Lite mer om skolan

(Det är grå och blåsig höst ute. Men här inne är det varmt och ombonat. Jag har otvättat hår och mysbyxor. Y har fortfarande pyjamas och kunde inte alls gå till tandläkaren idag eftersom han är rejält snuvig. Även Q har mysbyxor och efter ett par duster (om lämpligheten i att 1) titta på konstiga musikvideor på Youtube istället för Bolibompa med lillebror, 2) att fylla hela handfatet med tvålskum när man borde ha tvättat händerna) leker de nu snällt med varann. Jag passar på att blogga.)

Jo, jag har pratat med Q två gånger om hur det är i klassrummet och vad han tänker kring det fröken sa om att han är okoncentrerad.

Det är ganska stökigt. Bakom honom sitter två killar som han visserligen gillar och gärna leker med, men de är störiga och busiga. Det vore kanske bra att byta plats. Den ene av dem vill han absolut inte sitta med, han pratar alldeles för mycket.

(Men om de stör dig så att du måste ha hörselkåpor på dig, då gör väl inte de heller det de ska? De kommer väl också efter? Jo, men fröken tycker att de får skylla sig själva.

Aha.)

Hörselkåpor funkar okej tycker han, och han accepterar helt att det fina pennfacket får stanna hemma ett tag. Han rättade mig milt när jag sa att ni busar för mycket med det. Nej, alla tycker att det är så fint och vill titta på det!

Därmed vill jag låta ärendet vila från mer diskussioner med Q. Jag vill inte kantra ner i ett tjatträsk. Detta är faktiskt skolans och i viss mån också vi föräldrars ansvar att lösa, vi som är vuxna. Inte åttaåringens.

Jag ska vara fortsatt observant på Q och hans koncentration, men jag är faktiskt inte särskilt oroad. Ända sedan han var liten har han varit mycket bra på att sysselsätta sig själv med lekar. Igår tittade vi alltså på Den vita stenen, första avsnittet. Q tyckte det var tråkigt (jag förstår honom) men härdade ändå ut och satt still i en halvtimme. Vi har lekt mattelekar med hjälp av en kortlek och jag visade honom en sajt på nätet där man kan öva sig på multiplikationstabellen. Allt detta gör han utan problem med koncentrationen. Och högläsning kan han ju lyssna på i timmar.

Efter höstlovet ska vi försöka vara med ett par dagar i skolan, O och jag, och efter det tar vi ett samtal med fröken. Men i så fall utan Q. Nog nu med obegripligheter och att prata över huvudet på honom. Vi har länge funderat över lärarens bristande förmåga att tala med barnen så att de förstår. Det finns barn i klassen som har stora problem med att de inte förstår det läraren säger, de barnens föräldrar strider med henne. Men än så länge ligger vi lågt.

Min glade kollega som har skrivbordet mittemot har barn i samma skola som Q. En av hans söner, ett par år äldre än Q, har länge gråtit och vägrat gå till skolan. Det är så stökigt i klassen, speciellt ett barn stör mycket och de övriga skriker åt hen att vara tyst. Läraren får inte ordning på det. Skolledningen tycks inte heller på ordning på det. Vi konstaterar att det störande barnet i hans sons klass är syskon med ett av de bråkiga barnen i Q:s klass. Vad nu det skulle bevisa.

Annat än att skolledningen tycks ha problem på flera fronter. Samt att man inte arbetar särskilt förebyggande utan snarare med utryckningar då problemen blivit stora. Men vad grundproblemet är, bristande kompetens, dålig arbetsledning eller knappa resurser, det vet jag inte. Förmodligen en kombination.