2014-10-13

Seismograf

Mitt lätta barn har blivit mitt svåra barn, så tänker jag ibland. (Och tvärtom, det ska jag också skriva om.)

När Q kom föll allt på plats, jag blev hel. Det har jag väl tjatat om?

Jag var orolig att min galna längtan inte skulle stillas, eller snarare, att den skulle transformeras till någon annan neuros, att jag i själva verket inte alls var en normal men olycklig människa som plågades av barnlängtan, utan en innerst inne svartsynt, destruktiv och missunnsam person som nu skulla hitta något annat att vara missnöjd med.

Så blev det inte alls. Q kom, och på bara några timmar blev jag hans mamma. En förvirrad, trött, omtumlad och osäker mamma. Men med tiden allt starkare och tryggare. Och lycklig, från allra första början så genomlycklig.

Jag minns det själv, och jag har hört det av andra, och jag ser det också på foton från den första tiden. Fotot av oss i ankomsthallen på Arlanda, taget i motljus. O drar väskor, jag går mot kameran med djupt sovande Q i bärsele på magen. Jag är trött, det syns, men leendet och kroppshållningen säger något helt annat. Jag går med lätta steg med en dyrbar börda.

Det där leendet återkommer sedan på andra foton, jag har aldrig någonsin lett och skrattat så på kort som jag gör på de första bilderna med Q.

Hemligheten är att det var Q som visade mig vad han behövde. Han lärde mig att bli hans mamma. Han var inte ett krävande barn, men han var tydlig. Och jag var väl lyhörd, antar jag.

Förmodligen är han lika tydlig nu, när han bråkar och strider med mig. Men jag tycks ha blivit tondöv. Jag grubblar mig fördärvad på vad det är. Varför bråkar han så om självklarheter? Är han olycklig? Är det något i skolan som inte fungerar?

Fel, förresten. Faktum är att det inte är jag som ställer de här frågorna, snarare O. Och andra i familjen. Min instinktiva känsla - som kan vara helt fel - är att det inte beror på något särskilt att Q bråkar. För att han är sådan att han har svårt att hantera vissa situationer. En sorts omognad, sa pappa eftertänksamt efter att ha bevittnat flera uppslitande scener under Disneyresan.

Men en ny tanke dök upp häromveckan. Jag är låg och trött just nu. Delvis beror det på Q-bråken, men inte bara. Det är jobbet, det är annat grums och grus i livets maskineri.

Hösten då Q var tre år, snart fyra, minns jag med en rysning. Jobbet hade dränerat mig totalt och som om inte det vore nog började Q krångla rent överjordiskt vid alla hämtningar hos dagmamman. Som vid alla konflikter oss emellan hade jag en känsla av att han sökte något hos mig, han utforskade var mina gränser gick. Exakt hur mycket står du pall för, mamma? Så kändes det.

Tanken som slår mig nu är att det kanske inte var en slump att Q bråkade just den hösten då jag var så trött. Nu är jag trött och nere igen, och han bråkar igen.

Du och Q har ju något speciellt, det har jag alltid sagt, säger mamma när vi pratar om saken. Han är som en manometer, eller vad heter det, äsch jag är ju så oteknisk. Han känner av dig och reagerar.

Du menar kanske... seismograf, säger jag. Vulkanen Helga.

5 kommentarer:

  1. Intressant. Hur man är mot folk påverkar ju hur de är mot en, tankar jag själv snor in mig i just nu.

    Men är det särskilt med dig Q reagerar så här?

    Och i andra sammanhang, utanför familjen, där måste han ju också behöva hantera att avbryta aktiviteter, som jag förstått är en av de situationer han har svårt att hantera.

    Men det är ju som han själv en gång sa, att för läraren har han mer respekt. Ibland är det bra. Med rspekt alltså som förebygger att man hamnar i onödiga konfliktsituationer. (Jag tänker själv tillbaka på hur improduktivt det var när jag käftade emot när pappa gav mig ridlektioner. Han var helt opedagogisk också, och kunde inte alls hantera det. Oj vad vi grälade. Men det var inte förrän jag blev 20 och hade en ridlärare som jag var aningen rädd för som jag insåg det).

    Men jag fattar ju att det inte är respekt som i att vara lite rädd för, som man ska ha gentemot sina föräldrar. Och att han är lite för liten för att alls kunna omsätta i praktiken, även om han kanske kan inse att det skulle fungera bättre om ni inte behövde ha såna konflikter.

    Jäklar vad svårt det måste vara.

    SvaraRadera
  2. Nä, även O får sina rejäla slängar av sleven. Och då blir det oftare tuffare konfrontationer. O är inte lika hetlevrad som jag, men mer kategorisk och oflexibel och mindre reflekterande. Enligt min enkla mening, ahem.

    Men i skolan fungerar det ju uppenbarligen bra. Q:s första dagmamma lade också märke till att Q inte gärna följde instruktioner, men jag tror inte att det blev något större problem hos henne. Men hon påpekade det, som sagt.

    Alltså, egentligen är jag ju inte särskilt orolig för det här. (Annat än tidvis, i mörka stunder.) När jag inte är utschasad av bråk tänker jag att Q redan visar prov på reflektionsförmåga och behärskning. Den utövar han i skolan, och uttömmer förmodligen där.

    När vi träffade en psykolog på BUP för fyra år sedan, på den tiden jag på allvar var orolig att jag skulle dräpa mina barn (hej alla moralister), så sa jag att jag tror att de egenskaper Q visar prov på nu är sådant som till största delen kommer att gagna honom som vuxen. Psykologen skrattade och sa att hon höll med, och att det ibland kan vara svårt att vara förälder till ett sådant barn.

    Och egentligen (igen) tror jag inte riktigt på kvasipsykologiska förklaringar som att Q reagerar på mitt sinnestillstånd. Det vill säga, jag tror inte på det som mer än en bidragande orsak. Framför allt är det hans egna läggning och hur vi bemöter honom, tror jag.

    Lillebror Y är en helt annan sort. Ska skriva om honom också.

    SvaraRadera
  3. Tänker ändå det där med att du är trött och låg är viktigt. Min erfarenhet är att det är svårt att veta varför ett barn reagerar för mycket / inte samarbetar osv i perioder. Det man kan göra är att sänka kraven för barnet typ ge mer hjälp i vardagliga situationer, korta dagar på fritids och liknande OCH själv se till att sova, kasta ut stress och bråttom. Lugnare, gladare föräldrar med mycket tålamod är alltid positivt för barnet. Kanske det räcker för att livet med barnet ska bli lugnare och mer glädjefyllt.

    Maria

    SvaraRadera
  4. "Lugnare, gladare föräldrar med mycket tålamod är alltid positivt för barnet."

    Eller hur! Så enkelt är det ju. Och så jäkla svårt att efterleva tidvis.

    SvaraRadera
  5. Lika mycket en uppmaning till mig själv, ska du veta ...

    Maria

    SvaraRadera