss i ankomsthallen på Arlanda, taget i motljus. O drar väskor, jag går mot kameran med djupt sovande Q i bärsele på magen. Jag är trött, det syns, men leendet och kroppshållningen säger något helt annat. Jag går med lätta steg med en dyrbar börda.
Det där leendet återkommer sedan på andra foton, jag har aldrig någonsin lett och skrattat så på kort som jag gör på de första bilderna med Q.
Hemligheten är att det var Q som visade mig vad han behövde. Han lärde mig att bli hans mamma. Han var inte ett krävande barn, men han var tydlig. Och jag var väl lyhörd, antar jag.
Förmodligen är han lika tydlig nu, när han bråkar och strider med mig. Men jag tycks ha blivit tondöv. Jag grubblar mig fördärvad på vad det är. Varför bråkar han så om självklarheter? Är han olycklig? Är det något i skolan som inte fungerar?
Fel, förresten. Faktum är att det inte är jag som ställer de här frågorna, snarare O. Och andra i familjen. Min instinktiva känsla - som kan vara helt fel - är att det inte beror på något särskilt att Q bråkar. För att han är sådan att han har svårt att hantera vissa situationer. En sorts omognad, sa pappa eftertänksamt efter att ha bevittnat flera uppslitande scener under Disneyresan.
Men en ny tanke dök upp häromveckan. Jag är låg och trött just nu. Delvis beror det på Q-bråken, men inte bara. Det är jobbet, det är annat grums och grus i livets maskineri.
Hösten då Q var tre år, snart fyra, minns jag med en rysning. Jobbet hade dränerat mig totalt och som om inte det vore nog började Q krångla rent överjordiskt vid alla hämtningar hos dagmamman. Som vid alla konflikter oss emellan hade jag en känsla av att han sökte något hos mig, han utforskade var mina gränser gick. Exakt hur mycket står du pall för, mamma? Så kändes det.
Tanken som slår mig nu är att det kanske inte var en slump att Q bråkade just den hösten då jag var så trött. Nu är jag trött och nere igen, och han bråkar igen.
Du och Q har ju något speciellt, det har jag alltid sagt, säger mamma när vi pratar om saken. Han är som en manometer, eller vad heter det, äsch jag är ju så oteknisk. Han känner av dig och reagerar.
Du menar kanske... seismograf, säger jag. Vulkanen Helga.
2014-10-10
Man skulle kunna förledas
att tro att den här gossen kan läsa. Men det kan han inte. Det bara ser ut så.
Torsdag kl 21:07
SMS-konversation mellan mig och min syster. (Styvfar ligger på sitt (synnerligen utdragna) yttersta och syster pendlar till Göteborg för att avlösa mamma i att vaka vid hans sida.)
- Är du hos styvfar? Är helt slut och gråtfärdig efter jättebråk med Q. Åh vad han bråkar nuförtiden. Och O bara muttrar och är kategorisk och tycker att Q ska lära sig veta hut. Känner mig så himla ensam i detta.
- Ja jag är hos pappa. Fy vad jobbigt. Du får gärna ringa om du vill prata?
- Ja gärna fast risken finns att jag bara grinar. Är väldigt trött också.
- Haha men det gör ju inget för min del iofs, helt upp till dig, Annars pratar vi en annan dag. Jag är inte sådär väldigt munter heller men kan nog hålla mig från storgråt iaf.
- Nä jag vet. Kanske ringer om en stund när jag snörvlat färdigt. Lite okonstruktivt annars.
- Absolut. Jag känner mig dekadent och sitter med ett glas rödvin framför Aktuellt på äldreboendet. Mycket märkligt på det hela taget.
- Nu skrattar jag istället. Fan vad bisarrt, kan se dig framför mig.
- Jupp. Har sällskap av tre katter. Crazy cat lady, typ.
- Å, mysigt!
- Väldigt. Kunde verkligen inte sova inatt så hoppas på att vinet verkar lite sövande.
- Jag ringde men inget svar. Slog jag fel nummer månne?
- Förlåt, missade. Ring igen.
Så det gjorde jag, ringde alltså. Och vi pratade i en och en halv timme. Om hur länge man kan överleva på nyponsoppa och vin (tre veckor hittills, styvfar vill inte inta något annat), om att ha dåligt samvete eller inte, om det svåra i att dumpa kontra att bli dumpad, hur man fyller sitt liv med mening (skilja sig och resa till ebolautbrottet och jobba?), om åttaåringsraseri, om utsikterna att få någon vettig hjälp eller rådgivning (hej BUP som krisar och råkar köra ner välling i lungorna på den anorektiska patient ni skulle tvångsmata, mitt problem är att min son blir rasande och kastar nallar på mig varje kväll, inte högprioriterat va?), och en hel massa annat.
Sedan går jag och lägger mig och läser de första kapitlen i Sent i november.
- Är du hos styvfar? Är helt slut och gråtfärdig efter jättebråk med Q. Åh vad han bråkar nuförtiden. Och O bara muttrar och är kategorisk och tycker att Q ska lära sig veta hut. Känner mig så himla ensam i detta.
- Ja jag är hos pappa. Fy vad jobbigt. Du får gärna ringa om du vill prata?
- Ja gärna fast risken finns att jag bara grinar. Är väldigt trött också.
- Haha men det gör ju inget för min del iofs, helt upp till dig, Annars pratar vi en annan dag. Jag är inte sådär väldigt munter heller men kan nog hålla mig från storgråt iaf.
- Nä jag vet. Kanske ringer om en stund när jag snörvlat färdigt. Lite okonstruktivt annars.
- Absolut. Jag känner mig dekadent och sitter med ett glas rödvin framför Aktuellt på äldreboendet. Mycket märkligt på det hela taget.
- Nu skrattar jag istället. Fan vad bisarrt, kan se dig framför mig.
- Jupp. Har sällskap av tre katter. Crazy cat lady, typ.
- Å, mysigt!
- Väldigt. Kunde verkligen inte sova inatt så hoppas på att vinet verkar lite sövande.
- Jag ringde men inget svar. Slog jag fel nummer månne?
- Förlåt, missade. Ring igen.
Så det gjorde jag, ringde alltså. Och vi pratade i en och en halv timme. Om hur länge man kan överleva på nyponsoppa och vin (tre veckor hittills, styvfar vill inte inta något annat), om att ha dåligt samvete eller inte, om det svåra i att dumpa kontra att bli dumpad, hur man fyller sitt liv med mening (skilja sig och resa till ebolautbrottet och jobba?), om åttaåringsraseri, om utsikterna att få någon vettig hjälp eller rådgivning (hej BUP som krisar och råkar köra ner välling i lungorna på den anorektiska patient ni skulle tvångsmata, mitt problem är att min son blir rasande och kastar nallar på mig varje kväll, inte högprioriterat va?), och en hel massa annat.
Sedan går jag och lägger mig och läser de första kapitlen i Sent i november.
2014-10-09
Årets sommar
(Ett gammalt inlägg som legat som utkast ett tag. Jag läste igenom det och bestämde mig för att publicera det som det är utan särskilda ändringar. Idag när lönnarna är röda och himlen grå känns det som om det aldrig varit sommar.)
Minnena från Sommarön bleknar snabbt. Det känns osannolikt att det var två veckor sedan jag var där och andades luften, såg himlen, lät mig omslutas av det lena salta vattnet, men så var det. De sista dagarna var jag ledsen, men redan efter en halvtimme i bilen, under färden söderut mot Göteborg, lyfte mitt hjärta och blev lätt.
Det var en fin Sommarösommar, en av de bästa på länge. Inte bara för vädret och värmeböljan, även om den förstås gjorde sitt till. Men också för att vi börjar landa nu, vi börjar veta hur vi ska ha det. Inte bara ifråga om dassets placering och dylika praktikaliteter, utan också själva levandet. Varje dag var ungefär som den förra, inga nya stora sensationer, inget jagande efter stora upplevelser. Bad, läsning, promenad. Upprepa. Interfoliera med enstaka blygsamma utflykter, titta på hällristningar, äta glass på kyrkogård, äta pizza på restaurang. Promenera över klipporna och leta strandfynd. Promenera över berget och bada tångbad i den lilla viken. Gå i skogen och titta efter kantareller.
Men också: att svågern besökte oss ensam. Förhoppningsvis en början på en ny kontakt mellan oss. Jag vill så gärna att han även i fortsättningen är morbror till mina barn, även om han inte längre är gift med min syster. (Jo, de ska skiljas, det är bestämt nu.)
Vidare lyckades jag någorlunda praktisera en föresats: minimera kontakten med kusin så långt det går utan att vara otrevlig, inte besvara hennes kommentarer, inte gå igång. Det gav mig sinnesro, även om jag måste medge att hon upptog en stor del av mina tankar under de här veckorna.
Jag har inte bara tänkt utan också pratat, mest med min man, och tillsammans nådde vi ett par insikter som kanhända blir användbara. De ser ut som följer.
Kusin förefaller anse att Sommarön är hennes revir, hennes domän, hennes kungarike som hon tycker sig ha en förstfödslorätt till, eftersom hon älskar stället så mycket. Hon vet bäst om allt på ön, både hur det är och hur det var. Helst ska saker inte förändras alls, allt ska vara genuint och fint. Kaffe ska bryggas i kaffepanna av Kockumsemalj med tratt. Mikrovågsugn, vattenkokare och varmvattenberedare under diskhon passar inte in i miljön. (Vi har alla dessa attiraljer i vårt hus.)
Tvättmaskinen som en snäll granne skänkte oss (inte henne) kommenterade hon ofta, lite skämtsamt sådär. Den är så Sommarön! Översättning: precis tvärtom. Den passar inte in här. (Men låna den gick minsann bra.)
När något rubbar hennes cirklar, då går hon igång.
O gjorde ett par utflykter, först till fots över klipporna på skattjakt (drivved, ilandflutna bojar, andra trevligheter), sedan med båten då han hämtade hem sina objets trouvés. Jag tog emot honom vid piren och hjälpte honom lasta ur. Händelsevis var kusin också där, och kommenterade oavbrutet. Hon ironiserade över det han hittat, ifrågasatte vad det skulle användas till, lovprisade sitt lyckliga öde att inte vara gift med en sådan samlare, ägnade sig åt psykologisk analys (Helga står nog ut eftersom hennes pappa är likadan). Och så vidare.
Jag blev först irriterad, men bestämde mig för att låta kommentarerna passera. Förresten var jag fullt upptagen med att hjälpa O. Den som fick lyssna på det mesta var min syster.
Långt senare när jag lugnat mig (och strandfynden inspekterats på gårdsplanen. Bojen hade ungarna roligt med. Drivveden ska vi nog bygga bänkar av. Och något slags konstverk kanske.) kunde jag lättare förstå hennes panik.
Elva månader om året härskar hon oinskränkt på Sommarön. Vårt lilla hus står tomt och tillbommat, de flesta övriga hus är också tomma. Hon kan styra och ställa och ostört skapa det perfekta livet, den perfekta barndomen, eller vad det nu är för bygge hon arbetar på.
Men den tolfte månaden invaderar vi hennes paradis, och bryter mot alla hennes axiom. O är den störste syndaren. Han fyller (vår del av) gårdsplanen med grejor, han bär skrikiga hawaiiskjortor, han köper och installerar en splitter ny duschkabin istället för att snickra ihop en pietetsfull träbyscha utomhus med vattenslang.
(Med viss sadistisk glädje också, det medges. En glädje som smittar av sig på mig. Vi skojar hejdlöst om att släpa med oss Nespressomaskinen till Sommarön för att kontrastera mot kusins kaffehurra.)
Svär gör O också, vilket hon tillrättavisade honom för. Visst, i sak har hon rätt. Visst, hennes barn - nio och elva år gamla - var närvarande, men han talade varken till dem eller till henne, utan till en granne.
Den logiska följden av detta är förstås att inget förslag som inte är kusins eget kan vara bra. Denna insikt är ett verkligt genombrott, för nu begriper vi hur vi ska göra för att få igenom beslut i vårt gemensamma ägande. Enkelt, hon måste fås att tro att alla idéer är hennes egna.
Detta sagt och skrivet, vill jag ändå komma ihåg och uppmärksamma hennes goda sidor. Hon är mycket generös. Kvällen före O:s födelsedag bjöds vi in på efterrätt som visade sig vara tårta med ljus. Hon bjuder frikostigt på fika. Hon är i grunden en snäll och välvillig person som har stått mig mycket nära, jag vill ändå komma ihåg det. Och om hon någon gång sänker garden vill jag inte vara omöjlig. Men jag gör inte längre några försök att komma bakom den.
Minnena från Sommarön bleknar snabbt. Det känns osannolikt att det var två veckor sedan jag var där och andades luften, såg himlen, lät mig omslutas av det lena salta vattnet, men så var det. De sista dagarna var jag ledsen, men redan efter en halvtimme i bilen, under färden söderut mot Göteborg, lyfte mitt hjärta och blev lätt.
Det var en fin Sommarösommar, en av de bästa på länge. Inte bara för vädret och värmeböljan, även om den förstås gjorde sitt till. Men också för att vi börjar landa nu, vi börjar veta hur vi ska ha det. Inte bara ifråga om dassets placering och dylika praktikaliteter, utan också själva levandet. Varje dag var ungefär som den förra, inga nya stora sensationer, inget jagande efter stora upplevelser. Bad, läsning, promenad. Upprepa. Interfoliera med enstaka blygsamma utflykter, titta på hällristningar, äta glass på kyrkogård, äta pizza på restaurang. Promenera över klipporna och leta strandfynd. Promenera över berget och bada tångbad i den lilla viken. Gå i skogen och titta efter kantareller.
Men också: att svågern besökte oss ensam. Förhoppningsvis en början på en ny kontakt mellan oss. Jag vill så gärna att han även i fortsättningen är morbror till mina barn, även om han inte längre är gift med min syster. (Jo, de ska skiljas, det är bestämt nu.)
Vidare lyckades jag någorlunda praktisera en föresats: minimera kontakten med kusin så långt det går utan att vara otrevlig, inte besvara hennes kommentarer, inte gå igång. Det gav mig sinnesro, även om jag måste medge att hon upptog en stor del av mina tankar under de här veckorna.
Jag har inte bara tänkt utan också pratat, mest med min man, och tillsammans nådde vi ett par insikter som kanhända blir användbara. De ser ut som följer.
Kusin förefaller anse att Sommarön är hennes revir, hennes domän, hennes kungarike som hon tycker sig ha en förstfödslorätt till, eftersom hon älskar stället så mycket. Hon vet bäst om allt på ön, både hur det är och hur det var. Helst ska saker inte förändras alls, allt ska vara genuint och fint. Kaffe ska bryggas i kaffepanna av Kockumsemalj med tratt. Mikrovågsugn, vattenkokare och varmvattenberedare under diskhon passar inte in i miljön. (Vi har alla dessa attiraljer i vårt hus.)
Tvättmaskinen som en snäll granne skänkte oss (inte henne) kommenterade hon ofta, lite skämtsamt sådär. Den är så Sommarön! Översättning: precis tvärtom. Den passar inte in här. (Men låna den gick minsann bra.)
När något rubbar hennes cirklar, då går hon igång.
O gjorde ett par utflykter, först till fots över klipporna på skattjakt (drivved, ilandflutna bojar, andra trevligheter), sedan med båten då han hämtade hem sina objets trouvés. Jag tog emot honom vid piren och hjälpte honom lasta ur. Händelsevis var kusin också där, och kommenterade oavbrutet. Hon ironiserade över det han hittat, ifrågasatte vad det skulle användas till, lovprisade sitt lyckliga öde att inte vara gift med en sådan samlare, ägnade sig åt psykologisk analys (Helga står nog ut eftersom hennes pappa är likadan). Och så vidare.
Jag blev först irriterad, men bestämde mig för att låta kommentarerna passera. Förresten var jag fullt upptagen med att hjälpa O. Den som fick lyssna på det mesta var min syster.
Långt senare när jag lugnat mig (och strandfynden inspekterats på gårdsplanen. Bojen hade ungarna roligt med. Drivveden ska vi nog bygga bänkar av. Och något slags konstverk kanske.) kunde jag lättare förstå hennes panik.
Elva månader om året härskar hon oinskränkt på Sommarön. Vårt lilla hus står tomt och tillbommat, de flesta övriga hus är också tomma. Hon kan styra och ställa och ostört skapa det perfekta livet, den perfekta barndomen, eller vad det nu är för bygge hon arbetar på.
Men den tolfte månaden invaderar vi hennes paradis, och bryter mot alla hennes axiom. O är den störste syndaren. Han fyller (vår del av) gårdsplanen med grejor, han bär skrikiga hawaiiskjortor, han köper och installerar en splitter ny duschkabin istället för att snickra ihop en pietetsfull träbyscha utomhus med vattenslang.
(Med viss sadistisk glädje också, det medges. En glädje som smittar av sig på mig. Vi skojar hejdlöst om att släpa med oss Nespressomaskinen till Sommarön för att kontrastera mot kusins kaffehurra.)
Svär gör O också, vilket hon tillrättavisade honom för. Visst, i sak har hon rätt. Visst, hennes barn - nio och elva år gamla - var närvarande, men han talade varken till dem eller till henne, utan till en granne.
Den logiska följden av detta är förstås att inget förslag som inte är kusins eget kan vara bra. Denna insikt är ett verkligt genombrott, för nu begriper vi hur vi ska göra för att få igenom beslut i vårt gemensamma ägande. Enkelt, hon måste fås att tro att alla idéer är hennes egna.
Detta sagt och skrivet, vill jag ändå komma ihåg och uppmärksamma hennes goda sidor. Hon är mycket generös. Kvällen före O:s födelsedag bjöds vi in på efterrätt som visade sig vara tårta med ljus. Hon bjuder frikostigt på fika. Hon är i grunden en snäll och välvillig person som har stått mig mycket nära, jag vill ändå komma ihåg det. Och om hon någon gång sänker garden vill jag inte vara omöjlig. Men jag gör inte längre några försök att komma bakom den.
2014-10-08
Suck
Suck 1: Ännu en Q-strid ikväll, över något så trivialt som att gå och lägga sig. Jag bet ihop, härdade ut, brusade inte upp, så blåste det över. Så klart. Även Y var ganska pestig. Men till sist låg de i sina sängar och tindrade med ögonen och väntade på att jag skulle leverera kvällssaga och nattningsgos. Men ånä. Då förklarade jag att jag var arg och ledsen över deras bråkande och att jag ville att de skulle trösta mig lite först. Reaktionen hos båda blev att dyka ner under täcket och ligga och tjura en stund, men först Q och sedan Y kröp sedan fram och kramade mig. Sedan kunde jag läsa saga. (Elsa Beskows sagor, just nu.)
Fast fan vad de sliter på mig, de eviga striderna. Åttaårsåldern ska vara harmonisk, säger förståsigpåarna. Jag skulle skratta sardoniskt om jag inte vore så jävla trött. Och lite orolig. Är det något fel på ungen? Är det fel på oss, gör vi fel? (Fast innerst inne tror jag inte på någondera.)
Suck 2: Medarbetarsamtal imorgon med snälle herr Snäll. Som tycker att han gjort sitt livs fynd i mig, han tänker sig att jag ska efterträda honom. Hur ärlig ska jag våga vara? Jag har inte orkat bena ut vad det är som driver mig till vansinne, öppnar jag dammluckorna kommer det i en strid osorterad ström: den skriande bristen på helhetssyn, alla jobbar med sin egen lilla tårtbit och lyfter varken näsa eller blick från den. Det faktum att många - trots decennier på samma ställe - verkar lika yrvakna och häpna när högst normala saker händer. Minne som guldfiskar? Men hur brukar ni göra? Detta måste ha hänt förr? Det finns en process för detta, vad står det i den?
Eller enkla men irriterande saker som att ingen jävel någonsin kommer i tid till möten. Och att när de kommer sitter de och surar och tycker att mötena är långtråkiga och inser inte att de själva har del i det. Eller att reaktionen blir förvåning eller än värre irritation när jag ber att bli inkluderad i mejldiskussioner, eller för den delen ställer frågor om hur långt arbetet har fortskridit. Men hur fan ska jag annars kunna driva projektet framåt?
Jag hade tänkt se sista avsnittet av Djävulsdansen ikväll men nu ska jag nog faktiskt gå och lägga mig för att orka upp klockan sex och träna. Det var länge sedan sist.
Fast fan vad de sliter på mig, de eviga striderna. Åttaårsåldern ska vara harmonisk, säger förståsigpåarna. Jag skulle skratta sardoniskt om jag inte vore så jävla trött. Och lite orolig. Är det något fel på ungen? Är det fel på oss, gör vi fel? (Fast innerst inne tror jag inte på någondera.)
Suck 2: Medarbetarsamtal imorgon med snälle herr Snäll. Som tycker att han gjort sitt livs fynd i mig, han tänker sig att jag ska efterträda honom. Hur ärlig ska jag våga vara? Jag har inte orkat bena ut vad det är som driver mig till vansinne, öppnar jag dammluckorna kommer det i en strid osorterad ström: den skriande bristen på helhetssyn, alla jobbar med sin egen lilla tårtbit och lyfter varken näsa eller blick från den. Det faktum att många - trots decennier på samma ställe - verkar lika yrvakna och häpna när högst normala saker händer. Minne som guldfiskar? Men hur brukar ni göra? Detta måste ha hänt förr? Det finns en process för detta, vad står det i den?
Eller enkla men irriterande saker som att ingen jävel någonsin kommer i tid till möten. Och att när de kommer sitter de och surar och tycker att mötena är långtråkiga och inser inte att de själva har del i det. Eller att reaktionen blir förvåning eller än värre irritation när jag ber att bli inkluderad i mejldiskussioner, eller för den delen ställer frågor om hur långt arbetet har fortskridit. Men hur fan ska jag annars kunna driva projektet framåt?
Jag hade tänkt se sista avsnittet av Djävulsdansen ikväll men nu ska jag nog faktiskt gå och lägga mig för att orka upp klockan sex och träna. Det var länge sedan sist.
Dränerande Disneyland
Pappas axel i Hawaiiskjorta, O:s rygg i blågulrutigt, Y på hans axlar. Samt en massa ovidkommande människor.
Det var fantastiskt och oerhört tröttsamt.
2014-10-01
Plötsligt undantagstillstånd
Idag på morgonen kom den över mig, känslan av att näsan nätt och jämnt är över vattnet.
Det blir så tyst hemma när alla har gett sig iväg. Q utan fleecetröja (bägge bortslarvade och inte återfunna trots ansträngningar) men med matsäck (besök på bondgård i skolans regi idag), Y i sällskap med O. Jag går till bilen och njuter av bettet i luften, samtidigt som jag känner hur in i märgen trött jag är.
På lunchen går jag min promenad och ser hur vackert lönnarna blossar mot himlen. Vill stanna, sätta mig ner, sitta still och bara titta på dem. Vill inte göra något mer alls.
Var fan kom den här tröttheten ifrån?
Det blir så tyst hemma när alla har gett sig iväg. Q utan fleecetröja (bägge bortslarvade och inte återfunna trots ansträngningar) men med matsäck (besök på bondgård i skolans regi idag), Y i sällskap med O. Jag går till bilen och njuter av bettet i luften, samtidigt som jag känner hur in i märgen trött jag är.
På lunchen går jag min promenad och ser hur vackert lönnarna blossar mot himlen. Vill stanna, sätta mig ner, sitta still och bara titta på dem. Vill inte göra något mer alls.
Var fan kom den här tröttheten ifrån?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)