2014-10-22

Lite mer om skolan

(Det är grå och blåsig höst ute. Men här inne är det varmt och ombonat. Jag har otvättat hår och mysbyxor. Y har fortfarande pyjamas och kunde inte alls gå till tandläkaren idag eftersom han är rejält snuvig. Även Q har mysbyxor och efter ett par duster (om lämpligheten i att 1) titta på konstiga musikvideor på Youtube istället för Bolibompa med lillebror, 2) att fylla hela handfatet med tvålskum när man borde ha tvättat händerna) leker de nu snällt med varann. Jag passar på att blogga.)

Jo, jag har pratat med Q två gånger om hur det är i klassrummet och vad han tänker kring det fröken sa om att han är okoncentrerad.

Det är ganska stökigt. Bakom honom sitter två killar som han visserligen gillar och gärna leker med, men de är störiga och busiga. Det vore kanske bra att byta plats. Den ene av dem vill han absolut inte sitta med, han pratar alldeles för mycket.

(Men om de stör dig så att du måste ha hörselkåpor på dig, då gör väl inte de heller det de ska? De kommer väl också efter? Jo, men fröken tycker att de får skylla sig själva.

Aha.)

Hörselkåpor funkar okej tycker han, och han accepterar helt att det fina pennfacket får stanna hemma ett tag. Han rättade mig milt när jag sa att ni busar för mycket med det. Nej, alla tycker att det är så fint och vill titta på det!

Därmed vill jag låta ärendet vila från mer diskussioner med Q. Jag vill inte kantra ner i ett tjatträsk. Detta är faktiskt skolans och i viss mån också vi föräldrars ansvar att lösa, vi som är vuxna. Inte åttaåringens.

Jag ska vara fortsatt observant på Q och hans koncentration, men jag är faktiskt inte särskilt oroad. Ända sedan han var liten har han varit mycket bra på att sysselsätta sig själv med lekar. Igår tittade vi alltså på Den vita stenen, första avsnittet. Q tyckte det var tråkigt (jag förstår honom) men härdade ändå ut och satt still i en halvtimme. Vi har lekt mattelekar med hjälp av en kortlek och jag visade honom en sajt på nätet där man kan öva sig på multiplikationstabellen. Allt detta gör han utan problem med koncentrationen. Och högläsning kan han ju lyssna på i timmar.

Efter höstlovet ska vi försöka vara med ett par dagar i skolan, O och jag, och efter det tar vi ett samtal med fröken. Men i så fall utan Q. Nog nu med obegripligheter och att prata över huvudet på honom. Vi har länge funderat över lärarens bristande förmåga att tala med barnen så att de förstår. Det finns barn i klassen som har stora problem med att de inte förstår det läraren säger, de barnens föräldrar strider med henne. Men än så länge ligger vi lågt.

Min glade kollega som har skrivbordet mittemot har barn i samma skola som Q. En av hans söner, ett par år äldre än Q, har länge gråtit och vägrat gå till skolan. Det är så stökigt i klassen, speciellt ett barn stör mycket och de övriga skriker åt hen att vara tyst. Läraren får inte ordning på det. Skolledningen tycks inte heller på ordning på det. Vi konstaterar att det störande barnet i hans sons klass är syskon med ett av de bråkiga barnen i Q:s klass. Vad nu det skulle bevisa.

Annat än att skolledningen tycks ha problem på flera fronter. Samt att man inte arbetar särskilt förebyggande utan snarare med utryckningar då problemen blivit stora. Men vad grundproblemet är, bristande kompetens, dålig arbetsledning eller knappa resurser, det vet jag inte. Förmodligen en kombination.

5 kommentarer:

  1. Verkar som ni hittar bra sätt att tänka och agera i djungeln av överväganden efter senaste utvecklingssamtalet... Skönt!

    Maria

    SvaraRadera
  2. Min pojke gick ifrån att vara ett under av väluppfostran i förskolan, till att bli värsta ligisten i förskoleklassen. I falla fall om man skulle tro på hans lärare. Jag var så förvånad, kunde inte tro att det var samma unge som beskrevs. Första telefonsamtalet hem kom bara några veckor in på terminen. "Fast vi tror absolut inte att han har nån diagnos eller nåt", sa fröken. "Han VET vad som är rätt och fel, och han kan uppföra sig. Om han på riktigt inte kunde skulle vi inte tjata på honom, då får man pröva annat." Jaha, nähä. Inte hjälpte det nåt vidare värst att vi tjatade på honom heller.

    Det var likadant i ettan - ibland blev det bättre, och sen blev det sämre igen. Han satt inte still, han var inte tyst, han försökte göra sig rolig. Och medan jag funderade på om det berodde på hur vi hade det hemma (det gjorde det så klart, till viss del) så landade jag alltid i att nej, han är utsatt för dåligt inflytande. Hans två bästa kompisar i klassen var en kille med vad jag uppfattade som klockren ADHD, och en som så småningom utreddes och fick diagnos Asperger och "trotssyndrom". Som jag önskade att han valt några andra barn att leka med!

    Och nu, nu har han bytt skola. Första utvecklingssamtalet: "Vi fick ju dokumentation om alla elever vid överflyttningen, och i ert fall kan jag inte tro att det är samma unge som beskrivs" sa fröken så fort jag kom in i klassrummet. "Han är så duktig, han är så lugn, han är så omtänksam och han jobbar på så bra. Han är en fin kompis. Jättebra går det!"

    "Vad fint att ni är tre pedagoger, förresten" sa jag. "Är det alltid så i tvåan? Eller nej, det är det så klart inte. Är nån av dem extraresurs åt nån?" "Ähum, det får jag ju inte berätta...men jo, så är det ju" sa fröken.

    Så jag frågade min pojke. "Är nån av S o L nåt barns egen lärare?" "Ja, L är Berras egen fröken. För han har spring i benen-sjukan."

    "Spring i benen-sjukan?"
    "Ja, en massa bokstäver."
    "Menar du ADHD?"
    "Ja! Så hette det."
    "Jag förstår. Du, är Berra ungefär som Gurra i din gamla klass?"
    "Ja! Exakt som Gurra. Man kan säga att Berra ÄR Gurra, faktiskt. Spring i benen-sjukan!"

    Det var som jag trodde, alltså. Men Gurra i gamla klassen, hans föräldrar ville under inga omständigheter utreda honom. I stället fick han fortsätta att vara problemet i klassen, den alla andra var arga på. Medan Berra blir en tillgång i klassen, för han har med sig en egen, superpopulär lärare. Som dessutom ser till att han kan tillgodogöra sig undervisningen.

    Jag inser att min tolkning är oerhört förenklad, det finns säkert en massa skäl till att inte vilja se, eller om man ser, inte vilja utreda. Men jag, som ju träffat Q flera gånger, kan inte tro att det skulle handla om just nåt annat än "dåligt inflytande". Och brist på lust, också, så klart. Den känner jag också igen. Särskilt när min pojke ska göra läxor hemma, då vill jag bara emigrera.

    SvaraRadera
  3. Åhh, intressant. Vad jobbigt det måste ha varit att få de där samtalen! Men underbart att det bara löste sig. Jag har inte fattat tidigare att din pojke bytt skola.

    Det där med diagnoser och inflytande är ett kapitel för sig. Q har två mycket goda vänner, N som har en diagnos och K som inte har det. Men både vi (O och jag) och N:s föräldrar tycker ofta att K visar en hel del tecken på att behöva extra stöd. K och N är helt enkelt fruktansvärt lika.

    K:s föräldrar är emellertid helt oemottagliga för detta. Allt i K:s beteende kan förklaras med att han tar efter N, anser de.

    Just nu har jag väldiga funderingar över hur umgänget med dessa två påverkar Q.

    SvaraRadera
  4. Ja, alltså, båda ungarna har bytt skola. Inte aktivt, utan för att skolan är överfull (va, flyttade det in en massa barn när vi byggde 300 småhus? Blev skolan överfull? Nej, det hade vi inte kunnat tänka oss.). Så inför höstterminen fick två av tre klasser i varje åk på lågstadiet flytta över till en resursskola som ligger några hundra meter bort. Och då passade de på att slå sönder alla klasser också. Så barnen har ny skolbyggnad, nya lärare och mestadels nya kompisar. Så i sina egna ögon har det bytt skola, även om rektorn är väldigt noga med att det fortfarande handlar om EN skola, fast på två adresser. Den nya skolbyggnaden är mycket mindre och innehåller bara lågstadium, plus särskola (får man säga så?) och resursskola. Det har varit ett jättelyft, särskilt för sonen.

    SvaraRadera