Djuprött lejongap vaktar min ytterdörr. Klart jag inte är mörkrädd då.
2014-06-30
Glömska, baddräkter och stöpta roller
Vi hinner prata mycket i bilen, syster och jag. Femtio mil på fredagen och tillbaks på söndagen.
Det börjar med baddräkter. Fan, jag har ju glömt min, säger jag. Allt annat kom jag ihåg. Syster berättar att hon glömt sin bikini hos kompisen hon firade midsommar med, och givetvis har mamma suckat och gett henne gliringar. J är ju så slarvig, det har hon efter sin far. Slarvig och glömsk, lillasyster och sladdbarn. Men om jag, storasyster, glömmer baddräkten är det för att jag har så mycket annat att tänka på.
Så var det ju i Berlin också, att mamma tjatade på J ideligen om än det ena, än det andra av praktisk natur. Att syster till vardags är akutläkare och sköter sitt arbete med den äran, det tycks mamma inte tänka på, inte heller att de slarvhistorier som fått evigt liv och fortfarande skrattas åt, härrör sig från J:s tonår.
Vi kommer fram och jag säger att imorgon förmiddag går jag på stan, jag behöver köpa en baddräkt för jag har glömt min. Mamma kommenterar det inte.
Det är skönt att rymma efter frukost, för jag hinner bli obestämt irriterad på mamma. Hon vill boka in sitt besök på Sommarön och är väldigt bestämd i sina önskemål. Jag känner mig trängd och utnyttjad, gamla spöken rör sig yrvaket i mitt sinne. Men jag sväljer förtreten och flyr.
Tar bussen till stan, det regnar. Går in i Nordstan, vidriga ställe, men man blir inte regnad på. Går in i första bästa butik och plockar åt mig tre baddräkter, tvekar först om jag orkar prova. Stålsätter mig.
Jag provar under stigande häpnad, alla tre sitter perfekt. Det har aldrig hänt mig förut. Men det är lätt att välja, den finaste är klarblå med vita prickar, den är vackert draperad över magen och framför allt bysten. Jag känner mig som Esther Williams i den.
Sedan äter jag räkmacka med pinfärska räkor och köper en midnattsblå tunn svepande kjol på rea, och så tar jag båten hem till mamma där spyflugan står parkerad, jag kör till hotellet där vi ska bo, och vi badar hela eftermiddagen, sju kvinnor. Min syster är släkt med oss alla.
Det börjar med baddräkter. Fan, jag har ju glömt min, säger jag. Allt annat kom jag ihåg. Syster berättar att hon glömt sin bikini hos kompisen hon firade midsommar med, och givetvis har mamma suckat och gett henne gliringar. J är ju så slarvig, det har hon efter sin far. Slarvig och glömsk, lillasyster och sladdbarn. Men om jag, storasyster, glömmer baddräkten är det för att jag har så mycket annat att tänka på.
Så var det ju i Berlin också, att mamma tjatade på J ideligen om än det ena, än det andra av praktisk natur. Att syster till vardags är akutläkare och sköter sitt arbete med den äran, det tycks mamma inte tänka på, inte heller att de slarvhistorier som fått evigt liv och fortfarande skrattas åt, härrör sig från J:s tonår.
Vi kommer fram och jag säger att imorgon förmiddag går jag på stan, jag behöver köpa en baddräkt för jag har glömt min. Mamma kommenterar det inte.
Det är skönt att rymma efter frukost, för jag hinner bli obestämt irriterad på mamma. Hon vill boka in sitt besök på Sommarön och är väldigt bestämd i sina önskemål. Jag känner mig trängd och utnyttjad, gamla spöken rör sig yrvaket i mitt sinne. Men jag sväljer förtreten och flyr.
Tar bussen till stan, det regnar. Går in i Nordstan, vidriga ställe, men man blir inte regnad på. Går in i första bästa butik och plockar åt mig tre baddräkter, tvekar först om jag orkar prova. Stålsätter mig.
Jag provar under stigande häpnad, alla tre sitter perfekt. Det har aldrig hänt mig förut. Men det är lätt att välja, den finaste är klarblå med vita prickar, den är vackert draperad över magen och framför allt bysten. Jag känner mig som Esther Williams i den.
Sedan äter jag räkmacka med pinfärska räkor och köper en midnattsblå tunn svepande kjol på rea, och så tar jag båten hem till mamma där spyflugan står parkerad, jag kör till hotellet där vi ska bo, och vi badar hela eftermiddagen, sju kvinnor. Min syster är släkt med oss alla.
Jaha
Det ska bli varmt väder till helgen, då min semester börjar.
Enligt DN:s valkompass bör jag rösta på sossarna.
Fan tro't.
Enligt DN:s valkompass bör jag rösta på sossarna.
Fan tro't.
2014-06-28
Göteborg
Vi kommer fram på kvällen. Mamma bjuder på tunnbrödsklämma med räksallad till förrätt, och sedan färsk makrill. Efter maten går jag en kort promenad, men den blir längre än jag tänkt. Himlen är grå och det duggregnar, men luften är ljum. Det luktar hav.
Jag stannar till och betraktar stadens silhuett, dröjer vid minnena.
Allt detta saknar jag. Räkorna, fisken, lukten av hav. Att röra mig i en stad som är impregnerad av minnen från barndom och ungdom.
Det är tio år sedan vi flyttade. När jag satt i bilen blev jag påmind om det, mindes juni 2004, hur jag körde hem från Stockholm, hem till ett tomt hus och ultraljud på Sahlgrenska. Livet då var som att titta ner i något okänt, svart. Hur ska det bli? Skiljer vi oss? Orkar vi? Var ska vi bo, hur ska vi leva? Allt flyter, inget fast finns att hålla i.
I hear you, säger min syster lakoniskt. Visst, hon är där nu, medan jag står så fast.
Mobilen ringer i fickan, det är Q och Y som pratar i mun på varann via högtalaren. De är glada. Vi pussas godnatt.
Jag vänder tillbaka och får lust att sjunga, försöker åstadkomma något av Taube, den där med liguriska skonarn Elena, men det går dåligt. Det slår mig att jag aldrig sjöng för tio år sedan. Kören har gett mig sången, och Stockholm gav mig kören.
Och mina barn. Mitt liv tillbaka. Göteborg är barndom och ungdom, men i Stockholm blev jag vuxen.
Jag stannar till och betraktar stadens silhuett, dröjer vid minnena.
Allt detta saknar jag. Räkorna, fisken, lukten av hav. Att röra mig i en stad som är impregnerad av minnen från barndom och ungdom.
Det är tio år sedan vi flyttade. När jag satt i bilen blev jag påmind om det, mindes juni 2004, hur jag körde hem från Stockholm, hem till ett tomt hus och ultraljud på Sahlgrenska. Livet då var som att titta ner i något okänt, svart. Hur ska det bli? Skiljer vi oss? Orkar vi? Var ska vi bo, hur ska vi leva? Allt flyter, inget fast finns att hålla i.
I hear you, säger min syster lakoniskt. Visst, hon är där nu, medan jag står så fast.
Mobilen ringer i fickan, det är Q och Y som pratar i mun på varann via högtalaren. De är glada. Vi pussas godnatt.
Jag vänder tillbaka och får lust att sjunga, försöker åstadkomma något av Taube, den där med liguriska skonarn Elena, men det går dåligt. Det slår mig att jag aldrig sjöng för tio år sedan. Kören har gett mig sången, och Stockholm gav mig kören.
Och mina barn. Mitt liv tillbaka. Göteborg är barndom och ungdom, men i Stockholm blev jag vuxen.
2014-06-27
Sömnad och snålhet
Det är fredag förmiddag och jag knattrar ner några mejl och skickar ut möteskallelser till nästa vecka. Snart tar jag lunch och därmed helg. Jag ska sätta mig i min lilla giftgröna spyfluga till hyrbil (det älskade gasvidundret har forslat man, barn och svärmor till släkten i Norge), hämta upp min syster och köra till mamma i Göteborg.
Under morgonen har det droppat in mejl med foton på skrattande pojkar i rutschkanor, med hela ansiktet fullt av rosa sockervadd. Imorse sov de till halv elva, rekord med råge.
Själv har jag tränat varje dag sedan de åkte, njutit av ett tomt och tyst hus där saker ligger kvar där jag lagt dem, där jag kan lägga dem precis var jag vill utan att de är ivägen för någon annan.
På kvällarna (bara två hittills) har jag släpat fram symaskinen och ställt framför TV:n och betat av den hög med kläder jag samlat. Lossnad knapp, reva i blusärm, sprätta upp ett sprund på en tunika, sy om en omlottkjol till vanlig kjol, klippa av en klänning som inte passar och göra om den till kjol.
Blir omåttligt nöjd med mina insatser och undrar varför jag samlat detta på hög. Erinrar mig att farmor alltid satt och sydde, nålade eller klippte framför TV:n. Hon var duktig sömmerska och synnerligen sparsam, hennes specialitet var att köpa tyger på rea och transformera dem till välsittande plagg. Hon slängde aldrig något utan sydde om det istället.
Jag är lite likadan själv. Det är inte bara snålhet, det är också en utmaning att betrakta ett plagg som inte fungerar, och fundera ut insatser för att det ska göra det. Eller att utgå från ett visst tyg och locka fram dess fulla potential. Kreativiteten blommar lite extra när den måste hållas inom ramar.
Fast hon var ju snål, också. På hennes begravning berättade kusin om hur farmor rensade ogräs i trädgården iklädd lillkusinens avlagda Yngwie Malmsteen-tröja.
Och jag minns också en animerad diskussion mellan pappa och farmor angående bortskänkandet av gamla kläder. Avlagda kalsonger, där går väl i alla fall gränsen, tyckte pappa. Nähä, Frälsningsarmén tar dem och gör disktrasor av!
Fnissar lite åt minnet. Farmor skulle fylla hundra nästa år om hon levat.
Helgen viks åt umgänge med en annan familjegren: mamma, syster och min systers talrika halvsystrar, styvfars döttrar i första äktenskapet. Det kan bli intressant.
Under morgonen har det droppat in mejl med foton på skrattande pojkar i rutschkanor, med hela ansiktet fullt av rosa sockervadd. Imorse sov de till halv elva, rekord med råge.
Själv har jag tränat varje dag sedan de åkte, njutit av ett tomt och tyst hus där saker ligger kvar där jag lagt dem, där jag kan lägga dem precis var jag vill utan att de är ivägen för någon annan.
På kvällarna (bara två hittills) har jag släpat fram symaskinen och ställt framför TV:n och betat av den hög med kläder jag samlat. Lossnad knapp, reva i blusärm, sprätta upp ett sprund på en tunika, sy om en omlottkjol till vanlig kjol, klippa av en klänning som inte passar och göra om den till kjol.
Blir omåttligt nöjd med mina insatser och undrar varför jag samlat detta på hög. Erinrar mig att farmor alltid satt och sydde, nålade eller klippte framför TV:n. Hon var duktig sömmerska och synnerligen sparsam, hennes specialitet var att köpa tyger på rea och transformera dem till välsittande plagg. Hon slängde aldrig något utan sydde om det istället.
Jag är lite likadan själv. Det är inte bara snålhet, det är också en utmaning att betrakta ett plagg som inte fungerar, och fundera ut insatser för att det ska göra det. Eller att utgå från ett visst tyg och locka fram dess fulla potential. Kreativiteten blommar lite extra när den måste hållas inom ramar.
Fast hon var ju snål, också. På hennes begravning berättade kusin om hur farmor rensade ogräs i trädgården iklädd lillkusinens avlagda Yngwie Malmsteen-tröja.
Och jag minns också en animerad diskussion mellan pappa och farmor angående bortskänkandet av gamla kläder. Avlagda kalsonger, där går väl i alla fall gränsen, tyckte pappa. Nähä, Frälsningsarmén tar dem och gör disktrasor av!
Fnissar lite åt minnet. Farmor skulle fylla hundra nästa år om hon levat.
Helgen viks åt umgänge med en annan familjegren: mamma, syster och min systers talrika halvsystrar, styvfars döttrar i första äktenskapet. Det kan bli intressant.
2014-06-25
Barnslige morfar
Pappa fyller sjuttiofem till hösten, och jag frågar hur han vill fira. Jo, han vill ställa till med kalas och vill gärna ha vår hjälp precis som till sjuttioårsfesten. Vi diskuterar antal gäster och lämplig lokal ett tag tills vi enas om att han behöver tänka igenom det här ordentligt.
Det vore ju roligt att resa också, förstås. Pragresan för några år sedan var väldigt lyckad. Jag tänker men säger det inte, fast jag vet att han också tänker det, att det vore bäst att passa på, vem vet hur länge han är frisk och orkar resa.
Men ska vi resa allihop måste det ju vara något som barnen gillar, säger han eftertänksamt, och jag häpnar, för jag trodde inte att en resa med hela familjen var aktuell, trodde inte han skulle orka. Sedan häpnar jag igen när han föreslår resmålet. Han skrattar. Jag är ju så barnslig, vet du.
Några dagar senare har O bokat både hotell och flygbiljetter. Vi berättar för barnen som först ser förbryllade ut men så snart de har begripit jublar de.
Vart vi ska? Vi ska hälsa på... äsch, de heter ju Mickey Mouse och Donald Duck på franska också!
(Disneyland Paris alltså.)
Det vore ju roligt att resa också, förstås. Pragresan för några år sedan var väldigt lyckad. Jag tänker men säger det inte, fast jag vet att han också tänker det, att det vore bäst att passa på, vem vet hur länge han är frisk och orkar resa.
Men ska vi resa allihop måste det ju vara något som barnen gillar, säger han eftertänksamt, och jag häpnar, för jag trodde inte att en resa med hela familjen var aktuell, trodde inte han skulle orka. Sedan häpnar jag igen när han föreslår resmålet. Han skrattar. Jag är ju så barnslig, vet du.
Några dagar senare har O bokat både hotell och flygbiljetter. Vi berättar för barnen som först ser förbryllade ut men så snart de har begripit jublar de.
Vart vi ska? Vi ska hälsa på... äsch, de heter ju Mickey Mouse och Donald Duck på franska också!
(Disneyland Paris alltså.)
Morfarspassning
Det blir mycket morfar nu framöver, säg inte att jag inte varnat.
För några veckor sedan var både O och jag borta en kväll, O på tjänsteresa, jag på sedan länge inbokad middag med min syster. Alltså frågade jag pappa, QY-morfar, om han kunde passa barnen. Det både kunde och ville han.
Barnvaktat har han förstås gjort förut, men då bara någon timme eller två. Att som nu ta hand om dem en hel kväll, servera middag och sköta nattningsbestyr, det var nytt.
Q och Y var högeligen betänksamma inför arrangemanget. Kan morfar verkligen natta, undrade de. Jag delade inte deras farhågor fullt ut, men visst var jag mer noggrann med förberedelserna än jag brukar vara när farmor eller mormor ska vakta.
Den dagen åkte jag tidigt från jobbet för att kunna lämna bilen hemma och för att hinna hämta barnen. Morfar infann sig punktligt vid femtiden och lyssnade på mina instruktioner. Här finns soppa att värma på spisen, här färdiga pannkakor att värma i mikron. Q vet hur båda apparaterna funkar. Pyjamasar och tandborstar klarar de själva. Lägg dem i våra sängar, läs för dem så länge de vill, kan de absolut inte somna får de titta på TV.
Ja, ja, sa pappa tryggt. Han hyste minsann inga farhågor, han var fylld av tilltro till sig själv och barnbarnen. Jag lovade att vara hemma till klockan elva och så åkte jag iväg.
Redan vid sjutiden ringde mobilen första gången. Då var det en munter Q i andra ändan som ville rapportera att de ätit middag nu. Sedan dröjde det inte mer än fyrtio minuter innan han ringde igen. Y vill prata, sa han, och lämnade över luren till storgråtande Y.
Jag gick ut på trottoaren utanför restaurangen och försökte göra mig hörd över bölandet. I bakgrunden hörde jag ändå pappas lugna röst: var är ni? Ska vi läsa nu? Var det Pettson ni ville höra? Som genom ett trollslag upphörde Y att gråta, sa godnatt mamma och gav luren till Q. Som prompt började stortjuta han också.
Det tog säkert en kvarts övertalning innan jag lyckades lugna honom. Andas djupt, lyssna på vad jag säger, försök inte prata när du gråter så, jag hör ändå inte vad du säger. Såja, såja. Du vet att jag kommer hem. Jag har precis beställt min mat, jag ska äta den och prata med J, sedan kommer jag hem till dig. Lägg dig nu i min säng och lyssna när morfar läser. Du behöver inte somna om du inte vill.
Till slut gick Q med på att lägga på luren och gå in till Y och morfar. Jag gick (något frusen, det var en kylig kväll) in i restaurangen där mat och syster väntade.
Vi hade hunnit äta upp och satt och pratade när det ringde igen, Q förstås. Morfar och Y sover. Ojdå. Är det bara du som är vaken, är du ledsen?
Q var tyst en stund. Nä, det är ganska mysigt att vara uppe alldeles själv. Okej, kila upp och lägg dig i soffan då och sätt på en DVD. Inte Netflix! Välj någon film och ta en filt över dig så ligger du där tills jag kommer, ring igen om du vill.
En halvtimme förflöt under vilken jag förstås inte vågade ringa, tänk om ungen somnat. Men inga nyheter är väl goda nyheter. J och jag bröt upp och när jag väntade på tunnelbanan ringde Q igen. Lugn och glad, han ville bara veta var jag var.
När jag kom hem fyrtio minuter senare satt pappa vid köksbordet och läste och blev häpen när jag hälsade honom med orden Hej, är du vaken. Att Q låg på övervåningen och tittade på film med låg ljudvolym hade han förstås ingen aning om. Han hade läst en Pettsonbok, släckt lampan och själv övermannats av sömnen, kvällstrött som han är.
Uppe i soffan låg Q och klippte med ögonen framför trygga Anki och Pytte. Han hade inte sovit alls påstod han, men lät sig villigt ledas i säng och sov djupt efter bara några minuter.
De är bra duktiga, sa pappa. Q är ju så redig, han kunde hjälpa mig med allt. Och Y sedan, vilka falkögon han har! Pappa hade haft med sig en bok som heter Hitta lemuren, med detaljerade teckningar där en liten lemur gömmer sig på varje sida. Y pekade ut den på nolltid varje gång.
Ja, ja. Han är en tämligen okonventionell barnvakt, men det gick ju utmärkt bra tack vare gott samarbete från alla tre herrarna.
För några veckor sedan var både O och jag borta en kväll, O på tjänsteresa, jag på sedan länge inbokad middag med min syster. Alltså frågade jag pappa, QY-morfar, om han kunde passa barnen. Det både kunde och ville han.
Barnvaktat har han förstås gjort förut, men då bara någon timme eller två. Att som nu ta hand om dem en hel kväll, servera middag och sköta nattningsbestyr, det var nytt.
Q och Y var högeligen betänksamma inför arrangemanget. Kan morfar verkligen natta, undrade de. Jag delade inte deras farhågor fullt ut, men visst var jag mer noggrann med förberedelserna än jag brukar vara när farmor eller mormor ska vakta.
Den dagen åkte jag tidigt från jobbet för att kunna lämna bilen hemma och för att hinna hämta barnen. Morfar infann sig punktligt vid femtiden och lyssnade på mina instruktioner. Här finns soppa att värma på spisen, här färdiga pannkakor att värma i mikron. Q vet hur båda apparaterna funkar. Pyjamasar och tandborstar klarar de själva. Lägg dem i våra sängar, läs för dem så länge de vill, kan de absolut inte somna får de titta på TV.
Ja, ja, sa pappa tryggt. Han hyste minsann inga farhågor, han var fylld av tilltro till sig själv och barnbarnen. Jag lovade att vara hemma till klockan elva och så åkte jag iväg.
Redan vid sjutiden ringde mobilen första gången. Då var det en munter Q i andra ändan som ville rapportera att de ätit middag nu. Sedan dröjde det inte mer än fyrtio minuter innan han ringde igen. Y vill prata, sa han, och lämnade över luren till storgråtande Y.
Jag gick ut på trottoaren utanför restaurangen och försökte göra mig hörd över bölandet. I bakgrunden hörde jag ändå pappas lugna röst: var är ni? Ska vi läsa nu? Var det Pettson ni ville höra? Som genom ett trollslag upphörde Y att gråta, sa godnatt mamma och gav luren till Q. Som prompt började stortjuta han också.
Det tog säkert en kvarts övertalning innan jag lyckades lugna honom. Andas djupt, lyssna på vad jag säger, försök inte prata när du gråter så, jag hör ändå inte vad du säger. Såja, såja. Du vet att jag kommer hem. Jag har precis beställt min mat, jag ska äta den och prata med J, sedan kommer jag hem till dig. Lägg dig nu i min säng och lyssna när morfar läser. Du behöver inte somna om du inte vill.
Till slut gick Q med på att lägga på luren och gå in till Y och morfar. Jag gick (något frusen, det var en kylig kväll) in i restaurangen där mat och syster väntade.
Vi hade hunnit äta upp och satt och pratade när det ringde igen, Q förstås. Morfar och Y sover. Ojdå. Är det bara du som är vaken, är du ledsen?
Q var tyst en stund. Nä, det är ganska mysigt att vara uppe alldeles själv. Okej, kila upp och lägg dig i soffan då och sätt på en DVD. Inte Netflix! Välj någon film och ta en filt över dig så ligger du där tills jag kommer, ring igen om du vill.
En halvtimme förflöt under vilken jag förstås inte vågade ringa, tänk om ungen somnat. Men inga nyheter är väl goda nyheter. J och jag bröt upp och när jag väntade på tunnelbanan ringde Q igen. Lugn och glad, han ville bara veta var jag var.
När jag kom hem fyrtio minuter senare satt pappa vid köksbordet och läste och blev häpen när jag hälsade honom med orden Hej, är du vaken. Att Q låg på övervåningen och tittade på film med låg ljudvolym hade han förstås ingen aning om. Han hade läst en Pettsonbok, släckt lampan och själv övermannats av sömnen, kvällstrött som han är.
Uppe i soffan låg Q och klippte med ögonen framför trygga Anki och Pytte. Han hade inte sovit alls påstod han, men lät sig villigt ledas i säng och sov djupt efter bara några minuter.
De är bra duktiga, sa pappa. Q är ju så redig, han kunde hjälpa mig med allt. Och Y sedan, vilka falkögon han har! Pappa hade haft med sig en bok som heter Hitta lemuren, med detaljerade teckningar där en liten lemur gömmer sig på varje sida. Y pekade ut den på nolltid varje gång.
Ja, ja. Han är en tämligen okonventionell barnvakt, men det gick ju utmärkt bra tack vare gott samarbete från alla tre herrarna.
Hönsdotter?
Pappa ringer mig på jobbet, vi bestämmer att ses och äta middag ikväll. Skulle du kunna hjälpa mig, frågar han. Jo, för nästa vecka ska han iväg på en av sina historiska resor igen och han flyger tidigt i ottan från Skavsta. Hur i all världen tar man sig dit?
Jag googlar lite och konstaterar att det är flygbuss som gäller. Pappa är notoriskt snål mot sig själv och dessutom en ganska stor tidsoptimist. Förutom att han är slarvig. Eller.. nja, slarvig är inte rätt ord. Han har höga ambitioner och skriver upp alla tider i sin lilla svarta bok. Men sedan är det som att tingen är emot honom. Tingen, hans bohemiska läggning, och det svarta hål han misstänker finns i hans lägenhet, det som slukar materia som biljetter, hörapparater och nycklar. Den svarta boken har varit på ett antal exkursioner. USB-minnen har han numera fastknutna i väskan med ett långt rött band, annars glömmer han dem i bibliotekets datorer.
Visst är det många resor han har kommit iväg på utan problem. Men jag minns också resor där biljetterna råkat hamna i soppåsen eller då han läst fel på datum. Alltså köper jag en flygbussbiljett åt honom. Tur och retur. Kollar också tunnelbanetider, nehej, tunnelbanan går inte så tidigt, han får ta nattbuss till Cityterminalen. Skriver ut dess tidtabell samt flygbussbiljetten och häftar ihop till en prydlig bunt.
Den ska han få ikväll. Men jag ringer inte och väcker honom på avresedagen, där går gränsen.
Jag googlar lite och konstaterar att det är flygbuss som gäller. Pappa är notoriskt snål mot sig själv och dessutom en ganska stor tidsoptimist. Förutom att han är slarvig. Eller.. nja, slarvig är inte rätt ord. Han har höga ambitioner och skriver upp alla tider i sin lilla svarta bok. Men sedan är det som att tingen är emot honom. Tingen, hans bohemiska läggning, och det svarta hål han misstänker finns i hans lägenhet, det som slukar materia som biljetter, hörapparater och nycklar. Den svarta boken har varit på ett antal exkursioner. USB-minnen har han numera fastknutna i väskan med ett långt rött band, annars glömmer han dem i bibliotekets datorer.
Visst är det många resor han har kommit iväg på utan problem. Men jag minns också resor där biljetterna råkat hamna i soppåsen eller då han läst fel på datum. Alltså köper jag en flygbussbiljett åt honom. Tur och retur. Kollar också tunnelbanetider, nehej, tunnelbanan går inte så tidigt, han får ta nattbuss till Cityterminalen. Skriver ut dess tidtabell samt flygbussbiljetten och häftar ihop till en prydlig bunt.
Den ska han få ikväll. Men jag ringer inte och väcker honom på avresedagen, där går gränsen.
2014-06-24
Kulturuppmuntran
Gud, vad jag känner mig grinig idag. Antagligen har jag sovit för lite som vanligt, men dessutom var det en ovanligt trist dag på jobbet igår. Under hela eftermiddagen satt jag i ett möte där positionerna blev alltmer låsta, där ett av min arbetsplats stora problem uppenbarades alltmer. Åtminstone för vissa av oss. Jag skulle kunna beskriva detta tydligare, kanske borde jag det. Eller så skulle jag kunna formulera allmänna svepande iakttagelser. Jag nöjer mig med denna: det är omöjligt att samarbeta med någon som inte ser sin egen del i samarbetet.
Nåja. Semestern nalkas åtminstone. Hemma råder packningskaos, ikväll anländer farmor och imorgon reser de allihop. Det blir både vemodigt och skönt.
För att inte förtvivla och drunkna i självömkans dy vill jag tänka på de två ganska stora kulturupplevelser jag hade (har man en upplevelse?) i helgen. Kultur, det låter ju storslaget. Min kulturkonsumtion begränsar sig till böcker, TV och Spotify. Men ändå.
På midsommardagens kväll satt jag uppe och såg denna förtjusande film om ett kollo för pensionärer. Blir man sådan av att bli gammal, eller blir man gammal om man har denna läggning, frågar jag mig. Mest bedårad blev jag förstås av klarögde Einar, i basker och fluga, som gärna deklamerade Gullberg. Se filmen!
I sommarstugans bokhyllor finns förutom deckare och James Clavell och O:s alla fantasyböcker också några tummade böcker som hörde till inventarierna. En av dessa kom jag mig äntligen för att öppna: Helga Bergvalls Jungfru, vart tog du vägen? Helt oväntat - jag hade aldrig hört talas om vare sig bok eller författare - blev jag fängslad och har nu beställt de övriga böckerna i serien. Helga Bergvall själv är död sedan länge, det är hennes eget liv som fabriksarbeterska och sömmerska i 30-talets Stockholm som skildras. Väl i klass med Fogelström, tycker jag.
Och nu ett osvikligt remedium, för att citera min morfar. Han menade konjak, men jag menar lunchträning.
Nåja. Semestern nalkas åtminstone. Hemma råder packningskaos, ikväll anländer farmor och imorgon reser de allihop. Det blir både vemodigt och skönt.
För att inte förtvivla och drunkna i självömkans dy vill jag tänka på de två ganska stora kulturupplevelser jag hade (har man en upplevelse?) i helgen. Kultur, det låter ju storslaget. Min kulturkonsumtion begränsar sig till böcker, TV och Spotify. Men ändå.
På midsommardagens kväll satt jag uppe och såg denna förtjusande film om ett kollo för pensionärer. Blir man sådan av att bli gammal, eller blir man gammal om man har denna läggning, frågar jag mig. Mest bedårad blev jag förstås av klarögde Einar, i basker och fluga, som gärna deklamerade Gullberg. Se filmen!
I sommarstugans bokhyllor finns förutom deckare och James Clavell och O:s alla fantasyböcker också några tummade böcker som hörde till inventarierna. En av dessa kom jag mig äntligen för att öppna: Helga Bergvalls Jungfru, vart tog du vägen? Helt oväntat - jag hade aldrig hört talas om vare sig bok eller författare - blev jag fängslad och har nu beställt de övriga böckerna i serien. Helga Bergvall själv är död sedan länge, det är hennes eget liv som fabriksarbeterska och sömmerska i 30-talets Stockholm som skildras. Väl i klass med Fogelström, tycker jag.
Och nu ett osvikligt remedium, för att citera min morfar. Han menade konjak, men jag menar lunchträning.
Midsommarhelg
Midsommarhelgen avlöpte som den brukar, det vill säga bra och trevlig utan större sensationer. Jag gillar inte traditionellt midsommarfirande något vidare, men när det nu bjuds så ambitiöst som i samfälligheten där vi har vår stuga, då ställer även grinig Helga upp och ser glad ut.
Pappa/morfar är ständig midsommargäst, och i år hade gästlistan utökats till att även inkludera svåger/morbror. Den senare var som synes mycket efterlängtad. Så snart ungarna hade korpat åt sig de gigantiska godispåsarna från fiskdammen parkerade de sig i morbrors knä. Han är en godisråtta, så arrangemanget var lyckat för alla parter. Som om inte det vore nog tog han med sig pojkarna på fisketur och lyssnade intresserat på pappas alla historier som O och jag hört alltför många gånger och sedan länge tröttnat på.
Och själv har jag hittat ett par lila skor som matchar förra årets blommiga klänning. På bilden ser det ut som om Q hade lika stora fötter som jag, det har han ännu inte, men stora är de. Undrar om det betyder att han kommer att bli lång? Själv hade jag 37-38 i hans ålder.
Ännu ett midsommarminne värt att notera är introduktionen av sällskapsspel. Medan O slavade i köket och pappa vilade på soffan med en Fantomentidning över ansiktet, spelade vi övriga först Alfapet och sedan TP. Y var i mitt lag och visade sig utgöra ett handikapp eftersom han ständigt arrangerade om våra bokstäver. Men Q var i morbrors lag och var väldigt duktig. Efter viss tvekan godkände jag TUBLIM, dock inte SLÖHUND. Poängräknandet skötte Q med viss assistans, så det blev bra övning i både läsning, skrivning och räkning.
Frågespelet TP fick förstås modifieras lite. Vid det laget hade pappa vaknat och kunde hjälpa mig att hitta på lämpliga barnfrågor. Istället för datum för Danmarks grundlagsdag (5 juni) frågar man vilka färger flaggan har, och så vidare.
På midsommardagen ville morfar åka på utflykt. Han äger ingen bil (och har aldrig gjort) så han tar gärna tillfället i akt att bila. Vi bestämde oss för att åka till ett av Mälardalens alla slott, och förkunnade att en pojke skulle få följa med, den andre skulle få vara hemma med pappa och snickra.
Dagen innan, när jag skulle hämta gästerna vid tåget, orsakade en liknande förkunnelse total emotionell härdsmälta. Båda ungarna skrek och grät och ville följa med mamma. Bilen rymde endast en.
Men denna gång löste barnen det själva. Q ville snickra, Y ville turista. Y satt sedan i baksätet och sjöng med i barnskivan vi spelade, började knota efter någon timme, somnade strax därefter och vaknade då vi parkerade vid slottet, fräsch och på strålande humör. Besöket blev succé. Gyllenlädertapeter och ryttarstatyer besågs med samma entusiasm. Inte ens det faktum att det utlovade fikat frös inne la sordin på stämningen.
När jag lämnat pappa vid tåget sken solen genom ett stilla regn. Solregn, då får man önska sig något. Ett långt och lyckligt liv. Åt mig och alla jag älskar. Det är allt jag begär.
Pappa/morfar är ständig midsommargäst, och i år hade gästlistan utökats till att även inkludera svåger/morbror. Den senare var som synes mycket efterlängtad. Så snart ungarna hade korpat åt sig de gigantiska godispåsarna från fiskdammen parkerade de sig i morbrors knä. Han är en godisråtta, så arrangemanget var lyckat för alla parter. Som om inte det vore nog tog han med sig pojkarna på fisketur och lyssnade intresserat på pappas alla historier som O och jag hört alltför många gånger och sedan länge tröttnat på.
Och själv har jag hittat ett par lila skor som matchar förra årets blommiga klänning. På bilden ser det ut som om Q hade lika stora fötter som jag, det har han ännu inte, men stora är de. Undrar om det betyder att han kommer att bli lång? Själv hade jag 37-38 i hans ålder.
Frågespelet TP fick förstås modifieras lite. Vid det laget hade pappa vaknat och kunde hjälpa mig att hitta på lämpliga barnfrågor. Istället för datum för Danmarks grundlagsdag (5 juni) frågar man vilka färger flaggan har, och så vidare.
På midsommardagen ville morfar åka på utflykt. Han äger ingen bil (och har aldrig gjort) så han tar gärna tillfället i akt att bila. Vi bestämde oss för att åka till ett av Mälardalens alla slott, och förkunnade att en pojke skulle få följa med, den andre skulle få vara hemma med pappa och snickra.
Dagen innan, när jag skulle hämta gästerna vid tåget, orsakade en liknande förkunnelse total emotionell härdsmälta. Båda ungarna skrek och grät och ville följa med mamma. Bilen rymde endast en.
Men denna gång löste barnen det själva. Q ville snickra, Y ville turista. Y satt sedan i baksätet och sjöng med i barnskivan vi spelade, började knota efter någon timme, somnade strax därefter och vaknade då vi parkerade vid slottet, fräsch och på strålande humör. Besöket blev succé. Gyllenlädertapeter och ryttarstatyer besågs med samma entusiasm. Inte ens det faktum att det utlovade fikat frös inne la sordin på stämningen.
När jag lämnat pappa vid tåget sken solen genom ett stilla regn. Solregn, då får man önska sig något. Ett långt och lyckligt liv. Åt mig och alla jag älskar. Det är allt jag begär.
2014-06-19
Goda föresatser
Av en händelse (okej då, jag har lunchtränat) befinner jag mig i bilen strax före klockan tolv. En kvinnoröst läser på radion, och efter bara några meningar har jag klart för mig att det måste vara Övertalning av Jane Austen. Åh! Som jag tänkte köpa häromdagen på Adlibris, men i sista minuten klickade bort från kundvagnen. Den ska jag lyssna på i sommar! Jag älskade filmen som gjordes (när? På nittiotalet?) och har sett den många gånger. Anne Elliot är en förtjusande hjältinna. Kanske lär jag mig äntligen att uppskatta ljudböcker?
Därefter kommer tolvslaget och Dagens dikt. Som alltid när jag hör klockklangen tänker jag på min morfar. Han missade ogärna Dagens dikt. Han la sig på den stora bruna skinnsoffan i vardagsrummet och lyssnade och höll, tror jag, en liten andakt för sig själv.
Jag sitter kvar i bilen tills den efterföljande musiken är slut, jag vill förstås veta vem som skrivit dikt och musik och vem som läst. Det här borde jag lyssna på oftare, det borde gå lätt att kombinera med mina lunchpromenader.
En daglig dos kultur. Undra på att morfar blev gammal. Morgongymnastiserade gjorde han också.
Därefter kommer tolvslaget och Dagens dikt. Som alltid när jag hör klockklangen tänker jag på min morfar. Han missade ogärna Dagens dikt. Han la sig på den stora bruna skinnsoffan i vardagsrummet och lyssnade och höll, tror jag, en liten andakt för sig själv.
Jag sitter kvar i bilen tills den efterföljande musiken är slut, jag vill förstås veta vem som skrivit dikt och musik och vem som läst. Det här borde jag lyssna på oftare, det borde gå lätt att kombinera med mina lunchpromenader.
En daglig dos kultur. Undra på att morfar blev gammal. Morgongymnastiserade gjorde han också.
Vardagslycka
Egentligen är det ju självklart. Att omvandla naturens håvor till något som smakar gott, kan man bli annat än lycklig av det?
Ändå är det först på femte året i radhuset som jag kommer mig för att skatta den gamla flädern på en bråkdel av dess rikedom. Den är magnifik, lika gammal som husen, och torde skrämma bort både troll och oknytt. Det är väl det en fläder ska göra?
Om några år kanske den släpper till ved till en fläderstav, för i huset bor en pojke med ostyrigt svart hår och glasögon, och ännu en pojke med inte fullt lika svart hår men med ärr i pannan.
Och i stugan har vi rabarber, som av min huslige make omvandlades till delikat saft. Med hjälp av en relik av en helt annan sort. Den som spar, han har, som O brukar säga.
Ändå är det först på femte året i radhuset som jag kommer mig för att skatta den gamla flädern på en bråkdel av dess rikedom. Den är magnifik, lika gammal som husen, och torde skrämma bort både troll och oknytt. Det är väl det en fläder ska göra?
Om några år kanske den släpper till ved till en fläderstav, för i huset bor en pojke med ostyrigt svart hår och glasögon, och ännu en pojke med inte fullt lika svart hår men med ärr i pannan.
Och i stugan har vi rabarber, som av min huslige make omvandlades till delikat saft. Med hjälp av en relik av en helt annan sort. Den som spar, han har, som O brukar säga.
2014-06-18
Operaskola: Får man skoja med opera?
Jag fnular på med mina operainlägg, tro inget annat! Förförelse, Rigoletto och La Traviata hade jag tänkt docera om i sinom tid.
Men när jag letar på nätet hittar jag en massa mer eller mindre lyckade parodier på opera. Det är konstform som är tacksam att driva med.
Svaret på frågan i titeln är förstås ett rungande ja. Givetvis får man skoja med opera, och roligast blir det när det görs med kärlek, som i nedanstående två klipp.
(Blir alldeles nostalgisk av att se Mupparna, det är barndom det! Vad roliga de var, även för vuxna!)
(Henrik Dorsin är i sanning inte klok, som alla verkligt begåvade komiker. Blir nästan lite rädd för honom. Det finns ännu ett klipp på Youtube som man hittar ganska lätt, det är från Parlamentet, där han plötsligt börjar imitera sina medspelare. Lysande. (Fast inte operarelaterat, dårå.))
2014-06-17
Geriatrisk alkoholmottagning
I galghumoristiska stunder har jag tänkt och sagt det, att jag borde öppna en dylik. Styvfar, mamma, pappa har alla i fallande skala haft svårt att hantera alkohol på ett vettigt sätt.
Styvfar bor numera på äldreboende och är sedan länge ute ur mitt vardagsliv. Såvitt jag vet har han längre inga möjligheter att missbruka alkohol eller tabletter. Pappa dricker nog mer än vad som är nyttigt för honom (han har diabetes och högt blodtryck) men vi har sedan ganska många år en tyst överenskommelse att så länge jag inte konfronteras med hans drickande så lägger jag mig inte i det. När vi träffas håller han det på en rimlig nivå, det har han bevisat otaliga gånger. Att jag i dotterlig omsorg skulle vilja att han skötte sin hälsa bättre - ja, det är en önskan jag kan framföra i respektfullt tonfall men inte ett krav jag kan ställa. (Hej, annannan!)
Återstår då mamma. Som alltid varit opålitlig med alkohol, ända sedan jag var liten. Hon var student på det glada sextiotalet och vuxen (visserligen småbarnsförälder) på det glada sjuttiotalet. Hon var heltidsarbetande yrkeskvinna, fyrtiotalist, på många sätt typisk för sin generation. Kvinnor som har en betydligt högre alkoholkonsumtion än tidigare generationer, som tar med sig sitt bruk in i pensionen. Hon har alltid skött jobbet och livet, men otaliga är festerna då det blivit för mycket. Då man fått leda henne i säng. Då hon sagt och gjort dumheter. För att inte tala om alla de tillfällen då jag inte varit med. Jag har en stark känsla av att den ensamhet hon nu upplever, hon klagar över att gamla vänner aldrig hör av sig, är relaterad till hennes dåliga ölsinne. Att på fyllan ringa folk och tala ut, säga sanningar eller förklara dem sin tillgivenhet är måttligt charmigt.
Mest handlar det numera om självmedicinering. Hon har ångest och känner sig nere, och tröstar sig. Det blev mycket tydligt när jag och barnen hälsade på henne strax före påsk. Första kvällen korkade hon upp en flaska vin. Efter varsitt glas föreslog jag att vi skulle spara resten till dagen därpå, inte bara för hennes skull utan också för min , jag blir allt måttligare. Hon blev ytterligt förvånad men accepterade efter visst grumsande. Dagen därpå kom beskedet att min syster och svåger skulle separera, och på kvällen blev mamma rejält full. Jag fräste åt henne när hon för femtielvte gången frågade samma sak. Jamen jag är ju så olycklig! Och så det här med J och S också. Varpå hon självömkande vinglade i säng.
Dagen därpå konfronterade jag henne. Det jag dragit mig för blev plötsligt så enkelt. Jag insåg att jag faktiskt inte behöver vara tolerant och ursäkta och känna mig som en glädjedödare. Vad fan håller du på med? Självmedicinera med alkohol, du är ju läkare själv och vet hur dumt det är? Och nu är ju vi här, din dotter och dina barnbarn som du älskar över allt annat? Ska du förstöra de här dagarna genom att vattna din ångest med vin?
Det blev ett bra samtal, mamma gick inte alls i försvar. Resten av besöket blev bra.
Så nalkades Y:s femårsdag som inföll på en lördag. Barnkalas, givetvis. Utöver detta fick vi för oss att bjuda tre grannfamiljer på middag på kvällen. Det var länge sedan vi träffade svågern, så jag skickade ett mess och frågade om han ville uppvakta Y på femårsdagen. Det ville han gärna, och hans ursprungliga kvällsplaner frös inne så givetvis bjöd vi honom att stanna på kalaset också.
Hunna så långt i planeringen ringde mamma och hux flux ville hon komma på besök och fira Y hon också. Mammas besök är ofta hastigt påkomna. Hon pratar länge och väl om hur mycket hon längtar efter barnen, jamen kom hit då svarar jag, nej jag har inte tid. Det brukar gå någon timme så ringer hon igen och har bokat biljett.
Denna omständliga förklaring kommer sig av att jag naturligtvis tidigt insåg att kombinationen sentimental mamma, saknad separerad svåger och kalas med vin är sådär tämligen riskabel. Men jag ville inte göra något drastiskt som att ändra planer eller förbjuda någon att komma.
(Jo, faktiskt. Pappa ringde på förmiddagen och frågade om det passade att han kom och uppvaktade. Ingen av oss mindes om jag hade utlovat middag eller inte. Men när han hörde om arrangemanget sa han det jag tänkte. Nä, det blir för mycket om jag ska komma på kvällens kalas också. Jag gratulerar Y på dagen och sedan åker jag hem, jag ser fram emot en kväll hemma i lugn och ro.
Med pappa är det mesta enkelt. Vi talar klarspråk, det finns inga blindskär eller minor att gå på. Han blir inte ledsen eller sårad. Han förstår mig, ofta utan att jag behöver förklara.)
Dagarna innan tänkte jag att jag skulle prata med henne. Men det blev inte av. Vi var aldrig ensamma och ostörda, naturligtvis hade jag kunnat vara resolut och se till att vi blev det, men det gjorde jag inte. Orkade inte? Ville inte? Vet inte.
Trots detta gick kvällen ganska bra. Mamma la beslag på svågern och hade gråtfest. Det hade förstås den fördelen att övriga sällskapet slapp hennes sentimentalitet och dominerande later, även om det förstås kastades en del undrande blickar. Jag tog min svåger avsides och frågade om han stod ut, och han log sitt goda leende och sa att mamma sagt en del saker han behövde höra just nu, det var skönt att få vara sentimentala tillsammans.
Du är i din fulla rätt att vara irriterad, sa O. Men glöm inte att hon är din mamma och att du triggas av henne och retar dig på henne på ett sätt som andra inte gör. Jag tror faktiskt inte att de andra gästerna bryr sig så mycket. Och jag tror att han hade rätt.
Hon gick tidigt och la sig, före barnen. Och fast jag fräste lite åt henne redan då på kvällen, och försökte framföra mer saklig kritik dagen därpå, så tycker jag väl att det på det stora hela avlöpte ganska väl.
Ganska väl. Antar jag. Eller så är jag medberoende. Givetvis är jag det. Men det är fasen så svårt det här.
Sedär, nu har jag skrivit ungefär det som jag flera gånger tänkt att jag inte orkar skriva om.
Styvfar bor numera på äldreboende och är sedan länge ute ur mitt vardagsliv. Såvitt jag vet har han längre inga möjligheter att missbruka alkohol eller tabletter. Pappa dricker nog mer än vad som är nyttigt för honom (han har diabetes och högt blodtryck) men vi har sedan ganska många år en tyst överenskommelse att så länge jag inte konfronteras med hans drickande så lägger jag mig inte i det. När vi träffas håller han det på en rimlig nivå, det har han bevisat otaliga gånger. Att jag i dotterlig omsorg skulle vilja att han skötte sin hälsa bättre - ja, det är en önskan jag kan framföra i respektfullt tonfall men inte ett krav jag kan ställa. (Hej, annannan!)
Återstår då mamma. Som alltid varit opålitlig med alkohol, ända sedan jag var liten. Hon var student på det glada sextiotalet och vuxen (visserligen småbarnsförälder) på det glada sjuttiotalet. Hon var heltidsarbetande yrkeskvinna, fyrtiotalist, på många sätt typisk för sin generation. Kvinnor som har en betydligt högre alkoholkonsumtion än tidigare generationer, som tar med sig sitt bruk in i pensionen. Hon har alltid skött jobbet och livet, men otaliga är festerna då det blivit för mycket. Då man fått leda henne i säng. Då hon sagt och gjort dumheter. För att inte tala om alla de tillfällen då jag inte varit med. Jag har en stark känsla av att den ensamhet hon nu upplever, hon klagar över att gamla vänner aldrig hör av sig, är relaterad till hennes dåliga ölsinne. Att på fyllan ringa folk och tala ut, säga sanningar eller förklara dem sin tillgivenhet är måttligt charmigt.
Mest handlar det numera om självmedicinering. Hon har ångest och känner sig nere, och tröstar sig. Det blev mycket tydligt när jag och barnen hälsade på henne strax före påsk. Första kvällen korkade hon upp en flaska vin. Efter varsitt glas föreslog jag att vi skulle spara resten till dagen därpå, inte bara för hennes skull utan också för min , jag blir allt måttligare. Hon blev ytterligt förvånad men accepterade efter visst grumsande. Dagen därpå kom beskedet att min syster och svåger skulle separera, och på kvällen blev mamma rejält full. Jag fräste åt henne när hon för femtielvte gången frågade samma sak. Jamen jag är ju så olycklig! Och så det här med J och S också. Varpå hon självömkande vinglade i säng.
Dagen därpå konfronterade jag henne. Det jag dragit mig för blev plötsligt så enkelt. Jag insåg att jag faktiskt inte behöver vara tolerant och ursäkta och känna mig som en glädjedödare. Vad fan håller du på med? Självmedicinera med alkohol, du är ju läkare själv och vet hur dumt det är? Och nu är ju vi här, din dotter och dina barnbarn som du älskar över allt annat? Ska du förstöra de här dagarna genom att vattna din ångest med vin?
Det blev ett bra samtal, mamma gick inte alls i försvar. Resten av besöket blev bra.
Så nalkades Y:s femårsdag som inföll på en lördag. Barnkalas, givetvis. Utöver detta fick vi för oss att bjuda tre grannfamiljer på middag på kvällen. Det var länge sedan vi träffade svågern, så jag skickade ett mess och frågade om han ville uppvakta Y på femårsdagen. Det ville han gärna, och hans ursprungliga kvällsplaner frös inne så givetvis bjöd vi honom att stanna på kalaset också.
Hunna så långt i planeringen ringde mamma och hux flux ville hon komma på besök och fira Y hon också. Mammas besök är ofta hastigt påkomna. Hon pratar länge och väl om hur mycket hon längtar efter barnen, jamen kom hit då svarar jag, nej jag har inte tid. Det brukar gå någon timme så ringer hon igen och har bokat biljett.
Denna omständliga förklaring kommer sig av att jag naturligtvis tidigt insåg att kombinationen sentimental mamma, saknad separerad svåger och kalas med vin är sådär tämligen riskabel. Men jag ville inte göra något drastiskt som att ändra planer eller förbjuda någon att komma.
(Jo, faktiskt. Pappa ringde på förmiddagen och frågade om det passade att han kom och uppvaktade. Ingen av oss mindes om jag hade utlovat middag eller inte. Men när han hörde om arrangemanget sa han det jag tänkte. Nä, det blir för mycket om jag ska komma på kvällens kalas också. Jag gratulerar Y på dagen och sedan åker jag hem, jag ser fram emot en kväll hemma i lugn och ro.
Med pappa är det mesta enkelt. Vi talar klarspråk, det finns inga blindskär eller minor att gå på. Han blir inte ledsen eller sårad. Han förstår mig, ofta utan att jag behöver förklara.)
Dagarna innan tänkte jag att jag skulle prata med henne. Men det blev inte av. Vi var aldrig ensamma och ostörda, naturligtvis hade jag kunnat vara resolut och se till att vi blev det, men det gjorde jag inte. Orkade inte? Ville inte? Vet inte.
Trots detta gick kvällen ganska bra. Mamma la beslag på svågern och hade gråtfest. Det hade förstås den fördelen att övriga sällskapet slapp hennes sentimentalitet och dominerande later, även om det förstås kastades en del undrande blickar. Jag tog min svåger avsides och frågade om han stod ut, och han log sitt goda leende och sa att mamma sagt en del saker han behövde höra just nu, det var skönt att få vara sentimentala tillsammans.
Du är i din fulla rätt att vara irriterad, sa O. Men glöm inte att hon är din mamma och att du triggas av henne och retar dig på henne på ett sätt som andra inte gör. Jag tror faktiskt inte att de andra gästerna bryr sig så mycket. Och jag tror att han hade rätt.
Hon gick tidigt och la sig, före barnen. Och fast jag fräste lite åt henne redan då på kvällen, och försökte framföra mer saklig kritik dagen därpå, så tycker jag väl att det på det stora hela avlöpte ganska väl.
Ganska väl. Antar jag. Eller så är jag medberoende. Givetvis är jag det. Men det är fasen så svårt det här.
Sedär, nu har jag skrivit ungefär det som jag flera gånger tänkt att jag inte orkar skriva om.
Nedräkning
2 morgnar till som trötta och morgonsura ungar ska purras och förmås att äta frukost
13 dagar till att jobba innan jag får semester (okej då, tolvochenhalv)
1 vecka tills jag får nästan-semester, det vill säga får vara ensam hemma och jobba medan man och barn är bortresta
3 veckor tills jag återser Sommarön. Redan ett år sedan sist, vad fort det gick!
13 dagar till att jobba innan jag får semester (okej då, tolvochenhalv)
1 vecka tills jag får nästan-semester, det vill säga får vara ensam hemma och jobba medan man och barn är bortresta
3 veckor tills jag återser Sommarön. Redan ett år sedan sist, vad fort det gick!
2014-06-13
Igenkänning
Torsdagslunch, jag äter tillsammans med en ganska ny kollega, en kvinna som jag uppskattar mycket å yrkets vägnar. Vi har liknande tankar om det som inte fungerar bra på jobbet, tillsammans kanske vi kan uträtta något.
Tidigare har jag berättat lite om Berlinresan och spänningsfältet mellan mamma och syster. Nu pratar vi om helgen, hos oss stundar det femårskalas med efterföljande barn-och-vuxen-fest för några grannar. Och mamma är på besök.
Vi känner varann rätt väl nu, och jag är inte mycket för putsade fasader, så jag berättar om det som sysselsätter mina tankar: att jag måste göra det obehagliga, prata allvar med mamma om att hon måste hålla sig rimligt nykter på festen på lördag.
Aha, har du också en sådan mamma, svarar min kollega.
Det efterföljande samtalet, som sträcker sig över en lunchpromenad, blir långt och personligt. När vi kommer tillbaka är vi mer än kollegor.
Tidigare har jag berättat lite om Berlinresan och spänningsfältet mellan mamma och syster. Nu pratar vi om helgen, hos oss stundar det femårskalas med efterföljande barn-och-vuxen-fest för några grannar. Och mamma är på besök.
Vi känner varann rätt väl nu, och jag är inte mycket för putsade fasader, så jag berättar om det som sysselsätter mina tankar: att jag måste göra det obehagliga, prata allvar med mamma om att hon måste hålla sig rimligt nykter på festen på lördag.
Aha, har du också en sådan mamma, svarar min kollega.
Det efterföljande samtalet, som sträcker sig över en lunchpromenad, blir långt och personligt. När vi kommer tillbaka är vi mer än kollegor.
2014-06-12
Teckningar
Jag lunchar med en vän jag inte träffat på länge. Vi brukar ses med både män och barn, men för en gångs skull är vi ensamma och kan prata ordentligt. Mest om ett av hennes barn, hennes sorgebarn, även om hon aldrig skulle använda det uttrycket.
Barnet har troligtvis autism, men läkarna har inte kunnat ställa diagnosen eftersom hen inte samarbetat vid utredningen. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det kan vara möjligt, själva oviljan att samarbeta borde väl säga en del, men jag är ju sannerligen inte expert. Men förvånad är jag inte, jag har sett detta barn sedan hen var mycket liten, och nog har jag undrat.
Jo, nu tvivlar inte jag heller längre, säger min vän. I början kunde vi liksom komma på ursäkter för allt, men nu börjar det dyka upp mer och mer saker som är svåra att förklara bort.
Hon beklagar sig inte, hon är faktiskt ganska magnifik i detta. Det finns oerhört mycket jag hade gjort annorlunda än hon vad gäller livsval, men jag respekterar henne fullt ut. Hon har gjort alla sina val med öppna ögon, hon tar ansvar och konsekvenser för dem.
Men, säger hon, jag undrar så hur mitt barn upplever tillvaron. Ibland känns det som att hen tolkar och läser in aggressioner som inte finns. När jag lägger handen på hens axel vid tandborstningen, för att lugna, så att hen inte gör illa sig, då skriker hen: Sluta slå mig! I början blev jag arg då, men nu börjar jag undra. Det kanske faktiskt känns som att bli slagen? Och vi grälar ju så mycket mer på detta barn, alla konflikter vi har. Hen kanske faktiskt inte förstår alls utan bara känner sig utsatt?
Hon klagar inte, men jag förstår mellan raderna hur ensam hon är i detta. Skolan fungerar hyfsat, de fick tjata sig till utredning, släkten (som bara ser en bråkdel av det som händer) slätar över, maken jobbar jämt.
Jag tittar på de fantastiska teckningarna som sitter på väggen, på alla står det MAMMA och barnets namn. Detta vilda, arga barn ritar enastående kärleksfulla teckningar av och till sin mamma. Man ser att det är hon, med långt hår. Hen använder mammas favoritfärger. Mamma jag saknar dej, mamma jag elskar dej.
Jag får gråten i halsen. Jag känner mig närmast översköljd av kärlek från mina pojkar, men något liknande har de aldrig åstadkommit.
Hon ler. Jo, jag tänker också på det. Att det är mitt barns sätt att visa kärlek till mig.
Senare på kvällen får jag inte ro för tankarna, utan skickar ett sms där jag skriver att jag tänker på de fina teckningarna och att barnet har tur som fått just henne till mamma, hon kämpar verkligen. Vi är allt annat än känslosamma när vi ses, vi är bägge lite kärva till vår läggning, men det här vill jag säga henne.
Jag får ett fint svar tillbaka. Tack min kära, kära vän!
Barnet har troligtvis autism, men läkarna har inte kunnat ställa diagnosen eftersom hen inte samarbetat vid utredningen. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det kan vara möjligt, själva oviljan att samarbeta borde väl säga en del, men jag är ju sannerligen inte expert. Men förvånad är jag inte, jag har sett detta barn sedan hen var mycket liten, och nog har jag undrat.
Jo, nu tvivlar inte jag heller längre, säger min vän. I början kunde vi liksom komma på ursäkter för allt, men nu börjar det dyka upp mer och mer saker som är svåra att förklara bort.
Hon beklagar sig inte, hon är faktiskt ganska magnifik i detta. Det finns oerhört mycket jag hade gjort annorlunda än hon vad gäller livsval, men jag respekterar henne fullt ut. Hon har gjort alla sina val med öppna ögon, hon tar ansvar och konsekvenser för dem.
Men, säger hon, jag undrar så hur mitt barn upplever tillvaron. Ibland känns det som att hen tolkar och läser in aggressioner som inte finns. När jag lägger handen på hens axel vid tandborstningen, för att lugna, så att hen inte gör illa sig, då skriker hen: Sluta slå mig! I början blev jag arg då, men nu börjar jag undra. Det kanske faktiskt känns som att bli slagen? Och vi grälar ju så mycket mer på detta barn, alla konflikter vi har. Hen kanske faktiskt inte förstår alls utan bara känner sig utsatt?
Hon klagar inte, men jag förstår mellan raderna hur ensam hon är i detta. Skolan fungerar hyfsat, de fick tjata sig till utredning, släkten (som bara ser en bråkdel av det som händer) slätar över, maken jobbar jämt.
Jag tittar på de fantastiska teckningarna som sitter på väggen, på alla står det MAMMA och barnets namn. Detta vilda, arga barn ritar enastående kärleksfulla teckningar av och till sin mamma. Man ser att det är hon, med långt hår. Hen använder mammas favoritfärger. Mamma jag saknar dej, mamma jag elskar dej.
Jag får gråten i halsen. Jag känner mig närmast översköljd av kärlek från mina pojkar, men något liknande har de aldrig åstadkommit.
Hon ler. Jo, jag tänker också på det. Att det är mitt barns sätt att visa kärlek till mig.
Senare på kvällen får jag inte ro för tankarna, utan skickar ett sms där jag skriver att jag tänker på de fina teckningarna och att barnet har tur som fått just henne till mamma, hon kämpar verkligen. Vi är allt annat än känslosamma när vi ses, vi är bägge lite kärva till vår läggning, men det här vill jag säga henne.
Jag får ett fint svar tillbaka. Tack min kära, kära vän!
2014-06-11
Skolavslutning och universallösning
(Ännu ett dagboksaktigt inlägg, bear with me.)
Antagligen är jag felfuntad på något sätt, för jag gillar inte skolavslutningar. När andra föräldrar tindrar med ögonen och fyller Facebook med foton på sina telningar och på vajande flaggor mot blå himmel, uppfylls jag av hädiska tankar, jag skruvar på mig och känner mig obekväm. Min enda tröst är att min man är om möjligt ännu värre. Vi är abnorma på samma sätt.
Fast visst svällde mitt hjärta av stolthet när jag gick bakom mina söner, så fina i nystrukna skjortor (strukna av min man, inte av mig!), så långa ben under shortsen, så svarta kalufser. Och visst var det fint på skolgården med alla blommiga sommarklänningar, och när flaggan hissades. Det var roligt att sjunga Du gamla du fria och Den blomstertid med Y på axlarna och höra honom sjunga med, ungefär vartannat ord var rätt.
Fast rektorns tal var alldeles för långt, liksom ordförandens i föräldraföreningen. Vem är avslutningen till för, barnen eller de vuxna?
I klassrummet är det onekligen barnens show, de har hittat på olika uppträdanden som de framför. Q och två kompisar inleder med en cirkus, som för utomstående är tämligen obegriplig men Q är nöjd. Flickorna dansar afrikansk dans, pojkarna breakdance. Glasklar uppdelning, noterar jag sötsurt.
Efter ett tag luktar det både fis och fotsvett i klassrummet, fler föräldrar än jag skruvar på sig. Men lika många filmar med mobilerna och blixtrar med kameror. O vräker sig obekymrat i soffan längst bak och låter Y spela på telefonen, vilket äntligen fått tyst på tjatet om glass och jordgubbar. Han uppskattade dansen men har för övrigt haft urtråkigt.
Jag tittar på klockan och hickar till, det har gått nästan tre timmar. Jösses, jag måste avvika, tur att O är kvar. Jag smyger fram till Q och viskar i hans öra att jag måste åka, han nickar.
På jobbet hinner jag med nöd och näppe till ett möte, har för ovanlighetens skull flera under eftermiddagen. Får ett grinigt mess från O som jag blir orimligt arg över. Vi grälade - eller snarare tjafsade - igår om hushållsarbete och min irritation sitter i.
Jag åker raka vägen från jobbet och tränar, första riktiga träningspasset på nästan fyra veckor. Det är varmt i salen och jobbigt och svettigt och alldeles underbart.
Hem kommer jag till O som är trött och på dåligt humör. Krångel på jobbet och bråk med barnen, det kan sänka vem som helst. Pojkarna cyklar, klockan är halv åtta, du kan väl hämta in dem, ber O, jag orkar inte med mera skrikande nu.
Jo, men först vill jag äta. Femton minuter till kan de få leka. Under den tiden hinner Y komma två gånger och gråtande rapportera att Q slagit honom. Men han tröstar sig snabbt och vill ut igen. Men när en granne kommer bärande på honom och berättar att Q knuffat Y hårt i ryggen så att han ramlat framstupa, då är det nog.
Y börjar stortjuta när jag förkunnar att det är läggdags. Jag är törstig, utbrister han, och efter en mugg kallt vatten får jag klä av honom. Men tvätta händerna vill han inte. Jag vill vila mig lite först, förklarar han värdigt.
Mitt tålamod är plötsligt oändligt. Okej, vila dig här i stolen medan jag går ut och hämtar Q. Men sedan ska du tvätta dig och borsta tänderna.
Q sitter på gården och blänger dolskt. Jag försöker vara mild och saklig och inte arg när jag förklarar att jag hört av flera nu att han både slagit och knuffat Y och att det verkligen inte är okej. Det vet du, eller hur? Q tittar envist åt sidan och gör ingen min av att ha hört, så muttrar han att han är törstig. Han också, jo men det är en varm kväll.
Jag hämtar ett glas vatten och O påpekar att han hört hur Y har retats. Jotack, den konsten kan han. Jag säger till Q att både pappa och jag vet att Y retas, men att man ändå inte får slåss och knuffas. Vad tänker du, Q? Mina tankar är faktiskt mina egna, utbrister han med plötslig häftighet. Jovisst, men jag behöver få veta om du hör mig och förstår vad jag säger och håller med om att man inte får slåss.
Jag får en plötslig ingivelse och säger att alla syskon bråkar, men att det är viktigt att bli sams och komma ihåg att man tycker om varann. Du och Y kommer att ha varann hela livet, precis som J och jag. När jag är ledsen blir jag alltid glad av att prata med J, hon är den klokaste och roligaste jag vet. På riktigt, frågar Q, nu blev han intresserad.
Men gå in vill han inte än. Jag behöver tänka, säger han. Okej, det får du. Jag häpnar över hur enkelt allt blir när jag är saktmodig och förstående, blir jag så här snäll av att träna borde jag göra det varje dag.
Jag går in till Y istället, Y som svartsjukt gluttat på oss ett par gånger men blivit ivägkörd, nu är det hans tur. Pyjamas och tandborste, sedan får han höra min plan. På sistone har Y nämligen återigen börjat krångla och köra med oss vid nattningen. Han begär än det ena, än det andra, allt för att försinka sovandet. Det han oftast tjatar om är att sova i vår säng. Det är förstås en enkel lösning, men när han är på sitt värsta humör brukar han inte nöja sig med en första framgång utan vill genast flytta fram positionerna och begära något mer. Been there, done that.
Min plan är att komma överens med Y redan innan det blivit bråk. Han får sova i min säng förutsatt att han inte krånglar. Och eftersom det annars blir orättvist mot Q som måste sova i egen säng, så kommer jag att läsa för honom, medan Y får ligga och titta i en bok själv.
Det hela funkar över förväntan. Y nappar åt sig en atlas för barn, en stor och klumpig bok, lägger sig i min säng och avhörs sedan inte mer. När jag tittar till honom en halvtimme senare sover han djupt.
Q följer beredvilligt med in när han fått höra planen. De senaste kvällarna har högläsningen frusit inne, de varma sommarkvällarna har varit mer lockande. Men nu blir det två kapitel i Huset vid Plommonån, jag ligger kvar hos honom en stund. Innan jag går vill han ha en sista kram, han lindar sina armar om mig och lägger kinden intill min. Jag älskar dig, mamma. Jag vet, och jag älskar dig, så mycket.
Bräddfylld av kärlek och omåttligt nöjd med kvällen ska jag nu lägga mig själv, efter att ha lyft lilla myran från min säng till hans egen. Det orkar jag göra länge än, men ska jag orka lyfta Q behöver jag träna ännu mer.
Antagligen är jag felfuntad på något sätt, för jag gillar inte skolavslutningar. När andra föräldrar tindrar med ögonen och fyller Facebook med foton på sina telningar och på vajande flaggor mot blå himmel, uppfylls jag av hädiska tankar, jag skruvar på mig och känner mig obekväm. Min enda tröst är att min man är om möjligt ännu värre. Vi är abnorma på samma sätt.
Fast visst svällde mitt hjärta av stolthet när jag gick bakom mina söner, så fina i nystrukna skjortor (strukna av min man, inte av mig!), så långa ben under shortsen, så svarta kalufser. Och visst var det fint på skolgården med alla blommiga sommarklänningar, och när flaggan hissades. Det var roligt att sjunga Du gamla du fria och Den blomstertid med Y på axlarna och höra honom sjunga med, ungefär vartannat ord var rätt.
Fast rektorns tal var alldeles för långt, liksom ordförandens i föräldraföreningen. Vem är avslutningen till för, barnen eller de vuxna?
I klassrummet är det onekligen barnens show, de har hittat på olika uppträdanden som de framför. Q och två kompisar inleder med en cirkus, som för utomstående är tämligen obegriplig men Q är nöjd. Flickorna dansar afrikansk dans, pojkarna breakdance. Glasklar uppdelning, noterar jag sötsurt.
Efter ett tag luktar det både fis och fotsvett i klassrummet, fler föräldrar än jag skruvar på sig. Men lika många filmar med mobilerna och blixtrar med kameror. O vräker sig obekymrat i soffan längst bak och låter Y spela på telefonen, vilket äntligen fått tyst på tjatet om glass och jordgubbar. Han uppskattade dansen men har för övrigt haft urtråkigt.
Jag tittar på klockan och hickar till, det har gått nästan tre timmar. Jösses, jag måste avvika, tur att O är kvar. Jag smyger fram till Q och viskar i hans öra att jag måste åka, han nickar.
På jobbet hinner jag med nöd och näppe till ett möte, har för ovanlighetens skull flera under eftermiddagen. Får ett grinigt mess från O som jag blir orimligt arg över. Vi grälade - eller snarare tjafsade - igår om hushållsarbete och min irritation sitter i.
Jag åker raka vägen från jobbet och tränar, första riktiga träningspasset på nästan fyra veckor. Det är varmt i salen och jobbigt och svettigt och alldeles underbart.
Hem kommer jag till O som är trött och på dåligt humör. Krångel på jobbet och bråk med barnen, det kan sänka vem som helst. Pojkarna cyklar, klockan är halv åtta, du kan väl hämta in dem, ber O, jag orkar inte med mera skrikande nu.
Jo, men först vill jag äta. Femton minuter till kan de få leka. Under den tiden hinner Y komma två gånger och gråtande rapportera att Q slagit honom. Men han tröstar sig snabbt och vill ut igen. Men när en granne kommer bärande på honom och berättar att Q knuffat Y hårt i ryggen så att han ramlat framstupa, då är det nog.
Y börjar stortjuta när jag förkunnar att det är läggdags. Jag är törstig, utbrister han, och efter en mugg kallt vatten får jag klä av honom. Men tvätta händerna vill han inte. Jag vill vila mig lite först, förklarar han värdigt.
Mitt tålamod är plötsligt oändligt. Okej, vila dig här i stolen medan jag går ut och hämtar Q. Men sedan ska du tvätta dig och borsta tänderna.
Q sitter på gården och blänger dolskt. Jag försöker vara mild och saklig och inte arg när jag förklarar att jag hört av flera nu att han både slagit och knuffat Y och att det verkligen inte är okej. Det vet du, eller hur? Q tittar envist åt sidan och gör ingen min av att ha hört, så muttrar han att han är törstig. Han också, jo men det är en varm kväll.
Jag hämtar ett glas vatten och O påpekar att han hört hur Y har retats. Jotack, den konsten kan han. Jag säger till Q att både pappa och jag vet att Y retas, men att man ändå inte får slåss och knuffas. Vad tänker du, Q? Mina tankar är faktiskt mina egna, utbrister han med plötslig häftighet. Jovisst, men jag behöver få veta om du hör mig och förstår vad jag säger och håller med om att man inte får slåss.
Jag får en plötslig ingivelse och säger att alla syskon bråkar, men att det är viktigt att bli sams och komma ihåg att man tycker om varann. Du och Y kommer att ha varann hela livet, precis som J och jag. När jag är ledsen blir jag alltid glad av att prata med J, hon är den klokaste och roligaste jag vet. På riktigt, frågar Q, nu blev han intresserad.
Men gå in vill han inte än. Jag behöver tänka, säger han. Okej, det får du. Jag häpnar över hur enkelt allt blir när jag är saktmodig och förstående, blir jag så här snäll av att träna borde jag göra det varje dag.
Jag går in till Y istället, Y som svartsjukt gluttat på oss ett par gånger men blivit ivägkörd, nu är det hans tur. Pyjamas och tandborste, sedan får han höra min plan. På sistone har Y nämligen återigen börjat krångla och köra med oss vid nattningen. Han begär än det ena, än det andra, allt för att försinka sovandet. Det han oftast tjatar om är att sova i vår säng. Det är förstås en enkel lösning, men när han är på sitt värsta humör brukar han inte nöja sig med en första framgång utan vill genast flytta fram positionerna och begära något mer. Been there, done that.
Min plan är att komma överens med Y redan innan det blivit bråk. Han får sova i min säng förutsatt att han inte krånglar. Och eftersom det annars blir orättvist mot Q som måste sova i egen säng, så kommer jag att läsa för honom, medan Y får ligga och titta i en bok själv.
Det hela funkar över förväntan. Y nappar åt sig en atlas för barn, en stor och klumpig bok, lägger sig i min säng och avhörs sedan inte mer. När jag tittar till honom en halvtimme senare sover han djupt.
Q följer beredvilligt med in när han fått höra planen. De senaste kvällarna har högläsningen frusit inne, de varma sommarkvällarna har varit mer lockande. Men nu blir det två kapitel i Huset vid Plommonån, jag ligger kvar hos honom en stund. Innan jag går vill han ha en sista kram, han lindar sina armar om mig och lägger kinden intill min. Jag älskar dig, mamma. Jag vet, och jag älskar dig, så mycket.
Bräddfylld av kärlek och omåttligt nöjd med kvällen ska jag nu lägga mig själv, efter att ha lyft lilla myran från min säng till hans egen. Det orkar jag göra länge än, men ska jag orka lyfta Q behöver jag träna ännu mer.
2014-06-09
Överraskande effektivt
Måndagen och veckan börjar dåligt. Q är uppe och stökar redan vid halv femtiden. Jag hör hur han går på toa och sitter där länge och väl, sedan kommer han och kryper upp i min säng, utan att ha spolat eller tvättat händerna. Jag påpekar det (jo, för det är det stora som har gjorts) och han återvänder efter att ha drämt igen båda dörrarna mellan oss. Mer behövs inte för att jag ska flyga upp och fräsa.
Men sedan kryper vi båda ner i sängen, och Q somnar till min förvåning om. Det måste jag också ha gjort, för jag drömmer osammanhängande om jobbet.
Halv sju piper klockan, jag snoozar den och vältrar mig ur sängen strax före sju. Båda barnen sover, O har redan åkt till träning och jobb.
När jag kommer från duschen är Q vaken men inte Y. Q sitter vid tv:n och vägrar gå därifrån. Y är svårväckt och trött. (Å de ljuvliga försommarkvällarna då man aldrig vill gå in. Priset betalar man dagen därpå.)
Till sist sitter de båda vid frukostbordet, tjuriga och grälsjuka. Då får jag nog. Jag dänger fram smör, bröd och pålägg, brer en macka åt Y som inte kan själv (säger han). Jag lägger fram rena kläder på deras sängar. Sedan förkunnar jag att nu får de klara resten själva, frukost och påklädning. Jag är trött på att bli gormad åt och grälad på. Jag tänker äta min frukost ute på gården! Ensam!
Och det gör jag också. Lite lyssnar jag allt inåt köket, men till största delen ägnar jag mig åt DN och mitt rika inre liv.
Efter ungefär en kvart öppnas ytterdörren försiktigt. Så stängs den för att öppnas igen, och Q kikar ut. Påklädd, med mustasch av blåbärssoppa, och på ett helt annat humör. Jag är färdig nu, jag har packat min ryggsäck, säger han förläget.
Sedan kommer Y som skjuten ur en kanon och vill sitta i mitt knä. Han har fortfarande pyjamasen på men har ätit halva mackan i alla fall. Också han är som förbytt, till det bättre.
Resten av morgonen går som på räls. Jag lyckas få både mig själv och Y klara för avfärd på mindre än tio minuter, och vi går i procession till skolan.
Väl framme får jag nådigt titta i Q:s ryggsäck, jag misstänker att han packat med sig en hel del. Jag skulle ju klara mig själv, försvarar han sig, och jag medger att han har rätt. Men han vet lika bra som jag att skolan inte tillåter att man har leksaker med sig.
Vi förhandlar och blir nöjda med resultatet. Pärlplattan och vampyrtänderna får han behålla, men de fina snäckorna och hajtanden som morfar hemförde från Hawaii tar jag, liksom den sydafrikanska kameleonten gjord av ståltråd och pärlor. De får åka med mig till jobbet istället.
Sedan går Y och jag till dagmamman, och hon får förstås höra både om hans stora skrubbsår på knät och fästingen han hade i naveln igår. Hon lyssnar och ojar sig alldeles exemplariskt, och Y är nöjd.
Varje dag är ett äventyr, typ.
Men sedan kryper vi båda ner i sängen, och Q somnar till min förvåning om. Det måste jag också ha gjort, för jag drömmer osammanhängande om jobbet.
Halv sju piper klockan, jag snoozar den och vältrar mig ur sängen strax före sju. Båda barnen sover, O har redan åkt till träning och jobb.
När jag kommer från duschen är Q vaken men inte Y. Q sitter vid tv:n och vägrar gå därifrån. Y är svårväckt och trött. (Å de ljuvliga försommarkvällarna då man aldrig vill gå in. Priset betalar man dagen därpå.)
Till sist sitter de båda vid frukostbordet, tjuriga och grälsjuka. Då får jag nog. Jag dänger fram smör, bröd och pålägg, brer en macka åt Y som inte kan själv (säger han). Jag lägger fram rena kläder på deras sängar. Sedan förkunnar jag att nu får de klara resten själva, frukost och påklädning. Jag är trött på att bli gormad åt och grälad på. Jag tänker äta min frukost ute på gården! Ensam!
Och det gör jag också. Lite lyssnar jag allt inåt köket, men till största delen ägnar jag mig åt DN och mitt rika inre liv.
Efter ungefär en kvart öppnas ytterdörren försiktigt. Så stängs den för att öppnas igen, och Q kikar ut. Påklädd, med mustasch av blåbärssoppa, och på ett helt annat humör. Jag är färdig nu, jag har packat min ryggsäck, säger han förläget.
Sedan kommer Y som skjuten ur en kanon och vill sitta i mitt knä. Han har fortfarande pyjamasen på men har ätit halva mackan i alla fall. Också han är som förbytt, till det bättre.
Resten av morgonen går som på räls. Jag lyckas få både mig själv och Y klara för avfärd på mindre än tio minuter, och vi går i procession till skolan.
Väl framme får jag nådigt titta i Q:s ryggsäck, jag misstänker att han packat med sig en hel del. Jag skulle ju klara mig själv, försvarar han sig, och jag medger att han har rätt. Men han vet lika bra som jag att skolan inte tillåter att man har leksaker med sig.
Vi förhandlar och blir nöjda med resultatet. Pärlplattan och vampyrtänderna får han behålla, men de fina snäckorna och hajtanden som morfar hemförde från Hawaii tar jag, liksom den sydafrikanska kameleonten gjord av ståltråd och pärlor. De får åka med mig till jobbet istället.
Sedan går Y och jag till dagmamman, och hon får förstås höra både om hans stora skrubbsår på knät och fästingen han hade i naveln igår. Hon lyssnar och ojar sig alldeles exemplariskt, och Y är nöjd.
Varje dag är ett äventyr, typ.
2014-06-08
2014-06-04
Schlager och halshuggna aklejor
Horace Engdahl vann Babels tävling i att skriva låttext till Benny Anderssons melodi, och den är vacker. Men Mikael Niemis hjärtskärande text kommer inte långt efter. Rättegång, tack och hej / Barnen ville bo hos dej
Fast den påminner lite för mycket om den övermåttan gräsliga händelsen på Dalarö i höstas, som aktualiserats genom att livstidsdomen fastställts i hovrätten. Vad finns att säga om en dylik avgrund? Jag hittar då inga ord.
Även jag gör illa de jag älskar, gång på gång. När det är lunchdags försöker jag övertala trilskande Y att komma och äta lunch. Vi är båda trötta, har båda ont i halsen. Han vägrar. Jag struntar i honom en stund och äter min egen lunch. Han ligger under tiden i trappan och ropar otidigheter. Jag samlar mig och approcherar honom igen. Lyfter upp honom, kramar honom och försöker bära honom till matbordet. Han sparkar mig så att jag måste sätta ner honom. Jag resonerar och vädjar, han skrattar åt mig. Y är den borne retstickan, han kan driva den allra mest saktmodige till vansinne. Saktmod är inte min bästa gren. Jag exploderar, Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt.
Jag går ut på gården, rasande, röd och varm. Brister nästan i tårar när jag ser att mer än hälften av aklejorna är halshuggna. Jo, för Q var arg igår för att han inte fick spela på surfplattan (som O köpte utan att samråda med mig, jag hatar otyget eftersom det ideligen uppstår konflikter om vem som ska ha den) och rymde ut och slog på buskar och blommor med en bit virke tills jag förmådde övertala honom att lugna sig och komma in igen.
Från sovrummet är det tyst när jag kommer in igen. Jag läser tidningen en stund tills jag känner mig säker på att jag lugnat mig. Så går jag in till Y och den här gången kan vi försonas.
Medan jag skrivit detta har Y kommit kilande och velat värma sina kalla fötter i mitt knä. Därefter har tjurig Q velat sitta vid datorn och titta på Youtube med kompisen. Jag nekade och befarade ett utbrott, men det var skändliga tankar, Q är visserligen fortsatt trumpen men visar istället sin frimärkssamling.
Ilskan, den glödande blodröda, samma färg som kärleken. Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett har åstundat. Hur man gör det man inte vill, fast man inte vill. Hur fernissan ibland krackelerar, men hur man också lyckas sopa ihop bitarna av sig själv, den imperfekta och inte allt igenom goda modern.
Det skulle jag skriva om, om jag skulle skriva en schlager.
Fast den påminner lite för mycket om den övermåttan gräsliga händelsen på Dalarö i höstas, som aktualiserats genom att livstidsdomen fastställts i hovrätten. Vad finns att säga om en dylik avgrund? Jag hittar då inga ord.
Även jag gör illa de jag älskar, gång på gång. När det är lunchdags försöker jag övertala trilskande Y att komma och äta lunch. Vi är båda trötta, har båda ont i halsen. Han vägrar. Jag struntar i honom en stund och äter min egen lunch. Han ligger under tiden i trappan och ropar otidigheter. Jag samlar mig och approcherar honom igen. Lyfter upp honom, kramar honom och försöker bära honom till matbordet. Han sparkar mig så att jag måste sätta ner honom. Jag resonerar och vädjar, han skrattar åt mig. Y är den borne retstickan, han kan driva den allra mest saktmodige till vansinne. Saktmod är inte min bästa gren. Jag exploderar, Y fortsätter att skratta, jag exploderar igen och föser hårdhänt in honom i sovrummet. Äntligen slutar han retas, men priset är förstås för högt, jag har blivit alldeles för arg. Och för hårdhänt.
Jag går ut på gården, rasande, röd och varm. Brister nästan i tårar när jag ser att mer än hälften av aklejorna är halshuggna. Jo, för Q var arg igår för att han inte fick spela på surfplattan (som O köpte utan att samråda med mig, jag hatar otyget eftersom det ideligen uppstår konflikter om vem som ska ha den) och rymde ut och slog på buskar och blommor med en bit virke tills jag förmådde övertala honom att lugna sig och komma in igen.
Från sovrummet är det tyst när jag kommer in igen. Jag läser tidningen en stund tills jag känner mig säker på att jag lugnat mig. Så går jag in till Y och den här gången kan vi försonas.
Medan jag skrivit detta har Y kommit kilande och velat värma sina kalla fötter i mitt knä. Därefter har tjurig Q velat sitta vid datorn och titta på Youtube med kompisen. Jag nekade och befarade ett utbrott, men det var skändliga tankar, Q är visserligen fortsatt trumpen men visar istället sin frimärkssamling.
Ilskan, den glödande blodröda, samma färg som kärleken. Hur man ibland dignar under den vanliga vänliga vardag man så hett har åstundat. Hur man gör det man inte vill, fast man inte vill. Hur fernissan ibland krackelerar, men hur man också lyckas sopa ihop bitarna av sig själv, den imperfekta och inte allt igenom goda modern.
Det skulle jag skriva om, om jag skulle skriva en schlager.
2014-06-03
Tillförsikt
Igår kväll klagade Y över ont i halsen och efter ett par timmars sömn vaknade han gråtande, hostande, snorande. Vi blev snabbt osams, han skrek och vägrade både medicin och isglass. Jag hade förra sjukdomsperioden i färskt minne, då han till och med bet mig i fingret, så hårt att jag fick en liten blödning under nageln. Det är svårt att vara mild Florence Nightingale under sådana omständigheter.
Som tur var ingrep O, och lyckades övertala Y att andas in både Airomir och Symbicort, och därefter åt han sin isglass. Sedan somnade han tvärt mellan oss, och snarkade så ljudligt att jag flydde till gästrummet. Resten av natten var lugn för alla parter.
Idag är han hemma med O, imorgon får han vara hemma med mig. Jag undrar när vi senast hade en vabb- eller sjukdomsfri vecka, det måste ha varit i början av maj, om ens då.
Min kollega i femtioårsåldern, som avslutar sitt långa konsultuppdrag hos oss den här veckan, har inte haft en sjukdag under de snart två år jag har arbetat med honom. Hans barn är vuxna.
Jag ser fram emot det formidabla immunförsvar jag kommer att ha om några år.
Väl?
Som tur var ingrep O, och lyckades övertala Y att andas in både Airomir och Symbicort, och därefter åt han sin isglass. Sedan somnade han tvärt mellan oss, och snarkade så ljudligt att jag flydde till gästrummet. Resten av natten var lugn för alla parter.
Idag är han hemma med O, imorgon får han vara hemma med mig. Jag undrar när vi senast hade en vabb- eller sjukdomsfri vecka, det måste ha varit i början av maj, om ens då.
Min kollega i femtioårsåldern, som avslutar sitt långa konsultuppdrag hos oss den här veckan, har inte haft en sjukdag under de snart två år jag har arbetat med honom. Hans barn är vuxna.
Jag ser fram emot det formidabla immunförsvar jag kommer att ha om några år.
Väl?
2014-06-02
Kassandra på krigsstigen
Det kom ett mejl idag, från en mamma till ett barn i klassen. Jag har tidigare dubbat henne till Kassandra, för hennes olycksbådande profetior angående vissa barns framtid och hennes dystopiska syn på tillståndet i Q:s klass. När hon hämtar råder undantagstillstånd och blodvite är nära, när jag hämtar någon timme senare härskar friden.
Jag är inte alldeles snäll nu, för jag tycker ganska bra om henne som person. Men jag gillar verkligen inte olyckskorpsdraget och jag gillar inte heller hennes något mästrande sätt, som jag nu ska redogöra för.
Mejlet - som skickades till alla föräldrar i klassen - handlade om att någon STULIT en frukt ur hennes barns väska idag. Var vänliga och tala med era barn om stöld. Börjar man med en frukt kan det lätt bli andra saker så småningom.
Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag blir alldeles matt. För det första tycker jag knappt att förlusten av en frukt, och då de misstänkta missdådarna är i åttaårsåldern, ens kan rubriceras som stöld. Och är det så jävla mycket att bråka om? Självklart ska barn läras att respektera andras saker, men jag vågar påstå att varenda unge i klassen vet att det är fel att stjäla, åtminstone i teorin. Hur väl man sedan kan behärska sina impulser att rota i andras väskor, att ta något som ser gott ut, kanske för att man vill ha det själv, kanske för att retas - det är en annan sak. Men herregud, det är som sagt åttaåringar vi pratar om. Åttaåringar som alla är olika.
Jag undrar också vad hon tänker sig uppnå med mejlet. Hon vill att alla föräldrar pratar med sina barn om att det är fel att stjäla. Okej. Det har till och med jag gjort, helt kort med Q. Han betygade att det inte var han, och jag försäkrade att jag aldrig trott det, förresten hade han med sig egen frukt.
Kassandra skriver vidare att barnen intygar att det inte är första gången det händer, och hon undrar om det är något barn som saknar frukt och därför inte kan motstå frestelsen.
Här blir jag än mer betänksam. Visst kan hon ha rätt. Men återigen, vad vill hon uppnå? Att den förälder som inte har råd eller kanske snarare tid och ork att skicka med barnet en frukt, ska läsa detta och få dåligt samvete?
Jag vet inte jag. Olustig blir jag av det hela.
Jag är inte alldeles snäll nu, för jag tycker ganska bra om henne som person. Men jag gillar verkligen inte olyckskorpsdraget och jag gillar inte heller hennes något mästrande sätt, som jag nu ska redogöra för.
Mejlet - som skickades till alla föräldrar i klassen - handlade om att någon STULIT en frukt ur hennes barns väska idag. Var vänliga och tala med era barn om stöld. Börjar man med en frukt kan det lätt bli andra saker så småningom.
Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag blir alldeles matt. För det första tycker jag knappt att förlusten av en frukt, och då de misstänkta missdådarna är i åttaårsåldern, ens kan rubriceras som stöld. Och är det så jävla mycket att bråka om? Självklart ska barn läras att respektera andras saker, men jag vågar påstå att varenda unge i klassen vet att det är fel att stjäla, åtminstone i teorin. Hur väl man sedan kan behärska sina impulser att rota i andras väskor, att ta något som ser gott ut, kanske för att man vill ha det själv, kanske för att retas - det är en annan sak. Men herregud, det är som sagt åttaåringar vi pratar om. Åttaåringar som alla är olika.
Jag undrar också vad hon tänker sig uppnå med mejlet. Hon vill att alla föräldrar pratar med sina barn om att det är fel att stjäla. Okej. Det har till och med jag gjort, helt kort med Q. Han betygade att det inte var han, och jag försäkrade att jag aldrig trott det, förresten hade han med sig egen frukt.
Kassandra skriver vidare att barnen intygar att det inte är första gången det händer, och hon undrar om det är något barn som saknar frukt och därför inte kan motstå frestelsen.
Här blir jag än mer betänksam. Visst kan hon ha rätt. Men återigen, vad vill hon uppnå? Att den förälder som inte har råd eller kanske snarare tid och ork att skicka med barnet en frukt, ska läsa detta och få dåligt samvete?
Jag vet inte jag. Olustig blir jag av det hela.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)