Seismograf

Mitt lätta barn har blivit mitt svåra barn, så tänker jag ibland. (Och tvärtom, det ska jag också skriva om.)

När Q kom föll allt på plats, jag blev hel. Det har jag väl tjatat om?

Jag var orolig att min galna längtan inte skulle stillas, eller snarare, att den skulle transformeras till någon annan neuros, att jag i själva verket inte alls var en normal men olycklig människa som plågades av barnlängtan, utan en innerst inne svartsynt, destruktiv och missunnsam person som nu skulla hitta något annat att vara missnöjd med.

Så blev det inte alls. Q kom, och på bara några timmar blev jag hans mamma. En förvirrad, trött, omtumlad och osäker mamma. Men med tiden allt starkare och tryggare. Och lycklig, från allra första början så genomlycklig.

Jag minns det själv, och jag har hört det av andra, och jag ser det också på foton från den första tiden. Fotot av oss i ankomsthallen på Arlanda, taget i motljus. O drar väskor, jag går mot kameran med djupt sovande Q i bärsele på magen. Jag är trött, det syns, men leendet och kroppshållningen säger något helt annat. Jag går med lätta steg med en dyrbar börda.

Det där leendet återkommer sedan på andra foton, jag har aldrig någonsin lett och skrattat så på kort som jag gör på de första bilderna med Q.

Hemligheten är att det var Q som visade mig vad han behövde. Han lärde mig att bli hans mamma. Han var inte ett krävande barn, men han var tydlig. Och jag var väl lyhörd, antar jag.

Förmodligen är han lika tydlig nu, när han bråkar och strider med mig. Men jag tycks ha blivit tondöv. Jag grubblar mig fördärvad på vad det är. Varför bråkar han så om självklarheter? Är han olycklig? Är det något i skolan som inte fungerar?

Fel, förresten. Faktum är att det inte är jag som ställer de här frågorna, snarare O. Och andra i familjen. Min instinktiva känsla - som kan vara helt fel - är att det inte beror på något särskilt att Q bråkar. För att han är sådan att han har svårt att hantera vissa situationer. En sorts omognad, sa pappa eftertänksamt efter att ha bevittnat flera uppslitande scener under Disneyresan.

Men en ny tanke dök upp häromveckan. Jag är låg och trött just nu. Delvis beror det på Q-bråken, men inte bara. Det är jobbet, det är annat grums och grus i livets maskineri.

Hösten då Q var tre år, snart fyra, minns jag med en rysning. Jobbet hade dränerat mig totalt och som om inte det vore nog började Q krångla rent överjordiskt vid alla hämtningar hos dagmamman. Som vid alla konflikter oss emellan hade jag en känsla av att han sökte något hos mig, han utforskade var mina gränser gick. Exakt hur mycket står du pall för, mamma? Så kändes det.

Tanken som slår mig nu är att det kanske inte var en slump att Q bråkade just den hösten då jag var så trött. Nu är jag trött och nere igen, och han bråkar igen.

Du och Q har ju något speciellt, det har jag alltid sagt, säger mamma när vi pratar om saken. Han är som en manometer, eller vad heter det, äsch jag är ju så oteknisk. Han känner av dig och reagerar.

Du menar kanske... seismograf, säger jag. Vulkanen Helga.